Rättsväsendet och sexköpslagen

Vissa av de större tidningarna tycks hylla principen att ett bra (läs känt) namn smäller högre än en bra artikel. Därför får man ibland läsa debattartiklar fyllda av missuppfattningar och tokerier samtidigt som de får stå oemotsagda, då möjligheten till bemötande är minimal. I denna genre kunde man den 9 maj på DN Debatt läsa ett praktstycke av Katarina Wennstam (KW) som sedan länge engagerat sig för utsatta kvinnor. I sin artikel kritiserar hon rättsväsendets hantering av sexköpslagen. Den artikel du nu börjat läsa är en omarbetad och förlängd version av en refuserad replik till KW.

Ett skäl till att hon, såvitt jag vet, aldrig blivit motsagd är troligen det jag nämnde inledningsvis. Ett annat är att debattlusten hos landets jurister är i det närmaste obefintlig. Därför har vi en debatt på sexualbrottsområdet där de mest tongivande återfinns bland dem som saknar eller har minimal kunskap i ämnet. KW:s artikel utgör därvid inget undantag utan framstår som en orgie i okunnighet och tveksamma slutsatser. Det är häpnadsväckande att hon lyckats få så mycket om bakfoten inom det område där hon profilerat sig sedan flera år.

På en punkt kan jag dock hålla med henne, nämligen att debatten på sexualbrottsområdet är infekterad. Men dessvärre bidrar hon inte till att häva infektionen.

KW framhåller att det hon ogillar beror på fördomar, förlegade attityder och patriarkala strukturer hos rättsväsendets företrädare. Sådana påståenden är svåra att bemöta om man har rimliga krav på konkretion och stringens. Jag nöjer mig därför med att kommentera ett antal uppenbara felaktigheter.

KW påstår att det verkar finnas problem med kvarvarande attityder kring brottets allvar. Hon är inte den enda debattör som framhållit brottets allvar. Själv har jag i annat sammanhang påpekat att allvarliga brott är sådana som ger långa fängelsestraff, medan sexköp ger 50 dagsböter i normalfallet. KW försöker förvilla läsarna genom att nämna att hänsynslöshet förekommer i samband med bordellhärvor. I de fall omständigheterna är försvårande vid sexköp finns naturligtvis möjlighet att frångå normalstraffet.

KW hänvisar till radioprogrammet Kaliber som nyligen granskat dagsbotssystemet. Där fann man att det utfärdats strafförelägganden på för låga belopp för sexköp. Med en tillräckligt paranoid inställning är det lätt att ta detta som bevis på att sexköpare favoriseras. Med en mera sansad hållning kommer man fram till att det inte bara är sexköparna som ibland får för låga bötesbelopp. Vad programmet visade var att dagsbotssystemet inte fungerar bra. Ingenting annat!

KW nämner ett fall där en person var misstänkt för bedrägerier och sexköp och ondgör sig över att mannen endast åtalades för bedrägerierna, då sexköpen konsumerades av bedrägerierna. Detta förefaller ha varit en helt korrekt hantering enligt de riktlinjer som gäller för åtal. Åklagarna är av processekonomiska skäl ålagda att inte ägna sig åt onödigt arbete oavsett om det gäller sexbrott eller andra brott. Detta är något som ökar arbetets effektivitet och gagnar skattebetalarna.

KW berättar om en "högt uppsatt vd" som lyckades fördröja delgivningen av utredningen tills brottet blev preskriberat. Här saknas en jämförelse mellan antalet preskriberade sexköp och jämförbara brott för att uppgiften ska bli intressant.

KW påstår att det utvecklats "en kutym där åklagare aktivt föreslår strafföreläggande i stället för åtal för män som åkt fast för sexköp, mot att de erkänner". Det är helt enkelt så att strafföreläggande ska utfärdas för erkända bötesbrott. Men i KW:s värld handlar det om att låta sexköparna slippa den offentlighet som en rättegång ger. Eftersom brottet uppfattas som mer chikanerande än andra bötesbrott väljer de flesta att godkänna ett strafföreläggande. Detta borde tilltala KW då en del sexköpare troligen skulle frikännas i en rättegång om de i stället för att strafföreläggas valde att låta sig åtalas och sedan blåneka som många gör när det gäller andra brott. Mitt antagande bygger på det faktum att beviskraven är höga i brottmål.

KW funderar även kring brottsprevention och tror att det skulle ha en preventiv effekt om sexköparna åtalades i stället för att strafföreläggas. Hon tycker att de borde få genomgå en rättegång för att tvingas lyssna till vittnesmål från de utnyttjade flickorna. Som jag redan framhållit så utfärdas strafförelägganden för erkända brott. Om man trots det skulle åtala så behövs inga vittnen. Här kan man skönja samma osympatiska tankar som tidigare förekommit i debatten där andra debattörer ondgjort sig över att sexköpare i likhet med andra misstänkta har rätt att bestämma till vilken adress de vill ha sin post. Jag vill även påminna om de nyligen aktuella gredelina kuverten. Den som begått ett brott ska straffas. I övrigt ska rättsväsendet inte trakassera de misstänkta.

För undvikande av missförstånd vill jag framhålla att jag anser att gällande lagar ska tillämpas lojalt. Jag är också övertygad om att så sker, även av de tjänstemän som till äventyrs inte gillar en viss lag. Jag betvivlar inte heller att KW har ett starkt engagemang för utsatta kvinnor men hon förlorar i trovärdighet genom att brista i saklighet. När KW oroas av patriarkala strukturer inom rättsväsendet ligger det nära till hands att undra om hon är medveten om hur stort antalet kvinnor är inom denna verksamhet. Bland åklagarna är ca hälften kvinnor som dessutom inte är särskilt ålderstigna. Om KW:s analys är riktig blir frågan: Hur kurerar samhället unga kvinnor med patriarkal inställning?

Rolf Hillegren