Om författaren:
Johan Norberg är författare och idéhistoriker.
Jag är en av dem som alltid gillat Magnus Andersson och jag gör det fortfarande, men med anledning av hans senaste Newsmillartikel måste jag påpeka att ryktet om min konsumtionsfientlighet är starkt överdrivet. Jag är i själva verket rörande enig med Andersson om att tillväxt och konsumtion inte bara kan kombineras med miljöskydd, utan till och med är en förutsättning för det. Internationella studier visar att de största miljöproblemen drabbar fattiga länder, där mänskliga överlevnadsfrågor är mer akuta och där miljövänlig teknik inte är överkomlig. "Poverty is the worst polluter" som Indira Gandhi en gång uttryckte det.
Det jag försökte uttrycka i min Metrokolumn är i stället en skepsis mot ett specifikt, politiserat sätt att driva på den nya, gröna tekniken, nämligen en som riktar in sig på enskilda energikällor och färdmedel och bestraffar eller subventionerar dem utifrån vad politikerna anser och vad som kan tänkas vinna val. Jag litar nämligen på konsumenter, men inte på politiker.
Erfarenheten av stater som har försökt gissa vilka som är framtidens bästa affärsidéer är inte så god. Framtidens idéer måste växa fram i konkurrens med andra idéer, och inte gynnas med särskilda subventioner och regelverk. Jag anser att den globala vurmen för subventioner till grön teknik bygger på samma misstag. Politiker ger sig in och gissar vilka transporter och energikällor som kommer att vara framtidens melodi och sedan börjar de pytsa ut skattemedel till vindkraft, solceller, etanol, kärnkraft eller energisnåla bilar som just de råkar uppskatta.
Men vad är det som säger att politiker är bättre på att peka ut framtidens gröna teknik än de var på att peka ut framtidens affärsidéer? Risken är att de genom att gynna viss teknik råkar dra undan mattan och kapitalförsörjningen för alternativ som skulle kunna visa sig vara de grönaste och mest ekonomiska.
Magnus Andersson har rätt i att miljöbilspremier är mer teknikneutrala eftersom de inte dikterar hur bilarna ska minska utsläppen. Det är bra, men hur gör vi avvägningen mellan bilen och andra transportslag? Och vi kan ju inte bara räkna användningen av bilen utan att titta på produktionen av den om vi ska se dess totala miljökostnad. Det var därför jag kritiserade ointresset för hur ofta folk byter bil, inte för att jag är kritisk till konsumtion (Andersson kan dock ha rätt i att det inte påverkas mer än marginellt).
Denna djungel av regler och subventioner på olika områden skulle inte ens den mest begåvade politiker kunna plantera på ett rationellt sätt, och det är vidöppet för manipulation av olika särintressen som vill ha ett bidrag här och ett avdrag där. Men det finns ett alternativ som Andersson också är inne på. Det är att vi avskaffar de politiskt satta sektorsstöden och -målen och i stället generellt betalar för den miljöskada vi orsakar - i produktionen, i transporten, i konsumtionen.
Då kan producenter och konsumenter välja fritt vad som ger dem mest nytta utifrån dess kostnad och folk kommer att reducera sin miljöpåverkan där det är enklast för dem att göra det. Då finns det inget behov av politiker som kärar ned sig i särskilda transportslag och energikällor. Vetenskaplig utveckling, tekniska genombrott och konsumenters val ersätter politikers gissningar och godtycke.
Jag vet att många politiker skulle tycka att det var vansinnigt trist, för det skulle beröva dem möjligheten att framstå som alla goda gåvors givare, glassa framför nya gröna fabriker och sprida bilden att det är de som löser alla problem. Det skulle ge dem en mycket blygsam roll. Jag är emellertid övertygad om att en så liberal politiker som Magnus Andersson skulle kunna leva med det.
"Internationella studier visar att de största miljöproblemen drabbar fattiga länder"
Det stämmer nog att de drabbas värst, men därmed inte sagt att det är de fattigaste länderna som *orsakar* miljöproblemen. Koldioxidutsläppen är fortfarande högst i de rikare länderna. Orsaken till en hel del av förbättringen av miljön här är att vi utlokaliserat den smutsigare produktionen till dessa fattiga länder. De skitar ned sin miljö för att tillverka billiga varor som Johan Norberg och Magnus Andersson kan glädja sig åt att konsumera. Visst kan man argumentera för att de fattiga på sikt ändå vinner på detta genom att de blir rikare, men låt oss inte slå oss för bröstet och låtsas att det gör oss så mycket mer miljövänliga.
Norberg är i alla fall mer konsekvent i sin marknadsliberala argumentation, även om jag tror han underskattar värdet av att staten går in med stöd till ny teknik för att ge den ett fotfäste på marknaden. Det fungerar inte varje gång, men när det gör det blir vinsterna stora. Framförallt kan staten som kund agera offensivt och kräva produkter i teknikens framkant.
Permalänk | Anmäl
Thomas Palm, 2010-08-30, 13:02
Från artikeln:
>>Erfarenheten av stater som har försökt gissa vilka som är framtidens bästa affärsidéer är inte så god.
Uppenbarligen helt fel, titta bara på den svenska satsningen på etanol i bensinen. Det har ju visats vara framtidens melodi!
Någon lär ju missa det, så jag skriver uttryckligen: Jag var ironisk.
Permalänk | Anmäl
Bernt, 2010-08-30, 13:28
Någon sade en gång att det mest passande monumentet över Sovjetunionen skulle vara en staty föreställande tusen vänsterstövlar.
Politiker är inte bättre än de flesta av oss på att förutsäga framtiden. Deras konsulter spelar också i samma liga som alla vi andra vad gäller framtiden. Alltså kommer alla former av statlig planering av ekonomin att vara baserat på löst tyckande, med synnerligen välkända konsekvenser som följd. Politikerna blir valda av oss för att de säljer ett koncept om framtiden, trots att de egentligen inte kan påverka den nämnvärt.
Permalänk | Anmäl
Sven P Andersson, 2010-08-30, 14:11
Johan Norberg har naturligtvis rätt i att teknikneutral lagstiftning i princip vore att föredra. En global välfungerande utsläppsrätthantering för att lösa koldioxidproblemet är kanske den viktigaste uppgiften för politiker i vår tid.
Man kan dock se satsningen på specifika tekniker i ett annat ljus, som ett sätt att hantera problemet med att varje individuellt företag tjänar på att låta teknikutveckling ha sin gång och hoppa på i sista steget när det finns pengar att hämta. Det är en mycket djärv investering att satsa på någonting som fortfarande är spekulativ teknologi. Detta till trots skulle världen som helhet tjäna stort på att göra dessa investeringar. Den här positiva effekten kan mycket väl vara större en effekten av att staten investerar i fel teknologi.
Sen synes också företagens planer vara alltför kortsiktiga när det gäller hantering av naturresurser. Oljan skulle betinga ett mycket högre pris idag om man tog hänsyn till att den kommer att peaka inom en kort tid. Varför sparar man inte på den oljan som finns kvar, låter konkurrenterna sälja den billigt och sen om 25 år sälja den mycket dyrare? Den typen av problem tycks företagen fortfarande inte tillräckligt mogna för.
Permalänk | Anmäl
Arvid Kästel, 2010-08-30, 14:44
Som påpekades av Thomas Palm är en av orsakerna till de fattiga ländernas miljöproblem att de nu står för den smutsiga produktionen av produkter till det köpstarka väst.
Att "miljövänlig teknik inte är överkomlig" där är ju en följd av den så omhuldade marknaden o att vi som konsumenter ständigt letar efter billigast möjliga vara. Naturligtvis kunde den nödvändiga tekniken investeras, miljöproblemen minskas, samt konsumtionen utjämnas med hjälp av demokrati, politik o solidaritet i stället för marknadsfundamentalism
Permalänk | Anmäl
andreas bjernevi, 2010-09-01, 17:36
5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
"Internationella studier visar att de största miljöproblemen drabbar fattiga länder"
Det stämmer nog att de drabbas värst, men därmed inte sagt att det är de fattigaste länderna som *orsakar* miljöproblemen. Koldioxidutsläppen är fortfarande högst i de rikare länderna. Orsaken till en hel del av förbättringen av miljön här är att vi utlokaliserat den smutsigare produktionen till dessa fattiga länder. De skitar ned sin miljö för att tillverka billiga varor som Johan Norberg och Magnus Andersson kan glädja sig åt att konsumera. Visst kan man argumentera för att de fattiga på sikt ändå vinner på detta genom att de blir rikare, men låt oss inte slå oss för bröstet och låtsas att det gör oss så mycket mer miljövänliga.
Norberg är i alla fall mer konsekvent i sin marknadsliberala argumentation, även om jag tror han underskattar värdet av att staten går in med stöd till ny teknik för att ge den ett fotfäste på marknaden. Det fungerar inte varje gång, men när det gör det blir vinsterna stora. Framförallt kan staten som kund agera offensivt och kräva produkter i teknikens framkant.
Från artikeln:
>>Erfarenheten av stater som har försökt gissa vilka som är framtidens bästa affärsidéer är inte så god.
Uppenbarligen helt fel, titta bara på den svenska satsningen på etanol i bensinen. Det har ju visats vara framtidens melodi!
Någon lär ju missa det, så jag skriver uttryckligen: Jag var ironisk.
Någon sade en gång att det mest passande monumentet över Sovjetunionen skulle vara en staty föreställande tusen vänsterstövlar.
Politiker är inte bättre än de flesta av oss på att förutsäga framtiden. Deras konsulter spelar också i samma liga som alla vi andra vad gäller framtiden. Alltså kommer alla former av statlig planering av ekonomin att vara baserat på löst tyckande, med synnerligen välkända konsekvenser som följd. Politikerna blir valda av oss för att de säljer ett koncept om framtiden, trots att de egentligen inte kan påverka den nämnvärt.
Johan Norberg har naturligtvis rätt i att teknikneutral lagstiftning i princip vore att föredra. En global välfungerande utsläppsrätthantering för att lösa koldioxidproblemet är kanske den viktigaste uppgiften för politiker i vår tid.
Man kan dock se satsningen på specifika tekniker i ett annat ljus, som ett sätt att hantera problemet med att varje individuellt företag tjänar på att låta teknikutveckling ha sin gång och hoppa på i sista steget när det finns pengar att hämta. Det är en mycket djärv investering att satsa på någonting som fortfarande är spekulativ teknologi. Detta till trots skulle världen som helhet tjäna stort på att göra dessa investeringar. Den här positiva effekten kan mycket väl vara större en effekten av att staten investerar i fel teknologi.
Sen synes också företagens planer vara alltför kortsiktiga när det gäller hantering av naturresurser. Oljan skulle betinga ett mycket högre pris idag om man tog hänsyn till att den kommer att peaka inom en kort tid. Varför sparar man inte på den oljan som finns kvar, låter konkurrenterna sälja den billigt och sen om 25 år sälja den mycket dyrare? Den typen av problem tycks företagen fortfarande inte tillräckligt mogna för.
Som påpekades av Thomas Palm är en av orsakerna till de fattiga ländernas miljöproblem att de nu står för den smutsiga produktionen av produkter till det köpstarka väst.
Att "miljövänlig teknik inte är överkomlig" där är ju en följd av den så omhuldade marknaden o att vi som konsumenter ständigt letar efter billigast möjliga vara. Naturligtvis kunde den nödvändiga tekniken investeras, miljöproblemen minskas, samt konsumtionen utjämnas med hjälp av demokrati, politik o solidaritet i stället för marknadsfundamentalism