Publicerad: 2010-07-23, Uppdaterad: 2011-11-02
Den första juli återgick Sverige till ett yrkes- och kontraktsförsvar efter drygt etthundra år av värnplikt. Försvarsmakten blir nu en av alla arbetsgivare på marknaden när det gäller att rekrytera personal, företrädesvis ungdomar under 25 år.
Rekryteringen av korrekt personal kommer att bli ytterligare en ödesfråga för Försvarsmakten. Hur behåller man kvaliteten på personalen utan att mer djupgående kunna screena hälften av befolkningen?
Utmaningen blir för Försvarsmakten att i konkurrens med andra arbetsgivare nu rekrytera soldater till en grundlön på 17 000 kr i månaden och nå full personaluppfyllnad med kompetent personal. Det kommer alltid att finnas idealister även bland de personer som attraheras av soldatyrket och som inte bryr sig om lönenivån utan istället gör sitt jobb mer av pliktkänsla, medan vissa andra attraheras av upplevelsen. I det stora hela är det dock en fråga om de klassiska kommersiella krafterna på marknaden, där man får vad man betalar för i kombination med marknadsföringen och konjunkturen.
Avgörande kommer också vara vad en tidigare soldat erbjuds i det civila samhället, de villkor som kommer att gälla för en kontraktsanställd soldat samt inte minst hur sårade och stupade soldater och deras anhöriga tas om hand av Försvarsmakten och samhället.
Värnplikten har varit en trygg personalförsörjningsform i drygt etthundra år. Att nu bränna broarna bakåt och till förmån för ett helt nytt och oprövat system kan tyckas våghalsigt. Försvarsmaktens marknadsvärde är förhållandevis okänt. Att som försvarsministern påstå att den kommande urvalsprocessen, där ungdomar utifrån webbenkäter anmäler sig frivilligt till tjänstgöring, garanterar att Försvarsmakten får rätt personal, är ett modigt ställningstagande. Samtliga tidigare anställningar av soldater på senare år har gjorts med personer som tidigare genomfört värnplikt och då fattat tycke för yrket och vars befäl kunnat bedöma deras lämplighet under nästan ett års tid.
En klokare väg att införa yrkesförsvaret stegvis under några år genom att kombinera värnpliktsförband med yrkes- och kontraktsanställda förband. Vi som genomfört värnplikten vet att många av dem som var mest intresserade av militärtjänstgöring tröttnade snabbast och muckade med omvänd inställning, medan många av dem som fasade inför inrycket, senare började stortrivas och sedan gick vidare och blev anställda i Försvarsmakten.
Nyckeln är att fånga upp unga och tidigt skapa intresse för Försvarsmakten. De ungdomar som genomgått Försvarsmaktens ungdomsverksamhet blir ofta väldigt aktiva inom Försvarsmakten eller någon av dess stödorganisationer. Denna aspekt av rekryteringen har jag tidigare berört i en artikel på Newsmill.
Den pågående justeringen av alla anställningskontrakt till att omfatta även arbetskyldighet utom riket är fullt naturlig och ett steg som skulle ha tagits långt tidigare. Att Försvarsmakten ska ta striden med en angripare helst bortom svenskt territorium (tidigare östra sidan Östersjön) är inget nytt uppträdande, men det har tidigare varit tabu att omtala. Utan en internationell arbetsskyldighet är solidaritetsförklaringen intet värd.
Försvarsmakten har haft all tid i världen att driva frågan om internationell arbetsskyldighet, utan att göra det. Nu sker det istället vid en mycket illa vald tidpunkt där de anställda känner sig utlämnade i onödan. Försvarsmakten skulle långt tidigare ha dryftat frågan med politisk nivå och presenterat den för de anställda. En viktig komponent i Försvarsmaktens rekryteringskraft som arbetsgivare för unga människor är organisationens anseende. Det kommer att bli än viktigare att vara den goda arbetsgivaren, eftersom det finns föga värre saker för rekryteringskraften än anställda som är missnöjda med sin arbetssituation och arbetsgivare. Att då ha anställda som inte får öva eller är missnöjda med arbetsvillkoren riskerar att bli fatalt för den nya personalförsörjningen.
Huvudargumentet för ett svenskt yrkesförsvar har varit att detta kommer att vara oerhört mycket mer tillgängligt och välövat än dess föregångare värnpliktsförsvaret. Det kommer det också att vara om alla pusselbitar faller på plats. Personalförsörjningen med rätt kompetenser är det ena fundamentet. Det andra är ekonomin.
Utöver det faktum att högre löner lockar fler sökande, löper yrkesförsvaret en överhängande risk att stupa på samma hinder som värnpliktsförsvaret. En soldat, sjöman eller chef är inte bättre än den mängd erfarenhet vederbörande har samlat på sig under skarpa uppdrag, eller än troligare, övning.
Värnpliktsförsvaret stupade på att de hundratusentals soldater som sedan början av 90-talet genomfört grundutbildning aldrig repetitionsövades, trots en målsättning att repetitionsövning skulle ske ungefär vart tredje år. Det tillät dock aldrig ekonomin. En yrkessoldat som aldrig ges kontinuerlig möjlighet att tillsammans med sina chefer öva i större förband, kommer inte vara mycket bättre än sina värnpliktiga föregångare.
Som officer är man idag rätt luttrad. Man har genom åren sett resultatet av det som Göran Persson kommenterade som att "den sista miljarden till en budget kan man alltid ta från försvaret", varvid Försvarsmakten fått agera budgetregulator. Det första som då stryks, eftersom det är den budgetpost som är enklast att påverka, är just övningar. Mycket lite talar för att situationen inte blir annorlunda i framtiden.
Försvarsministern framhåller ofta och gärna att Försvarsmaktens budget är i balans i år. Likväl kommer i år endast en bråkdel av de stående krigsförbanden att övas i förbandsövningar.
Under de senaste åren har svenska förband vid ett flertal tillfällen deltagit i grannländernas nationella försvarsmaktsövningar, tillsammans med NATO- och PFP-förband. Med tanke på den svenska solidaritetsförklaringen och det uttalade behovet av internationellt stöd vid en nationell situation som kräver militära insatser kan tyckas att det vore dags för Sverige att bjuda in grannländerna till motsvarande försvarsmaktsövningar. Dock har ingen försvarsmaktsövning, dvs en övning som sysselsatt såväl armé-, marin- och flygstridskrafter genomförts sedan 1993 med undantag för de två i sammanhanget rätt små beredskapsövningarna Dagny och Dagny II.
Utan samövning i såväl Sverige som andra potentiella insatsområden är en solidaritetsförklaring tandlös. Det är också i skenet av detta man kan läsa den f d estniske försvarsministern Hain Rebas debattartikel i SvD, där han föreslår att materiel från det svenska försvaret överförs till baltstaterna som vet att bättre nyttja den. I princip är det ett underkännande av svensk försvarspolitik - ni har materielen men inte rätt resurser eller viljan att militärt leva upp till solidaritetsförklaringen.
Det svenska försvaret kommer då den nya organisationen är intagen i slutet av decenniet att bestå av ca 50 000 man inklusive Hemvärn, eftersom det är vad Försvarsmakten tror sig ha råd med utifrån de ekonomiska förutsättningar som givits. Organisationen blir fullt intagen vid en tidpunkt för vilken försvarsministern tidigare på sin blogg erkänt att ingen djupare säkerhetspolitisk analys gjorts. Att Sverige då har reducerat sitt försvar till en nivå vida underskridande betydligt mindre grannländers ter sig märkligt.
Det är och förblir ett känt faktum att osäkerheten i säkerhetspolitiska prognoser ökar exponentiellt ju längre prognosen sträcker sig. Framförallt av denna anledning ter sig det ytterst smala, men förhoppningsvis vassa yrkesförvaret vara ett vågspel.
Att med endast en handfull bataljoner, flygdivisioner och örlogsfartyg tro sig kunna värna såväl Sveriges som grannländernas territorium samt över tiden genomföra insatser motsvarande upp till 25 % av den framtida arméns storlek, ter sig omöjligt. Det tidigarelagda hemtagandet av de svenska helikoptrarna i Operation Atalanta utanför Somalia till förmån för Nordic Battle Group visar alltför tydligt hur hårt bågen är spänd redan idag.
För att citera Överbefälhavaren: "Ingen vet idag exakt var det här kommer att sluta. Vi vet vart vi vill, men vi vet inte hur det ska gå till. Det får vi lära oss efter hand".
Inlärningskurvan måste bli brant om det här ska ha en chans att lyckas och det kräver ett stort ansvarstagande av såväl Försvarsmakten som politikerna.
Wiseman
6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Vågspel, ja tack!
Wiseman har ytterliggare ännu en gång tydliggjort bristerna i det försvarsbeslut som gjorts. Viktiga poänger såsom civilmeritering och Försvarsmaktens transaktion till en arbetsplats som alla andra.
En genomtänkt och systematisk övergång till det ett yrkesförsvar man eftersträvar är att föredra, så undviker vi att förlita oss på försvarsmaktens "inlärningskurva".
Det är trots allt inte endast försvarsmakten som skall ta fart in i frivilligheten, det är, som många andra här på Newsmill bekräftat, en inlärningskurva för hela samhället. En förändring som ställer krav inte bara på försvarsmakten, utan en stor del av ansvaret kommer att ligga på politiker, näringsliv och samhället i stort.
Frågan jag ställer mig, är Sverige redo för ett frivilligsvar, är lagstiftning, företagare och ungdomar med anhöriga redo för detta?
Jag har en stor skepticism mot Försvarets inlärningskurva, det tog 30 år för försvarsmakten att lära sig att kvinnor använder trosor. Först i år börjar det dyka upp underkläder till kvinnor ute på förbanden.
I det stora hela så upplevs detta försvarsbeslut allt för förhastat, men det kommer att dröja innan vi får skörda frukterna, om det blir några, av detta beslut. Men min förhoppning är att Försvarsmakten kommer att lyckats med sin rekrytering och att Försvarsmakten blir en attraktiv och tillförlitlig arbetsgivare, gynnsam både för Sverige och för de individer som väljer att arbeta i myndigheten. Men det kommer att krävas både snabba och genomtänkta beslut och en stor politisk vilja för att genomföra det, finns det nu? Och kommer det att finnas efter valet?
Att försvarets anslag som procent av BNP har minskat med åren beror mest på att andra problem har förstorats eller åtminstone att det har upplevs som så. Det gäller koldioxid, naturresurser, socialförsäkringar, arbetslöshet, skolkvalitet, bostäder, vårdköer med mera. Det är svårt att sia om framtiden. Men om oljeproduktionen skulle börja falla några procent om året och toppen är nådd så fås nog en mental och ekonomisk chock med försvaret än mindre prioriterat. Då blir det mer tydligt om vem som har något att försvara och inte har det. Och bland dem som inte har mycket hör Sverige. Även om många har svårt att fatta det. Ett vietnamliknande scenario i Afghanistan skulle förmodligen också minska intresset för ett försvar. När naturresurserna tryter blir militära solidaritetsförklaringar löjliga. I varje fall för ett dem som snabbt drabbas av svält vid bristande tillförsel. Det är precis som försvarsministern har sagt att någon djupare säkerhetspolitisk analys inte har gjorts. Konservativa personer som den anonyme Wiseman lever kvar i gamla tider. Vågorna går åt ett håll och ingen inlärningskurva i världen kan ändra på fysikens lagar. Det är bara att sufta med. Ju snabbare militären läggs ner desto bättre.
Det finns tyvärr inte längre något svenskt försvar att diskutera (även om man försöker frenetiskt). Det borde vara rimligt att fråga sig om de beslutsfattare som ordnat till detta tillstånd kan ställas inför rätta för landsförräderi.
Har vi tur så får vi 200 nya år av fred i Sverige. Har vi inte tur så...
@Urban Persson: Sverige har stora naturtillgångar, speciellt sett till capita och försvar. Skog, mineraler, sötvatten, landyta, tempererat klimat. Utöver detta har vi en befolkning där hälften inte gör någonting och resterande hälft är bland den mest produktiva i världen, det är också en tillgång.
Statens primära uppgifter är inre och yttre försvar. Tiderna då man alltid hade nyckeln i låset till huset, men låste när man åkte hemifrån för att visa att ingen var hemma är förbi och de kommer nog inte tillbaka. Jag vill ha ett starkt och rättvist rättsväsende och ett starkt försvar i det land jag bor och Sverige uppfyller inte kraven. Rättsväsendet är politiserat (tingsrätterna...) och försvaret är en pappers-tiger.
Försvarsmakten och politikområdet försvars och säkerhetspolitik justeras i och med detta till rimliga nivåer. Wiseman har förstås rätt i sina konsekvensbeskrivningar i sin artikel men hans ansats är föråldrad. Han och de flesta som uttrycker oro över nedmonteringen har för höga ambitioner med vad en svensk försvarsmakt ska kunna uträtta.
I världen räcker nuvarande nivå, i Sverige räcker också nuvarande nivå.
I klartext behövs inte försvarsmakten i Sverige och den behövs inte heller utomlands. Den enda politiskt försvarbara skälet till att ha en försvarsmakt är att när andan faller på och inom ramen för internationellt arbete skicka mindre förband för att visa god vilja.
Att tro eller hoppas svensk medverkan med vapen i internationella insatser skulle göra annat än lokal och mindre PR verkan är är att lura sig själv.
Tolgfors har mitt stöd till det goda arbete han gör och jag konstaterar att det krävs vidsyntare människor än officerare för att inse och driva detta goda arbete.
Svensk medverkan i internationella insatser ska handla om humanitära insatser. Där kan omfördelade medel från försvarsmakten göra reell nytta, inte bara PR.
I och med det och med ytterst begränsade uppgifter till de vapenbärande så ser inte jag personalförsörjningen som nåt stort problem.
Ants, de naturtillgångar som du nämner är sådana som ryssarna har väldigt mycket av och knappast kommer att ta från oss. Däremot kan de befolkningsrika länderna söderut möjligen göra anspråk på en del sådant i en framtid. Det bästa försvaret där är att gå ur EU. När det gäller Norge så får vi väl vara glada om de vill ha oss. Den produktiva delen av befolkningen blir nog inte så produktiv om den tas och förslavas eller något liknande. Det finns bara inget att ta för en fiende, om det inte är utomjordingar. Sverige är överbefolkat i termer av tillgångar som bränslen, livsmedel, djurfoder, handelsgödsel, bekämpningsmedel, läkemedel med mera. Nettoimporten är så stor och lagrade mängder är så små att en stor att del av befolkningen skulle svälta ihjäl om tillförseln upphör. Här är faran långt större än att någon skulle ta de tillgångar som du nämner. Naturen själv kommer att ge en bristsituation här och det är inte så långt bort. Försvaret kostar 40 miljarder och några procent av skatteintäkterna och det är dåligt använda pengar. Jag håller med dig om rättsväsendet. Domstolarna är ett politiskt spektakel så där är det inte bara brist på pengar. Det finns ingen koppling mellan försvaret och rättsväsendet. Om den kritiska importen skulle upphöra så skulle ett kaos uppstå så stort att rättsväsendet och institutionerna inklusive militären (det lilla som finns) snart skulle upphöra att fungera. Under andra världskriget var importen bara delvis bruten. Exempelvis tillfördes genom lejdtrafiken olja och spannmål från Nord- och Sydamerika. Idag är jordbruket extremt beroende bland annat handelsgödsel och där är sårbarheten maximal och makthavarna har inte tänkt länge än näsan räcker.
http://www.atl.nu/Article.jsp?article=60039&a=Agroterror%20nytt%20hot%20...