Rädsla hindrar forskare att vara med i samhällsdebatten

I Sverige där många forskare är statsanställda blir det såklart svårt att presentera upptäckter som strider mot det som är politiskt korrekt, och vice versa. Se bara på den framväxande pseudovetenskapen "genusvetenskap". Ett annat exempel är den antihumana verksamheten som Karolinska Institutet bedriver, där de behandlar den psykiska sjukdomen Gender Identity Disorder (sjukdomsnummer 302.85 (DSM-IV-TR), F64. (ICD-10)) med kirurgi, vilket är en strikt politisk handling, som står i direkt strid mot modern psykiatrisk vetenskap.

Påståendet att "professorer i statsvetenskap inte vågar ge framtidsprognoser över politik" är riktigt löjligt. Det finns väl inga akademiker som är så mediekåta som statsvetare. Och inte häller frånhåller de sig för att göra de mest löjeväckande framtidsprognoser om svensk och internationell politiks utveckling. Allt som oftast utanför sina egna kompetensområden dessutom.

Peter verkar sakna kontakt med verkligheten.

"Häxjakten" på Tiina Rosenberg var helt och hållet hennes eget fel. Jag applåderar hennes beslut att ge sig in i debatten - jag tycker också om att se aktiva forskare - men kommer man med stolliga idéer får man helt enkelt tåla att bli påhoppad. Vi kan inte ge någon immunitet mot påhopp bara för att de råkar ha labbrock på sig, och i de "mjuka" ämnena ser man notoriskt många som driver en agenda och sedan ser till att bevisen anpassar sig efter den (Eva Lundgren är väl det mest slående exemplet här). Skall man in i något så infekterat som genusdebatten gäller det alltså inte bara att ha bra belägg för sina teser utan även ett extra tjockt lager hud.

Peter Eriksson kunde börja med sitt eget parti och engagera kvalificerade akademiker och forskare till partitoppen. Hur många kommer att vilja vada i samma intellektuella sörja?

Peter Eriksson har uppenbarligen ingen som helst kontakt med forskarvärlden. När forskare försöker presentera sina resultat dummas de ned av journalister och förvrängs sedan till spektakulära resultat som inte står i proportioner till forskningen. Sedan innebär den tredje uppgiften (att presentera sin forskning) ingen som helst merit för en forskare. Vill man att forskarna ska berätta om sina resultat ska man belöna detta beteende också. Det råder hyperkonkurrens i forskningsvärlden, där forskare lever på tillfälliga projektbidrag (3-5 år i taget) ända till de är ~45 och kanske, kanske, kan få en fast anställning då.

Sedan kanske inte de forskare som vill yttra sig få komma till tals ändå...
http://henrikalexandersson.blogspot.com/2008/12/klimatartikeln-som-aldri...

Forskare är bidragsförsörjda. Man biter inte den hand som föder en.

Rille, det är ju inte så konstigt att de forskare du länkar till inte kommer in på nyhetssidorna... "till och med" journalister kan se igenom sådant.

Här skriver några forskare om klimatet:
http://uppsalainitiativet.blogspot.com/

Jag vet inte, jag. Dessa forskare är nog (med undantag för ekonomer, filosofer, psykologer, teologer, litteraturvetare och statsvetare!) nog så hemma på sitt eget ämne, men när de ger sig ut på allmänning är de alldeles vilsna. Specialister gör nog i allmänhet klokt att hålla sig till sitt. IMM gör sedan ett viktigt och elementärt påpekande som Peter Eriksson kanske borde ha beaktat.

Det finns en annan sida av problematiken som inte nämns i artikeln. Svenska journalister betraktar C-uppsatser som "forskning" och blåser gärna upp "intressanta" resultat från dessa övningsuppgifter i forskning som vi ger våra studenter i uppdrag att utföra. Inget annat land jag känner till ger så mycket cred till vanliga studentarbeten! Jag är väl bekant med Stor britannien, för att ge ett exempel, och tanken på att (som t.ex. Dagens Industri har för vana att göra) intervja studenter på C/D-nivå och betrakta dem som "forskare" är otänkbar. Inte ens doktorander - som faktiskt också är under utbildning - ges epitetet "specialist" eller "expert" i Storbritannien. Och det med rätta.

Gärna fler forskare i debatterna. Men det finns redan ett antal disputerade röster som jag kan komma på, bara så här på rak hand.
Till att börja med har vi ju forskare som är politker. Sossen Björn von Sydow var, eller kanske ännu är, professor i statsvetenskap och folkpartisten och ekonomprofessorn Carl B. Hamilton.
Sen har vi flitiga debattörer och skribenter såsom professorn från Chalmers (?) Christian Azar som är flitig i klimat- och resursdebatten. Statsvetaren Bo Rothstein är flitig debattör och svingar mot det mesta, nationalekonomen Stefan de Vylder, hjärnforskaren Martin Ingvar, nyligen disputerade Nina Björk, teologen Ann Heberlein, idéhistoriken Sverker Sörlin, lundaprofessorn Wilhelm Agrell, och Magnus Norell, och ett antal andra disputerade militär- och försvarsanalytiker jag inte kommer på namnen på just nu. Och det finns flera ledarskribenter som disputerat. En del på Dagens Nyheter. Om jag inte minns fel så har Henrik Bergren disputerat i historia, före DN-skribenten Hans Bergström arbetar som statsvetare i USA, och banne mig och inte minst en av Per Ahlin, Barbro Hedvall eller Per Jönsson disputerat.

Gärna fler forskare i debatterna. Men det finns redan ett antal disputerade röster som jag kan komma på, bara så här på rak hand.
Till att börja med har vi ju forskare som är politker. Sossen Björn von Sydow var, eller kanske ännu är, professor i statsvetenskap och folkpartisten och ekonomprofessorn Carl B. Hamilton.
Sen har vi flitiga debattörer och skribenter såsom professorn från Chalmers (?) Christian Azar som är flitig i klimat- och resursdebatten. Statsvetaren Bo Rothstein är flitig debattör och svingar mot det mesta, nationalekonomen Stefan de Vylder, hjärnforskaren Martin Ingvar, nyligen disputerade Nina Björk, teologen Ann Heberlein, idéhistoriken Sverker Sörlin, lundaprofessorn Wilhelm Agrell, och Magnus Norell, och ett antal andra disputerade militär- och försvarsanalytiker jag inte kommer på namnen på just nu. Och det finns flera ledarskribenter som disputerat. En del på Dagens Nyheter. Om jag inte minns fel så har Henrik Bergren disputerat i historia, före DN-skribenten Hans Bergström arbetar som statsvetare i USA, och banne mig och inte minst en av Per Ahlin, Barbro Hedvall eller Per Jönsson disputerat.

Åsa Linderborg har disputerat och undervisat i historia på Uppsala universitet. Och sen har vi statsvetaren som arbetar i Tyskland och har ett snarlikt efternamn som Åsa Linderborg. Kommer ej på namnet. Kan hon heta Lisbeth Lindeborg!?

ekonomen Klas Eklund
idéhistorikern Michael Azar (bror till Christian Azar)
historieprofessorn Dick Harrison
Statsvetaren Ulf Bjereld
juristprofessorerna Madeleine Lejonhufvud och Christian Diesen
Ett koppel med disputerade läkare som debatterar t ex GI-dieter
Och så morgontevesoffaproffset och statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.
Vi har rätt många forskare som deltar, trots vårt lands litenhet. Men däremot är de få läsare som begrundar och kritiserar deras argument på ett självkritiskt och hederligt vis. Ofta genomsyras kommentarerna av personangrepp, förlöjliganden och grundlösa påståenden. Jag kan förstå om forskare som är tränade i källkritik och vetenskaplig metod inte gärna vill utsätta sig för att bli hånade av läsare som varken kan eller vill vrida och vända på argumenten på ett intellektuellt hederligt vis. Och ibland har rutinerade professorer själva svårt att låta bli låga personliga förlöjliganden och att påskriva motparten påståenden denne inte gjort.
För att travestera sociologgiganten Pierre Bourdieu: Debatt är en kampsport.
Men det är inte sällan en smutsig kampsport med en massa billiga tjyvknep.

Jag gick för långt med att påstå att en del läsare inte skulle kunna vrida och vända på argumenten på ett intellektuellt hederligt vis. Däremot tror jag knappast alla läsare är tillräckligt väl bevandrade i vetenskaplig metod och källkritik för att kunna bedöma vetenskapliga rapporter på ett rättvist sätt.

Suck. Än en gång denna vandringssägen att forskare inte VILL nå ut med sina resultat och rön. Jag är doktorand och vet ingen kollega från professor och ned till min nivå som skulle säga nej till en journalist - om det inte var så att man bedömde journalisten som oseriös och ute i politiskt syfte. För sanningen är den att journalister och politiker är långt mer förtjusta att dra politiska växlar på forskningsresultat som fórskarna själva aldrig skulle stödja. Men nyansering "säljer inte".

Apropå att skriva själv för media:
Om peter Eriksson eller en riksdagsledamot vill få plats i media kan det ofta fixas. Om däremot någon som håller på med annan forskning än DNA, diet, genur eller Strindberg vill skriva ett längre inlägg kommer det i 999 fall av 1000 hamna i redaktionens papperskorg. Jag har flera kollegor som försökt. Antingen är vi helt enkelt inte bra nog ¨på att skriva populärt, eller så skriver vi inte om "rätt" ämne med "rätt" politisk vinkling.

De medel staten ger till universiteten täcker inte arbete med tredje uppgiften Peter. Att skriva populärt är något vi måste ta oss tid till efter det att administration, undervisning, forskningsuppgifter, konferensordnande, föredragshållande och vetenskaplig pulicering är klar. Det finns närmast inga stipendier som täcker en sådan verksamhet. Och om man vill behålla sin tillfälliga extremt osäkra anställning (vi talar 4 månader i taget, inte 4 år som du har), så är det säkrast att man faktiskt utför dessa uppgifter.

Ge oss tid, ge oss pengar, ge oss vidareutbildning och framförallt ge oss forum som tar emot våra alster.

Fram till dess kan jag rekommendera att du kollar in några av de hundratals vetenskapsbloggar som ivrigt för ut allt de bara kan komma på till allmänheten - helt gratis och uppenbarligen helt ouppskattat.

Suck. Än en gång denna vandringssägen att forskare inte VILL nå ut med sina resultat och rön. Jag är doktorand och vet ingen kollega från professor och ned till min nivå som skulle säga nej till en journalist - om det inte var så att man bedömde journalisten som oseriös och ute i politiskt syfte. För sanningen är den att journalister och politiker är långt mer förtjusta att dra politiska växlar på forskningsresultat som fórskarna själva aldrig skulle stödja. Men nyansering "säljer inte".

Apropå att skriva själv för media:
Om peter Eriksson eller en riksdagsledamot vill få plats i media kan det ofta fixas. Om däremot någon som håller på med annan forskning än DNA, diet, genur eller Strindberg vill skriva ett längre inlägg kommer det i 999 fall av 1000 hamna i redaktionens papperskorg. Jag har flera kollegor som försökt. Antingen är vi helt enkelt inte bra nog ¨på att skriva populärt, eller så skriver vi inte om "rätt" ämne med "rätt" politisk vinkling.

De medel staten ger till universiteten täcker inte arbete med tredje uppgiften Peter. Att skriva populärt är något vi måste ta oss tid till efter det att administration, undervisning, forskningsuppgifter, konferensordnande, föredragshållande och vetenskaplig pulicering är klar. Det finns närmast inga stipendier som täcker en sådan verksamhet. Och om man vill behålla sin tillfälliga extremt osäkra anställning (vi talar 4 månader i taget, inte 4 år som du har), så är det säkrast att man faktiskt utför dessa uppgifter.

Ge oss tid, ge oss pengar, ge oss vidareutbildning och framförallt ge oss forum som tar emot våra alster.

Fram till dess kan jag rekommendera att du kollar in några av de hundratals vetenskapsbloggar som ivrigt för ut allt de bara kan komma på till allmänheten - helt gratis och uppenbarligen helt ouppskattat.

Suck. Än en gång denna vandringssägen att forskare inte VILL nå ut med sina resultat och rön. Jag är doktorand och vet ingen kollega från professor och ned till min nivå som skulle säga nej till en journalist - om det inte var så att man bedömde journalisten som oseriös och ute i politiskt syfte. För sanningen är den att journalister och politiker är långt mer förtjusta att dra politiska växlar på forskningsresultat som fórskarna själva aldrig skulle stödja. Men nyansering "säljer inte".

Apropå att skriva själv för media:
Om peter Eriksson eller en riksdagsledamot vill få plats i media kan det ofta fixas. Om däremot någon som håller på med annan forskning än DNA, diet, genur eller Strindberg vill skriva ett längre inlägg kommer det i 999 fall av 1000 hamna i redaktionens papperskorg. Jag har flera kollegor som försökt. Antingen är vi helt enkelt inte bra nog ¨på att skriva populärt, eller så skriver vi inte om "rätt" ämne med "rätt" politisk vinkling.

De medel staten ger till universiteten täcker inte arbete med tredje uppgiften Peter. Att skriva populärt är något vi måste ta oss tid till efter det att administration, undervisning, forskningsuppgifter, konferensordnande, föredragshållande och vetenskaplig pulicering är klar. Det finns närmast inga stipendier som täcker en sådan verksamhet. Och om man vill behålla sin tillfälliga extremt osäkra anställning (vi talar 4 månader i taget, inte 4 år som du har), så är det säkrast att man faktiskt utför dessa uppgifter.

Ge oss tid, ge oss pengar, ge oss vidareutbildning och framförallt ge oss forum som tar emot våra alster.

Fram till dess kan jag rekommendera att du kollar in några av de hundratals vetenskapsbloggar som ivrigt för ut allt de bara kan komma på till allmänheten - helt gratis och uppenbarligen helt ouppskattat.

Det första jag kommer att tänka på när jag ser rubriken ”Rädsla hindrar forskare att vara med i samhällsdebatten” är att den kunde lika gärna och kanske mer vara ”Rädsla hindrar politiker att vara med i samhällsdebatten”. Att media kan förvränga och tysta ner sådant de inte anser säljer är en sak. Att politiker gör detsamma och i än större omfattning, är en annan och mycket allvarligare sak.

Peter nämner Tiina Rosenberg som någon sorts föredöme, vilket jag då förmodar skulle syfta till Genus vetenskap och den typen av debatt. Vågar du Peter debattera detta?

Det finns en än viktigare fråga, som gäller det nya lagförslaget om ändring av könstillhörighet. Här backar alla politiker och vill varken se eller höra, med kommentaren att det där kan vi redan, eller vi har en HBT grupp inom partiet och därefter är det tyst. Detta vill man uppenbarligen inte debattera, jag har försökt. Är du rädd Peter?

Rädsla är oftast knutet till inkompetens, en rädsla att bli avslöjad och att ha fel. Jag har erbjudit mig tidigare att informera om och debattera med ert parti om vad könstillhörighet ”Gender Identity” egentligen handlar om och om du menar något med ditt inlägg här, så var vänlig och visa att du inte räds denna fråga. Vågar du debattera detta med mig?

Som en kommentar till Glenn Lacrosse när det gäller Gender Identity Disorder. Du vet uppenbarligen inte vad detta handlar om. Svensk ”modern” psykiatrivetenskap inom ämnet är fjärran från verkligheten och den så kallade genusvetenskapen har inte med saken att göra.

Li