Finanspanik

Men flera årtusenden senare kommer man fram till uppfattningen att regleringar äro av ondo och riskerar att strypa de marknader som utsätts för dylika. Hur marknadsfundamentalistisk behöver man vara för att komma fram till så absurda slutsatser?  Att marknaden är den effektivaste resursallokeringen är obestridbart, men lika obestridbart är att varje marknad behöver regleras för att kunna fungera tillfredsställande för samtliga aktörer. Det är nämligen inte bara resursallokeringen som skall fungera utan marknadens aktörer är också beroende av ett rättssystem som skyddar alla aktörers deltagande på lika villkor. Hur kan man över huvudtaget vara av den uppfattning att, en så pass viktig och bärande sektor inom samhällslivet kan undantas från de etiska regler och den moral som förväntas i övriga samhällssektorer? Vi tycker det är självklart att rättsväsendet bör agera enligt etiska normer. Vi tycker att offentliga institutioner bör agera enligt etiska normer. Vi tycker tom att försvarsmaktens väpnade styrkor bör agera enligt etiska normer. Men så tycker en del av oss tydligen att ekonomi och etik har ingenting med varandra att göra! Hur krokigt kan det bli?

Vi har i dagens samhälle "vetenskapsmän/kvinnor", politiker, journalister m.fl. som på allvar hävdar att ekonomiska beteenden som bonusrofferi och gambling, genomförd med samma finansiella medel som den vanlige medborgaren använder för att bestrida sin existens, är helt naturliga och produktiva beteenden. Jag skulle kunna hålla med om det var frågan om olika, till form och värde skilda, finansiella instrument (monopolpengar tex.), men det är oetiskt att använda samma pengar som som skall trygga människors existens till gambling och rofferi. Det är ungefär samma sak som när någon, som inte har råd att förlora, sätter sig vid pokerbordet för att spela ohämmad. Och det får även samma konsekvenser - som finanskrisen har visat.

Det som slösas med i form av bonusar eller riskkapital i kasinoverksamhet (hedgefonder, blankning etc.) är trots allt samma sorts pengar som behövs för att klara den mänskliga existensen i samhället. När dessa pengar, pga oetiskt, ansvarslöst beteende, försvinner i gigantiska förlustaffärer är det den lilla människan liksom entreprenören som drabbas - antingen direkt (det finns inga pengar tillgängliga, eller pengarna förlorar i värde och räcker inte pga detta), eller via skatter när staten bestämmer sig att täcka förlusterna genom att sätta i gång sedelpressarna eller lånekarusellen.

Sedan finns det människor som Tomas Linnala vid E24 som gör detta statement: "Ingen spekulerar i grekisk statsbankrutt för sitt höga nöjes skull utan för att det är ekonomiskt rationellt." Läs detta gärna några gånger och fundera på vad det är han säger. Nämligen: Det är ekonomiskt rationellt att sälja värdepapper utan att äga dem, bara för att man tycker (helt subjektivt - utan välgrundat vetande) att Greklands finansiella situation är sådan att bankrutten är oundviklig. Om detta har något som helst att göra med ratio (förnuft) borde begreppet omvärderas eller utsorteras. Detta är ren och skär gambling, med förhoppning om en totalt obefogad (ingen konstruktiv arbetsinsats har gjorts) vinst (för det höga nöjets skull), och har inget som helst att göra med ekonomi! De ekonomer som påstår att gambling har med ekonomi att göra borde gå om sin utbildning och försöka förstå vad som kännetecknar ekonomiska interaktioner. En av samhällets viktigaste sektorer bör fungera på ett sätt så att hela samhället, varje medborgare har nytta av de transaktioner som genomförs, antingen genom direkt behovstillfredsställelse eller av att viktiga samhällsfunktioner tillfredsställs.

Därför är även Swedbanks chefsekonom Cecilia Hermansson ute och och cyklar när hon deklarerar att reglering är en "onödig kamp mot finansmarknaden". När fundamentalistisk ekonomisk anarki hotar hela samhället, och marknadens institutioner (banker, börser) inte förmår att skilja mellan ekonomi och dobbel kan reglering knappast vara "onödig". Efter många år som ekonom är det min erfarenhet att endast människor med utpräglad roffarmentalitet och spelbegivenhet söker sig till denna typ av sysselsättning. Desto mer förvånande är det när folk från affärsbanker, som förväntas ha en helt annan funktion i samhället, ställer sig upp till försvar för ett sådant oetiskt och obefogad beteende.