Publicerad: 2010-04-03, Uppdaterad: 2011-11-02
Anders Gerdmar är teologie doktor och docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet med bland annat Nya testamentets judiska bakgrund som specialområde.
Einhorn skriver bl a: ”Trots att Josefus i detalj beskriver händelserna i Judéen och Galiléen under denna tid, nämner alla de myndighetspersoner som finns nämnda i evangelierna, nämner en rad judiska revoltörer, så finns inte Jesus från Nasaret med i berättelsen (utom i en paragraf som samfällt anses ha tillkommit långt senare). Problemet tillspetsas av det faktum att Nya testamentet, å sin sida, beskriver Jesus som en person med många tusen anhängare, och vars rättegång inbegrep båda översteprästerna, Galiléens judiske lydkonung och den romerske ståthållaren i Judéen, Pontius Pilatus.”
Förutom att detta är ett s k argument från tystnaden (e silentio), vilka mycket sällan äger vetenskaplig giltighet, har hon antingen missat diskussionen kring en mycket viktig och välkänd passus hos Josefus, det s k Testimonium Flavianum (Josefus vittnesbörd), eller tar hon av andra skäl inte med det. Texten återfinns i Judiska historien 18.63-64 och lyder:
”Nu fanns det vid denna tid en vis man, Jesus, om man alls bör kalla honom en man. För han var en undergörare, en lärare för sådana människor som tar emot sanningen med glädje. Och han drog till sig många judar men också många av grekerna. Denne var Messias. Och när Pilatus hade dömt honom till korset, på uppmaning av de främsta männen bland oss gav de som älskat honom från början inte upp, ty han framträdde för dem levande på den tredje dagen… ända tills nu har de kristna som kallas så efter honom inte upphört” (min översättning efter Whistons text)
Naturligtvis är denna passus kontroversiell. Det finns tre positioner: den är helt autentisk; det är ett rent falsarium; den är äkta men har i vissa delar påverkats av kristna redigeringar. Den agapianska texten som återfanns 1970 visar enligt en enig forskning inga tecken på senare inskott, och den innehåller formuleringen ”han var kanske Messias” och säger att ”hans lärjungar uppgav att han hade visat sig för dem tre dagar efter sin korsfästelse”, alltså en text mindre präglad av möjliga kristna inskott.
Naturligtvis hade och har kristna intresse av att visa att Jesus betygas i utomkristna källor. Därför är det mest intressant vad icke-kristna bedömare säger. Den främste Josefusexperten professor Louis H. Feldman menar att Testimonium Flavianum är äkta, men också att kristen redigering är trolig. Feldman är själv judisk bekännare och har knappast något intresse, annat än rent vetenskapligt sådant, av att försvara passusens äkthet. En annan judisk exeget som är en av de absolut främsta judiska experterna på Jesus, Geza Vermes, utgår också från att Testimonium Flavianum är äkta, men lägger inom parentes till ”he was [called] the Christ”. Vermes noterar dock att Josefus beskrivning av Jesus som en ”vis man” och som en undergörare passar så bra in i en rimlig historisk beskrivning av Jesus som undergörande rabbin att han inte tror Josefus vittnesbörd är ett falsarium. I judisk historia från första århundradet finns flera andra likande rabbinska undergörare beskrivna, t ex Hanina ben Dosa och Honi.
En majoritet av forskarna betraktar Testimonium Flavianum som äkta men med kristen redigering, alltså de tredje alternativet. Med tanke på Agapius version som på intet sätt visar tecken på sådan redigering är detta också det mest rimliga. Textens äkthet tycks stå fast, även om kanske den agapianska läsningen är mer trolig.
Josefus betygar också andra uppgifter i Nya testamentet, dels att Jesu broder Jakob ställdes inför Stora rådet och dömdes till stening (Judiska historien 20:9) samt att Johannes Döparen dödades av Herodes.
Det finns också ytterligare utomkristna källor. Den romerske historieskrivaren Tacitus (55–120) säger att Jesus dömts till döden av Pontius Pilatus, och hans kollega Suetonius skriver i sin kejsarbiografi att judarna vid Claudius tid kastades ut ur Rom pga ett uppror som satts igång av en Chrestus. Detta visar på en inte helt välinformerad Suetonius – fördrivingen skedde 49/50 efter vår tideräkning – men är utan tvekan är det en samtida referens till Jesus och kristna.
Slutligen kan man inte frånkänna Nya testamentet historiskt värde. Dels är mängden av bevarade manuskript överväldigande (c:a 5000 manuskript från olika tider, det äldsta kan dateras till 130 efter vår tideräkning), dels är ju inte en antik text utan historiskt värde bara för att den innehåller värderingar. I så fall skulle vi ju inte alls kunna tro på Julius Cæsars De galliska krigen, som ju tydligt är skrivet i intresse av att ge en positiv bild av Cæsar och operationen ifråga. Dess stöd i tidiga manuskript är dessutom betydligt magrare. Var och en inser att man som historiker måste förstå att antik historia (och mycken modern) skrivits med en blandning av historiska data och intressen av att ge en viss bild av personer och skeenden.
Historikerns uppgift är att etablera vad som är sannolikt. Det faktum att vi har fyra samtida berättelser om Jesus betygar det externa källor också säger: Jesus har levt, han ansågs göra under, han ansågs av sina efterföljare har uppstått från de döda. En samstämmig bild säger att han korsfästes/avrättades under Pontius Pilatus – denna precisa historiska referens ska inte underskattas och återkommer i de flesta källor. För att hävda dessa saker behöver man inte tro på Jesus som Guds Son – detta hävdar också judiska forskare som Feldman eller Vermes.
Lena Einhorn har alltså med all sannolikhet fel när hon säger att det saknas samtida vittnesbörd om Jesus. Faktum är att det behövs betydligt mer tro för att acceptera Lena Einhorns kreativa ”hypoteser” om Jesus; en hypotes bör ju inte heller vara ett löst antagande utan ett förslag till tolkning som grundar sig på sakliga och allsidiga observationer inom befintligt källmaterial. Varken tanken på en identitet emellan Jesus och Paulus eller en mellan Jesus och ”Egyptiern” kan ses som seriösa hypoteser och vinner knappast gehör i den jesusforskning som med stor energi har bedrivits av exegeter under 250 års tid.
Stödet för Jesu historicitet i befintliga källor är alltså inte så ringa som man ibland vill hävda.
17 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Hur stor värde har egentligen nya testamentet? Kan man tala om historisk pålitlighet när det handlar om skrift som talar om änglar och att gå på vattnet osv? Autenciteten i passagen av Tacitus är inte oomstridd. En teori går ut på att Tacitus ursprungligen skrev om en judisk uppviglare, Krestus.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Krestus
Nu är det så att de '' källor'' som artikelförfattaren talar om inte ger en tydlig singnal om någon Jesus. På tanke på att Grekiska Khristós betyder den Smorde eller den store och har använts för andra personer / karaktärer. Du bör presentera oberonde källor för sekulära historiker i dess tids Palestina som inte fanns i vakum som nämner Jesus eller dess arameiska form ישוע, Yeshua.
Då kan vi pratta
”Det finns en berättelse som i sitt upplägg är så lik passionshistorien att det är svårt att dra någon annan rimlig slutsats än att den berättelsen varit den viktigaste inspirationskällan till Markus (eller hans källa) när han konstruerade passionshistorien. Det är den judiska historikern Josefus Flavius som berättar om en viss Jesus som var son till Ananus och som ca år 60 tillfångatas, pryglas och ställs inför den romerske prokuratorn Albinus. Denne anser att Jesus är galen och släpper honom fri. I samband med kriget får denne Jesus en sten i huvudet och avlider. Om man bortser från att det är Albinus och inte Pilatus som är prokurator och att händelsen därigenom utspelar sig i fel tid, får man en närmast perfekt överensstämmelse”.
(Utdrag ur författaren Roger Viklunds artikel ”En Jesus hos Josefus”). (Källa: Josefus Flavius, Om det judiska kriget, 6:288-309).
Det är tydligen fler personer som kallar sig ”Jesus” som dyker upp hos den judiske historiken Josefus Flavius (37 - ca 105 vt.)
Har inte så stor betydelse vem som gjorde vad, när och hur och i vilket sammanhang. Det viktiga att minnas är Jesus kärleksfulla budskap, det är där insikten och kunskapen behövs för att belysa de handlingar och visdomsord som förmedlades via hans gudomliga status. Ha en glad och kärleksfull påsk!
Tacitus råkar ofta ut för nedvärdering av icke initierade forskare och andra. Det kanske är på sin plats att ge lite information om honom:
Tacitus var romersk historiker och gift med den var romerske ståthållare i Brittanien, general Agricolas, dotter. Runt år 80 blev Tacitus questor. Han blev senare praetorisk prefekt på den tiden Domitianus var romersk kejsare. Tacitus skrev bl.a. Dialogus de Oratoribus, De Vita Iulii Agricolae, Historiae, Annales samt Germania.
Sedan är ett antal av sofisterna helt bortglömda i sammanhanget. Flera av de första århundradens sofister har i små passager gett kristna mer än en 'känga'. Bland övriga källor som sällan åberopas finns de texter som återfanns härom året i nuvarande Eritrea. En av de texterna daterades så vitt jag minns till 70 e.Kr. För övrigt så finns det i sammanhanget små men väsentliga bitar i Dio Chrysostomus sparade tal. Förvisso mer uppgifter om sambandet mellan getae och goter från Dios egna resa, landsflykt, upp till ön i norra Oceanen, men även uppgifter om de tidiga kristna.
Re: #6 Johan Wettergren,
Ptja... En stor del av de teologiska "forskarna" är ju antingen medlemmar av någon frikyrka eller djupt religiösa. Därav blir det per automatik svårt att ta teologin som en faktisk vetenskap då så pass många av dess sakkunniga är partiska.
Närhelst du ser en teolog med doktorshatt prata om sanningshalt eller historicitet rörandes religion så ska du ta hans ord med en nypa salt. Vänd dig till en teolog om du vill ha sakkunskaper om religionens innehåll, när det gäller historiska frågor bör man givetvis vända sig till en historiker med doktorshatt istället.
För övrigt skulle jag hävda att teologi som ämnesområde är relativt förkastligt på våra sekulära universitet, då dess innehåll lika gärna passar in bland filosoferna och historikerna, och då med mindre risk för dylika, partiska doktorer.
År 2007 gjordes två viktiga arkeologiska upptäckter i Israel, som kraftigt understryker trovärdigheten av Flavius Josefus ”Judarnas tidiga historia”.
Men utgångspunkt i denna skrift sökte och fann den judiske arkeologen Ehud Netzer Herodes den stores grav. Samma år upptäcktes av en ren slump underjordiska tunnlar i Jerusalem. Även dessa fanns beskrivna i Flavius Joesfus historiska skrift, som hävdade att judarna använde sig av dessa för att fly undan romarnas förstörelse av Jerusalem.
Trovärdigheten i Flavius Josefus historiska berättelser har därför genom dessa två vikiga arkeologiska upptäckter ytterligare stärkts.
Lite kul läsning.
www.evilbible.com
Frid
Enligt min mening finns det en sak som mer än någonting annat visar att Jesus måste ha varit en historisk person, och det är den kvinnosyn han visar upp i evangelierna. Jesus har en rent häpnadsväckande positiv och liberal kvinnosyn som går på tvärs med nästan allting annat som står att läsa i både Nya och Gamla testamentet. När andra bibeltexter fördömer sexuellt fallna kvinnor och dömer dem till att stenas, så räddar Jesus livet på kvinnan som ska stenas till döds för otrohet och uppmanar den man som är utan synd att kasta första stenen på henne. Och när andra bibeltexter jämför förhållandet mellan Gud och människa med förhållandet mellan en helig man och en svag kvinna, då jämför Jesus förhållandet mellan Gud och människa med förhållandet mellan slavägaren och hans slav.
-
Paulus har en kvinnosyn som liknar den som framförs i resten av Bibeln: Mannen är Guds avbild men kvinnan är det inte, mannen ska vara som Gud och kvinnan ska vara som Guds kyrka, och mannen ska råda och kvinnan ska lyda och tiga. En person som Paulus skulle aldrig ha "hittat på" en man som Jesus, som välsignar hororna, som räddar livet på kvinna som är dömd till döden för otrohet och som utser den sexuellt mycket erfarna kvinnan vid Sykars brunn till sitt sändebud.
-
Så nog fanns Jesus, fastän kyrkan har gjort sitt bästa för att glömma bort hans liv på jorden och hans pinsamt liberala kvinnosyn!
Kan vi inte äntligen betrakta dessa som vllka sagor som helst. Att det finns vuxna människor som fortfarande tror på dessa sagor är bara patetiskt.
Tack Gerdmar. Det finns inte en seriös bibelforskare eller historiker (kristen eller ej) som kan ta Einhorns substanslösa teorier på allvar.
Fö kul att läsa alla kommentarer. Fantastiskt hur många kan ha så starka åsikter om frågor de uppenbarligen inte kan något om. Teologi och bibelexegetik måste vara unika ämnen för detta. Skulle någon komma med påståenden som att Platon, Karl den Store eller Napoleon aldrig existerat skulle de nog mötas med kyla, men så fort någon för fram åsikter som skulle kunna vara graverande för kristendomen accepteras de lättvindigt, även om de bygger på just ingenting.
Det visar bara på den historiska vetenskapens svaghet; det går aldrig att bevisa något i strikt bemärkelse utan allt handlar om sannolikheter...
"Jesu historicitet är väl betygad" är ungefär som att säga "Johans historicitet är väl betygad" om 1000 år från nu.
”Det är för länge sedan konstaterat, att det finns inga historievetenskapliga bevis på Jesus existens. Däremot säger bibelexperterna att det skulle bli väldigt besvärligt om Jesus inte existerat om han inte hade vandrat med sina lärljungar.” (Uttalande av Britt-Marie Näsström, religionshistoriker i Norra Västerbottens Tidning, den 5 mars 2006, i artikeln ”Myterna är till för att förstärka tron”).
”Det är för länge sedan konstaterat, att det finns inga historievetenskapliga bevis på Jesus existens. Däremot säger bibelexperterna att det skulle bli väldigt besvärligt om Jesus inte existerat om han inte hade vandrat med sina lärljungar.” (Uttalande av Britt-Marie Näsström, religionshistoriker i Norra Västerbottens Tidning, den 5 mars 2006, i artikeln ”Myterna är till för att förstärka tron”).
När man betänker att endast 5-10% av antikens skrifter finns bevarade ter det sig ganska absurt att argumentera från tystnad på det sätt Enhorn gör. Det faktum att det ändå FINNS referenser till Jesus och kristna bevarade från samtidiga källor är talande och på inget sätt självklart. Vi vet, genom allusioner i bevarade texter, att det finns viktiga politiska händelser och inflytelserika personer som vi idag inte vet ngt om öht pga att inga texter som behandlar dem bevarats.
Sedan är det mycket märkligt att de fyra kanoniska evangelierna (och de extrakanoniska, bland vilka åtminstone Tomasevangeliet kan vara ganska tidigt) inte ges något historiskt värde alls. De fyra evangelierna utgör ju fyra separata och utförliga källor till Jesu existens från det första århundradet! Det faktum att samtliga dessa skrifter senare införlivades och blev en del av det som kristna idag kallar Nya Testamentet minskar väl knappast deras historiska värde? Att det är kristna som skriver om Jesus är väl ganska rimligt, då det var de som var intresserade av honom. Det är ju inte alls självklart att en hednisk romersk historieskrivare skulle anse det intressant att skriva om en avrättad liten upprorsmakare från en obskyr och perifer provins som Judéen. Sådana fanns det ju tretton på dussinet av inom imperiets gränser.
Ja, det finns mycket att säga om detta. Frågan om myters tillblivelse är också intressant, och hur sannolikt det är att en myt om en människa som aldrig existerat skulle kunna växa fram på så kort tid. Man får också ställa sig frågan varför Jesusmyten konstruerades på det sätt den gjordes i så fall. Varför ger evangelierna historiska referenser som kunde kontrolleras om författarna visste att allt var påhitt? Det skulle bara göra berättelsen mer sårbar. Och den svåraste frågan av allt – varför konstruerades ’myten’ om korsfästelsen? Att Jesus dog som en korsfäst brottsling var definitivt ingen tillgång för de tidiga kristna utan tvärtom ett av deras största problem. En av den tidiga kyrkans främsta apologeter, Justinus Martyren, identifierar i sin Försvarsskrift från mitten av det andra århundradet korsfästelsen som det största problemet han har att lösa. Varför tillber kristna en korsfäst man? Det var någon fullständigt absurt i omgivningens ögon – korsfästelse var nämligen det mest skamliga och degraderande sätt man kunde bli avrättad på under romartiden; man var naken, förnedrad och upphängd till ett skådespel för hela världen.
En annan intressant aspekt är att ingen av kristendomens tidiga kritiker som vi känner till – de var flera stycken och ofta mycket hätska i sin kritik – ifrågasatte att Jesus existerat, och ingen av kristendomens tidiga apologeter ansåg sig behöva försvara detta faktum. Märkligt om man visste att allt var ett påhitt. Listan på invändningar kan göras längre, men det här får räcka för den här gången...
Till alla: Om ni vill läsa artikeln i denna debattråd, som jag skrev, men som Newsmills redaktion refuserade, se hit - http://henrik-unne.blogspot.com/2010/04/var-jesus-en-ond-manniska.html
Jag sågar kristendomen, och Jesus-myten jämns med fotknölarna i den artikeln!
Det tycks vara väldigt svårt att vetenskapligt bevisa att Jesus existerat eller inte. Om han inte har existerat, så kan ju den fiktiva personen Jesus och hans ord ändå tas på allvar.
Frågan är om man skall läsa texterna i evangelierna ordagrant, eller läsa dem som ett kodat språk, som man måste översätta.
Är man inte överens om hur de skall läsas, så talar man inte om samma sak. Då kan resultatet inte bli annat än konflikter.
Jesus vandrade ju omkring i ett ockuperat land, och lovade människorna att ett nytt rike skulle komma.
Hans ord måste därför förstås utifrån de politiska och sociala livsvillkor som människorna levde under.
Ulf H