Publicerad: 2010-04-13, Uppdaterad: 2011-11-02
Jan Rejdnell är vice ordförande i Liberala Företagare och Liberatist.
Alexander Bard är popmusiker, författare och grundare av det liberala nätverket Liberati.
Riv hierarkierna - Den politiska sfären skriker efter ett modernare ledarskap!
Vi står inför dramatiska generationsväxlingar på arbetsmarknaden. 40-talisterna lämnar in för pension. Vi möter ett nytt samhälle med nya prioriteringar och så även inom politiken. De politiska partierna är idag hierarkiskt uppbyggda enligt gammalt traditionellt mönster med rötterna i 1800-talets fabriksbyggen. Därför deltar allt färre människor i politiken och medlemssiffrorna i partierna sjunker drastiskt. I dag är det en liten krets som lägger fast politiken och bestämmer vilka som ska representera partiet. Partiledaren har likt den gamle brukspatronen stor makt och väljer sina medarbetare, talespersoner och till och med politisk inriktning. Samtidigt skall partierna vara demokratiskt uppbyggda och spegla medlemmarnas åsikter. Det är med dagens hierarkiska uppbygnad stört omöjligt om man inte innehar en absolut toppositionen i partiet. Riksdagsledamöterna som väljs av väljarna förväntas samtidigt företräda partiets politik i Riksdagen. Deras position och makt begränsas alltmer av vad partiledningarna bestämmer ska vara partiets politik. Orsaken är ett bristande och omodernt ledarskap i de politiska partierna.
I vilket företag eller annan organisation som helst är hanteringen av ledarskap en position som man absolut inte tilldelas för att inneha, för att sitta och bestämma. Det moderna ledarskapet handlar istället om konsten att uppmuntra och maximera människors talanger. Politikerna har dock fått för sig att ledning av människor betyder att manipulera till sig flest röster för att förverkliga sin politik. Man spelar upp ett politiskt ledarskap gentemot väljarna, men struntar blankt i det interna ledarskapet. Här pekar man istället med hela handen. Detta är något som återkommer i alla partier. De politiskt tillsatta ledarna har ingen erfarenhet av att vara ledare i andra organisationer eller företag. De är tillsatta på andra kriterier. Istället bestämmer de själva så mycket som möjligt och bygger hierarkier och omger sig med ja-sägare. Oppositionella uppfattas som potentiella hot mot det egna ledarskapet.
Det handlar om en förlegad organisationsstruktur som enbart bygger på makt. Men om ska få medarbetare att växa och bygga ett fungerande lag krävs ett helt annat synsätt. Den formella positionen är inte tillräcklig för att skapa resultat. Att nå resultat förutsätter också ett gott ledarskap. Det handlar om att hantera krav och förväntningar från både ledningen i organisationen och medarbetarna. En skicklig ledare har förmågan att hantera detta spänningsfält. Om ledaren väljer att peka med hela handen istället för att förankra varje beslut tillsammans med medarbetarna leder det snabbt till spänningar, uppror och avhopp. En skicklig ledare äger även förmågan att anpassa ledarskapet efter den rådande situation. Det gäller inte bara medarbetarnas förutsättningar, drivkrafter och kompetens utan även yttre krav. Ett framgångsrikt ledarskap bygger på en balans mellan resultat och relationer.
Kulturen inom politiken skickar dock olika signaler hela tiden. Ena stunden uppmanar partierna sina kandidater att profilera sig och göra egna utspel. I nästa stund förväntas kandidaterna underkasta sig vad den lilla partiledningen redan har bestämt. Under valkampanjen uppmuntras personvalet, men när valdagen kommer förväntas alla vara ett lojalt lag igen. Då är det bara partiledarens åsikter som gäller. En spelad individualism mot ett förväntat lagspel - så svänger det hela tiden. De riksdagsledamöter som går emot partilinjen och röstar mot partiet stämplas av partiledningen och kollegorna som svikare trots att frågan kanske var det som den valda kandidaten fick mycket röster på. Den som är mest lojal mot partiet och håller med partilinjen blir belönad med flest uppdrag och högre positioner. Kandidaterna får välja mellan rollerna: Antingen är du rebellen eller annars håller du dig strikt lojal med partiledningen. Det är alltid rebellen som får betala priset, och det är den lojala som belönas, tvärtemot alla framgångsrika företag och organisationer i resten av samhället.
Vän av ordning påpekar att ett parti måste ha en linje och en regering måste vara regeringsduglig. Men frågan är om det innebär att allting måste bestämmas av partiledarna och dem som finns närmast honom eller henne? Inga andra företag eller organisationer i samhället är närmelsevis lika centralstyrda. Vi kastas därför tillbaka till det tabubelagda problem som ständigt återkommer: den akuta bristen på modernt ledarskap i den politiska sfären.
Riksdagsarbetet förutsätter att man litar på sina partikollegor åsiktsmässigt fullt ut. Ledamöterna väljs in i olika utskott och bevakar frågorna inom detta utskott för partiets räkning. Rapportering ska göras till Riksdagsgruppen och över mail till kollegorna. Besvärliga frågor ska behandlas snabbt. Om en riksdagsledamot mot förmodan skulle få för sig att bevaka alla utredningar och betänkanden blir skörden som ska studeras en trave på tusentals sidor varje vecka. För en enskild ledamot är det då inte lätt att sätta sig på tvären utan att vara extremt påläst och ha en inre övertygelse att ett förslag till beslut är fel. I praktiken säger ledamoten att man inte tycker som kollegan i det aktuella utskott eller vad partiledningen bestämt. Det är här en modern ledare berömmer den som vågar gå emot partilinjen, baserat på inre övertygelse. Det är i denna situation en modern ledare lyssnar in och föreslår ett varv till innan man går till beslut. En auktoritär ledare viftar däremot bort frågan och hänvisar till att frågan är färdigförhandlad. Gissa vilken typ av ledarskap som dominerar i de politiska partierna 2010?
Riksdagsledamöter som inte håller med partilinjen erbjuds att bli utkvittade för att partilinjen måste hållas. Om man inte klart tagit ställning i frågan i valrörelsen förväntas man att ställa upp på partilinjen eller bli utkvittad. Detta trots att det är omöjligt att förutse alla politiskt viktiga frågor fyra år i förväg. Exempelvis tog inget parti upp FRA-frågan i valrörelsen 2006. Det här är effekten av att vi i Sverige röstar på partier istället för vilka riksdagsledamöter som ska representera oss. Dra sedan ut den tråden i sin förlängning så behövs inga riksdagsledamöter alls, det räcker utmärkt med partiledningar (vilka vi som bekant inte väljer, utan som väljer sig själva). Demokratin är därmed i praktiken helt satt ur spel.
Förutsättningarna för att exempelvis Fredrik Reinfeldt skulle bli vald till Moderaternas partiledare var att han åkte kors och tvärs över landet och lyssnade på partimedlemmarna. Nu börjar Reinfeldt istället likna Göran Persson i sin ledarstil och var den som använda partipiskan tuffast och hänsynslösast inför exempelvis FRA-omröstningen. Makt förändrar men avsaknaden av strategi och ledaregenskaper inom organisationen gör toppstyrningen ännu tydligare. Om vi införde faktiska personval till Riksdagen skulle partiledningarna tvingas förankra besluten hos riksdagsledamöterna istället för att vina med partipiskan.
Dagens politiska ledarstil belönar ja-sägarna framför kritiskt ifrågasättande ledamöter med stor integritet. Med talet om personval vill partiledningarna både äta kakan och samtidigt ha den kvar. De vill ha duktiga ledamöter som profilerar sig, men när det är omröstning ska alla ändå tämjas och infoga sig i ledet. Partiledningarna kommer aldrig frivilligt avskaffa listordningarna på partisedlarna. Då avhänder man sig samtidigt makten att kunna styra ledamöterna. Endast om ledamoten är tillräckligt populär och får med sig en opinion vågar man inte säga nej till honom eller henne. Först då framställs ledamoten plötsligt som en tillgång för partiet. Det senaste exemplet på detta är när rebelliska Birgitta Ohlsson blev minister.
Partipolitiken är kantad av skandaler, avhopp, bristande etik och moral etc. Mycket beror på hur media mäter politisk framgång. Hur många motioner är väckta, hur många interpellationer är ställda, hur stor är närvaron i kammaren? I det motsatta spannet finns påhittade skandaler som stora taxikvitton och reseräkningar, privata förmåner som bostaden som en släkting bott i någon natt. En riksdagsledamot som hela tiden skall vara journalisternas och väljarnas tjänare dygnet runt. Politisk framgång mäts kvantitativt med hur många rubriker eller debattinlägg man skapar i media.
De valda ledamöterna försvaras dock inte av den egna organisationen och dess ledare, de lämnas att klara sig själva. Vilken annan organisation hade tillåtit detta? Var är det moderna ledarskapet när det som mest behövs? När det går bra vill partiet glänsa tillsammans med ledamoten, men när det blåser snålt lämnas ledamoten till sitt öde. Detta förhållningssätt genomsyrar hela organisationen från Riksdagen till kommunfullmäktige. En ledare som inte tar ansvar för sina medarbetare blir sällan långvarig i den egna organisation, men inom politiken är det vardagsmat. Det är dessutom tillåtet att angripa egna medarbetare och partimedlemmar för att nå egna politiska poäng och syften. När sådant är möjligt krävs smarta interna ledare i organisationen där den ideologiska visionen är tydlig i stället för att stridsropet ljuder "Må bäste man vinna".
Torbjörn Nilsson, författare till boken De omänskliga, menar att i politiken blir det vackraste och det fulaste hos människor synligt. Självförsakelsen, uppoffringarna för att skapa ett bättre liv åt andra kommer fram samtidigt som knivhuggen och sveken framträder. I denna miljö är den gemensamma drivkraften att få makt. Först och främst makt till att förändra och skapa ett bättre samhälle. Men det finns som i alla organisationer även politiker som främst eftersträvar makten för egen räkning och ser den som en karriär.
Detta tjänar inte på något sätt väljarnas intressen. Därför är det viktigt med tidsbestämda mandatperioder för politiska uppdrag. Krav på arbetslivserfarenhet ska också vara nödvändig för att få inneha politiska poster. Maximalt två mandatperioder för politiska broilers, sedan måste de bort från politiken och arbeta med annat. Vi har redan på tok för många politiska broilers som inte vet vad som finns utanför politiken. Bristen på modernt ledarskap inom politiken är ett direkt resultat av detta. Samtliga av dagens partiledare är ju själva politiska broilers.
Som ny medlem eller politiskt intresserad har man ingen aning om hur det politiska apparaten fungerar. För att kunna delta aktivt i politiska beslut i nämnder och politiska församlingar krävs mångårig politisk tjänst. Man måste koka kaffe och sitta av ett hundratal ointressanta möten innan man belönas med något som kallas förtroende. Vid det laget har den politiska ledningen diskuterat grundligt om personen kan betraktas som lojal och stöttar det sittande gänget. Av förklarliga skäl blir de flesta nya medlemmar snabbt besvikna och lämnar partiorganisationen lika fort som de kom in. Internetsamhällets explosiva framväxt med dess antihierarkiska tänkande får denna utveckling att accelerera.
Det är dags för ett delat ledarskap i politiken. Ett politiskt och ett organisatoriskt. Partisekreterarskapet var tänkt som ett sådant från början. Men idag fungerar partisekreterarna snarast som partiledningens utspelsmästare och megafoner. Det är dags att riva pyramiderna i politiken, som Jan Carlzon skrev för tjugo år sedan, då om näringslivet. Om de hierarkiska strukturerna inom partipolitiken inte förändras blir toppstyrningen istället total. Partierna får allt färre medlemmar, snabbt minskad trovärdighet, och den representativa demokratin förstörs i grunden. Kosmetiska försök till öppna provval och nomineringar till de olika listorna räcker inte. Det faktumet att genomsnittsåldern bland partimedlemmarna överstiger pensionsåldern sätter blåslampan på behovet av ett ny sorts politiskt ledarskap: Ledare som dels är visionära och dels lyfter fram medarbetarna i organisationen, precis som i resten av samhället. Frågan om det politiska ledarskapet är därmed en fråga om politikens och demokratins överlevnad överhuvudtaget.
25 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
mycket insiktsfull artikel, tror Ian och Bert la fram ett liknande förslag back in the day.
YES,YES,YES!!!
NO, NO, NO till den röda adeln
Andra läsvärda debattörer på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/22/v-skdebatten-visar-att-vi-har-...
Jan Kallberg Publicerad: 2010-01-22
Monas väska
Väskdebatten visar att vi har fel politikerkår
Det är redan svårt att få fram kandidater till politiska poster, de är utsatta och ses över axeln. Samtidigt är de lågt betalda - utom de verkliga topposterna, och de är få. Om vi skall kunna engagera tillräckligt många med ett system med begränsning av mandattiderna - ett förslag jag anser vara mycket bra - måste också de lägre posterna ha bättre betalt.
Politiker som är bättre betalda kombinerat med mer personval kan göra landet betydligt mer svårstyrt, och mer demokratiskt.
Ett problem vore att kommuner och landsting skulle få svårare att få sina budgetar att gå ihop. En lösningen vore att minska de politiska församlingarnas storlek. Det får inte innebära alltför stora minskningar, då finns det inte utrymme för att olika åsikter bryter sig. Men att avskaffa en del nämnder - och varför inte avskaffa landstingen, som moderaterna tidigare ivrade för - skulle kunna spara på antalet politiska poster.
Tyvärr kommer detta inte att vara möjligt, det skulle ge problem för alltför många nuvarande broilers, och det är de som bestämmer. Men man kan ju önskedrömma...
Helt rätt. första vettiga jag hört från Bard - har han gått och blivit populist/demokratiivrare? Inte minst har stockholmssmoderaterna visat hur illa det kan gå, vare sig sämre eller bättre än broderskaparna. Så bort med både den blå och röda adeln..och ge ett vettigt alternativ (SD) en fair chance.
Skribenterna använder orden "modernt ledarskap" som de slipade politiker de är. Klassiskt trick.
"I vilket företag eller annan organisation som helst är hanteringen av ledarskap en position som man absolut inte tilldelas för att inneha, för att sitta och bestämma."
Jag kan bara uppmana herrarna att läsa Aktiebolagslagen.
Avsnitten om ledningens ansvar och befogenheter är rekommenderad läsning.
Om det är herrarna Bard och Rejdnell som skall representera s.k. icke-broilers så får jag nog tacka för visat intresse. Ni visar en uppseendeväckande okunnighet i grundläggande sakförhållanden.
Jag trodde i min oskuld att herrarna var liberaler som bedömde människor som individer.
Försök att gruppera in folk som broilers eller icke-broilers är en oärlig argumentationsteknik.
Att svårigheten att rekrytera och behålla aktiva medlemmar i de liberala partierna som huvudsak skulle bero av "herakiska" organisationer är en förenkling som gränsar till förvanskning.
En delförklaring är snarare klickbildning. Är det inte en sådan klickbildning Liberati representerar!
Som liberal väljare inför höstens val gör hela diskussionen mig ytterst olustlig. Den ger intryck av en intern maktkamp där ni inte lägger korten på bordet.
Ni besvarar kanske inte frågor i kommentarsfält - men jag gör ett försök:
Anser ni Alliansens partiledare och ledande företrädare vara så dåliga företrädare för sina partiprogram och valmanifest att jag följdaktligen inte skall läga min röst på något av dessa partier?
"Krav på arbetslivserfarenhet ska också vara nödvändig för att få inneha politiska poster."
Men det kan inte vara vilken arbetslivserfarenhet som helst. Den måste vara relevant för den aktuella politiska posten. Alla politker ska ha erfarenhet av det område de som politker ska ha ansvar över.
Ingen försvarsminister utan erfarenhet som soldat i krigsområde
Ingen finansminister utan erfarenhet av arbetslöshet, lågavlönat deltidsarbete och ensamt föräldraskap.
Osv
Statsministern måste ha erfarenhet av allt ovanstående.
Om de saknar relevant erfarenhet får de göra som alla andra jobbsökande och skaffa den genom praktik och deltidsarbete. Minst 6 månaders erfarenhet och deras insatser ska betygssättas och göras offentlig.
Vi måste ställa höga krav på politikerna.
Det politiska livet är förmodligen den mest förändringsobenägna samhällsföreteelse vi har. Det är möjligen lika illa där som i Svenska kyrkan. Av samma skäl - det är intresset som styr, inte övertygelser.
Förklaringen är ganska enkel: Det behöver inte förändras eftersom den försörjs utifrån, av andra - medborgarna. Inom näringslivet gäller andra villkor; förändra eller gå under.
Samtidigt är ju tanken med demokratin att nya impulser underifrån ska slå igenom uppåt. Så sker uppenbarligen inte, vilket bland annat visar sig i att partierna är på väg att utplånas av brist på medlemmar och att viljan att rösta minskar.
Det behövs helt nya vägar, men Bard/Rejdnell tycks sitta fast i ett traditionellt synsätt också i sin "frifräsighet". Det är nog hög tid för ett samtal grepp: Avskaffa riksdagen och inför en "senat" med personvalda ledamöter som beslutar under personligt ansvar. De ska sitta på heltid och vara förbjudna att engagera sig i annat under mandatperioden. Höga löner och goda kansliresurser.
De kan - den som vill - formera sig i politiska/ideologiska fraktioner, men inte partier på det sätt det är nu. I praktiken är det ju frågan om fraktioner redan i dag eftersom partierna är på väg att utplånas (läs: utplåna sig själva). De är inga "folkrörelser" som förr.
Samtidigt en kraftig reduktion av antalet ledamöter. Säg 100.
De flesta parlamentariker i dag är ju bara en kostnadspost i statsbudgeten och bidrar inte med någonting.
På samma sätt kan man organisera kommunerna. (Landstingen ska naturligtvis bort).
Om Aktiebolagslagen skulle vara tillämplig i alla dess delar inom de politiska partierna skulle partierna vara än mindre än de är i dag. Ett styrelsearbete i näringslivet bottnar till sist i konsensus så är det inte inom politiken. Olika värderingar och prioriteringar bryts dagligen både mellan och inom partierna. Hanteringen av medarbetare inom näringslivet är på alla punkter bättre än den är inom partipolitiken i dag. Vår poäng är att de politiska partiernas interna struktur är baserad på en gammal organisationsform. Om det finns en strategi, handlingsplan och metod för att ta marknadsandelar/väljare så måste detta tydligt förmedlas i den interna organisationen bland alla medarbetare. I de politiska partierna förmedlas endast delmålen dvs. politiska förslag i den dagsaktuella politiken och vilket fel det är på konkurrenterna/de andra partierna. Man har totalt glömt bort visionerna.
När ”klicken” ständigt befinner sig i toppen av organisationen brukar det kallas för hierarki.
”Herrarna Bard och Rejdnell” innehar inga politiska partiuppdrag. Vi verkar inom Liberati för att det behövs liberala krafter som står utanför fasta partistrukturer och kan kritisera, analysera och säga sådant som annars skulle ha orsakat internt partibråk för att det sagts offentligt. Det finns massor av politiskt intresserade och engagerade människor som inte vuxit upp och verkat inom partipolitiken i hela sitt vuxna liv – icke broilers. Problemet är att de inte får något politiskt inflytande utan används bara som kampanjmedarbetare i valrörelser.
Vad du – Ternkin - lägger din röst på i höstens val är ditt beslut och din ensak. Liberati.se har flertalet gånger hyllat Jan Björklund för goda förslag och propositioner men det hindrar oss inte från att önska mer från honom och en annan ordning inom partipolitiken.
Till Calle Bengtsson vill vi säga; SD om någon pekar med hela handen i sin partiorganisation. Toppstyrningen är total. Bevare oss väl för dessa strukturfascistiska nya makthungrare!
Jan Rejdnell: så bara för att inte du gillar deras åsikter blir de i dina ögon "makthungriga". Det som talar för dem är är också att de faktiskt är nya och inte sitter fast i maktstrukturerna (med dess heliga och oheliga allianser och vänskapskorruption) . De pläderar ju i vilket fall som helst för mer direktdemokrati, och för mer demokrati överhuvudtaget, vilket trots allt är (borde vara) det önskade resultatet med dina partireformer.
Jag tänker på en översättning av Konfuzio som jag läste, De som vi vill se som våra ledare är de som inte vill bli våra ledare.
I dag ser Svensk politik ut som ett program avsnittt ur SVT- robinson.
Ingen vill folkets väl, alla konspirerar för att befästa/stärka sin position. "håller i stolskanten" precis som tänstemän gjort i långa tider,
Vi lever i en farlig tid då en "god" diktator förmodligen vinner folkets röst över detta korrupta systtem. Kanske dags för en revision, innan det barkar riktigt åsta?
Pappsen
Förslaget främsta fördel är dess enkelhet. Men arbetslivserfarenheten för varje kandidat måste bestämmas på något sätt. Många metoder är möjliga. En enkel lösning skulle kunna vara att det har gjorts jobbavdrag motsvarande en inkomst på säg 200 000 kr under ett antal år. Pengarnas ursprung måste vara från riktigt arberte och inte från anställning i partier, fackföreningar och andra lobbyorganisationer. Förmodligen måste uppfyllandet av inkomsten och arbetskravet godkännas av någen myndighet och kunna överklagas till en domstol.
För att inte begränsningen på 8 år i riksdagen ska kunna undgås och systemet tappar verkan behövs kanske en lika lång karantänperiod, under vilken arbete inte tillåts i en regering, en partiorganisation eller ett företag som tillhandahåller politiska konsulttjänster. För att undvika ekonomiska förluster på att vara yrkespolitiker bör kanske under karantärperioden det garanteras 100 procent A-kassa baserat på det arbete som haddes innan, vilket lämpligen fastställs från början med arbetskravet och kandidaturens godkännande Att vissa tjänar mer under politikertiden och andra tjänar mindre jämfört med de gjorde innan är oundvikligt. Det finns inget behov av den generösa statsrådspensionen på cirka 1 milj kr efter 6 års arbete som statsråd, generaldirektör, landshövding med mera.
Efter karantänperioden bör den före detta statliga yrkespolitikerna behandlas som vem som helst och på nytt kunna bli riksdagsmän, om arbetskravet uppfylls förstås. Hela det politiska frälset skulle avskaffas. Vanligt folk skulle lättare kunna bli politiker. Vissa har skyddsnät uppåt och det är det svårt att ändra på. Carl Bildt och andra kan bli anställda av sina kompisar i Bryssel under karantänperioden. Men då kvalificerar de inte för att bli riksdagsmän igen. Gödkycklingarna skulle bli grillade.
Detta är lika radikalt som de demokratiska reformer som president Andrew Jackson gjorde när han blir president 1829. Han sparkade nämligen de höga tjänstemännen i förvaltningen och ersatte dem med sina vänner inom det nyligen bildade demokratiska partiet. Innan dessa hade dessa tjänster innehafts av en aristokrati. Ända till 1910-talet sågs Jackson närmast som en terrorist av makthavarna här och det var nog lika mycket för detta som det demokratiska systemet i sig.
”Under dennes påverkan infördes det fördärfliga så kallade spoils-systemet”
http://runeberg.org/nfbl/0617.html
Dagens politiska system är ett skämt. Vi på aktiv demokrati har länge försökt verka för en vitalisering, där varje människa ska kunna representera sig själv vid behov, eller fritt välja representant när som helst. Det är nämligen dags att uppgradera detta 1800-tals system som är anpassat för en tid då häst och vagn var snabbaste sättet att kommunicera. Idag finns internet och det är dags att sluta låtsas som att det inte finns. Jag vill kunna logga in direkt i riksdagen och rösta som jag vill och inte låta några fåniga politiker köra sitt spel.
Men ett av problemen som jag ser är bland annat media som tycks ha helt tappat förmågan att presentera nya lösningar på gamla problem. De bara idisslar samma gamla tugg gång på gång som en trasig grammofonskiva.
Aktiv demokrati har nu funnits snart i ett decennium, men de har bara varit i TV3 en endast gång. Gammelmedierna gillar verkligen sånt som är gammalt.
http://aktivdemokrati.se/ads%20websida/partiprogram.html
Tack för ditt svar Jan.
I dagens "nätverkande" är det ointressant om ni är medlemmar i ett parti eller inte (flera av er är riksdagsledamöter). Ni har valt "lobby" metoden för påverka de liberala partierna. Att ni skulle stå fristående från dessa är väl en illusion som ni inte tror på ens själva hoppas jag.
Det är en otäck trend i politiken med organisationer som er. Jag antar att ni lärt er av vänstern och delar av miljörörelsen. Ni finns där, ni påverkar beslutsunderlag, ni påverkar direkt beslut i riksdagen - men ni står utanför möjlighet att påverka för mig som väljare. Är detta en fördjupning av demokratin?
Hierarki är inte att "klicken" styr. En "klick" som dominerar kan förekomma i vilken organisationsform som helst , platta eller hierakiska, och den kan utöva sin makt precis som Liberati. För Liberati handlar väl om att utöva makt?
Jag kan inte motstå frestelsen att jämnföra Liberati med de liberaler som rycktes med av vänstervågen under 70-talet. Ni sjunger med i den sång och i det tonläge som har bestämts av de som har lagt beslag på den politiska dagordningen 2010 - MP.
Det är för sorgeligt.
Det skall vara 10 års arbetslivserfarenhet före innan man skall få sitta och bestämma över andras livsöden.
Det måste finnas en verklighetsförankring bakom besluten.
Det är stor skillnad på incitamenten mellan en väljare och den valde.
Förutom vissa grundläggande krav som t.ex. att personen är myndig, svensk medborgare bör det stå var och en fritt att välja vem de vill representera dem i Sveriges riksdag. Om folk vill välja in puckon i riksdagen skall det stå dem fritt att göra det. Allt annat är en allvarlig inskränkning i folks frihet i ett liberalt och demokratiskt samhälle. Man kan bara hoppas att vi har tillräckligt starkt skydd i grundlagen mot stollerier som artikelförfattarna föreslår.
Håller med artikelförfattarna. Detta är visserligen inga nya tankar, men det är viktig att dom vidhålls.
Sveriges politiker har i alla tider mer eller mindre utnyttjad sina ämbeten för att gynna sin egen ställning och ekonomi. Vi kan nämna Göran Persson som ett praktexempel. Han vägrade trots upprepade affärer att ge upp sin Statsministerpost tills han efter 11 år nästan egenhändigt orsakade Sossarnas katastrofval. Som klapp på axeln belönade han sin egen avgång med ett nyrenoverat slott samt en superpension och valsade sedan ut i arbetslivet utan några moraliska betänkligheter. Carl Bildt har gjort ungefär samma saker och Reinfeldt lär förmodligen inte vara sämre han.
Vi måste absolut få stopp på detta och till att börja med införa samma system som i USA. Max 2 valperioder för en President och sedan bort! Begrunda hur världen skulle se ut om Bush Jr skulle få sitta i 11 år, eller mer!?!
Politiska broilers lever i en egen elit-värld där deras idéer är sanning och folkets röst är ointressant, ointelligent och inte värt mer än smutsen på gatan,...... förrän det är Val!!
Det borde vara självklart att alla politiker ska ha minst 10 års tidigare arbetslivserfarenhet. (Inte i pappas firma!) Ministrar måste absolut ha yrkeserfarenhet i sitt berörda området och ska sen inte kunna slussas till någon annan ministerpost om dom tidigare har misskött sej. Som exempelvis Mona Sahlin. Den siste pariledaren som haft ett "riktigt" yrke var väl Lars Werner (VPK).
Till sist MÅSTE ansvarsfriheten ses över. Detta är ett gissel för Sverige. Höga politiker är i nuläget praktiskt taget oantastliga inför lagen, trots att deras beslut drabbar miljoner människor. Dom kan dessutom försnilla miljoner utan att ens riskera åtal. Liknande ansvarsfrihet används sen friskt i samhället ända ner till minsta Bostadsrättsförening eller Sportklubb och har missbrukats alltför ofta. Stora begränsningar i ansvarsfriheten är ett måste!
Re: Niclas Kuoppa
Finansministern ska väl först och främst vara nationalekonom? Ser lite svårt hur en arbetslös eller ovetande i ekonomiska teorier och funktioner ska kunna göra rätt eslut i olika ekonomiska kriser.
Och så har vi försvarsministern där vi ska ha soldater med stridserfarenhet? Väldigt enkelt i Sverige där vi är neutrala och gärna håller oss långt borta från konflikter i andra länder.
Och sedan statsministern ska ha erfarenhet av allt? Visst, teorin är god, men med tanke på synen om försvarsministern du förespråkar lär framtida statsministrar vara krigsveteraner al' a USA för att inte tala om att medelåldern på statsministrar lär skjuta i höjden med runt minimum av 20 år för alla ministerposterna.
Fast högre utbildning för dem vore inget fel så att de faktiskt vet vad de sysslar med.
Mycket klokt skrivet.
För att kunna och våga vara självständig gentemot partiledningen krävs att vederbörande i varje ögonblick kan lämna sin plats utan att tappa sin försörjning. För detta krävs t.ex. att man har ett yrkesliv utanför politiken som man kan återgå till.
Den som inte klarar att ordna sitt eget liv på arbetsmarknaden utanför politiken är inte heller skickad att leda Sverige och dess innevånare.
Det finns en bättre lösning och artikelförfattarna är den redan på spåret. Om man fokuserar på valsystemet istället och ser till så att riksdagspolitikerna i högre grad ansvarar inför sina väljare och i mindre grad ansvarar inför partiet så löser man många av dagens problem. Idealet skulle sannolikt vara enmansvalkretsar och avsevärt färre riksdagspolitiker (vad sägs om 99 eller 149 st?). Och istället för att dela ut bidrag till partier så låter man respektive riksdagsledamot driva ett mindre eget kansli för utredningar, väljarkontakter och oppinionsbildning. Då blir vi av med röstboskapsmodellen och med ett tydligt individuellt ansvar mot väljarna så kommer också kraven på de som välj att bli mycket högre.
Att bibehålla dagens system men kräva arbetslivserfarenhet och cirkulation bland riksdagsledamöterna genom mandattidsmaximering är bara ett sätt att marginellt justera ett i grunden dåligt system.
Det finns en bättre lösning och artikelförfattarna är den redan på spåret. Om man fokuserar på valsystemet istället och ser till så att riksdagspolitikerna i högre grad ansvarar inför sina väljare och i mindre grad ansvarar inför partiet så löser man många av dagens problem. Idealet skulle sannolikt vara enmansvalkretsar och avsevärt färre riksdagspolitiker (vad sägs om 99 eller 149 st?). Och istället för att dela ut bidrag till partier så låter man respektive riksdagsledamot driva ett mindre eget kansli för utredningar, väljarkontakter och oppinionsbildning. Då blir vi av med röstboskapsmodellen och med ett tydligt individuellt ansvar mot väljarna så kommer också kraven på de som välj att bli mycket högre.
Att bibehålla dagens system men kräva arbetslivserfarenhet och cirkulation bland riksdagsledamöterna genom mandattidsmaximering är bara ett sätt att marginellt justera ett i grunden dåligt system.
OM vi skall återerövra demokratin från partimakten krävs personval. Ett fungerande personvalssystem kräver fler valkretsar och därmed politiker. Det går inte att minska antalet politiker och samtidigt tro att man fördjupar demokratin. Istället ökar partimakten då. Vi behöver 500 riksdagspolitiker för ett fungerande personvalssystem i Sverige. Det beror på vårt avlånga land.
Logiskt - avskaffa alla dessa regeringstjänstemän och politrucker och lägg mer jobb för att styra landet på politikerna. Då ökar också ansvaret för politikerna.
Demokrati och frihet har inget egenvärde, utan måste värderas efter kvalitén på besluten. Om ett land som exempelvis Kina skulle bli tillräckligt ekonomiskt framgångsrikt så läggs oundvikligen västvärldens system ner och blir idiotförklarat. Fördelarna med systemet i väst är att det ger en stabilisering och och utrensning av tokiga idéer.
Styrkan i systemet byggdes upp under lång tid med kungar som mer eller mindre alltid låg i krig. Landskapets utformning med många berg och landområden omgivna av vatten gjorde att många kulturer inte kunde slås ut permanent och stärktes. Att mångfald värderas i detta område är inte så konstigt eftersom det har gett framgång.
Utvecklingen i stort kan inte ändras så mycket som många tror. Att politiker i ett visst parti måste uppträda som partiet vill och blir röstboskap betyder i sig inte att besluten blir sämre. Att rotera riksdagsmännen så att ingen får politiskt inflytande under någon längre tid förbättrar kanske inte besluten. Folket får de ledare som det förtjänar och folket ändras inte. Att konstruera ett bättre system för att fatta beslut är inte enkelt.
En förmodligen bättre lösning för vettiga beslut är att dela upp landet i tre länder; Götaland, Svealand och Norrland. Länderna är oberoende med en egen riksdag, domstol, valuta och så vidare. Man tvingar helt enkelt fram det som empiriskt har gett fördelar. En konkurrens mellan de nya länderna skulle uppstå på många områden. Misslyckade politiska påhitt upptäcks snabbare och drabbar färre. Besluten anpassas mer till lokala omständigheter och vad folket på platsen vill ha. Pyramiderna rivs.
Jag blir lite nyfiken på vad det är som gör människor så kloka och nyanserade på grund av deras arbetslivserfarenhet? Vilket är det fantastiska arbete som gör en person till en otroligt kompetent politiker? Var ska dessa superproletärer rekryteras ifrån?
I riksdagen sitter personer som är oerhört kunniga och erfarna i t. ex. fiske och trafikfrågor, och erfarenheten gör dem till värdefulla tillgångar.
I alla andra yrken får man skicklighet och erfarenhet genom att arbeta i det yrket. Men i politisk verksamhet ska man vara så oerfaren av politiskt arbete som möjligt för att duga. Är det så Bard menar?
Ursäkta, men det är faktiskt gnälligt liberalt skitsnack.
Vi har hört visan förut.
Personval ska vi ha för att marknadsföring är bättre än ideologi.
Experter ska sköta landet, politiker ska apa sig, eftersom högutbildade experter är mer pålitligt borgerliga än folket.
Problemet för en liberal är inte att han tycker illa om politiker, det är att han tycker illa om politik. Väldigt illa tycker han om jämlikhet och rättvisa. Riktigt jävligt illa tycker han om demokrati.
. Att vara folkvald bör inte vara ett "yrke" som andra. Framför allt bör det inte vara en broilerkarriär, där målen tillåts helga medlen (som i många fall är personlig makt och vinning). Då kan det gå som hos tex broderskapsröreslen eller stockholmsmoderaterna. Makt korrumperar. Det är ingen tillfällighet att tex den amerikanska presidenten endast får sitta två perioder.