En festival för normupplösning - som åtföljs av berättigad kritik

HBT-rörelsens krav stannar inte vid att kräva att bemötas med tolerans av den heterosexuella majoriteten. Målsättningen är att riva ned alla normer baserat på en diskurs där de dryga 90% av medborgarna som ser den heterosexuella kärnfamiljen som den naturliga samhällsnormen beskrivs som fördomsfulla bakåtsträvare eller värre.

Och om någon av oss dristar sig att bryta den politiska korrekthetens repressiva tystnad och ifrågasätter det lämpliga i att jippon som PRIDE sexualiserar det offentliga rummet eller efterfrågar en förutsättningslös diskussion om homoadoptioner, då påklistras vederbörande omedelbart homofobens, högerextremistens och hatbrottslingens stigmata. Med diskrimineringsparadigmet som förevändning gör HBT-rörelsen inte bara anspråk på tolkningsföreträde i alla familje- och relationsnormativa frågor, man har i princip helt lyckats ersätta dialog med monolog.

När någon gång en avvikande uppfattning ändå släpps fram i debatten, då är det så gott som undantagslöst utifrån en kristen livsåskådning. Det är en ofarlig grupp att använda som opartiskhetsalibi. Motsvarande värderingar inom andra religioner är mer obekväma. De passar inte in i den rådande religions- och kulturrelativistiska diskursen. Kritik utifrån en allmän sekulär värdegrund som inte enkelt kan avfärdas som nynazistisk stör också den tillrättalagda bild av det svenska samhällets konsensus i dessa frågor som etablissemanget vill visa upp. Det är ett demokratiproblem att det offentliga samtalet begränsas av en queerhegemoni som inte återspeglar värderingarna kring dessa frågor ute i samhället.

När den demokratiska dialogens dörrar stängs ökar också risken för polarisering och politisk frustration och för att kritiken i stället tar sig andra och mer otrevliga uttryck. En sådan utveckling drabbar förstås främst HBT-personerna själva. Även om hot och våld som utomparlamentariska åsiktsyttringar inte kan försvaras finns det samtidigt en cynism i att bidra till att sådana stämningar byggs upp och sedan använda enskilda människors martyrskap som slagträ för den egna saken.

PRIDE skapar också en mycket märklig (men förhoppningsvis inte representativ) bild av sexuella minoriteters beteende och livsstil. För den som inte har någon person från en sexuell minoritet i umgängeskretsen och saknar andra referenser än PRIDE att grunda sina intryck på är risken stor att eventuella negativa åsikter om HBT-personer förstärks snarare än de försvagas. I så fall har ju PRIDE motverkat sitt eget syfte, om nu inte syftet vill säga - vilket man ibland har anledning att befara - främst är att provocera det heterosexuella majoritetssamhället.

För HBT-rörelsens militanta kärntrupper tycks inget mellanting finnas mellan det normupplösta queersamhället och ett där man stenar homosexuella till döds, ingen skillnad göras mellan konstruktiv kritisk dialog och hatisk fobi. För att vara en grupp som valt regnbågsflaggan som symbol är detta ett synsätt märkvärdigt befriat från nyanser.