Om författaren:
Professor vid Stockholms universitet. Associate researcher vid Institutet för Framtidsstudier. Forskar om demografi, ekonomisk utveckling, migration och skolsegregation. Samhällsdebattör.
Under 00-talet är det för första gången på mycket länge som en person ur det borgerliga lägret dominerar den ekonomisk-politiska agendan: Anders Borg. Borg följer efter två decennier med socialdemokratisk dominans: Kjell-Olof Feldt på 1980-talet och Göran Persson på 1990-talet. Men vem är Anders Borg? Och vad har han uppnått?
Redan i början av 1990-talet jobbade Anders Borg i Carl Bildts retorikstab. Men det var först våren 2001, efter ett mellanspel som ekonomis-politisk expert i finanssektorn, som han fick möjlighet att direkt påverka den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Då rekryterades han som rådgivare till Riksbankens direktion. Borgs tid vid Riksbanken var kort men han spelade en central roll. Fram till sommaren 2002 var Borg frånvarande vid endast fyra av Riksbankens sexton viktiga räntemöten. Det är vid dessa möten som Riksbanksdirektionen fattar beslut om nivån på styrräntan. Borg låg inte på latsidan. Han visste vad han ville och han hade ledningens öra, enligt Affärsvärldens research.
Under Anders Borgs tid som rådgivare vid Riksbanken bedrevs en hökaktig räntepolitik. Trots att inflationen under andra halvåret 2001 och första halvåret 2002 låg under Riksbankens mål, valde direktionen våren 2002 att höja räntan. Resultatet blev en kraftig åtstramning av svensk ekonomi. Åtstramningen följdes av en lång period av stigande arbetslöshet. Våren 2002 låg arbetslösheten i Sverige under fyra procent. 2003 hade den stigit till 4,8 procent. År 2004 hade den nått 5,5 procent, och 2005 steg den till nästan 6 procent (enligt det gamla måttet). Trots upprepade räntesänkningar kunde trenden inte vändas. Under flera år i följd – 2003, 2004, 2005, och 2006 – låg inflationen hela tiden under Riksbankens mål. I början av 2004 drabbades Sverige t o m av deflation, d v s sjunkande priser.
Kan detta förlopp tolkas så att Riksbanken bär ansvaret för den kraftigt stigande arbetslösheten åren efter åtstramningen 2002? Ja, den slutsatsen drar de internationella granskare som under 2007 utvärderade riksbankspolitiken. Genom att höja räntan pressade riksbanken ned efterfrågan i den svenska ekonomin på ett sätt som gav upphov till ökande arbetslöshet. Att det var under 2002 som de avgörande misstagen gjordes visas av den politik som fördes efter att Borg lämnat Riksbanken för att bli moderaternas chefsekonom. Då inleddes en period av aggressiva räntesänkningar. I november 2002 låg styrräntan på 4,25 procent. Ett år senare hade den sänkts till 2.75 procent. 2004 sänktes den till 2 procent och 2005 till den rekordlåga nivån 1,5 procent. Men dessa sänkningar kom för sent för att kunna hejda arbetslöshetskrisen.
Huvudansvaret för den misslyckade politiken ligger naturligtvis på Urban Bäckström, den dåvarande Riksbankschefen och de övriga i Riksbankens direktion. Men även de som tog fram analysunderlag och presenterade förslag till räntebeslut har ett ansvar. Och i denna grupp hade Borg en långt ifrån undanskymd roll: ”Han ville så mycket och kunde så mycket”.
För Borg kom den ökande arbetslösheten från 2002 och framåt inte alls olägligt. I valet 2006 bidrog den dåliga sysselsättningsutvecklingen starkt till att socialdemokraterna besegrades av den borgerliga alliansen. Den ökande arbetslösheten blev också ett huvudargument för det ekonomisk-politiska program som Anders Borg utformade och som sedan sjösattes efter valsegern 2006. Huvuddragen i detta program är välkända. För att öka sysselsättningen måste ersättningarna vid sjukdom och arbetslöshet sänkas. Genom att sänka skatten för arbetsinkomster men inte för ersättningar i sjukförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring kan man sätta ytterligare press på dem som saknar jobb. Utan den ökande arbetslöshet som följde på Riksbankens misslyckade politik hade det inte varit lika lätt att beskriva Sverige som ett land i behov av en radikal sysselsättningsreform. Som ekonomisk-politisk expert är det otänkbart att Borg själv inte såg sambandet mellan den ökande arbetslösheten och den misslyckade Riksbankspolitiken. Men istället för att erkänna ett medansvar för den dåliga sysselsättningsutvecklingen valde Borg att föra väljarna bakom ljuset om orsaken till den stigande arbetslösheten.
Efter valet 2006 sjösatte Anders Borg den reform som skulle leda till ökad sysselsättning och minskat utanförskap. För personer med jobb sänktes skatten med 100 miljarder. De utan arbete fick mindre att leva för. Fram till våren 2008 såg allt ut att gå bra. Sysselsättningen hade ökat. Regeringen kunde räkna in färre arbetslösa och fler i arbete. Andelen sysselsatta var nu uppe i 76.2 %, den högsta siffran sen augusti 2001.
Men även inflationen hade ökat. Våren 2008 var den 4 %, dubbelt så hög som 2002, när Borg på Riksbanken var med om att strama åt ekonomin vid en inflationsnivå mycket nära inflationsmålet på 2 %. Mot den bakgrunden talar mycket för att den sysselsättningsökning som Borg kunde glädja sig åt under våren 2008 i huvudsak var efterfrågedriven. Med den sedvanliga eftersläpningen på 1-2 år hade Riksbankens räntesänkningar till slut gett resultat.
Att sysselsättningsförändringar i första hand styrs av efterfrågan har Borg fått lära sig grundligt under de senaste två åren. I april 2008 var arbetslösheten i Sverige nere på 5.5% (enligt det nya måttet). Två år senare var den uppe på 9 %. Arbetslösheten i Sverige steg snabbare än i de flesta andra länder i Europa. Nedgången har mötts med exceptionellt aggressiva räntesänkningar, som nu tycks vara på väg att vända arbetslöshetskurvan nedåt.
Den minskning av utanförskapet som ställdes i utsikt 2006 har uteblivit. I oktober 2006 när Alliansregeringen tog över var 4 384 tusen personer sysselsatta i Sverige. I maj i år var siffran 4 388 tusen. 100 miljarder i skattesänkningar har gett 4 000 nya jobb. Det motsvarar 25 miljoner per jobb. Och denna ökning av antalet jobb skall ställas mot att den arbetsföra befolkningen har ökat med 143 000 personer. Antalet personer utan sysselsättning, i ”utanförskap”, har alltså ökat med 139 000.
Nu pekar Anders Borg på efterfrågekrisen som orsaken till att Alliansen inte har kunnat leva upp till löftena om ökad sysselsättning. Det är ironiskt eftersom man 2006 inte med ett ord nämnde att hög sysselsättning kräver hög efterfrågan. Det recept som då presenterades var lägre ersättningsnivåer och högre skatt för dem utan jobb. Nu har Borg tvingats erkänna att arbetslöshet har andra orsaker än för höga ersättningsnivåer. Men likafullt ser han inget behov att ompröva den egna politiken. Hur kommer det sig?
Det svar som ligger närmast till hands är att ökad sysselsättning inte var det egentliga målet för Anders Borgs ekonomisk-politiska program. ”Ökad sysselsättning” var istället bara en reklamslogan som skulle göra politiken tilltalande för väljarna. Dess egentliga innehåll var ju klassisk högerpolitik: sänkta skatter och försämrad social välfärd. När man utvärderar Anders Borgs insatser måste man därför särskilja hans politiska förmåga--som är enastående--från hans obefintliga förmåga när det gäller att skapa jobbtillväxt.
Politisk har ju Anders Borg lyckats med det som varken Carl Bildt eller Bo Lundgren klarade av: en jättelik skattesänkning på bekostnad av nedskurna sociala förmåner och med ökande sociala klyftor som följd. Varför lyckades Borg där hans företrädare misslyckats? Svaret är att han lyckats bättre med förpackningen. Vi vet att Borg förbereder sig omsorgsfullt inför varje uppgift han ställs inför. Det förefaller som framförallt två insikter har styrt Borgs agerande.
För det första insikten att väljarkåren inte vill känna sig elak. Ska man lyckas måste stora skattesänkningar och försämrade sociala skyddsnät därför säljas som åtgärder som gör det bättre för utsatta grupper. Detta var också den retorik byggdes upp kring Borgs reform. Syftet var inte att sänka skatterna. Nej, det var utanförskapet som skulle bekämpas. Genom att acceptera sänkta skatter skulle alltså de som har arbete kunna bidra till att de mest utsatta skulle få det bättre.
Den andra insikt, som förefaller ha styrt Borgs agerande, är att en radikal reform kräver stöd av medianväljarna. Därför fick moderata höginkomsttagare nöja sig med lite mindre. Mediangrupperna skulle bli vinnare. Däremot var det för Anders Borg inte något problem att låta dem med de allra lägsta inkomsterna drar en nitlott. Dessa väljare med de allra lägsta inkomsterna behövs ju inte för att man ska få en högermajoritet.
Eftersom Borg är noga med detaljer så kan man inte utesluta att han också medvetet valde att framstå som välfärdskramare. Ska man sälja en reform som slår mot svaga grupper är det viktigt att ens personliga framtoning inte signalerar högerspöke.
Att Borg lyckades bra med sin retorik visas inte minst av den debattartikel som Bo Rothstein, Sveriges kanske främste statsvetare, publicerar strax efter valet 2006. I den utropar han att valet är en triumf för socialdemokraterna: ”Vad som rent sakpolitiskt hänt är att den svenska socialdemokratin såväl ideologiskt som i praktisk politik helt enkelt nedkämpat den nyliberala ideologin”.
Det verkliga resultatet av Borgs ekonomisk-politiska reform visade sig när SCB nyligen presenterade sin analys av inkomstutvecklingen under Alliansregeringens två första år. Enligt denna analys var det en miljon människor som mitt under brinnande högkonjunktur fick se sina inkomster sjunka. Och denna miljon är gruppen med de allra lägsta inkomsterna. Är nyliberalismen nedkämpad? Knappast. Istället har Anders Borg lyckats upprepa grekernas berömda krigslist från slaget om Troja. En nyliberal omfördelningspolitik har smugglats in i det svenska samhället förklädd till moderat välfärdspolitik.
Bo Malmberg
(1 artiklar)
23 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Det hade varit klart intressantare om Malmberg hade hållit sig till ekonomien än att anklaga Anders Borg för att föra väljarna bakom ljuset m.fl. dylika gliringar. Är det så säkert att alla hans siffror inte är fejkade, selektivt utvalda och allmänt fuskade med? Eller att resonemangen är perverterade och obestyrkta? Det verkar så! Här är det tydligen fråga om en sossepolitiker, som sprider klar och skär politisk propaganda med sin titel. Det finns alltså ingen anledning att alls försöka kommentera något i sak.
Jag håller med Göran Lysén och går ett steg längre - jag påstår att denna typen av artiklar kommer att dominera platser som Newsmill och i förlängningen pappersmedia fram tills valet.
En god konspirationsteori går aldrig att bevisa eller motbevisa, men jag tror inte det är en slump att det på sistone skrivits mängder med artiklar och inlägg om Utrikesminister Carl Bildt vars innehåll är negativa.
Vi lär se samma sak när det gäller Finansminister Anders Borg av den enkla anledningen att han är en central och viktig spelare i Alliansens lag inför valet - svärta ned Anders Borh så ger det fördelar för oppositionen.
Bo Malmbergs artikel innehåller rätt lite i form utav fakta men desto mer påståenden och resonemang som förs fram som sanningar.
Jag noterar med intresse att den ekonomiska krisen som drabbade världen 2008-2009 inte omnämns med ett ord, vilket är oppositionens standardtaktik.
Detta bör alltså inte ses som något annan än ett beställningsjobb från oppositionen…
Sensationell artikel, ungefär samma saker som jag själv tagit upp.
Mycket bra.
Snacka om ovälkommen artikel för Högerarrogansen.
Lysén, det är bättre du håller dig till paragraferna inom internationell rätt.
Det är fler som jobbar idag än 2006, trots ekonomisk kollaps här och var. Att arbetslösheten har ökat beror på att sjukskrivningarna har minskat. 500 000 sjukskrivna 2009 har blivit 450 000. Detta trots att reglerna fortfarande säger att alla som är sjuka skall vara sjukskrivna, och att ersättningsnivå ligger kvar på 80% upp till 26500 kr/mån.
Bra att detta kommentarsforum är moderat förresten. ;) (Ok jag läste fel i hastigheten.)
#3. Litet rätt kanske du har, men det kan också vara ett värde att akademiker deltar i den allmänpolitiska debatten, även bortom det egna sakområdet. Det kan ju diskuteras, när akademiska titlar skall sättas ut vid olika debattinlägg, som inte direkt utgör ett inlägg inom specialiteten. Smaken är olika här. Ur akademisk synpunkt är det inte bra, om man skriver en artikel i valrörelsen och propagerar för ett visst parti under tjänstetiteln. Så mycket kan man nog säga, även om friheten är stor.
Sigh.. en artikel som skäller ut ekonomiministern (och antyder konspirationer) utan att ta disktutera depressionen inför ett val -- typisk valpropaganda.
Speciellt som den inte diskuterar att världen haft en av de värsta krascherna sen 30-talet.
Newsmill, vad har ni för för er? :-(
OK, propaganda för att få dummas röster hör till ett val, men det var väl mycket slöseri med min tid. Vänligen markera i titel något om "valpropaganda".
Inte ofta man blir glad nu för tiden. Men denna sakliga artikel, som gör att var och en kan förstå sambanden, är välkommet bidrag till de debatter om ekonomiska frågor som tyvärr A. Borg lyckas med konststycket att "få med så många på tåget". Man blir konfunderad över den upphausade, ibland nästintill idoldyrkan från journalistkåren i allt vad Borg säger. Ngn granskning av hans uttalande utifrån olika ståndpunkter får vi nästan aldrig. Tack Bo Malmberg för en bra artikel.
Men det som är skrämmande är ett några saker:
För det första att den här typen av analys aldrig kommer från någon socialdemokratisk politiker. Det beror på att den nuvarande ledningen är så otroligt dålig. Kan ingenting om nåt.
För det andra att man med det som man felaktigt kallar arbetslinjen jagat cancersjuka människor rakt in in döden via försäkringskassan. Det finns även exempel på att folk tagit livet av sig. Tänk på det nästa gång du ser Reinfeldt lite avmätt tala om ansvar och ledarskap.
För det tredje att landets journalister aldrig kan ställa några analytiska frågor om landets ekonomiska politik. Dessa ska givetvis ställas både till socialdemokratiska som borgerliga regeringar.
För det fjärde att landets ekonomiska politik är så ihålig.
Jag efterlyser två ord i din artikel: Ekonomisk kris.
Om du nu ska framstå som saklig i din artikel borde du faktiskt också beakta depressionens spår i vår ekonomi. Det är patetiskt vilka metoder vänstern använder sig av för att återta makten...
Precis som Göran Lyse'n skriver så är Bo Malmberg är en del av SAP kampanj mot Alliansen. Bo är den verklige Trojanska hästen när han presenterar sig här på Newsmill. Googla på hane egen blogg. Där står det klart att han under valrörelsen 2006 arbetade med att avslöja Alliansen. Inget i artikeln ovan tyder på att han blivit neutral.
Lysén gör en klassiker. Han skjuter budbäraren och misstänkliggör fakta. Allt för att sanningen om alliansens 4 år inte skall komma fram. Men, Lysén, det var ett ovanligt lågt försök från en utbildad man. Jag trodde bättre om akademiker!
Redan vid ingressen tänkte jag att här har vi ytterligare kritik mot Alliansens arbetsmarknadspolitik som helt utesluter den största globala finanskrisen på många decennier. Och mycket riktigt, den nämns inte med en bokstav. Att helt utesluta den enskilt största faktorn i arbetslöshetsekvationen för att i stället bedriva debatt via personangrepp säger enligt min mening mer om artikelförfattarens brist på sans och vett än något annat. Där argumenten tar slut tar den intellektuella ohederligheten vid!
Göran Lysen är professor i folkrätt vid Uppsala universitet och därmed kollega med min bror. Inom akademin får man gärna anklaga kollegor för fusk, men då avkrävs man bevis. Det gäller väl även på Juridikum i Uppsala.
Men jag är glad att han inte tror på sifforna. Det betyder att han överskattat Anders Borg.
Dilbert (#2), det är svårt att läsa innantill när man är upprörd. Mitt i artikeln skriver jag "Nu pekar Anders Borg på efterfrågekrisen som orsaken till att Alliansen inte har kunnat leva upp till löftena om ökad sysselsättning". Och sedan kommenterar jag Anders Borgs linje. Faktum kvarstår att Anders Borg lyckats sänka inkomsterna för de fattigaste men inte med att skapa sysselsättning.
# 1 visst är det jättebra att du deltar i debatten. Vad jag syftade på var att ditt inlägg inte innehöll några sakliga argument. Och beträffande, citat: "Här är det tydligen fråga om en sossepolitiker, som sprider klar och skär politisk propaganda med sin titel." Ett sådant uttalande är ju inte särledes akademiskt.
Den här artikeln försvann rekordsnabbt från förstasidan. Var det en lite för känslig artikel för borgerliga Newsmill kanske?
Det enda Borg egentligen gjort är att prioritera köpkraft och att se till att hjulen hålls rullande. S arbetsmarknadspolitiska samhällsmodell från 40-talet har överlevt hela den här mandatperioden också trots att förutsättningarna för den försvann vid OPEC-krisen. Är det sådana här analyser författaren presterar även vid institutet för framtidsstudier?
#18 - Bo Malmberg: Trevligt att du som artikelförfattare deltar i forumet. Händer inte ofta, stor stjärna i kanten.
Helt rätt, jag läste den raden för snabbt och måste ge dig rätt - du nämnde faktiskt krisen med *ett* ord :-).
Jag var även inte tydlig med att säga att din artikel inte saknar relevans, men den är, påstår jag, en politiskt färgad artikel:
1. I diskussionen om Riksbanken så medger du att huvudansvaret ligger på Urban Bäckström, men i samma mening så påstår du att AB hade en långt ifrån undanskymd roll i analysgruppen och kryddar det med ett citat ("Han ville så mycket och kunde så mycket") utan källa. Inget ansvar verkar ligga på andra i analysgruppen som du formulerar det - du verkar vilja lyfta fram AB som mest ansvarig.
2. Du drar upp en vanlig Socialdemokratisk förklaring till att (s) förlorade valet 2006, den dåliga sysselsättningsutvecklingen, och menar att den kom lägligt för Anders Borg, som om det vore en plan han haft.
Är det förresten inte snarare så att den kom lägligt för Alliansen och olägligt för (s)? Varför lyfta fram AB som person och säga att den kom lägligt för just honom?
Genom att hävda att arbetslösheten var ett resultat av riksbankens "misslyckade politik", genom att beskriva det som att den ökande arbetslösheten från 2002 och framåt kom lägligt för AB, genom att beskriva det som att AB inte erkännt ett medansvar för den dåliga sysselsättningsutvecklingen samt att beskriva det som att AB valde att "föra väljarna bakom ljuset om orsaken till den stigande arbetslösheten" så målar du en bild av AB som en person som går över lik för att uppnå sina poliska mål.
---
Det går inte att komma ifrån att detta framstår en politiskt färgad artikel med syftet att diskreditera AB. Det förstärks av påstående om dolda agendor ("klassisk högerpolitik: sänkta skatter och försämrad social välfärd.", och "en jättelik skattesänkning på bekostnad av nedskurna sociala förmåner och med ökande sociala klyftor som följd") samt hans påstått obefintliga förmåga när det gäller att skapa jobbtillväxt.
Artikeln ger intryck av att vara en analys av AB's gärning, men formuleringar och ordval får mig mer att tro på detta som en del av valrörelsen.
I rutan om författaren kanske det också borde ha stått att han i sitt arbete ofta samarbetar med Lena Sommestad (S), detta klargörs tydligt på Bo Malmbergs hemsida vid Institutet för framtidsstudier. Detta hade gjort det enklare för läsaren att identifiera artikeln som S-propaganda istället för en analys av Anders Borgs arbete.
Varför varna för Anders Borg som tillsammans med Fredrik Reinfeldt har dragit Sverige ur bidragsträsket?
Varför inte varna för miljöpartiet i stället och den trojanska hästen, den lär rymma ännu fler trojaner;
-en seger för vänsteralliansen skulle komma att innebära att MP får ett avgörande inflytande på utvecklingen i Sverige. På miljöpartiets agenda står en förhöjning av skatterna på drivmedel, det slår mot all logistik och gör livsmedlen dyrare, därmed också mariginalerna för låginkomsttagare och pensionärer ännu mindre.
Senast i går framgick också ur en enkät att fler (35%) av svenska folket har förtroende för Fredrik Reinfeldt och arbetslinjen, klyftan mellan mellan blocken har ökat till förmån för Alliansen, -därför känns artikeln lite nattstånden redan samma dag den publiceras.
-Och den globala finanskrisen-har den ens funnits?
# 17. Menar du, Malmberg, att ditt partipolitiska aktstycke i valrörelsen här på Newsmill skulle vara något som hörde akademien till? Nej, det har jag svårt att tro, varför endast vanlig politisk retorik gäller. Det är du som har anslagit tonen, ty som man ropar får man svar.
Alla människor utgår från ett synsätt, och att hävda att texten är politisk eller oneutral känns därför inte så relevant: Alla uttalanden uttrycker naturligtvis någon verklighetssyn, oavsett om man är politiker, journalist eller professor. (Däremot är det förstås dåligt att undanhålla fakta som man själv kan se är intressanta för en debatt, om man gör det.)
Jag håller med kritikerna här om att artikeln är ett väl hårt personangrepp och att mer uppgifter om finanskrisen borde ha lyfts in (hur påverkades arbetslösheten, hur tacklades krisen och vad hade hänt om man tacklat den på annat vis?)
Däremot kvarstår alla de hårda slutsatserna:
* Man har inte lyckats med att motverka arbetslöshet
* Skattesänkningar på 100 miljarder har gjort väldigt lite nytta (för det syftet de har motiverats med)
* De som står utan arbete har fått en mycket svårare livssituation, men fler arbeten för dem att söka finns inte
Att lägga ansvaret för Riksbankens agerande på en inhyrd konsult är befängt, RB ska ha mer än nog av förment ekonomisk kompetens för att kunna agera självständigt. Att de tar in rådgivare från Moderattoppen är ju förståeligt, från 1993 har RB i princip tagits över av högern. Penningpolitiken har överlämnats till högern på permanent mandat. Sen vi gick med i EU krävs det också att den är sk självständig och befriad från demokratiskt ansvarsutkrävande. Att någon kan komma på något så befängt efter att ha haft erfarenhet av Dennis är obegripligt. Nu var förstås RB redan tidigare i praktiken "självständig" då politikerna i allmänhet är helt okunniga om penningpolitik och är helt i händerna på RB.
Den internationella inflationen har varit låg alltså har den varit låg också här, den internationella inflationen inget som RB styr.
Den som inte förstår att högerpolitiker som Borg bedriver högerpolitik som gynnar deras kärngrupper är tappade bakom en vagn. Den som tror att högern är intresserade av att vanliga arbetssäljarna och kreti & pleti får mer makt och en starkare ställning genom full sysselsättning är mer än lovligt infantila och okunniga om hur samhället fungerar.
Det finns en övertro på räntans magi, som vi kan se i nuvarande kris. Rekordlåga räntor och centralbanker som Fed m.fl. pumpar in "cash" i bankerna med sk Quantitative Easing hjälper inte speciellt mycket och nu är vi med stora kliv på väg mot dubble dip.
Detta med sk självständiga CB direktioner är rena löjan. När vi gick in i krisen 2008 trodde både Trichet och Ingves att inflationen stod för dörren och drev upp räntorna. Ben Shalom Bernankes track record, han har missat på i princip allt och "maestro" Alan Greenspans ekonomiska "magi" är i princip vad som försatt världen i nuvarande depression.
Why are we still listening to this guy - Bernanke
Med nära 100% failure rate var han förstås ett självklart val av Obama för att få förnyat förtroende att leda Fed en period till.
Sen har vi ju inte bara den förmenta räntepolitiken, vi har även finanspolitik här ilandet. 2001 och 2002 fick man faktiskt ner den öppna arbetslösheten till de lovade 4%, årssnittet enl SCB. Detta när tillväxten var svag och det var lågkonjunktur efter IT bubblan, hur gick nu detta till? Det sk kunskapslyftet och storsatsning på komvux lyfte ut massor från arbetslöshetsstatistiken. Man kan även notera att den offentliga sektorn hade minus 2002 och 2003 (en bit över 1 % bägge åren), alltså totalt sett en stimulans av ekonomin då man inte drog in mer än man spenderade. 2004 var det återigen finanspolitisk åtstramning med överskott i de offentliga finanserna, 2005 över 2 % en ökning som kulminerade 2007 för att 2009 bli ett litet minus på 0,8%. I praktiken obefintlig finanspolitisk stimulans trots att vi har rekordstor arbetslöshet.
Jobbskatteavdraget må ha "missgynnat" en del höginkomsttagare för "medianväljaren" i jobbskatteavdraget, men det fick höginkomsttagarna igen en hel del när fastighetskatten omvandlades till "avgift" där stor som liten fick i stort samma "avgift". Borg har ju (officiellt) den befängda iden från början av förra seklet att ökat arbetskraftsutbud som ska sänka lönerna (primärt hos de redan lågavlönade) skulle skapa fler jobb. Därför ska halta, lytta och ett invandrat låglöneproletariat skyfflas ut på arbetsmarknaden för att utöva lönepress.
Borgs skattesänkningar för de som har det lite bättre är i stort sk "finansierade", man drar in från de som i princip konsumerar hela sin inkomst/bidrag för att ge detta till de som marginellt kommer att öka sin konsumtion utan i stället kommer att spara och placera i värdepapper, fastigheter etc. Konsumtion är lika med produktion, alltså ett recept för att öka arbetslösheten.
Vad Borgs politik handlar sa om redan John Maynard Keynes – han beskrev 20-talets penningpolitik: "Helt enkelt en kampanj mot de arbetande klassernas levnadsstandard". Enligt hans mening var den verkställd genom en "avsiktlig intensifiering av arbetslösheten ... genom att använda den ekonomiska nödvändighetens vapen gentemot individer och mot särskilda intresseområden - en politik som landet aldrig skulle tillåta om de visste vad som pågick."
Borg och Alliansens ekonomiska ideologi om ökat arbetskraftsutbud och sänkta löner är en kopia rakt av från den politik som fördes på 1920-talet i t.ex. England.
"En nyliberal omfördelningspolitik har smugglats in i det svenska samhället förklädd till moderat välfärdspolitik."
Det var långt innan Borg som den nyliberal omfördelningspolitik infördes här i landet.