Publicerad: 2008-12-10, Uppdaterad: 2011-11-02
Anders Ehnmark är journalist och författare. Han har medverkat i Expressen sedan 1956 och därmed sett nio olika chefredaktörer komma och gå.
Att Otto Sjöberg lämnar Expressen är förståeligt. Han har säkert kämpat för att hålla upplagan över den lägsta tillåtna nivån, men han har inte haft någon idé om vad Expressen kunde vara istället. Det har känts. Jag är säker på att han gjort sitt bästa, men tomrummet har känts.
Expressen har en väl dold personlighet som ibland skymtar fram och som förenar några av den klassiska journalistikens dygder: att det ska finnas ett litterärt och moraliskt centrum som de stora redaktörerna, Carl-Adam Nycop och Bo Strömstedt, alltid lät oss känna, och att det viktiga är, nu som på Addisons och Steeles tid, eller Swift och Defoes, kort sagt när den moderna pressen föds, undersökning och berättelse. När man slutar med det, undersökning och berättelse, är det kört. Det som är kvar varkar då vara utgrävande reportage av typen "Jag åt upp min fästmö".
Från den stora tiden på Bos tid minns jag ett uttryck: down market. Det var något lockande och farligt på samma gång. Det fanns en undre gräns som man inte fick överskrida, för då var man nere på den undre marknaden. Där kunde man kanske vinna en del läsare, men man förlorade minst lika många där uppe, på den övre marknaden. Detta hade inhämtats i England, de moderna skittidningarnas hemland, och det var säkert sant.
Jag har ett livligt minne av hur gränsen bevakades. Det fanns alltid filosofer på centralredaktionen som trodde sig veta hur stora upplagevinster som väntade, bara man vågade sig ner i down market, men de hade ingen chans. Så länge det fanns ett litterärt och moraliskt centrum kunde de ta sig i häcken, ärligt talat.
Det som hände efter Bo var att gränsbevakningen blev något sämre, utflykter i down market därmed vanligare. Det hade naturligtvis att göra med ett nytt konkurrensläge, där tidningarna ibland fick svårt att hävda sig. Konkurrensen från nya medier gav cynismen en chans. Framför allt berodde det dock, tror jag, på ett kulturellt underskott. De nya redaktörerna hade allt mindre att sätta emot filosoferna från centralredaktionen. Idén med förståeliggörande sensationalism - Nycops och Bos idé - började glömmas bort. Jag minns hur fånig tidningen kändes, då den inte ville något. Oförståeliggörande sensationalism var slutstadiet.
Då är vi tillbaka vid Otto Sjöberg. Jag är säker på att han kämpade som ett djur, men av allt att döma saknade han en idé om uppdraget. Det gällde nog flera redaktörer efter Bo. Det är en märklig kungalängd, som framför allt kanske säger något om styrelsen. Vi brukar tala om det i Hemvärnet. Så säger vi om de gamla medarbetarna från Klara. Vi talar ofta om det.
Hoppas det värsta är över nu. Det finns många goda krafter på tidningen. Det som saknas är en idé om vad göra, och hur. Det finns en kulturell fattigdom i ledningen som den nya redaktören måste ta itu med. Hur återuppfinna uppdraget, är frågan, vad är undersökning och berättelse idag, vad skulle de gamla kanonreportrarna, Swift och Defoe, Addison och Steele, göra just nu?
Det andra är inte så viktigt.
3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Städnigt denne Ville Vessla!
"Down markets", ja visst men är det inte så att i evigheter så har man sjunkit under denna nivå ständigt. De stora redaktörerna, var finns dom? Den kvalitet som även Bo Strömstedt talade så stort om när det gällde Expressen måste väl anses som bortblåst. De gamla medarbetarna på Expressen har en helt annan uppfattning om tidningen än vad dagens och säkert också gårdagens läsare har. De flesta som har tyckt något om att Sjöberg försvinner anser att det bara är en sex-och skvallertidning som säkert kommer att försvinna så småningom och inte kommer att saknas av någon. Ingen mer än Sjöbergs kollegor bryr sig om honom eller visste kanske inte ens att det var han som hade jobbet. Det är för de flesta en slentrian att köpa Expressen på hemvägen men ingen bryr sig egentligen om vad som står där. Morgontidningarna har den tunga informationen.
Jag tror Expressen skulle vinna på att ta parti för Alliansen. Att Aftonbladet är en röd tidning syns ju titt som tätt även på nyhetsplats. Lena Mellin & Co gjorde ett upslag där dom visade sin drömregering med rödgröna drabanter dagen efter Mona lyckades sy ihop sin nya konstellation.
Efter Nobelfesten dansade Mona S och Lars O som en kung och drottning på en stor bild. Gissa AB vill att sossarna ska vinna 2010!
Ta nu parti Expressen och bli en balanserande kraft till den rödgröna soppan. Så kanske ni kan få lite respekt och vördnad på kuppen. Som det nu är känns tidningen jävligt tunn! Downmarket var ordet. Bli en Supermarket!