Så nära var kulturvänstern att knäcka ABBA

Jag växte upp i flumvänsterns 70-tal och trodde stenhårt på det där med att alla kan göra vad som helst. På vår fritidsgård skulle vi starta ett band och vi testades på vårat gehör. Vi skulle trumma medans musikläraren spelade gitarr.

Hur jag än försökte och hur än läraren uppmuntrade mig så fick jag inte till någonting som skulle kunna klassificeras som takt. Minns att jag som 14-åring kände mig rätt värdelös som människa när jag inte klarade det trots att man så intensivt förklarade för mig att alla människor är begåvade, det finns ingen som är mer begåvad än någon annan.

Det finns många såna vänster-myter kvar som jag tror kommer att avslöjas ju mer vi tinar upp från vänsterfrosten.

Det stora musikundret på 90-talet då svensk pop fullständigt exploderade med The Ark, Kent, The Hives, Sonudtrack Of your life var inte möjligt utan progg och punkvågen.
Även inte utan ABBA. Men bandexplosionen beror främst på att proggvågen gav upphov till musikskolor, musikkurser och annat som möjligjorde att det kunde bildas band på varje ort.
Proggmusikerna själva tillhörde 60-talets popvåg och för dem var det litet svårare att bilda band så när de fick inflytande politiskt såg de till att anslagen utökades till varenda fritidsgård, utan detta ingen punkvåg 1977.
Vad man än säger om de åren så var dessa musiker nödvändiga för de förde fram något positivt i slutändan.
Detta kan inte Idolkonceptet idag göra, utan all bra musik inklusive ABBA kommer underifrån.

Äsch inte avskydde vi ABBA inte. Visserligen gick jag på JH (journalisthögskolan) då 1974, när dom vann med Waterloo, och det var väl lite sura miner när min brorsa ville se på Melodifestivalen, men till slut satt alla jh-kompisarna runt vår lilla svart-vita TV och jublade.

Du pratar väl bara om den finaste kulturen, men bryr sig om dom? Det finns alltid olika nivåer på all kultur och en är den politiska, men på 70-talet var åtminstone jag allätare och det har ungdomar alltid varit. Det är publiken som räknas. Det tyckte Marilyn Monroe också.

Lite var jag också med och ändrade synen på kultur genom att jag har jobbat ett decennium på DN med film, teater, dans och musik som reporter. Så riktigt sant är det där du säger inte. Smaken är som baken, men det ser förstås bättre ut i myternas värld att de var så avskydda.

Bravo Leif Schulman med ett inlägg som skriver svensk historia.
Ännu 20 år efter Murens fall, införandet av reklamtv och slutet för socialdemokratin som det statsbärande partiet är det fortfarande inte politiskt korrekt att synliggöra det mest förbjudna: den kultur som inte fick finnas. Det har stått Sverige dyrt att slå vakt om ett åsiktstyranni som under s-regimens decennier utövades av en välgödd kulturelit på alla viktiga poster inom radio tv och pressen.
Kampen mot den sk kommersialismen var brutal alltifrån krossandet av lilla Radio Nord till den enorma likaledes nedtystade kulturskandal som skapades av den absoluta bristen på motstånd från regeringen när kultureliten skriade "skit är skit om än per satellit" och ett för sin tid mycket framsynt svenskt satellitprojekt -för hundratals skattemiljoner- gick om intet.
Leif Schulmans inlägg hade sannolikt aldrig nått offentligheten än idag om det inte varit för ett nytt medium som nätet och det orädda Newsmill. Och detta med ABBA - tala om påminnelse!

Då styrde vänstern kultureliten när man tittar tillbaka så var det bara två kritiker som kritiserade vänstern dom två som var hjältar medans alla andra marcherade i takt eller teg.Idag är det feminismen som styr kultureliten där några få vågar vara rakryggade det är alltid intressant att kulturen har så lätt att marchera i takt .T.ex att hålla en skådeprocess om sexuella trakaserier av en undersökning som är en politisk & inte journalistisk undersökning.Då la vänstern sin kalla hand över kulturen med ett strupgrepp å kvävde mångfalden vilket behövs för att seendet ska utvecklas eftersom enögdhet inte skapar djupseende detta som feminismen gör just nu

Rapports reporter var ute efter en intrervju med ABBA på efterfesten sedan de vunnit med Waterloo i Melodifestivalen 1974. Han fick tag på Annifrid. Frågan han ställde var (om jag minns rätt) "Hur kan ni sjunga om Waterloo där det dog 100.000 människor?". Hennes svar var "Nu får du väl ge dig". Jag kan gissa vilka frågor ABBA fått på tidigare presskonferenser. Jag tror reportern hette Erik Fichtelius...

Jag såg fram emot varenda ny låt av ABBA även om de inte var mitt musikval. Det var Isac Hayes, Santana, Al Green,Steely Dan, Gary Moore m fl.
Dock var ABBA riktigt bra, men det var jag nästan den enda som vågade stå för. Det var skämmigt att överhuvudtaget nämna att man tyckte ABBA var bra. På Operabaren, Victoria och Café Opera på 70-talet.
Men jag framhärdade med trumpen energi. ABBA var kanonbra, även om jag blev sedd som absolut löjeväckande. Men det tog jag.

Det verkligt chikanerande tycker jag är alla dessa kulturknuttar/knuttor som satt där på krogen och gjorde ner ABBA men som nu fått äta upp sin filthatt.
Jag vet flera av dem som betraktade ABBA som rena rama kulturraset som idag 25 år senare står och berättar vilka ABBA-fans de var. Vilket hykleri!
Och dessa kulturknuttisar har idag maktställning och leder orden, men vågade inte stå för sin åsikt utan satte fingret i vädret och kände vart det blåste. Precis som de gör idag.

Visst fanns det kulturklimat Leif Schulman beskriver! Jag växte upp under 1970- och tidigt 80-tal och hade under hela uppväxten ett starkt musikintresse. Dåtidens bevakning av populärmusik i svenska medier präglades - som jag minns det - av ett slags uppdelning mellan "seriösa artister" som blev tagna på allvar av journalister och kritiker och "icke seriösa" som inte togs på allvar.

De artister som ansågs seriösa var sådana som kom från proggscenen (och senare från punk/alternativrock-scenen) och hade politiska - eller, för att använda ett 70-talsord, "samhällstillvända" - texter. De icke seriösa var sådana som vände sig till en bredare publik, inte hade tydliga politiska budskap i sina texter och (åtminstone ibland) sjöng på engelska.

Denna uppdelning verkar numera ha försvunnit, men levde kvar under 1980-talet och troligen en bit in på 90-talet. Jag rörde mig själv i kretsar med musikintresserade "alternativ-ungdomar" i mitten/slutet av 80-talet, och minns mycket väl att gränserna mellan vad man "fick" och "inte fick" gilla var knivskarpa. Punk- och alternativrockband var "godkända", medan breda, hitlisteorienterade artister snabbt dömdes ut som "kommersiell smörja".

Lustigt att ungdomar bråkade om samma saker på sjuttiotalet som idag. Ännu lustigare att vissa fortfarande vill bråka, trettio år senare. "Dags att stå upp för gamla synder och göra avbön." Tänk om någon kommer kräva det av mig om trettio år för att jag vägrade lyssna på Britney Spears när jag var tonåring.

Många låtsades nog bara hata ABBA. Tommy Rander och Mikael Wiehe visslade nog mamma Mia i duschen de med.

"Ring, Ring." Detta historiska mästerverk hyllas äntligen. Det var jivlar i mig fin kultur när det begavs sig. Abba förnyade hela musikens väsen. Nästan som dom samtida Pink Floyd. Nästan i alla fall.... "Om du bara slog en signal"... La La La

I rättvisans namn bör vi komma ihåg att 1970-talet var en tid av extrem politisk polarisering. Europa bestod till stora delar av vänster- respektive högerdiktaturer, och i de demokratiska staterna var båda ytterligheterna starka. Inom kulturlivet och i riksmedia i Sverige dominerade vänstern, men den hade sannerligen inte, som man kan förledas att tro när tiden beskrivs idag, initiativet på alla områden och samhällsnivåer.

Stickan Andersson, schlagersnickare, vidlyftig affärsman och ABBA-manager, var en raljant högerman som ofta och gärna yttrade sig politiskt provokativt. När ABBA först slog igenom betraktades gruppen allmänt som hans projekt - och han uppträdde själv som om så var fallet. Han bidrog aktivt till att göra ABBA till en politisk måltavla.

Men ABBA utvecklades artistiskt och markerade snart också sin självständighet. De vägrade att låta Stickan utnyttja dem politiskt – som när de avböjde att kampanja med sin musik mot löntagarfonderna, vilket Stickan offentligt hade lovat att de skulle göra,, tydligen utan att först ha tillfrågat dem. Tonen mot ABBA blev efterhand mer respektfull, även från vänsterhåll.

Fy för kulturvänstern.

Heja kulturhögern. Var kan jag hitta den förresten? Är det Tomas Ledin månne?

Det här med krav på avbön. Vad handlar det om egentligen?
En besvärjelse förstås, men mot vad?
Att girigheten visade sig verkningslös som drivkraft för en hållbar ekonomi? Att det aldrig kommer att bli lika hedervärt att vilja bli rik än att vara solidarisk? Vad än Schulman hoppas.
Att vi snart får en rödgrön regering?

Jag bara älskar ABBA och älskade deras musik. Kommer ihåg känslan att ORKA vara vaken under hela schlagerfestivalen och då vann ABBA. MIn kära mor sa bara lite lugnt .hon där är FRida, Annifrid Lyngstad som jag sjög med som tonåring här i Eskilstuna .. Jag bara blev eld och lågor och efter stod jag i kö när varje platta skulle släppas. Lärde mig varenda textrad, När Fridas dotter bjöd hem mig och lär mig lyssna på demon för Dancing Queen innan den lades in för skivpress och lärde mig stegen inför världsturnén..Ja det var stort ja riktigt STORT!!!!
Beundrar dem fortfarande och gladdes och gläds fortfarande över deras framgångar och kan ej låta bli läsa allt som kommer i min väg vad gäller dem... Ännu en artikel att läsa och framförallt detta hur bespottade de blev.. Men så otroligt bra och begåvade..
:-)

O.Lindberg

Ännu en helt obegriplig kommentar. Vad har girighet som drivkraft för en hållbar ekonomi överhuvudtaget med artikeln att göra? Schulman har skrivit en bok om ABBA och ansåg det vara på sin plats att påminna om kulturelitens inställning till bandet då det begav sig. Hur kommer det sig att du hittar personliga förolämpningar i precis allt som skrivs här på Newsmill?

Har Schulman skrivit ingressen själv? "I dag hyllas ABBA av en samfälld kultur- och kritikerkår". Det gör de inte alls. Varför vimlar Newsmill av sådant som inte stämmer? Åsikter presenteras som fakta!
Jag vet inte om man ska kommentera eller skriva en artikel i ämnet... Det Schulman beskriver har inte så mycket med ABBA att göra - utan snarare det att i varje tid finns det väldigt många som är väldigt rädda att tycka "fel". Det gäller även hela den så kallade "vänsterrörelsen" på 70-talet. Den som med rätta benämns som rödvinsvänster eller flumvänster. Det rättaste, mest "inne" och mest "korrekta", särskilt för de unga, var på den tiden att uttrycka vänsteråsikter. Alltså gjorde man det! Trots att det för så många inte alls var ett personligt genomtänkt ställningstagande. Alltså sablade man ner ABBA och diggade Gärdesfesten, trots att man EGENTLIGEN tyckte att ABBA gjorde attans klämmiga låtar. Man handlade märkeskläder på NK till vardags, men satte på sig Mah-Jongjackan på första maj, när det rättaste man kunde göra var att demonstrera. Det var en medelklass-vänster som ville visa att man var rätt, som syntes och hördes - men som på sin kammare inte alls delade de värderingar man sade sig tillhöra. Man blev sedan högutbildad (till skillnad från de medborgare i underklassen man sade sig vara solidarisk med) Sedan fick man maktpositioner i företag och i samhällsapparaten. Under tiden hade det ballaste och rättaste blivit nyliberalism och egennytta. Alltså började man istället bekänna sig till detta - och lät bli att göra en enda sak utifrån den maktposition man nu tillskansat sig som hade den minsta beröring med de värderingar som man sade sig sympatisera med under "vänstervågen". Och så hade det plötsligt även blivit rumsrent att gilla ABBA och man kunde helt ogenerat plocka fram sina i smyg inköpta skivor ur garderoben, och låtsas att man ÄNDRAT sig. Vilket man alltså inte alls hade gjort. Varken politiskt eller kultursmakligt. Vi som på 70-talet hade genuina vänstervärderingar, trots att vi inte kunde alla verser i Internationalen, inte kunde citera Marx och inte hade råd med Mah-Jongjackor. Vi som tyckte progressiv musik var mer lika med Samla Mammas Manna än den dansbandskultur kryddad med dogmatiska texter som Hoola Bandoola etc. framförde - som var mer lik ABBA än något annat... Vi tyckte inte om ABBA för att det inte berörde oss. Och de berör oss fortfarande inte. ABBA är lika regnvatten idag som då. Men visst - som nästan alla - så har de gjort några, eller någon bra låt, som vi reagerar på. Och det är lätt att förstå deras enorma framgångar. Det de gör, gör de osedvanligt bra! Vilket vi tyckte även på 70-talet! Men vi köpte inte en enda skiva, ty musiken sa oss INGENTING! (med någon låts undantag).
Som varande idag någon slags "kulturelit" - har jag mycket stor respekt för Björn och Bennys kompetens. Både idag och under ABBA-tiden. (och Tretows "soundscaping") Men musiken berör mig inte en ångström mer idag än på 70-talet. Och i den "kultur- och kritikerkår" jag umgås med närmast dagligen, finns inte alls någon "samfälld" hyllningskör. Lika litet som det finns genuina vänstervärderingar hos så många av dem som skrek högst på 70-talet. Det är och förblir för många viktigare att ha rätt brallor, skor och glasögonbågar - för att inte skilja sig från det "som gäller". Än att i offentligheten och i sina gärningar stå för sin egentliga övertygelse.
Mänskligt - javisst! Man uppriktigt..? Knappast! Då skulle samhället NU, sett väldigt annorlunda ut.

Men visst är det väl tur att det är ABBA som går till historien och inte de erbarmerligt talanglösa mysplysch proggarna.

Det verkade ett kort kort tag i början av 2000talet som proggen var på återtåg med blåtåget, holabandola och skog, träd och flum på turné och t.o.m. nya proggartister som dungen var ett tag på G, men det var bara ännu en dagsslända och det är vi så glada för.

Förmodligen blev de genomskådade när det gick upp för deras publik att de gammla kpml(r) gubbarna nu försöker tjäna grova stålar på sin musik.

Den som inte är röd i sin ungdom har inget hjärta.
Den som inte är blå i sin medelålder har ingen hjärna.

"Den som inte är röd i sin ungdom har inget hjärta.
Den som inte är blå i sin medelålder har ingen hjärna."

Det där är ju bara trams - utifrån det jag just har beskrivit!

Jag träffade Anton Nilsson - långt efter hans nittioårsdag.
Kroppen började ge upp - men knappast hjärnan!

Och... är det några ur DEN samtiden som går till "historien", så är det Samla... (och ABBA) Fast de senare av rent ekonomiska skäl, snarare än musikhistoriska.

Just det -D Anders Olse´n-!
Du har alldeles rätt. Vi var en stor grupp ungdomar som fnös åt ABBA. Inte bara för att dom gjorde La-la musik utan också för att dom så uppenbart kopierade musik och arrangemang till höger och vänster. Mest från The Beatles men också bl.a. från Kinks, Hollies, Mott The Hoople och förstås Bee Gees. Dom mixade allt och lade till lite eget, med hjälp av Tretow som ljudtekniker. Han skapade deras sound! Jag och polarna var dock inte vänsteranhängare men överklass-vänsterbandet Hoola Bandoola gick också stenhårt bort. Det var Engelsk och Amerikansk Rock som gällde för oss. Sverige har alltid varit ett sekundärt land när det gäller Rock. Svensk media har hyllat ABBA, Ted och Dans-schlagers i 40 år, men dom flesta Svenska rockbanden måste söka sej utomlands för att få framgångar, även idag. Där har Svenska kultureliten en stort skuld som aldrig ens nämns.
Sen finns säkert 100 band som borde kommit in i Rock n Roll Hall of Fame före ABBA - och - jag sjunger fortfarande inte med i deras hopplösa La-la refränger! Det är fritt att gilla ABBA, men säg inte att alla gör det bara för att tiden har gått!

Jotack, det här är så typiskt för det svenska, politiskt korrekta medielandskapet. Obildade journalister som skriver om saker som de inte begriper. Journalister som inte beskriver ett skeende eller en händelse utan drivs av viljan av att påverka. Denna perverterade syn på journalismen är i stort sett unik för Sverige. På 70-talet handlade det om musik och kultur. Sedan dess har vi haft kärnkraftsdebatten som medfört att Sverige idag i princip står utan ett fungerande energisystem och där kostnaderna rakat i höjden. Eller varför inte nedladdningsdebatten som likaledes mer eller mindre förintat den svenska musikindustrin, tack vare att korkade journalister uttryckt sitt stöd för pirateriet. Där försvann 50'000 jobb. Nu har vi klimatdebatten där ingen journalist vågar titta bakom skynkena till det politiskt korrekta. Och vips kommer det att kosta skattebetalarna 100 miljarder.

#23 Tack Kurt, den kommentaren satt riktigt, riktigt bra.

Kaj
Jag har inte förolämpat Schulman.
Jag misstänker att hans inlägg om Abba inte handlar om Abba.

Möjligheten finns att jag är en skeptisk cyniker men jag tycker att folk som begär avbön av andra inte är att lita på.
Förutom att marknadsföra sin bok, som är det uppenbara skälet till inlägget, så tror jag att Schulman vill motverka den ökande opinion som inte längre går på mantrat att det är fint att vilja bli rik.
Det är uppenbart för alla att Abba fått oerhört mycket mer pengar för sin verksamhet än någon människa behöver som drivkraft för skapande, risktagande eller företagande. Inget problem kanske om det finns få sådana i världen. Men när väldigt många kapar åt sig drivor av pengar genom patent, royalty eller förvaltningsavgifter blir det ett problem för dom som betalar.
Att framhålla de trevliga idolerna i Abba eller att fokusera på att Bill Gates delar ut u-hjälp istället för på att han tar bra betalt av i stort sett varenda människa på jorden är ett sätt att flytta fokus från ekonomisk orättvisa till skambeläggning av den som protesterar.

Jag har alltid älskat ABBA.

År 1976 var jag tjugo år, arbetade som sjukvårdsbiträde, vägrade gå med i facket och röstade på Gösta Bohman, hur poppis var jag tror du? Vad brydde jag mig om det? Inte ett skit!

-Ramona-
And so what?
År 1976 var jag tjugo år, arbetade som Laboratoriebiträde, vägrade gå med i facket och röstade på Gösta Bohman, Jag var inte mindre poppis för det! Förutom att jag inte kunde med ABBA!!

Äh, som musiker tycker jag likadant som då: Duktigt hantverk utan djup! Lyssna på Beatles istället....

Opportunistisk tramsåsikt vi hört till leda nu. Var fanns Schulman och andra som som solade sig i glansen av ABBA i popmusikdebatten när det begav sig? Vad gjorde man då för att ge upprättelse åt abborna i tyckarleden? Var fanns de på 80-talet när proggvågen dragit förbi men ABBA av andra skäl ansågs irrelevanta?

Nu däremot ska vi gång efter annan få det nedtryckt i halsen hur det mer eller mindre är ett objektivt konstaterbart fakta att ABBA var helt fantastiska och hur det på 70-talet fanns människor som var så kulturpolitiskt fördärvade att dom inte insåg det.

"Björn och Benny själva påstod att de inte brydde sig så mycket om kritiken, trots att de kallades för 'schlagerbroiler' och 'döda som sillkonserver." Nä, precis, de har ju själva helt nyligen påpekat att dom inte påverkades av proggdrevet. Trots att dom fick utstå så ohyggliga tillmälen som dom ovan exemplifierade.

Vad är källan till att Björn och Benny hamnade i kreativ kris (och om vi ska förstå rubriken närapå knäcktes) av att de blev påhoppade från vänsterhåll?

t difficult Christian Dior jewelry to find the difference Gucci jewelry store between the Tiffany replica replica tiffany jewelry and the Tiffany cheap Cartier jewerly jewelry. So wearing the Christian Dior jewelry real Tiffany brand and tiffany and co no one would be Links of London jewelry able to tell the Christian Dior jewelry difference between the two. Gucci jewelry replica During the Baroque period, Juicy Couture jewelry store Huguenot silversmiths introduced new standards in craftsmanship in England. Du

or. Bracelets Juicy Couture Bangles knockoff made after original traditional tiffian designs bring the exotic discount Juicy Couture jewelry touch of faraway cultures Tiffany Charm into your life. Perfectly Juicy Couture jewelry manufactured, respecting proportions but tiffany co also presenting a modern cheap Cartier Necklace look, the Zirconia traditional Bvlgari jewelry store collection will definitely improve tiffanys your image. If you Cartier jewelry want a touch of elegance m