Om författaren:
Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet
Ett område som är i det närmaste helt frånvarande i den politiska debatten inför valrörelsen är vilken forskningspolitik Sverige skall bedriva i framtiden. Eftersom det finns alltmer som talar för att ett lands forsknings- och innovationskraft är avgörande för dess framtida sociala, kulturella och ekonomiska välstånd är denna tystnad lite märklig.
Det är inte heller så att det saknas partiskiljande ståndpunkter även om alla säger vara för mer och bättre forskning. Men om man tar avstånd i partiernas tidigare agerande finns det anledning att ställa några frågor till de båda blocken om vilken forskningspolitik de kommer att bedriva.
En fråga till socialdemokraterna och Mona Sahlin är om vi kommer att se mera av så kallad politisk beställningsforskning om vi får ett regeringsskifte. Frågan motiveras av att under sin tid som jämställdhetsminister tillsatte Sahlin en utredning som skulle bedriva forskning om invandrares ställning i Sverige men när den huvudansvarige forskaren (Uppsalastatsvetaren Anders Westholm) föreföll att inte producera de resultat som ansågs vara politiskt gångbara bytte Sahlin helt sonika ut honom med en annan forskare (Masoud Kamali) som antogs kunna leverera resultat som var mer i linje med den politisk som den dåvarande s-regeringen ville föra.
En fråga är om vi kommer se mera av att enbart de forskare som kan tänkas leverera resultat som ligger i överensstämmelse med vad regeringen önskar kommer att anförtros denna slags forskningsuppdrag eller om man kommer att verka för att forskning skall bedrivas mera förutsättningslöst.
En annan fråga som man det vore intressant att få svar på är följande: Världens mest framgångsrika forskningsnation sett till t ex antalet nobelpris (USA) har valt att koncentrera sin forskning och forskarutbildning till ett relativt litet antalet lärosäten, närmare bestämt omkring sextio. Det betyder att man har ett sådant spetsuniversitet på ca fem miljoner innevånare och vilket omräknat till Sveriges befolkning innebär två. Både den nuvarande och de tidigare regeringarna har valt en rakt motsatt strategi, nämligen att sprida ut forskning och forskarutbildning på ett relativt stort antal lärosäten och vi har nu i realiteten hela tolv universitet.
För många ämnen, inklusive mitt eget, har detta inneburit en uttunning av resurserna som enligt mig och många andra bedömare varit till skada särskilt för forskarutbildningen. För att ta ett exempel, istället för att i ett ämne som mitt skapa säg fyra forskarutbildningar i landet med tio doktorander i varje årskull har vi nu en situation där vi har enbart två-tre doktorander på vart ställe.
Det säger sig själv att med så små grupper går det inte att bedriva någon internationellt gångbar forskarutbildning. En fråga är därför om denna utspridning av forskningsresurserna kommer att fortsätta eller om man kan tänka sig att man gör systemet mera slagfärdigt genom att koncentrera dem till ett mindre antal lärosäten. Tilläggas kan att det går att ha många universitet och högskolor samtidigt som man ämnesmässigt koncentrerar forskning och forskarutbildning..
En tredje fråga gäller synen på riktade insatser för att öka mångfalden inom forskarkåren. Tidigare s-regeringar valde att skapa ett antal särskilda professorstjänster som enbart kvinnor fick söka och vi har nu ett trettiotal sådana tjänster. Men numera är det inte bara kön utan även kategorierna "klass" och "etnicitet" som hålls fram av socialdemokraterna och vänsterpartiet som centrala diskrimineringsgrunder. Frågan är om vi med en ny regering kommer att få se inrättandet av särskilda professorstjänster som bara de med rätt klasstillhörighet respektive rätt etnisk tillhörighet får söka och i så fall, hur dessa kategoriseringar skall göras.
Även när det gäller kön är det inte helt enkelt längre givet att vi nu enligt den av många omhuldade genusteorin har att tänka på kön som sociala konstruktioner vilket rimligen innebär att den biologiska kroppsräkningens tid måste anses vara vetenskapligt passerad. Folk kan ju så att säga omkonstruera sig från ett kön till ett annat och vi har enligt den internationellt ledande genusforskningen nu att räkna med en sex till åtta olika könskategorier. Rimligen måste det vara likadant med kategorier som "klass" och "etnicitet" och det vore intressant att höra hur man tänker gå tillväga ifall denna slags kvotering skall återinföras.
En sista fråga gäller vilka forskningsområden som skall prioriteras. Här finns två olika synsätt där både nuvarande och tidigare regeringar fört fram att bäst på att besluta om detta är de själva, dvs statsmakten. Den andra linjen är att detta i huvudsak bör bestämmas genom den utvecklingsprocess som sker i det internationella forskarsamhället.
Tidigare s-regeringar hade en stor fäbless för att låta politiskt utsedda personer ha ett stort inflytande i dessa frågor och den nuvarande regeringen har inte i nämnvärd utsträckning ändrat detta. Det vore av stort värde att få besked från de båda blocken om vi kommer att se ökade politiskt bestämda prioriteringar vad gäller vilka forskare som skall få vilka anslag och tjänster eller om forskarsamhällets autonomi kommer att öka.
Bravo. Mycket bra och intressanta frågeställningar.
Forskning ska inte ha som intention att legitimera politiska teser, forskning ska söka svaren på frågeställningar med mål att hitta förklaringar för en bättre förståelse av vår samtid annars förlorar den sin trovärdighet.
Förr i tiden när en politiker hänvisade till en viss forskning upplevdes politikern som kunnig i ämnet med ambitionen att fördjupa sig i problematiken, den senaste tiden när politiker från Vänstern (inom skolfrågor), Miljöpartiet (Inom miljö)och Socialdemokrater (Inom Feminism) hänvisar till forskning blir man mer eller mindre misstänksam. Detta är beklagligt och kräver ställningstagande inom en öppen diskussion.
Permalänk | Anmäl
George Corro, 2010-09-01, 14:29
Den här artikeln av professor Rothstein är mycket intressant och man undrar varför den tagits bort från förstasidan samma dag som den kom in och varför det bara är en kommentar på inlägget.
För att hitta artikel måste man söka i sökfältet. Det finns äldre artiklar som ligger kvar på förstasidan.
Rothstein har naturligtvis många kritiska synpunkter på den politiska styrningen av forskningen. Kan det vara så att frågeställningarna som Rothstein gör bedömts som så känsliga att artikeln måste gömmas undan?
Permalänk | Anmäl
Lennart S., 2010-09-02, 10:22
Tack för denna artikel Bo!
Permalänk | Anmäl
Tanja Bergkvist, 2010-09-02, 10:33
I allt väsentligt håller jag naturligtvis med om det Rothstein för fram. Även jag är sålunda starkt kritisk till den sortens beställningsforskning som i hög grad tjänar syftet att legitimera den för tillfället rådande maktens ordning och ideologi, utspädningen av akademins potentiella ”kritiska massa” genom inflationen av antalet Universitet och Högskolor, kvoteringen av forskare utifrån etnicitet, klass och kön osv. samt statsmaktens dirigering av vad som är värt att forska på. Forskarsamhället skall stå fritt från varje sådan påverkan. Ev. med några strategiska undantag inom riktad naturvetenskaplig forskning. Ändå har jag några randanmärkningar, även om dessa inte primärt riktar sig mot Rothstein.
I punktform:
1. Visst är det väl så att båda blocken ofta har en överdrivet instrumentell hållning visavi akademin – i synnerhet i ljuset av klassiska bildningsideal. Vid sidan av varje Mona Sahlin står en Jan Björklund; vid sidan av varje Maud Olofsson står en Lars Ohly.
2. Visst är det väl så – även om det successivt ser ut att bli bättre – att vita, medelålders, västerländska män i många fall alltjämt väljer bort reell kompetens, när denna bärs upp av kvinnor?
3. Visst är det väl så att konsensustänkandet – i motsats till en mer heterogen formulering av oenighet – ännu till stor del dominerar i Sverige? Att ta del av debatter mellan exempelvis John Rawls, Jürgen Habermas och Seyla Benhabib ger här ett helt annat intryck av syresättning av tankar och dialog. Nu är det så, att Rothstein (och några till; t.ex. Göran Therborn) ingår i den internationella traditionen på det samhällsvetenskapliga forskningsfältet – men väldigt många gör det inte.
Alla dessa frågor förtjänar uppmärksamhet inom den pågående valrörelsen. Så också miljöfrågorna, utrikespolitiken, omsorgen om de verkligt utsatta. Vi har lite drygt två veckor på oss att skaka liv i sådan debatt – och låta den bli en del av vårt underlag av partival.
Permalänk | Anmäl
Carsten Palmer Schale, 2010-09-02, 13:01
Göteborgs universitet har stora möjligheter att själva utveckla sin forskning.
Fokuseringen på valforskning, hur många procent det ena eller andra politiska partiet gått upp eller ner, är överdriven och ensidig.
Autonomi ja, det var ordet enligt Rothstein.
Men hur ligger det till med autonomin sett i en vidare bemärkelse?
Hur ska man öka individens fri val när dessa redan är inskränkta för Lisa eller Muhammed enbart genom tillskrivna socialt utbredda idéer för kön och invandrare. Denna fråga berör ej Rothstein.
Kritiken av utförandet av denna politik till förmån för reella fria val, där har Rothstein helt rätt. Det har varit mycket tokerier på den punkten.
Koncentration till ett fåtal universitet: Här får vi nog undersöka lite närmare vari de amerikanska elituniversitetens fördelar egentligen består. Är det bara en resursfråga eller finns det andra faktorer som spelar in också?
Därutöver anser jag att den högre utbildningen ska tillföras mera fasta forskningsresurser.
Permalänk | Anmäl
Doktor Eleph@nt, 2010-09-02, 22:41
Tack för en mycket informativ artikel. Inblicken är skrämmande och om förhållanden är verkligen så som beskrivet, vilket jag inte betvivlar det minsta, och vi därtill lägger den berömda genuscertifieringen så bör den enda rätta slutsatsen vara att Sverige endast kan DRÖMMA om en forskning i VÄRLDSKLASS.
Någon enstaka forskare kanske kan utmärka sig, men systemet som sådant kommer aldrig kunna prestera någon forskning i VÄRLDSKLASS som man svamlar om från politiskt håll. Sådant prat bör på objektiva grunder klassas som ingenting annat än politiskt ordbajseri och en medveten vilseledning av opinionen.
Permalänk | Anmäl
Jörgen Trauner, 2010-09-03, 13:09
Margaretha Winberg är väl den socialdemokrat som mest oblygt försvarat den politiska beställningsforskningen.
Bo Rothsteins frågor är relevanta och mycket viktiga för att vi skall ha ett forskningssamhälle där agendan sätts av oplitiska instanser och det övergripande syftet är samhällsnytta.
Permalänk | Anmäl
trygve bång, 2010-09-03, 15:54
Om forskningen är så totalt politiskt styrd borde Bo Rothstein och alla andra seriösa forskare hoppa av i protest istället för att legitimera den med sin närvaro.
Permalänk | Anmäl
Bo T, 2010-09-14, 11:04
Är det ändå inte något oärligt att påstå att USAs forksningsutbildning är bäst genom att hänvisa till _antalet_ nobelpris?
För det första är nobelpris i sig inte nödvändigtvis ett bra mått på en bra forskningsutbildning.
För det andra är nobelpris som har mer eller mindre delats ut årligen i 109 år ett dåligt mått på hur något ser ut i modern tid.
För det tredje är det inte särskilt relevant att jämföra det totala antalet nobelpris för varje land. Alla länder har trots allt inte samma antal invånare och forskare.
Visst har USA flest nobelpris, 320 stycken, jämfört med Sveriges 28 stycken. Jämför man istället antalet nobelpris per capita så är Sverige på femte plats med 3,01 nobelpris per miljon invånare. Här kommer USA först på 16:e plats med 1,04 nobelpris per miljon invånare.
En alltså tämligen oärlig jämförelse som inte på något sätt är ett relevant argument för att centralisera forskningsutbildningen.
Permalänk | Anmäl
Lisa Olsson, 2010-09-14, 15:22
Mycket bra skrivet och tyvärr väldigt relevant.
Sossarna och vänstern har alltid försökt styra våra liv och samhället in i minsta detalj genom skatter, utnämningar, bidrag och direktiv. Helt emot vad frihet och fritt tänkande står för. Det är av yttersta vikt att hålla politiker borta från högskolor och universitet!!!
Permalänk | Anmäl
Johan, 2010-09-14, 18:36
Ja, Lisa Olsson, visst kan man mäta forskningspolitisk framgång på olika sätt.
Du beskriver utförligt hur man inte bör göra (enligt dig).
Jag skulle vilja att du beskriver hur det bör gå till konkret?
Väntar på svar/Roffe
Permalänk | Anmäl
Rolf , 2010-09-14, 23:06
Känns väldigt skönt att ha blivit utsparkad från den svenska akademiska ankdammen. Rothsteins tema om korruption är alltid aktuellt verkar det, oberoende av vilken regering som sitter. Få har ännu fattat att elfenbenstornen står på lersluttningar och är på väg ut i havet. Den valfrihetsrevolution som kommer innebär att studenterna kan skapa globala utbildningar hemma, med världens bästa föreläsare. Så behovet av byråkratiska maktpyramider i form av högskolor överallt av regionalpolitiska skäl lär komma att minska.
Permalänk | Anmäl
Fredrik Wallinder, 2010-09-19, 17:48
12 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Bravo. Mycket bra och intressanta frågeställningar.
Forskning ska inte ha som intention att legitimera politiska teser, forskning ska söka svaren på frågeställningar med mål att hitta förklaringar för en bättre förståelse av vår samtid annars förlorar den sin trovärdighet.
Förr i tiden när en politiker hänvisade till en viss forskning upplevdes politikern som kunnig i ämnet med ambitionen att fördjupa sig i problematiken, den senaste tiden när politiker från Vänstern (inom skolfrågor), Miljöpartiet (Inom miljö)och Socialdemokrater (Inom Feminism) hänvisar till forskning blir man mer eller mindre misstänksam. Detta är beklagligt och kräver ställningstagande inom en öppen diskussion.
Den här artikeln av professor Rothstein är mycket intressant och man undrar varför den tagits bort från förstasidan samma dag som den kom in och varför det bara är en kommentar på inlägget.
För att hitta artikel måste man söka i sökfältet. Det finns äldre artiklar som ligger kvar på förstasidan.
Rothstein har naturligtvis många kritiska synpunkter på den politiska styrningen av forskningen. Kan det vara så att frågeställningarna som Rothstein gör bedömts som så känsliga att artikeln måste gömmas undan?
Tack för denna artikel Bo!
I allt väsentligt håller jag naturligtvis med om det Rothstein för fram. Även jag är sålunda starkt kritisk till den sortens beställningsforskning som i hög grad tjänar syftet att legitimera den för tillfället rådande maktens ordning och ideologi, utspädningen av akademins potentiella ”kritiska massa” genom inflationen av antalet Universitet och Högskolor, kvoteringen av forskare utifrån etnicitet, klass och kön osv. samt statsmaktens dirigering av vad som är värt att forska på. Forskarsamhället skall stå fritt från varje sådan påverkan. Ev. med några strategiska undantag inom riktad naturvetenskaplig forskning. Ändå har jag några randanmärkningar, även om dessa inte primärt riktar sig mot Rothstein.
I punktform:
1. Visst är det väl så att båda blocken ofta har en överdrivet instrumentell hållning visavi akademin – i synnerhet i ljuset av klassiska bildningsideal. Vid sidan av varje Mona Sahlin står en Jan Björklund; vid sidan av varje Maud Olofsson står en Lars Ohly.
2. Visst är det väl så – även om det successivt ser ut att bli bättre – att vita, medelålders, västerländska män i många fall alltjämt väljer bort reell kompetens, när denna bärs upp av kvinnor?
3. Visst är det väl så att konsensustänkandet – i motsats till en mer heterogen formulering av oenighet – ännu till stor del dominerar i Sverige? Att ta del av debatter mellan exempelvis John Rawls, Jürgen Habermas och Seyla Benhabib ger här ett helt annat intryck av syresättning av tankar och dialog. Nu är det så, att Rothstein (och några till; t.ex. Göran Therborn) ingår i den internationella traditionen på det samhällsvetenskapliga forskningsfältet – men väldigt många gör det inte.
Alla dessa frågor förtjänar uppmärksamhet inom den pågående valrörelsen. Så också miljöfrågorna, utrikespolitiken, omsorgen om de verkligt utsatta. Vi har lite drygt två veckor på oss att skaka liv i sådan debatt – och låta den bli en del av vårt underlag av partival.
Göteborgs universitet har stora möjligheter att själva utveckla sin forskning.
Fokuseringen på valforskning, hur många procent det ena eller andra politiska partiet gått upp eller ner, är överdriven och ensidig.
Autonomi ja, det var ordet enligt Rothstein.
Men hur ligger det till med autonomin sett i en vidare bemärkelse?
Hur ska man öka individens fri val när dessa redan är inskränkta för Lisa eller Muhammed enbart genom tillskrivna socialt utbredda idéer för kön och invandrare. Denna fråga berör ej Rothstein.
Kritiken av utförandet av denna politik till förmån för reella fria val, där har Rothstein helt rätt. Det har varit mycket tokerier på den punkten.
Koncentration till ett fåtal universitet: Här får vi nog undersöka lite närmare vari de amerikanska elituniversitetens fördelar egentligen består. Är det bara en resursfråga eller finns det andra faktorer som spelar in också?
Därutöver anser jag att den högre utbildningen ska tillföras mera fasta forskningsresurser.
Tack för en mycket informativ artikel. Inblicken är skrämmande och om förhållanden är verkligen så som beskrivet, vilket jag inte betvivlar det minsta, och vi därtill lägger den berömda genuscertifieringen så bör den enda rätta slutsatsen vara att Sverige endast kan DRÖMMA om en forskning i VÄRLDSKLASS.
Någon enstaka forskare kanske kan utmärka sig, men systemet som sådant kommer aldrig kunna prestera någon forskning i VÄRLDSKLASS som man svamlar om från politiskt håll. Sådant prat bör på objektiva grunder klassas som ingenting annat än politiskt ordbajseri och en medveten vilseledning av opinionen.
Margaretha Winberg är väl den socialdemokrat som mest oblygt försvarat den politiska beställningsforskningen.
Bo Rothsteins frågor är relevanta och mycket viktiga för att vi skall ha ett forskningssamhälle där agendan sätts av oplitiska instanser och det övergripande syftet är samhällsnytta.
Om forskningen är så totalt politiskt styrd borde Bo Rothstein och alla andra seriösa forskare hoppa av i protest istället för att legitimera den med sin närvaro.
Är det ändå inte något oärligt att påstå att USAs forksningsutbildning är bäst genom att hänvisa till _antalet_ nobelpris?
För det första är nobelpris i sig inte nödvändigtvis ett bra mått på en bra forskningsutbildning.
För det andra är nobelpris som har mer eller mindre delats ut årligen i 109 år ett dåligt mått på hur något ser ut i modern tid.
För det tredje är det inte särskilt relevant att jämföra det totala antalet nobelpris för varje land. Alla länder har trots allt inte samma antal invånare och forskare.
Visst har USA flest nobelpris, 320 stycken, jämfört med Sveriges 28 stycken. Jämför man istället antalet nobelpris per capita så är Sverige på femte plats med 3,01 nobelpris per miljon invånare. Här kommer USA först på 16:e plats med 1,04 nobelpris per miljon invånare.
En alltså tämligen oärlig jämförelse som inte på något sätt är ett relevant argument för att centralisera forskningsutbildningen.
Mycket bra skrivet och tyvärr väldigt relevant.
Sossarna och vänstern har alltid försökt styra våra liv och samhället in i minsta detalj genom skatter, utnämningar, bidrag och direktiv. Helt emot vad frihet och fritt tänkande står för. Det är av yttersta vikt att hålla politiker borta från högskolor och universitet!!!
Ja, Lisa Olsson, visst kan man mäta forskningspolitisk framgång på olika sätt.
Du beskriver utförligt hur man inte bör göra (enligt dig).
Jag skulle vilja att du beskriver hur det bör gå till konkret?
Väntar på svar/Roffe
Känns väldigt skönt att ha blivit utsparkad från den svenska akademiska ankdammen. Rothsteins tema om korruption är alltid aktuellt verkar det, oberoende av vilken regering som sitter. Få har ännu fattat att elfenbenstornen står på lersluttningar och är på väg ut i havet. Den valfrihetsrevolution som kommer innebär att studenterna kan skapa globala utbildningar hemma, med världens bästa föreläsare. Så behovet av byråkratiska maktpyramider i form av högskolor överallt av regionalpolitiska skäl lär komma att minska.