Lägg resurserna på kultursatsningar istället för på IPRED

Vänsterpartiet ser en rad risker med de lagförslaget regeringen har valt att föreslå med anledning av IPRED direktivet. På punkt efter punkt går regeringen utöver det Sverige är tvunget att genomföra.

Det mest omdebatterade förslaget är att öka möjligheterna för organisationer som Antipiratbyrån att dra privatpersoner inför civilrättslig domstol, genom att göra det möjligt för dem att få ut abonnentuppgifterna bakom IP-adresser. I civilmål mot privatpersoner blir de höga rättegångskostnaderna en avgörande faktor: även i de fall där den som anklagas för brott känner sig säker på att få åtminstone delvis rätt kommer många att till varje undvika en rättsprocess. Risken är stor att sådana situationer leder till fullständigt orättfärdiga förlikningar.

I land efter land har resultatet av den här logiken blivit densamma: något som på goda grunder upplevs som utpressning. En 50-årig ålänning fick nyligen ett kravbrev på 50 000 kronor för att ha fildelat musik. I Schweiz har minderåriga fått kravbrev på 70 000 kronor. Danska Antipiratgruppens kräver rutinmässigt vanliga fildelare på 100 000 kronor eller mer, och den som inte förlikar sig med kravet inom tio dagar hotas med att krävas på det dubbla beloppet.

Mot den bakgrunden räcker det inte att justitieministern Beatrice Ask svarar att hon "utgår från att de flesta producenter är klokare än så" på frågan om det inte finns en risk för att vi får samma problem i Sverige. Organisationer som Ifpi har redan varit mycket tydliga med att de kommer att gå på så hårt de kan.

Regeringen uppskattar att 400-800 informationsföreläggande kommer att beslutas per år, till en genomsnittlig kostnad av 5 000 kronor per fall. Vi har svårt att se hur en rättssäker prövning av påståendet att en viss IP-adress har tillgängliggjort en viss fil skulle rymmas inom den sortens ramar. Att det kan vara enkelt att se att ett brott begås betyder inte att det är enkelt att i efterhand bevisa att det skett - det gäller både på nätet och utanför.

Lagförslaget försvaras som ett sätt att bringa samma ordning på nätet som utanför, men det stämmer inte. Företag som bryter mot upphovsrätten på nätet kan redan idag lagföras effektivt, utan att det behövs några informationsförelägganden. Det finns inte heller någon praxis idag där privatpersoner hindras från att kopiera upphovsrättsskyddat material utanför nätet genom hot om att dras inför civilrättslig domstol. Lagförslaget handlar inte om att etablera gammal praxis även på nätet, utan om att försöka använda nätet för att för första gången etablera en civilrättslig praxis mot privatpersoners kopiering.

Omkring hälften av befolkningen i Sverige anser att den vanliga fildelningen överhuvudtaget inte ska vara olaglig. Vi delar den åsikten, men även om man inte gör det visar det tydligt att den rättspraxis av höga straff och skadestånd som utvecklats i fildelningsfallen har ett mycket svagt stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Trots det vill regeringen formulera om lagen för att"skadeståndet inte ska vara så lågt att det blir mer ekonomiskt lönsamt att begå intrång än att göra rätt för sig". Andelen av de som fildelar illegalt under ett år som också döms för det i domstol ligger i storleksordningen en på en miljon. Ska regeringens formulering tas på allvar är det domslut som det emot Jammie Thomas i USA, som dömdes till 220 000 dollar i skadestånd för fildelning av 24 låtar, som är ledstjärnan.

Det är anmärkningsvärt att förslagen utgår från att dagens teknik kommer att vara oförändrad, och inte ens reflekterar över den uppenbara möjligheten att lagen kan vara otillämpbar kort efter att den införts. Tekniken går framåt, och dagens öppna fildelningsnätverk kan slutas på flera olika sätt. Kopieringen utanför nätet kommer också att fortsätta bli allt effektivare.

Men även inom ramen för dagens vanligaste teknik ser det ut att vara svårt att fälla den som får ett kravbrev men vägrar betala. Den rättspraxis som finns från Svea Hovrätt innebär att det inte räcker med att spåra en dator - det måste också styrkas vem som satt bakom tangentbordet när brottet begicks. Så länge den principen gäller, och det inte blir praxis med intrångsundersökningar i vanliga fildelningsmål, kommer det även med den nya lagen vara närmast omöjligt att fälla någon som nekar till brott.

Risken med lagförslaget är att det under en tid uppstår en rädsla för att domstolar ska döma folk utan en korrekt bevisning. Tyvärr finns det också ett visst fog för en sådan rädsla: den som får ett felaktigt kravbrev kommer att sitta i en svår och ekonomiskt tung sits. Den rädslan skulle då gälla såväl de som fildelar illegalt som andra, och till exempel riskera att leda till färre öppna nätverk.

Den tid och de resurser regeringen idag lägger på att försöka få vanliga människor att sluta med stora delar av sin nätanvändning, borde istället användas för att ta fram nya kultursatsningar för till exempel film- och musikbranschen. Det skulle ge artister och upphovsmän verkliga förbättringar i möjligheten att leva på sitt arbete.