LO ger en falsk bild av avtalsrörelsen

Allvarligare är det som inte står något alls om i annonsen: konsekvenserna för svensk samhällsekonomi och jobb av om LO ännu en gång lyckas genomdriva en låglöneprofil vars resultat inte blir ökade relativlöner för LOs lågavlönade grupper utan som driver upp löneläget generellt. Så hade vi det före industriavtalet med negativa effekter för alla.

Svensk ekonomi är starkt konkurrensutsatt och även LO måste förstå vilken verklighet svenskt välstånd vilar på. Hemmamarknadsnäringarnas företrädare söker nu glömma bort det vi lärt oss av bitter erfarenhet.

I annonsen talas också om den samverkan som sker inom Svenskt Näringsliv. Också i olika medier upprepas bilden av att "Svenskt Näringsliv" på olika sätt lägger sig i olika pågående kollektivavtalsförhandlingar.

När Svenskt Näringsliv uttalar sig om avtalsrörelsen är det baserat på de målsättningar som medlemsförbunden gemensamt föreslagit och som styrelsen fastställt. Svenskt Näringslivs styrelse har också fastställt hur samverkan mellan arbetsgivareförbunden ska gå till i årets avtalsrörelse och även angett vilka principiella ställningstagande som alla förbund är överens om.

I den konkreta processen diskuteras förhandlingsfrågor i olika fora bestående av dels huvudmän dels VD-ar i arbetsgivareförbunden. Målsättningen är samförstånd. Men i det fall det skulle saknas sådant är det endast styrelsen som kan gripa in och avgöra. Någon annan beslutspunkt finns inte.

I grunden sker denna samverkan på samma sätt som inom fackföreningsrörelsen där en långt gående samordning också sker. I årets avtalsrörelse innebar dock denna samordning att hemmamarknadsförbunden tvingade upp industrin på alldeles för höga nivåer varför samordningen inte höll när verkligheten trängde sig på.

När nu frågan om LOs låglönesatsning diskuteras är det således en fråga som inte enbart berör det förbund som LO låter anföra striden - Handels - utan en lång rad förbund inom Svenskt Näringsliv kommer att beröras direkt. Därtill kommer att även kommuner och landsting, SKL, säkert skulle påverkas direkt. Det handlar således inte om en fråga som har avgränsad betydelse för handelsanställda, vilket man kan få intryck av från medierapporteringen.

Det som inte heller berörs är det faktum att några av LOs höglöneförbund - anförda av Elektrikerna - redan nu bestämt sig för att blankt strunta i både LOs långlönesatsning och i de normerande avtalen inom industrin. Här finns en spänning inom LO som tidigare lett till stora problem för svensk ekonomi. Så kallade låglönesatsningar driver upp de procentuella lönepåslagen när höglöneförbunden tar för sig.

Årets stora avtalsrörelse har kommit in i ett kritiskt skede. De avtal som hittills ingåtts inom industrin ligger något högre än motsvarande avtal i den svenska industrins viktigaste europeiska konkurrentländer men är ändå ett uttryck för ett ansvarskännande.

När LO förbund, som verkar på en skyddad hemmamarknad, nu kräver lönehöjningar på 5 procent och mer, dvs. uppemot 50 procent över industrins avtal, är det ett bevis på att fackens ansvarskännande inte nått utanför de sektorer som direkt känner av effekterna av för höga löneökningar. Både förbund med löner högt över genomsnittet och förbund med löner under genomsnittet inom LO kräver mer.

LOs så kallade låglöneplattform kan bäst beskrivas som ytterligare ett steg mot att alla LO-förbund ska ha samma lön. Den baseras på en bild av att det finns stora löneskillnader i Sverige när vi i verkligheten, i konkurrens enbart med Norge, har Europas minsta löneskillnader.

Den verkliga faran är att den väg LO vill gå fram på är negativ för ekonomin. Den leder till att Sverige återgår till den för ekonomin så destruktiva löneinflationen från tiden före industriavtalet och minskar möjligheterna att få till stånd en stark sysselsättningsexpansion i företagen.

Det faktum att Sverige har de mest jämställda lönerna i Europa avspeglas också i att skillnaden mellan industrins och handels anställda i Sverige hör till de absolut minsta i Euro-15. I alla länder finns en löneskillnad mellan industri och handel, men den är som minst i Sverige och Danmark.

Att försöka prata bort de höga kraven genom att översätta procent till kronor är bara billig argumentation. Med det resonemanget skulle man t ex kunna hävda att om en handelsanställd får samma krontal som byggnadsarbetarna eller tjänstemännen är det ändå inte mer även om den procentuella höjningen åker rakt upp. Fakta är att man kräver uppemot 50 procent mer än vad nu träffade avtal ger.

Under ett antal år har reallöneutvecklingen varit god i handeln. T ex har köpkraften för en handelsanställd som idag är 18 år jämfört med en 18-åring i handeln för 10 år sedan ökat med inte mindre än 60 procent, varav den största delen kommer från löneökningar.

Arbetskraftskostnaderna i handeln har också under 2000-talet i relation till utvecklingen i tillverkningsindustrin ökat mer i handeln än i någon annan del av näringslivet (gruvorna undantagna).

LOs lönepolitik med allt mer sammanpressade löner och höga lägstalöner innebär också att murarna runt arbetsmarknaden byggs allt högre. Ungdomar och invandrare stängs ute med de sociala konsekvenser detta får. Till bilden hör också att även om man inte förhandlar om skatten så har jobbskatteavdraget haft mycket positiva effekter för reallönerna hos de grupper som LO nu fokuserar på.

Industrifacken inom LO har tagit sitt ansvar för en ekonomi som fortfarande präglas av hög arbetslöshet och dålig lönsamhet i viktiga delar av näringslivet. Det finns inga goda skäl varför hemmamarknadsnäringar ska kasta bränsle på en lönebrasa vars konsekvenser kan bli mycket bekymmersamma.

Den från internationell konkurrens skyddade delen av arbetsmarknaden lyckades under 70-, 80- och 90-talen underminera svensk ekonomi genom hög inflation och devalveringar, påverka reallöneutvecklingen mycket negativt, öka arbetslösheten, slå ut företag och jobb. Industriavtalet 1997 satte stopp för detta. Är vi nu där igen? Har vi inte lärt oss något av historien?

Om vi nu i april kommer att få svåra arbetsmarknadskonflikter med allvarliga konsekvenser för samhällets grundläggande funktioner är det ett högt pris att betala för att Europas mest utjämnade löner ska utjämnas ännu mer och förstärka barriärerna för de grupper som står utanför arbetsmarknaden.

Min förhoppning är att upptrappningen från Elektrikerna och Handels ska kunna hanteras på ett realistiskt sätt under den närmaste tiden. Att utlösa konflikter som i förlängningen inte kan leda till positiva resultat för berörda medarbetare är ett stort ansvar som ska ses i ljuset av det ansvarstänkande som inte minst IF Metall och tjänstemannaorganisationer både inom och utanför industrin har visat.