Också jag lärde mig esperanto för nu drygt 40 år sedan.
Två erfarenheter fick jag göra:
1. Många människor är väldigt fördomsfulla, avfärdar tvärsäkert om detta språk utan att veta. Det hjälpte mig att bli antiauktoritär.
2. Esperanto ger en överblick och en genväg för att förstå grammatik. Det hjälpte mig att lära mig andra språk.
Permalänk | Anmäl
Jan Milld, 2010-02-28, 17:50
Det finns säkert en hel del bra saker i esperanto, men det är inget språk som är praktiskt användbart, vare sig i skolan eller i övrigt utanför gruppen esperantister. Jämför då med det moderna språket INTERLINGUA, som till och med utan föregående studier kan förstås av nästan en miljard människor - det är det riktiga framtidsspråket. Läs på www.interlingua.nu och döm själv!
Permalänk | Anmäl
interlingua, 2010-02-28, 20:04
En förutsättning för att ett s.k. hjälpspråk ska kunna vara framgångsrikt är att det är någorlunda begripligt redan från början. Interlingua är ett sådant språk eftersom det från början egentligen var avsett som en förteckning över det mest internationella ordförrådet och tanken var att man skulle kunna använda det i vetenskapliga sammanhang för att minska den språkliga förbistringen. I många vetenskaper, t.ex. medicinen, farmakologin och biologin för att nämna några, samt i katolska kyrkan, har ju latinet länge varit betydelsefullt och resterna av det finns kvar än idag. Tänk bara på Linnés terminologi.
Det vetenskapsmän som registrerade detta internationella ordförråd, som ju har sina rötter i latinet, upptäckte efter hand att man faktiskt lätt kunde utveckla det till ett komplett språk genom att förse det med en grammatik. Denna grammatik måste då vara avsevärt enklare än den onödigt komplicerade latinska grammatiken. En komplicerad grammatik är inte, som många tror nödvändig för att göra ett språk uttrycksfullt och utvecklingen i åtminstone de europeiska språken går ständigt mot förenklingar även om inte alla språk har kommit så långt som svenskan där man i dag kan säga: jag är, du är, han är o.s.v.utan böjningar som förr i tiden. Var svenska språket mer uttyckfullt då? Knappast. I Interlingua är detta en genomgående regel och t.o.m. i engelskan är det nog på väg, jag tänker på musicalen Porgy and Bess med "I is your woman now".
Ett studium av det internationella ordförrådet, d.v.s. Interlingua, vore verkligen något att erbjuda dagens skolungdom och invandrare som en perfekt start för att gå vidare med språkstudier. Kan man Interlingua ser man sammanhangen mellan språken och hur de har utvecklats var för sig. Läs mera på www.interlingua.nu www.interlingua.com
Permalänk | Anmäl
Erik Enfors, 2010-02-28, 22:18
Tysdnaden från esperantisterna sida kan bero på att de inte finner deet meningsfullt att "klyva näbb med t.ex signaturen "interlingua" ,men här kommer ett antal motargument.
Signaturen “interlingua” skriver: “En förutsättning för att ett s.k. hjälpspråk ska kunna vara framgångsrikt är att det är någorlunda begripligt redan från början.”
Jag undrar på vilken vetenskaplig grund aktuell signatur stöder sig på när han gör detta uttalande. Vad betyder “någorlunda begripligt”?
Interlingua är “lätt att förstå” för högutbildade personer redan behärskar 4-5 av de viktigaste språken i Europa, d.v.s. i princip de språk som Interlingua hämtar sitt ordförråd från.
Det förefaller därför lite konstigt att man hellre vill använda ett planspråk än de riktiga språken.
För den som inte kan mer än sitt nationella språk, i mitt fall svenska, förefaller Interlingua vara lika svårt att lära sig som vilket annat språk som helst, undantaget Esperanto, som jag lyckades lära mig på c:a 60 lektionstimmar.
Jag har försökt att lära mig Interlingua, men gav upp eftersom man inte kan vara helt säker på hur dess grammatik fungerar. Det finns tex två sätt att böja verben. Man måste dessutom rådfråga en ordlista om var man skall placera betoningen. Dessutom är uttalet beroende av vilken i vilken kombination bokstäverna förekommer. I ärlighetens nam: Interlinguas grammatik är lättare än den latinska, men ...
Alla dessa oregelbundenheter finns inte i Esperanto och passar därför mig som inte är någon större språkbegåvning. Det kändes som en seger över dåtidens språksnobbar att lyckas med ett främmande språk.
Idag har jag till och med lyckats lära mig engelska så pass att jag klarar mig hjälpligt inom de ämnesområden jag brukar använda detta språk.
Esperanto har också studerats i gymnasieskolan i Sverige. Det har även ingått som ämne i lingvistik-kurser vid flera universitet. Vid Stockholms universitet pågår för närvarande en kurs lingvistik där Esperanto är ett av de planspråk man studerar.
Signaturen “ingerlingua” skriver: “Denna grammatik måste då vara avsevärt enklare än den onödigt komplicerade latinska grammatiken”.
Den som kan läsa Esperanto kan med fördel läsa en liten bok som professor Franjo Modrian skrev någon gång på 30-talet förlidet sekel. Modrijan menar att Zamenhof hämtat hela grammatiken från Latin och att Esperantos grammatiksystem är en nedbantad latinsk grammatik. (Visst är det imponerande att kunna hålla reda på alla klurigheter i den latinska grammatiken, men när man lärt sig Esperantos grammatiksystem inser man att man inte behöver alla dessa oregelbundenheter för att prestera helt entydiga texter. Boken heter “Elementoj Latinaj en Esperanto”. Tror att en översättning av titeln är överflödig, liksom innehållet i övrigt för den som behärskar Latin.
En annan bok som också bör intressera är “Vijf Kunsttalen” (ungefär ”5 planspråk”) av Doktor WJA Manders, som skrivit ett företal i boken “Planlingvaj Problemoj” (1962 Stafeto) av William Gilbert. Gilbert lärde sig Esperanto, men blev övertygad att planspråket “Occidental” var överlägset Esperanto och blev under mer än 20 år förgrundsfigur för planspråket Occidental. Manders studerade även Interlingua.
1950, ett eller ett par år innan Interlingua såg dagens ljus övergav Manders språket “Occidental” som tillsammans med “Novial” är språk som har vissa likheter med “Interlingua”.
Hör och häpna: Manders återgick till Esperanto och gjorde en djuplodande analys av det grammatiksystemm som ligger till grund för “la internacia lingvo” som är språket Esperantos egentliga namn. Esperanto är ett egennamn och syftar på den person som skapade grunden till språket.
Signaturen “interlingua” skriver: “Interlingua har ju faktiskt använts i svenska gymnasieskolor för undervisning i allmän språkkunskap.”
Esperanto har också använts i svenska skolor, inklusive gymnasier. Det ingår även som delämne i lingvistik-kurser vid tex. Stockholms universitet. Det finns ett antal personer som doktorerat på språket Esperanto osv. I bl.a. Kina och Polen finns det flera universitetet som har Esperanto på schemat.
Dessa skrytpåståenden är faktiskt rätt ointressanta i detta sammanhang. Det som är viktigt är att Esperanto används i sådan omfattning att språket idag nått vad jag kallar en “kritisk” gräns.
Med det menar jag att det nu är så många människor som använder Esperanto för diverse ändamål att det nästan inte behövs någon “puff i ryggen” för att mans kall börja studera språkets grammatik och ordförråd. Språket är något som varje användare skapar.
Till skillnad från Interlingua, som enligt någon av kommentarerna, ursprungligen bara var tänkt att vara en lista över “internationella ord” för att underlätta kontakt mellan vetenskapsmän, utvecklades grammatiksystemet i Esperanto genom praktisk tillämpning. Upphovsmannen testade systemet med hjälp av ett grundordförråd på c:a 1000 ordstammar.
Upphovsmannen insåg att ett språk måste växa fram på naturlig väg, d.v.s genom praktisk användning. Idag finns en mycket diger katalog över ordstammar som används mer eller mindre flitigt. Denna katalog återfinns i den s.k Plena Ilustrita Vortaro”. Denna titel är egentligen lögnaktig eftersom man ute på nätet kan hittas tusentals ord som inte finns i PIV, men finns ändå i Esperantos ordförråd.
Huruvida språket Esperanto är “Djävligt, djävligt bra”, för att citera Interlinguasidans glada sångvinjett, är en fråga som varje användare av språket Esperanto själv får avgöra.
Jag har funnit att Esperanto är ett mycket användbart medel att utveckla min egen förmåga att förstå andra språk och använda då min spartanska “språkkostym” är kongruent med med motpartens, genom att båda gjort sig besväret att lära sig Esperanto.
Tyvärr kräver språket Esperanto STUDIER, något ,som man bland dagens svenska ungdomar i många fall avskyr. Man kan ställa sig frågan varför? Kan det ev. bero på att lärarkåren tappat sugen och inte vågar kräva “resultat” av eleverna? Nå det är en annan debattpunkt som bäst besvaras av någon ur professionen.
Permalänk | Anmäl
Esperanto, 2010-03-02, 08:02
Signaturen "Esperanto" undrar på vilken vetenskaplig grund man kan säga att ett hjälpspråk måste "vara någorlunda lättbegripligt".
Svaret är helt ovetenskapligt: Sunt förnuft.
Signaturen skriver om två sätt att böja verben i interlingua något som jag aldrig uppmärksammat. Exempel efterlyses.
Att uttalet i mycket enstaka fall inte följer huvudregeln beror på att det i sådana fall följer uttalet i källspråken och interlingua är ju till skillnad mot esperanto ett naturalistiskt språk. Dessa sällsynta undantag i uttalet är visserligen olyckliga men skulle man följa huvudregeln, vilket många nybörjare gör, blir det likväl fullständigt begripligt.
Nej, jag kan försäkra att interlingua är lättare att lära än esperanto. Jag gav tidigt upp med esperanto men lyckades lätt med interlingua och det berodde säkerligen inte på mina normala skolkunskaper i språk. Även det svenska språket har mängder av ord som liknar det internationella, på latinet baserade, ordförrådet.
Permalänk | Anmäl
Erik Enfors, 2010-03-02, 15:24
Om det helt ovetenskapligt gäller att sunt förnuft indikerar att ett hjälpspråk “måste vara någorlunda begripligt från början” ställer jag mig frågan: Vilkens sunda förnuft, mitt eller någon annans :-)
När det gäller de två böjningssätten anspelade jag på faktum att man i Interlingua skiljer mellan a-verb, e-verb och i-verb. Man har förenklat verbens böjningsmönster genom att låta presensformen och imperativformen vara identiska. För att visa att det är en imperativform lägger man till ett “!” i ordlistorna. (OBS mina kunskaper om Interlingua är mycket rudimentära. )
Vad det är för skillnad på att sätta ut ett “!” efter verbformen eller ett “u” som i Esperanto (uppmaningsform) har jag svårt att förstå.
Det finns säkert människor som misslyckas med att lära sig Esperanto på grund av bristande intresse. Har man viljan, behovet mm tror jag knappast att en person som behärskar Interlingua skulle misslyckas med Esperanto. Men undantag från regeln är ju ett av kännetecknen för Interlingua. ;-)
Eftersom du är så tvärsäker på att Interlingua är lättare än Esperanto vore det intressant att få se en djuplodande analys vari förenklingarna i Interlingua består och hur de ställer sig i realtion till faktum att Esperanto är regelbundet vad avser verbböjning, ordbildning m.fl. detaljer.
En definiton på vad "ett naturalistiskt språk" är vore också välkommen.
Speciellt intresant vore det att få veta vari det "ickenaturalistiska" finns i språket Esperanto ;-)
Permalänk | Anmäl
Esperanto, 2010-03-02, 17:08
Nu är det så här att människor är inte genomrationella - vi är framför allt hedonister. Man lägger hellre ner tid på sådant man tycker är kul än det som är mekaniskt lättast. Du har helt rätt i att interlingua inte är lika mekaniskt regelbunden som esperanto, men dess grammatik och formlära är ändå oändligt mycket lättare och mycket mer regelbundna än i andra språk. Den allra största fördelen med interlingua är att efter bara några få lektioner kan man använda språket på resor i Sydeuropa m m och bli bättre förstådd än de som försöker sig på att använda engelska.
Permalänk | Anmäl
interlingua, 2010-03-02, 21:51
Ja livsnjutare är man väl lite till mans och kvinns.
Var ifrån har du fått intrycket att Esperanto är mekaniskt regelbundet? Missade du innehållet i inledningsartikeln ? Där framhålls att det finns ett antal oregelbundenheter spsråkets struktur, som gör att Esperanto inte är mekaniskt regelbundet. Esperanto, liksom alla andra språk kräver att språkets användare använder det som brukar kallas för intellekt, inte sunt förnuft, utan förmåga att följa ett givet regelverk. Ju entydigare regelverket är ju lättare är det att följa det.
Med denna kommentar avser jag att tacka för mig. Lycka till med ditt livsnjutande (hedonism) med hjälp av Interlingua. Jag avser att njuta mit otium ;-)
Permalänk | Anmäl
Esperanto, 2010-03-02, 23:29
Ja livsnjutare är man väl lite till mans och kvinns.
Var ifrån har du fått intrycket att Esperanto är mekaniskt regelbundet?
Missade du innehållet i inledningsartikeln ? Där framhålls att det finns ett antal oregelbundenheter i språkstruren som gör att Esperanto inte är mekaniskt regelbundet. Esperanto, liksom alla andra språk kräver att språkets användare använder det som brukar kallas för intellekt, inte sunt förnuft, utan förmåga att följa ett givet regelverk. Ju entydigare regelverket är ju lättare är det att följa det.
Med denna kommentar avser jag att tacka för mig. Lycka till med ditt livsnjutande (hedonism) med hjälp av Interlingua. Själv tänker jag njuta mitt otiium :-)
Permalänk | Anmäl
Esperanto, 2010-03-02, 23:33
Le plus importande pro un lingua international es le
simplicitade de comprender.
Io ha probate esperanto et interlingua.
Pro me interlingua es plus simple.
Io ha parlate interlingua con amicos sepaniol et
italiano et nos comprender bon mutualmente.
Io prefere interlingua.
Permalänk | Anmäl
Lennart Åberg, 2010-03-04, 12:48
Kompreneble estas eble kompreni hispanojn kaj itaianojn, se oni studis Esperanton. Mi interpaprolis kun italanoj en Rimini kaj tiuj tuj komprenis kiam mi respondis en Esperanto.
Naturligtvis är det möjligt att förstå spanjorer och italienare om man studerat Esperanto. Jag har samtalat med italienare i Rimini och dessa förstod direkt när jag svarade på Esperanto utan att de var mina vänner :-).
Lätthet är en subjektiv parameter , liksom "sunt förnuft" . Det man redan kan är ofta "lätt".
Permalänk | Anmäl
Esperanto, 2010-03-04, 20:37
13 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Också jag lärde mig esperanto för nu drygt 40 år sedan.
Två erfarenheter fick jag göra:
1. Många människor är väldigt fördomsfulla, avfärdar tvärsäkert om detta språk utan att veta. Det hjälpte mig att bli antiauktoritär.
2. Esperanto ger en överblick och en genväg för att förstå grammatik. Det hjälpte mig att lära mig andra språk.
Det finns säkert en hel del bra saker i esperanto, men det är inget språk som är praktiskt användbart, vare sig i skolan eller i övrigt utanför gruppen esperantister. Jämför då med det moderna språket INTERLINGUA, som till och med utan föregående studier kan förstås av nästan en miljard människor - det är det riktiga framtidsspråket. Läs på www.interlingua.nu och döm själv!
En förutsättning för att ett s.k. hjälpspråk ska kunna vara framgångsrikt är att det är någorlunda begripligt redan från början. Interlingua är ett sådant språk eftersom det från början egentligen var avsett som en förteckning över det mest internationella ordförrådet och tanken var att man skulle kunna använda det i vetenskapliga sammanhang för att minska den språkliga förbistringen. I många vetenskaper, t.ex. medicinen, farmakologin och biologin för att nämna några, samt i katolska kyrkan, har ju latinet länge varit betydelsefullt och resterna av det finns kvar än idag. Tänk bara på Linnés terminologi.
Det vetenskapsmän som registrerade detta internationella ordförråd, som ju har sina rötter i latinet, upptäckte efter hand att man faktiskt lätt kunde utveckla det till ett komplett språk genom att förse det med en grammatik. Denna grammatik måste då vara avsevärt enklare än den onödigt komplicerade latinska grammatiken. En komplicerad grammatik är inte, som många tror nödvändig för att göra ett språk uttrycksfullt och utvecklingen i åtminstone de europeiska språken går ständigt mot förenklingar även om inte alla språk har kommit så långt som svenskan där man i dag kan säga: jag är, du är, han är o.s.v.utan böjningar som förr i tiden. Var svenska språket mer uttyckfullt då? Knappast. I Interlingua är detta en genomgående regel och t.o.m. i engelskan är det nog på väg, jag tänker på musicalen Porgy and Bess med "I is your woman now".
Ett studium av det internationella ordförrådet, d.v.s. Interlingua, vore verkligen något att erbjuda dagens skolungdom och invandrare som en perfekt start för att gå vidare med språkstudier. Kan man Interlingua ser man sammanhangen mellan språken och hur de har utvecklats var för sig. Läs mera på www.interlingua.nu www.interlingua.com
Helt rätt, Erik!
Interlingua har ju faktiskt använts i svenska gymnasieskolor för undervisning i allmän språkkunskap. Det kan man bland annat läsa om här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Interlingua
Det är så tyst här - undrar om alla esperantister gått över till interlingua!
Tysdnaden från esperantisterna sida kan bero på att de inte finner deet meningsfullt att "klyva näbb med t.ex signaturen "interlingua" ,men här kommer ett antal motargument.
Signaturen “interlingua” skriver: “En förutsättning för att ett s.k. hjälpspråk ska kunna vara framgångsrikt är att det är någorlunda begripligt redan från början.”
Jag undrar på vilken vetenskaplig grund aktuell signatur stöder sig på när han gör detta uttalande. Vad betyder “någorlunda begripligt”?
Interlingua är “lätt att förstå” för högutbildade personer redan behärskar 4-5 av de viktigaste språken i Europa, d.v.s. i princip de språk som Interlingua hämtar sitt ordförråd från.
Det förefaller därför lite konstigt att man hellre vill använda ett planspråk än de riktiga språken.
För den som inte kan mer än sitt nationella språk, i mitt fall svenska, förefaller Interlingua vara lika svårt att lära sig som vilket annat språk som helst, undantaget Esperanto, som jag lyckades lära mig på c:a 60 lektionstimmar.
Jag har försökt att lära mig Interlingua, men gav upp eftersom man inte kan vara helt säker på hur dess grammatik fungerar. Det finns tex två sätt att böja verben. Man måste dessutom rådfråga en ordlista om var man skall placera betoningen. Dessutom är uttalet beroende av vilken i vilken kombination bokstäverna förekommer. I ärlighetens nam: Interlinguas grammatik är lättare än den latinska, men ...
Alla dessa oregelbundenheter finns inte i Esperanto och passar därför mig som inte är någon större språkbegåvning. Det kändes som en seger över dåtidens språksnobbar att lyckas med ett främmande språk.
Idag har jag till och med lyckats lära mig engelska så pass att jag klarar mig hjälpligt inom de ämnesområden jag brukar använda detta språk.
Esperanto har också studerats i gymnasieskolan i Sverige. Det har även ingått som ämne i lingvistik-kurser vid flera universitet. Vid Stockholms universitet pågår för närvarande en kurs lingvistik där Esperanto är ett av de planspråk man studerar.
Signaturen “ingerlingua” skriver: “Denna grammatik måste då vara avsevärt enklare än den onödigt komplicerade latinska grammatiken”.
Den som kan läsa Esperanto kan med fördel läsa en liten bok som professor Franjo Modrian skrev någon gång på 30-talet förlidet sekel. Modrijan menar att Zamenhof hämtat hela grammatiken från Latin och att Esperantos grammatiksystem är en nedbantad latinsk grammatik. (Visst är det imponerande att kunna hålla reda på alla klurigheter i den latinska grammatiken, men när man lärt sig Esperantos grammatiksystem inser man att man inte behöver alla dessa oregelbundenheter för att prestera helt entydiga texter. Boken heter “Elementoj Latinaj en Esperanto”. Tror att en översättning av titeln är överflödig, liksom innehållet i övrigt för den som behärskar Latin.
En annan bok som också bör intressera är “Vijf Kunsttalen” (ungefär ”5 planspråk”) av Doktor WJA Manders, som skrivit ett företal i boken “Planlingvaj Problemoj” (1962 Stafeto) av William Gilbert. Gilbert lärde sig Esperanto, men blev övertygad att planspråket “Occidental” var överlägset Esperanto och blev under mer än 20 år förgrundsfigur för planspråket Occidental. Manders studerade även Interlingua.
1950, ett eller ett par år innan Interlingua såg dagens ljus övergav Manders språket “Occidental” som tillsammans med “Novial” är språk som har vissa likheter med “Interlingua”.
Hör och häpna: Manders återgick till Esperanto och gjorde en djuplodande analys av det grammatiksystemm som ligger till grund för “la internacia lingvo” som är språket Esperantos egentliga namn. Esperanto är ett egennamn och syftar på den person som skapade grunden till språket.
Signaturen “interlingua” skriver: “Interlingua har ju faktiskt använts i svenska gymnasieskolor för undervisning i allmän språkkunskap.”
Esperanto har också använts i svenska skolor, inklusive gymnasier. Det ingår även som delämne i lingvistik-kurser vid tex. Stockholms universitet. Det finns ett antal personer som doktorerat på språket Esperanto osv. I bl.a. Kina och Polen finns det flera universitetet som har Esperanto på schemat.
Dessa skrytpåståenden är faktiskt rätt ointressanta i detta sammanhang. Det som är viktigt är att Esperanto används i sådan omfattning att språket idag nått vad jag kallar en “kritisk” gräns.
Med det menar jag att det nu är så många människor som använder Esperanto för diverse ändamål att det nästan inte behövs någon “puff i ryggen” för att mans kall börja studera språkets grammatik och ordförråd. Språket är något som varje användare skapar.
Till skillnad från Interlingua, som enligt någon av kommentarerna, ursprungligen bara var tänkt att vara en lista över “internationella ord” för att underlätta kontakt mellan vetenskapsmän, utvecklades grammatiksystemet i Esperanto genom praktisk tillämpning. Upphovsmannen testade systemet med hjälp av ett grundordförråd på c:a 1000 ordstammar.
Upphovsmannen insåg att ett språk måste växa fram på naturlig väg, d.v.s genom praktisk användning. Idag finns en mycket diger katalog över ordstammar som används mer eller mindre flitigt. Denna katalog återfinns i den s.k Plena Ilustrita Vortaro”. Denna titel är egentligen lögnaktig eftersom man ute på nätet kan hittas tusentals ord som inte finns i PIV, men finns ändå i Esperantos ordförråd.
Huruvida språket Esperanto är “Djävligt, djävligt bra”, för att citera Interlinguasidans glada sångvinjett, är en fråga som varje användare av språket Esperanto själv får avgöra.
Jag har funnit att Esperanto är ett mycket användbart medel att utveckla min egen förmåga att förstå andra språk och använda då min spartanska “språkkostym” är kongruent med med motpartens, genom att båda gjort sig besväret att lära sig Esperanto.
Tyvärr kräver språket Esperanto STUDIER, något ,som man bland dagens svenska ungdomar i många fall avskyr. Man kan ställa sig frågan varför? Kan det ev. bero på att lärarkåren tappat sugen och inte vågar kräva “resultat” av eleverna? Nå det är en annan debattpunkt som bäst besvaras av någon ur professionen.
Signaturen "Esperanto" undrar på vilken vetenskaplig grund man kan säga att ett hjälpspråk måste "vara någorlunda lättbegripligt".
Svaret är helt ovetenskapligt: Sunt förnuft.
Signaturen skriver om två sätt att böja verben i interlingua något som jag aldrig uppmärksammat. Exempel efterlyses.
Att uttalet i mycket enstaka fall inte följer huvudregeln beror på att det i sådana fall följer uttalet i källspråken och interlingua är ju till skillnad mot esperanto ett naturalistiskt språk. Dessa sällsynta undantag i uttalet är visserligen olyckliga men skulle man följa huvudregeln, vilket många nybörjare gör, blir det likväl fullständigt begripligt.
Nej, jag kan försäkra att interlingua är lättare att lära än esperanto. Jag gav tidigt upp med esperanto men lyckades lätt med interlingua och det berodde säkerligen inte på mina normala skolkunskaper i språk. Även det svenska språket har mängder av ord som liknar det internationella, på latinet baserade, ordförrådet.
Om det helt ovetenskapligt gäller att sunt förnuft indikerar att ett hjälpspråk “måste vara någorlunda begripligt från början” ställer jag mig frågan: Vilkens sunda förnuft, mitt eller någon annans :-)
När det gäller de två böjningssätten anspelade jag på faktum att man i Interlingua skiljer mellan a-verb, e-verb och i-verb. Man har förenklat verbens böjningsmönster genom att låta presensformen och imperativformen vara identiska. För att visa att det är en imperativform lägger man till ett “!” i ordlistorna. (OBS mina kunskaper om Interlingua är mycket rudimentära. )
Vad det är för skillnad på att sätta ut ett “!” efter verbformen eller ett “u” som i Esperanto (uppmaningsform) har jag svårt att förstå.
Det finns säkert människor som misslyckas med att lära sig Esperanto på grund av bristande intresse. Har man viljan, behovet mm tror jag knappast att en person som behärskar Interlingua skulle misslyckas med Esperanto. Men undantag från regeln är ju ett av kännetecknen för Interlingua. ;-)
Eftersom du är så tvärsäker på att Interlingua är lättare än Esperanto vore det intressant att få se en djuplodande analys vari förenklingarna i Interlingua består och hur de ställer sig i realtion till faktum att Esperanto är regelbundet vad avser verbböjning, ordbildning m.fl. detaljer.
En definiton på vad "ett naturalistiskt språk" är vore också välkommen.
Speciellt intresant vore det att få veta vari det "ickenaturalistiska" finns i språket Esperanto ;-)
Nu är det så här att människor är inte genomrationella - vi är framför allt hedonister. Man lägger hellre ner tid på sådant man tycker är kul än det som är mekaniskt lättast. Du har helt rätt i att interlingua inte är lika mekaniskt regelbunden som esperanto, men dess grammatik och formlära är ändå oändligt mycket lättare och mycket mer regelbundna än i andra språk. Den allra största fördelen med interlingua är att efter bara några få lektioner kan man använda språket på resor i Sydeuropa m m och bli bättre förstådd än de som försöker sig på att använda engelska.
Ja livsnjutare är man väl lite till mans och kvinns.
Var ifrån har du fått intrycket att Esperanto är mekaniskt regelbundet? Missade du innehållet i inledningsartikeln ? Där framhålls att det finns ett antal oregelbundenheter spsråkets struktur, som gör att Esperanto inte är mekaniskt regelbundet. Esperanto, liksom alla andra språk kräver att språkets användare använder det som brukar kallas för intellekt, inte sunt förnuft, utan förmåga att följa ett givet regelverk. Ju entydigare regelverket är ju lättare är det att följa det.
Med denna kommentar avser jag att tacka för mig. Lycka till med ditt livsnjutande (hedonism) med hjälp av Interlingua. Jag avser att njuta mit otium ;-)
Ja livsnjutare är man väl lite till mans och kvinns.
Var ifrån har du fått intrycket att Esperanto är mekaniskt regelbundet?
Missade du innehållet i inledningsartikeln ? Där framhålls att det finns ett antal oregelbundenheter i språkstruren som gör att Esperanto inte är mekaniskt regelbundet. Esperanto, liksom alla andra språk kräver att språkets användare använder det som brukar kallas för intellekt, inte sunt förnuft, utan förmåga att följa ett givet regelverk. Ju entydigare regelverket är ju lättare är det att följa det.
Med denna kommentar avser jag att tacka för mig. Lycka till med ditt livsnjutande (hedonism) med hjälp av Interlingua. Själv tänker jag njuta mitt otiium :-)
Le plus importande pro un lingua international es le
simplicitade de comprender.
Io ha probate esperanto et interlingua.
Pro me interlingua es plus simple.
Io ha parlate interlingua con amicos sepaniol et
italiano et nos comprender bon mutualmente.
Io prefere interlingua.
Kompreneble estas eble kompreni hispanojn kaj itaianojn, se oni studis Esperanton. Mi interpaprolis kun italanoj en Rimini kaj tiuj tuj komprenis kiam mi respondis en Esperanto.
Naturligtvis är det möjligt att förstå spanjorer och italienare om man studerat Esperanto. Jag har samtalat med italienare i Rimini och dessa förstod direkt när jag svarade på Esperanto utan att de var mina vänner :-).
Lätthet är en subjektiv parameter , liksom "sunt förnuft" . Det man redan kan är ofta "lätt".