Om författaren:
Per Johansson är fil dr, utbildningskonsult och skribent. Han driver bloggen Infontology.
På senare tid har jag allt oftare fått höra att dagens ungdomar, med hjälp av Internet och sociala medier, skulle kunna sköta mycket av sin egen utbildning. De är ju "digitala infödingar" och vet hur man navigerar och kommunicerar på Internet. De flesta vuxna däremot, sägs det, har inte riktigt koll på allt det där. I bästa fall kan de få kallas "digitala invandrare". Jag hör också talas om hur man i företagsvärlden har börjat snappa upp mycket unga människor, bara för att de är unga och har en sorts naturlig hemvist i den mångfasetterade mediemiljö, som mest tycks konfundera de äldre affärsrävarna. Jag tror att hela tankefiguren är ett stort misstag.
För närvarande driver jag och ett par andra ett projekt som heter Ömsesidig förståelse? och som handlar om Internet i skolan, särskilt om frågor som har med förståelse att göra, relaterat till olika ämneskunskaper. Ett ökande antal pionjärer utforskar och prövar nu i Skolsverige en uppsjö av alla de fantastiska möjligheter som Internet, sociala medier och den digitala världen generellt öppnar upp för lärande i nya former.
Och här dyker de "digitala infödingarna" oundvikligen upp - det är ju eleverna. De är onekligen lite speciella på vissa vis. Jag hörde till exempel häromdagen berättas om vad elever som hade tvingats att blogga i skolan, inom ramen för ett visst ämne, tyckte om detta. Det var bra tyckte de, men det var inte det som fastnade i mitt sinne, utan det var anledningen till det initiala motstånd de kände. Det tog ju så lång tid att skriva ett blogginlägg. Jag förstod inte. Det kan väl inte ta längre tid att skriva x antal rader på en blogg än att skriva samma antal på ett papper? Jo, det gjorde det, ty man måste ju hela tiden ha koll på Facebook och annat som ploppar upp för en på nätet.
Då fattade jag det här med "infödingarna". Inte har det med deras eventuella kompetens att göra. Det har att göra med hur de lever. Inser man det blir alla frågor i sammanhanget ganska annorlunda, än om man envisas med att betrakta ungdomar som "kunniga" i något som upplevs som nytt och kanske främmande av många äldre. Särskilt kunniga är de inte alla gånger. Men väldigt vana.
I den här artikeln tänkte jag reflektera över vissa djupare innebörder i det här med ny mediemiljö, ungdomar och vuxnas ansvar. Först gäller det att få lite grepp om varför skolan och andra samhällsinstitutioner kommer att förändras kraftigt i framtiden. Sedan måste man, menar jag, ställa sig frågan om vad som egentligen är viktigast i den processen. Gör man det kommer man förhoppningsvis att inse, att det här med "digitala infödingar" är ett stickspår i sammanhanget, i värsta fall en återvändsgränd.
Är skolan passé?
I de nämnda skoldiskussionerna kan det ibland hävdas, att skolan som vi känner den i princip skulle kunna avskaffas. Jag har själv varit inne på sådana tankar. Frågans innebörd beror helt och hållet på vad man associerar med ordet "skola". För de flesta tror jag att det betyder "byggnad där barn och ungdomar p g a skolplikten måste vistas en stor del av dagarna, för att lära sig det som staten anser att de behöver lära sig". Mina egna tonårsbarn uppfattar det definitivt så och troligen också de flesta föräldrar. (Missförstå mig inte: mina barn trivs i skolan; jag talar om hur de uppfattar själva skolbegreppet.) Samtidigt är det klart, att olika skolor och olika lärare har ganska stora möjligheter att praktisera sin uppgift relativt fritt, så länge de någorlunda håller sig till läroplanen och sköter vissa disciplinära plikter, som närvarokontroll. Därför har skoldebatten hittills handlat ganska lite om skolan som plats. Men den nya mediemiljön, med Internet i centrum, ifrågasätter genom sin blotta existens just denna självklarhet.
För mig är skolan först och främst en kunskapsinstitution. Därför, anser jag, har det aldrig varit hugget i sten hur skolan kan eller bör organiseras. Inte heller tidigare var det egentligen, från lärandesynpunkt, nödvändigt att fösa ihop barn och ungdomar på bestämda platser på bestämda tider. Detta skedde av skäl som bara perifert hade med kunskapsinhämtning att göra. I dagens situation håller det på att bli allt svårare att rationellt motivera denna institutionaliserade vana.
Ungdomar idag känner av de motsättningar som nu har blivit uppenbara. På fritiden, dvs när de inte är tvungna att vistas i skolbyggnader, interagerar de fritt och oreflekterat med varandra via en rad olika kanaler, varav ansikte mot ansikte bara är en i mängden. Relationsmässigt gör de knappast någon skillnad på vilken kanal som används. De kompletterar varandra på olika sätt, vilket gör de sociala relationerna rumsligt diffusa. Det är just detta som i äldres ögon gör dem till "digitala infödingar" - självklarheten med vilken de lever i och med de tekniskt givna möjligheterna.
När ungdomar därför under skoldelen av dagen oftast är mer eller mindre avskurna från de här annars "naturliga" möjligheterna, upplever de en diskrepans mellan liv och lärande som vi som är äldre nog ofta har lite svårt att ta till oss på allvar. Även om många av oss knappast begagnar oss mindre av olika internetbaserade tjänster, så har vi ändå växt upp under väldigt annorlunda förhållanden, och det gör att vi lätt finner oss i att vara avskurna från nätet då och då. En del av oss kan till och med medvetet värdesätta denna avskurenhet, emellanåt.
Individuella och kollektiva kunskaper
Vad som nu har börjat synas i skoldebatten, är en sorts yrvaken insikt om dessa förhållanden. Sedan tillkommer, naturligt nog och framför allt, vetskapen om hur mycket man faktiskt kan lära sig med hjälp av allt möjligt som finns på Internet. Slående många tänker härvid på nätet enbart som en sorts oändligt bibliotek, en fritt tillgänglig kunskapsbank. Problemet blir då att hitta "rätt" information, dvs pålitliga källor till vad det nu är man nu vill lära sig eller få reda på. Och därför blir begreppet källkritik av stor betydelse. Inget ont i det, naturligtvis, men om det här är det enda man fokuserar på, när det gäller Internet i skolan, missar man det som är mest omvälvande i sammanhanget.
Två saker är verkligt omstörtande för skolans del. Det första är den ovannämnda rumsliga oklarheten. Det andra är att betydelsen av individens egna kunskaper genomgår ett märkligt skifte.
Det rumsligt diffusa i dagens sociala kontaktmöjligheter ifrågasätter skolans väggar. Ibland konflyktfyllda symptom på detta är diskussionen om mobilernas vara eller inte vara i klassrummen. Plötsligt måste man argumentera för att eleverna ska fokusera på vad som sker i klassrummet och inte sitta och sms:a hela tiden. Alternativet blir förstås att försöka tänka i helt andra barnor. Måste man verkligen vara i klassrummet jämt för att lära sig något? Och varför inte ta hjälp av mobilerna i stället för att urskillningslöst förbjuda dem? En del entusiastiska pedagoger har redan börjat undersöka och tillämpa de positiva möjligheter som också yppar sig. Än så länge har de dock för det mesta systemet emot sig.
Den andra omstörtande faktorn är en följd av den sociala medieutvecklingen. Dagens skola är alltjämt helt fokuserad på att betygsätta individuella prestationer. Den kan inte hantera resultaten av kollektivt arbete. Men just kollektivt, rumsligt utspritt samarbete är något som faller sig naturligt för unga människor idag. Jag minns första gången jag själv, för några år sedan, till fullo insåg hur utbrett detta är bland de yngre. En ung kvinna berättade vid en lunch om hur hon hela tiden, i stort som smått, utnyttjade sina ständigt närvarande kontakter på Facebook, MSN och andra dylika kanaler. Så fort hon undrade över något, som hon inte själv lätt kunde få reda på, eller behövde hjälp med något mera praktiskt, skickade hon ut en förfrågan till sitt omfattande virtuella nätverk. Ofta hade hon det svar hon behövde inom några minuter. Många av hennes kontakter gjorde likadant.
På så sätt löstes en rad både privata och gemensamma problem snabbt och lätt. För henne själv skulle det ha tagit flera timmar. Ett enda sådant problem skulle ha kunnat försinka hennes olika projekt en halv dag eller mer. I det ögonblicket började jag inse den avsevärda diskrepansen mellan våra olika hävdvunna, individcenterade utbildningsformer och denna helt annorlunda lärandemiljö. (En liknande diskrepans uppstår för övigt också i stora företag och olika offentliga institutioner, som ofta inte förmår hantera sina anställdas "privata" virtuella nätverkande på ett adekvat sätt, ännu mindre att utnyttja det positivt.)
Tänk dig nu att eleverna i skolan skulle arbeta som min unga lunchbekant. För det första så skulle de inte vara begränsade till sina klasskamrater i samma rum. För det andra så skulle de kunna producera arbeten - resultat -- som vida överskrider vars och ens individuella förmåga. Och då blir det problem med nuvarande belönings- och utvärderingssystem. Hur sätter man betyg på ett kollektivt resultat? Ska man säga att det är "dåligt" därför att de enskilda eleverna själva, var och en för sig, inte skulle ha kunnat åstadkomma det? Men allihop lär sig ju i slutändan just detta resultat och inte nog med det: hela processen har med stor sannolikhet varit både stimulerande och utvecklande för dem på ett sätt som vanligt enskilt skolarbete, eller konventionella grupparbeten, inte är.
Det gäller livet
Denna diskussion om de utmaningar som skolan står inför, är ett (viktigt) specialfall av de generella utmaningar som hela samhället har att brottas med på grund av vår digitala, internetbaserade livsmiljö. I och med den sociala medieexplosionen de allra senaste åren, har det hela blivit osedvanligt akut på ett mänskligt plan. Denna explosion är också den allmänna bakgrunden till varför talet om de "digitala infödingarna" har hamnat så i fokus. Men jag tror att just detta fokus är i grunden missriktat. Det är bara en sorts sinnesvilla, förvisso med viss verklighetsbakgrund - den nya miljön är mera "naturlig" för unga människor - men det skymmer också sikten för vad som är det verkligt betydelsefulla för framtiden.
Det viktiga är inte att särbehandla de yngre generationerna och kalla dem "digitala infödingar", som om de var någon sorts speciella varelser med märkliga förmågor. Det viktiga är att alla förstår den djupare innebörden i den radikala samhällsförändring som vi genomlever, ung som gammal. I synnerhet måste alla vi lite äldre, som har ansvar för våra barn och ungdomar - de flesta av oss har faktiskt det, på ett eller annat sätt - ta det ansvaret. Att tro att ungdomar "vet bättre" bara för att det nya är så självklart för dem, är att göra dem en stor otjänst. Barn och ungdomar behöver de vuxna som vägledare, fostrare och mentorer. Det har de alltid gjort och det kommer de alltid att göra. Det gjorde vi som är vuxna själva när vi var unga. I den mån denna vägledning och fostran inte skedde som den borde ha gjort, har vi fått lida för det och bearbeta det hela livet. Det vet vi, om vi är uppriktiga mot oss själva.
Vad skulle alltså kunna hända, om äldre människor började abdikera från detta ansvar och i stället får för sig att lämpa över "samhällsutvecklingen" på ungdomarna? Jag lämnar frågan öppen, men riktningen för vad jag tror är den kloka reaktionen vill jag antyda kort. Som förälder, utbildningskonsult, tidigare universitetslärare, utbildningsledare och även en tid som studievägledare, vet jag, att ungdomar idag ofta är mycket kunniga och mycket kapabla inom de områden de råkar intressera sig för. De är ofta vetgiriga och diskussionslystna och de uppvisar sällan någon blyghet eller försagdhet. De är framåt. Jag vet också att de nästan alltid är mycket osäkra på vad de egentligen vill göra med sina liv. Vad är verkligen viktigt? Det är sällan patetiskt att tala med dem om varför vi lever egentligen. De är naturligtvis, som vi alla, beroende av att kunna försörja sig framöver, men arbeten och yrkesroller, så som de har tett sig hittills, är på väg att bli mer och mer flytande. Det här gör oss vuxna vilsna, fastän av andra skäl. Framtiden är liksom inte vad den har varit.
Lösningen på dessa dilemman kan, som jag ser det, inte vara att deklarera att ungdomarna vet nog vad de behöver lära sig, eller hur de ska leva i den nya världen, bara vi låter dem göra det. Lösningen är inte att utnämna dem till någon sorts experter på den digitala världen. Lösningen är att öppet tala med dem, med varandra, om alla de här svårigheterna och möjligheterna. Att erkänna vad vi inte förstår, men också att stå för det vi har lärt oss av och om livet. Dagens förvirrade och delvis oroande, men också enormt stimulerande samhällssituation, är ett sällsynt gott läge för att föra upp livets grundfrågor på agendan - i skolan, på jobbet, vid köksbordet. Bara då kommer vi att kunna undvika att bli offer för utvecklingen; bara då kommer vi att kunna påverka den positivt. Och ingenting av den saken har i sig något med "det digitala" att göra. Inte med "infödingar" heller.
Wow, så mycket text om skolan och lärande utan att nämna ordet bok eller (vetenskaplig) artikel en enda gång. Mobiler och Facebook förefaller uppenbarligen anses långt mycket viktigare.
Jag har ovanligt stor erfarenhet av grupparbeten från mer än en svensk högskola och dessa kollektivt utspridda arbeten som det så fint numera kallas uppfattas i allmänhet av studenterna som något som ofta är mycket orättvist, frustrerande och ofta meningslöst eller oeffektivt slöseri med tid. Många examinatorer har också lyssnat på kritiken och låter inte länger grupparbeten påverka vilket betyg man får på kursen.
Permalänk | Anmäl
Johan Nilsson Svensson, 2010-02-24, 13:19
Grym artikel! Konstigt att den fått så få kommentarer men så är väl ofta fallet när någon skriver nåt insiktsfullt här på Newsmill. Gillade främst delen om rumsligt diffusa interaktioner som jag känner igen mig själv väl i. Håller med om att de äldre måste fortsätta ta sitt ansvar i att leda oss yngre generationer, även om vi i och med den digitala revolutionen fått stora möjligheter att skapa egna värden redan i tidig ålder. Det jag personligen söker hos de äldre är sällan faktabaserad kunskap (det kan jag hitta på nätet), utan snarare inspiration och kanske till och med visdom.
Vi är inte mer begåvade än tidigare generationer men vi har lärt oss livet på ett annat sätt. Mindre genom skolan och människor i vår direkta närhet och mer genom den kollektiva informationsbank som nätet utgör och som inte varit tillgänglig tidigare. Det skapar stora förändringar i vår världsuppfattning och vårt sätt att arbeta.
Det kan därför vara mycket frustrerande när de äldre generationerna försöker utvärdera vår kompetens baserat på gamla uppfattningar. Det som var viktigt för 20 år sedan är i mångt och mycket inte viktigt idag. Framgång under 2000-talet bygger mer på en god förmåga att utvärdera information och se det större sammanhanget och mindre på att hitta/ memorera informationen.
Det handlar om att vi måste omprioritera vad som är viktigt samt att sluta motarbeta tekniken. Jag föreslår därför att det blir tillåtet att googla saker på mobilen under lektionstid därför att faktabaserad kunskap är löjligt lättilgänglig. Utvärdera sedan eleven efter de slutsatser han lyckas dra från denna information.
Jag tror det krävs vissa förändringar inom utbildningsorganisationen för att mer effektivt kunna utvärdera individer i ett mer och mer naturlig kollaborativt samhälle.
Permalänk | Anmäl
Schmack, 2010-02-24, 15:33
Informationssamhällets nya metoder handlar om kommunikationskanaler. Enligt den dogma som för närvarande används i skola och utbildningsväsende i Sverige, det sociokulturella paradigmet, ligger ett mycket starkt fokus på kommunikationskanalen, till och med före betydelsen av de ingående parterna. Självklart kommer man då fram till tjafsigt virrvarr i enlighet med ovan.
Ungdomarna har stora ytliga kontaktnät, tillgängliga via internet, som facebook och twitter. Dessa kontaktnät kan självklart användas för att få hjälp med diverse problem eller annat. Det man däremot ser är, som artikelförfattaren skriver, att sökningen och värderingen av den kunskap nätverkandet ger är svåra. Därför behövs ett mycket starkt fokus på kritiskt tänkande, men också på en basal orientering i de olika fält man söker kunskap i. Även om det är lockande för en pedagog att säga "låt oss skita i kunskapsförmedling, allt görs ju på internätt nu", så är det ett gigantiskt svek mot de elever som utlämnats åt skolväsendet. Det som förenklats med internet är processen att finna svar på tydliga och enkla frågor. De intressanta kunskaperna vinner man när man vågar utmana mer komplexa och diffusa frågor. Sammanhang, principer, färdigheter. Detta är saker som nätet är notoriskt dåligt på att ge.
Att dessutom prata om att låta kollektiva grupparbeten ligga till grund för den enskilde elevens resultat och framtidsmöjligheter är inget annat än nivellering, indirekt mobbing, och ytterligare expansion av den "skolan är den spjutspets med vilken vi skall forma den socialistiska människan"-attityd som präglat utbildningsväsendet under så lång tid.
Permalänk | Anmäl
Svempa, 2010-02-24, 15:37
Läsvärd artikel, tack för den samlande informationen i det aktuella ämnet. Som förälder till en av de infödingar man menar ska ta över djungeln, jämförelser med filmen Avatar ligger nära till, som en annan värld där på den andra sidan, skulle jag inte vilja lämna välfärdsidéer och digitala sociala medier helt utan vuxnas erfarenhet av den tid som ledde fram till den digitala revolutionen. Ser mig som priviligierad som får vara delaktig i den nya tidens möjligheter, men kan se att de äkta mötena fortfarande behövs, det är i bristen på möten som vi uppfinner ersättningen och då tiden inte räcker till för tre- fyra-hundra vänner på FB och kanske lika många vänner på mobilen, då längtar man efter en stadig tydlig människohand att hålla i. Det vi mer pessimistiska revolutionsromantiker ser som faran borta vid nästa krön är när ingen längre vet var källan finns, ingen kritisk röst längre når ut, alla lyssnar bara till en röst som enkelt når alla simultant. Ett skräckscenario där nattväktarstaten har tagit över, ingen vågar gå ut, storebrorskameror överallt, datorstyrda tanks vaktar gatorna. Men jag ska inte ropa att vargen kommer.......
Permalänk | Anmäl
Birgitta Måhl, 2010-02-24, 15:49
#2 Schmack, 2010-02-24, 15:33
Men varför ska man överhuvudtaget googla på lektionerna om det nu är så löjligt lätt och det ändå inte finns något behova av att komma ihåg det man googlat? Då blir det ju mer som att man göra något man redan kan och bara googlar för att googla. För om man utvärderar de slutsatser en elev drar efter en stunds googlande är det främst de tidigare kunskaperna och IQ:n man utvärderar. Det är ju utifrån den tidigare kunskapen som faktan på nätet blir begriplig och meningsfull. Vilket iofs skulle göra att man skulle kunna ersätta ett klassiskt prov med en googlingsuppgift. Tex. en sjuåring kan inte använda google på ett meningsfullt sätt då en sådan vanligen inte har tillräckligt med förkunskap om samhället eller naturen.
Permalänk | Anmäl
Johan Nilsson Svensson, 2010-02-24, 16:15
Jag vill tacka för ett vederhäftigt inlägg som sopade mattan med tidigare talare Linda Skugge.
http://soldatmamma.blogspot.com
Permalänk | Anmäl
Carina Nordén Åkerlund, 2010-02-24, 16:55
@ Johan N.S.
Du har helt rätt i mycket av det du säger. Det blir förkunskaperna och IQ som blir grunden för utvärderingen. Men jag frågar mig, är det inte precis så det ska vara? Tycker dagens betygsystem till alldeles för stor del mäter ambition istället för kompetens. Ett resultat av att vi i "alla ska med Sverige" länge inbillat oss att vi alla har samma förutsättningar och begåvning. Det har vi inte.
Det där med att inte behöva komma ihåg vad man googlat var dock inte vad jag menade. Jag tror istället att det är när man sätter in fakta i ett sammanhang som man verkligen kommer ihåg det. Utan ett sammanhang blir det bara lös besserwisser kunskap, vilket man i dagens skola kan komma alldeles för långt med.
Förkunskaper är jätteviktigt, och jag säger inte att man kan förstå världen ensam bara med hjälp av nätet. Man behöver vägledning och träning av de äldre. Men jag tror att googlingsuppgifter kan vara mycket utvecklande. Säg till exempel att man lade upp en googlingsuppgift inom biologi och ett antal elever lämnade in svar som byggde på intelligent design. Språkbruket och svarets struktur kan då betygsättas separat i ett "kommunikations och förmedlingsbetyg". Men innehållet skulle självklart leda till diskussion om källkritik och möjligtvis skulle nästa lektion handla om vetenskaplig metod. Intressant, utvecklande och lärorikt både för eleverna och för läraren.
Permalänk | Anmäl
Schmack, 2010-02-24, 17:01
Det är dock viktigt att det finns grundläggande kunskaper hos eleverna. Utan dessa kan de inte göra några riktigt bra arbeten, vare sig i grupp eller individuellt. Som universitetslärare känner jag ofta ett behov av att ge studenterna en allmänbildning inom ett flertal olika områden innan de kan ta sig an konkreta uppgifter (hur fungerar en demokratisk rättsstat, hur fungerar det ekonomiska systemet etc.).
En sak som man kan oroa sig över är hur googling m m påverkar koncentrationsförmågan:
http://www.theatlantic.com/doc/200807/google
En anledning till varför studenterna blir sämre och sämre på matematik anses vara att man inte sitter och "tragglar" met matematiken som vi gjorde på vår tid; man orkar inte med långsamt, tålmodigt arbete. Jag vet dock inte om det finns forskning på detta?
Permalänk | Anmäl
Calle S, 2010-02-24, 17:30
Det är dock viktigt att det finns grundläggande kunskaper hos eleverna. Utan dessa kan de inte göra några riktigt bra arbeten, vare sig i grupp eller individuellt. Som universitetslärare känner jag ofta ett behov av att ge studenterna en allmänbildning inom ett flertal olika områden innan de kan ta sig an konkreta uppgifter (hur fungerar en demokratisk rättsstat, hur fungerar det ekonomiska systemet etc.).
En sak som man kan oroa sig över är hur googling m m påverkar koncentrationsförmågan:
http://www.theatlantic.com/doc/200807/google
En anledning till varför studenterna blir sämre och sämre på matematik anses vara att man inte sitter och "tragglar" met matematiken som vi gjorde på vår tid; man orkar inte med långsamt, tålmodigt arbete. Jag vet dock inte om det finns forskning på detta?
Permalänk | Anmäl
Calle S, 2010-02-24, 17:30
15 år sedan sist. Projektet "Lära med IT" vid Stiftelsen Electrum i Kista kom fram till att den trånga sektorn för att vidareutveckla pedagogiken med hjälp av IT/Internet var lärarna och enda hoppet stod till att duktiga elever skulle förmedla denna kunskap till lärarna, som i sin tur skulle ta till sig denna och vidareutveckla pedagogiken. En tidigare chef för Skolverket lär ha sagt: Den svenska skolan har varit bra på två saker, att förmedla det svenska kulturarvet och att motstå förändring.
Permalänk | Anmäl
Peter, 2010-02-24, 22:24
15 år sedan sist. Projektet "Lära med IT" vid Stiftelsen Electrum i Kista kom fram till att den trånga sektorn för att vidareutveckla pedagogiken med hjälp av IT/Internet var lärarna och enda hoppet stod till att duktiga elever skulle förmedla denna kunskap till lärarna, som i sin tur skulle ta till sig denna och vidareutveckla pedagogiken. En tidigare chef för Skolverket lär ha sagt: Den svenska skolan har varit bra på två saker, att förmedla det svenska kulturarvet och att motstå förändring.
Permalänk | Anmäl
Peter, 2010-02-24, 22:25
Grupparbete är ett sätt att lägga tre gånger så mycket tid på ett arbete som blir hälften så bra som det blivit om man fått göra det själv. Jag har studerat vid universitetet två gånger i livet, först i slutet på 80 talet och i början av 90 talet och nu studerar jag igen. Största skillnaden är dessa grupparbeten som på 80-talet i stort sett lyste med sin frånvaro på universitetsnivå men som nu är desto mer frekvent förekommande. Riktiga tidstjuvar är de. De gör att det blir mindre tid att lägga på de enligt min mening riktiga studierna som man gör ensam och tenterar av ensam. Grupparbeten kan vara bra för att träna samarbete och kan visst vara kul ur social synvinkel. Men ur vetenskaplig synvinkel tillför de lite. Det blir tröttsamt också att många inte är motiverade, inte förbereder sig och i stort struntar i slutresultatet.
Jag tror att i historiens backspegel kommer hela snacket om dessa digitala infödingar och allt vad de påstås kunna som ingen tidigare generation kunnat framstå som löjligt. Nej, de är verkligen inte smartare än tidigare generationer, däremot kanske lite latare genom att mycket finns lätt tillgängligt på nätet och lite ytligare eftersom vi idag inte premierar djupare kunskaper. De tar för lång tid i vårt snabba samhället. Sedan kommer många nog i framtiden garva åt den tid som lades ner på facebook och Twitter där Anna Andersson och Svenne Svensson på fullaste allvar tror världen håller andan för att få läsa vad de åt till lunch. Viken hybris och vilket fjant. Och viket slöseri med den korta tid som vårt liv ändå består av.
Permalänk | Anmäl
Maria, 2010-02-25, 15:12
@#1 Johan Nilsson Svensson och #14 Maria:
Jag håller fullständigt med er båda! Jag är 25 år gammal och studerar till civilingenjör i datateknik vid ett tekniskt universitet och tycker att det överdrivna användandet av Internet och chat- kompisar som kunskapskälla är helt vansinnig. Tanken på att en civilingenjör inte själv skulle ha kunskaperna som krävs för att utföra sitt eget jobb är ju löjlig. Ska hon/han sms:a någon gammal kurskompis när hon/han kör fast på sit jobb?! Och hur ska kompisen ha tid att rota fram den kunskapen och leverera?! Varför skulle en förfrågan om information från en gammal bekant värderas högre än att sköta de egna arbetsuppgifterna? Om alla dessutom förlitar sig mer på sin förmåga att kunna rota fram information ur gyttjan på Internet än på sin egen kunskap i och förståelse för ämnet det gäller, vem ska då förse Internet med kunskapen? Hur bra kvalité kommer den kunskapen att ha och hur välformulerad kommer den att vara om ingen bryr sig om att lära sig att skriva korrekta texter? Just att skriva rapporter, uppsatser, manualer och andra texter är oerhört tidsödande om man ska sitta och kolla upp varenda regel på Internet istället för att kunna dem utantill.
Personligen har jag enormt mycket större förtroende för belästa människor med stor egen kunskap och förståelse för sina ämnen än för människor med tomma minnesbanker och fragmenterad förståelse, som förlitar sig på andra.
Permalänk | Anmäl
Petra, 2010-02-26, 10:35
Först och främst: tack till er som har kommenterat!
Det som verkar ha väckt mest argument till liv är det jag skrev om kollektivt lärande via nätet. Jag vill dock betona att jag nämner detta främst som en faktor som kommer att öka allt mer i betydelse framöver. (Det här kan f ö inte jämföras med "grupparbeten" så som ordet vanligen uppfattas; det är något nytt.) Jag tar inte upp detta därför att jag tycker att det nödvändigtvis är något "bra" i alla lägen (det gör jag inte), utan som något som man måste ta hänsyn till.
Petra här ovan sätter verkligen fingret på den kritiska punkten, för skolans del, när hon skriver: "Tanken på att en civilingenjör inte själv skulle ha kunskaperna som krävs för att utföra sitt eget jobb är ju löjlig." Den centrala frågan är just: exakt VAD måste en ingenjör (eller någon annan yrkeskategori) SJÄLV förstå och kunna? Ingenjörer idag har ju t ex mängder av datorstödda hjäpmedel till sitt förfogande, vilket innebär att de egentligen inte själva behöver kunna saker som forna tiders ingenjörer måste ha på sina fem fingrar. En liknande utveckling genomgår allt fler verksamheter. Problemet har m a o inte bara med Internet att göra.
Jag ser denna fråga -- vad behöver vi, som människor, alldeles själva förstå och kunna -- om den allra viktigaste framtidsfrågan.
Allt det är är av central betydelse för det projekt som jag nu är engagerad i. Följ och kommentera gärna vårt arbete här:
http://infontology.typepad.com/omsesid/
Permalänk | Anmäl
Per, 2010-02-27, 14:10
Jag vet varför denna artikel har fått så få kommentarer - den är alldeles för lång för att orka läsa på en datorskärm. Och så är den alldeles för lång för just oss "digitala infödingar" som nästan helt har slutat läsa så här långa texter, utan är vana vid att bara kunna skumma igenom texterna vi hittar på nätet för att snabbt plocka ut det viktiga...
Permalänk | Anmäl
Anna3, 2010-03-01, 23:08
Väl skrivet, Per.
Ytterligare en sak värd att notera är att det inte bara är ungdomarnas kontaktnät som är ytliga. Det är deras kunskaper också. Om allt, faktiskt. Som någon som inte bara är uppvuxen med nätet utan blev just vuxen lagom när 8-bitarsdatorerna gjorde sin entré ser jag hur små fragmentariska bitar dagens ungdomar har om tekniken de använder (nej, räcker inte att förstå FB, Twitter och sin mobil för att kvala in i någon högre division, sorry kids).
Ungdomarna kommer inom kort att upptäcka att bristfälliga kunskaper inte kan täckas över av teknologidimma i all evighet. Ett långsamt lärande är ett måste och där ingår läsande av långa texter. Skumläsande för att "hitta det viktigaste" är en väldigt kortsiktig plan som beskär kunskap till den gräns då den knappt kan kallas kunskap längre. Jag ser det på de unga som söker jobb idag. Både på vårt företag och andras. En övertro på vad de "lärt" sig, flinka fingrar och en tankspridd hjärna. Unemployable, som det heter.
Nätet är steg 2 (eller 3, möjligen), ett ansvarstagande och en port in till djupare kunskap möjligen. Inte början och slutet på frågan om kunskap.
Vi håller på att föda fram fragmentariska imbeciller, i värsta fall.
Permalänk | Anmäl
Artur, 2010-03-01, 23:34
Jag håller med #15, Petra!
Permalänk | Anmäl
Henke, 2010-03-08, 19:49
replica chanel replica chanel
replica gucci replica gucci
replica hermes replica hermes
replica louis vuitton replica louis vuitton
discount handbags discount handbags
designer handbags designer handbags
Permalänk | Anmäl
k247br, 2010-07-28, 07:30
I'm currently learning swedish and liked this article from Per Johansson.
Permalänk | Anmäl
SandraKlaerer, 2011-01-12, 22:34
21 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Wow, så mycket text om skolan och lärande utan att nämna ordet bok eller (vetenskaplig) artikel en enda gång. Mobiler och Facebook förefaller uppenbarligen anses långt mycket viktigare.
Jag har ovanligt stor erfarenhet av grupparbeten från mer än en svensk högskola och dessa kollektivt utspridda arbeten som det så fint numera kallas uppfattas i allmänhet av studenterna som något som ofta är mycket orättvist, frustrerande och ofta meningslöst eller oeffektivt slöseri med tid. Många examinatorer har också lyssnat på kritiken och låter inte länger grupparbeten påverka vilket betyg man får på kursen.
Grym artikel! Konstigt att den fått så få kommentarer men så är väl ofta fallet när någon skriver nåt insiktsfullt här på Newsmill. Gillade främst delen om rumsligt diffusa interaktioner som jag känner igen mig själv väl i. Håller med om att de äldre måste fortsätta ta sitt ansvar i att leda oss yngre generationer, även om vi i och med den digitala revolutionen fått stora möjligheter att skapa egna värden redan i tidig ålder. Det jag personligen söker hos de äldre är sällan faktabaserad kunskap (det kan jag hitta på nätet), utan snarare inspiration och kanske till och med visdom.
Vi är inte mer begåvade än tidigare generationer men vi har lärt oss livet på ett annat sätt. Mindre genom skolan och människor i vår direkta närhet och mer genom den kollektiva informationsbank som nätet utgör och som inte varit tillgänglig tidigare. Det skapar stora förändringar i vår världsuppfattning och vårt sätt att arbeta.
Det kan därför vara mycket frustrerande när de äldre generationerna försöker utvärdera vår kompetens baserat på gamla uppfattningar. Det som var viktigt för 20 år sedan är i mångt och mycket inte viktigt idag. Framgång under 2000-talet bygger mer på en god förmåga att utvärdera information och se det större sammanhanget och mindre på att hitta/ memorera informationen.
Det handlar om att vi måste omprioritera vad som är viktigt samt att sluta motarbeta tekniken. Jag föreslår därför att det blir tillåtet att googla saker på mobilen under lektionstid därför att faktabaserad kunskap är löjligt lättilgänglig. Utvärdera sedan eleven efter de slutsatser han lyckas dra från denna information.
Jag tror det krävs vissa förändringar inom utbildningsorganisationen för att mer effektivt kunna utvärdera individer i ett mer och mer naturlig kollaborativt samhälle.
Informationssamhällets nya metoder handlar om kommunikationskanaler. Enligt den dogma som för närvarande används i skola och utbildningsväsende i Sverige, det sociokulturella paradigmet, ligger ett mycket starkt fokus på kommunikationskanalen, till och med före betydelsen av de ingående parterna. Självklart kommer man då fram till tjafsigt virrvarr i enlighet med ovan.
Ungdomarna har stora ytliga kontaktnät, tillgängliga via internet, som facebook och twitter. Dessa kontaktnät kan självklart användas för att få hjälp med diverse problem eller annat. Det man däremot ser är, som artikelförfattaren skriver, att sökningen och värderingen av den kunskap nätverkandet ger är svåra. Därför behövs ett mycket starkt fokus på kritiskt tänkande, men också på en basal orientering i de olika fält man söker kunskap i. Även om det är lockande för en pedagog att säga "låt oss skita i kunskapsförmedling, allt görs ju på internätt nu", så är det ett gigantiskt svek mot de elever som utlämnats åt skolväsendet. Det som förenklats med internet är processen att finna svar på tydliga och enkla frågor. De intressanta kunskaperna vinner man när man vågar utmana mer komplexa och diffusa frågor. Sammanhang, principer, färdigheter. Detta är saker som nätet är notoriskt dåligt på att ge.
Att dessutom prata om att låta kollektiva grupparbeten ligga till grund för den enskilde elevens resultat och framtidsmöjligheter är inget annat än nivellering, indirekt mobbing, och ytterligare expansion av den "skolan är den spjutspets med vilken vi skall forma den socialistiska människan"-attityd som präglat utbildningsväsendet under så lång tid.
Läsvärd artikel, tack för den samlande informationen i det aktuella ämnet. Som förälder till en av de infödingar man menar ska ta över djungeln, jämförelser med filmen Avatar ligger nära till, som en annan värld där på den andra sidan, skulle jag inte vilja lämna välfärdsidéer och digitala sociala medier helt utan vuxnas erfarenhet av den tid som ledde fram till den digitala revolutionen. Ser mig som priviligierad som får vara delaktig i den nya tidens möjligheter, men kan se att de äkta mötena fortfarande behövs, det är i bristen på möten som vi uppfinner ersättningen och då tiden inte räcker till för tre- fyra-hundra vänner på FB och kanske lika många vänner på mobilen, då längtar man efter en stadig tydlig människohand att hålla i. Det vi mer pessimistiska revolutionsromantiker ser som faran borta vid nästa krön är när ingen längre vet var källan finns, ingen kritisk röst längre når ut, alla lyssnar bara till en röst som enkelt når alla simultant. Ett skräckscenario där nattväktarstaten har tagit över, ingen vågar gå ut, storebrorskameror överallt, datorstyrda tanks vaktar gatorna. Men jag ska inte ropa att vargen kommer.......
#2 Schmack, 2010-02-24, 15:33
Men varför ska man överhuvudtaget googla på lektionerna om det nu är så löjligt lätt och det ändå inte finns något behova av att komma ihåg det man googlat? Då blir det ju mer som att man göra något man redan kan och bara googlar för att googla. För om man utvärderar de slutsatser en elev drar efter en stunds googlande är det främst de tidigare kunskaperna och IQ:n man utvärderar. Det är ju utifrån den tidigare kunskapen som faktan på nätet blir begriplig och meningsfull. Vilket iofs skulle göra att man skulle kunna ersätta ett klassiskt prov med en googlingsuppgift. Tex. en sjuåring kan inte använda google på ett meningsfullt sätt då en sådan vanligen inte har tillräckligt med förkunskap om samhället eller naturen.
Jag vill tacka för ett vederhäftigt inlägg som sopade mattan med tidigare talare Linda Skugge.
http://soldatmamma.blogspot.com
@ Johan N.S.
Du har helt rätt i mycket av det du säger. Det blir förkunskaperna och IQ som blir grunden för utvärderingen. Men jag frågar mig, är det inte precis så det ska vara? Tycker dagens betygsystem till alldeles för stor del mäter ambition istället för kompetens. Ett resultat av att vi i "alla ska med Sverige" länge inbillat oss att vi alla har samma förutsättningar och begåvning. Det har vi inte.
Det där med att inte behöva komma ihåg vad man googlat var dock inte vad jag menade. Jag tror istället att det är när man sätter in fakta i ett sammanhang som man verkligen kommer ihåg det. Utan ett sammanhang blir det bara lös besserwisser kunskap, vilket man i dagens skola kan komma alldeles för långt med.
Förkunskaper är jätteviktigt, och jag säger inte att man kan förstå världen ensam bara med hjälp av nätet. Man behöver vägledning och träning av de äldre. Men jag tror att googlingsuppgifter kan vara mycket utvecklande. Säg till exempel att man lade upp en googlingsuppgift inom biologi och ett antal elever lämnade in svar som byggde på intelligent design. Språkbruket och svarets struktur kan då betygsättas separat i ett "kommunikations och förmedlingsbetyg". Men innehållet skulle självklart leda till diskussion om källkritik och möjligtvis skulle nästa lektion handla om vetenskaplig metod. Intressant, utvecklande och lärorikt både för eleverna och för läraren.
Det är dock viktigt att det finns grundläggande kunskaper hos eleverna. Utan dessa kan de inte göra några riktigt bra arbeten, vare sig i grupp eller individuellt. Som universitetslärare känner jag ofta ett behov av att ge studenterna en allmänbildning inom ett flertal olika områden innan de kan ta sig an konkreta uppgifter (hur fungerar en demokratisk rättsstat, hur fungerar det ekonomiska systemet etc.).
En sak som man kan oroa sig över är hur googling m m påverkar koncentrationsförmågan:
http://www.theatlantic.com/doc/200807/google
En anledning till varför studenterna blir sämre och sämre på matematik anses vara att man inte sitter och "tragglar" met matematiken som vi gjorde på vår tid; man orkar inte med långsamt, tålmodigt arbete. Jag vet dock inte om det finns forskning på detta?
Det är dock viktigt att det finns grundläggande kunskaper hos eleverna. Utan dessa kan de inte göra några riktigt bra arbeten, vare sig i grupp eller individuellt. Som universitetslärare känner jag ofta ett behov av att ge studenterna en allmänbildning inom ett flertal olika områden innan de kan ta sig an konkreta uppgifter (hur fungerar en demokratisk rättsstat, hur fungerar det ekonomiska systemet etc.).
En sak som man kan oroa sig över är hur googling m m påverkar koncentrationsförmågan:
http://www.theatlantic.com/doc/200807/google
En anledning till varför studenterna blir sämre och sämre på matematik anses vara att man inte sitter och "tragglar" met matematiken som vi gjorde på vår tid; man orkar inte med långsamt, tålmodigt arbete. Jag vet dock inte om det finns forskning på detta?
15 år sedan sist. Projektet "Lära med IT" vid Stiftelsen Electrum i Kista kom fram till att den trånga sektorn för att vidareutveckla pedagogiken med hjälp av IT/Internet var lärarna och enda hoppet stod till att duktiga elever skulle förmedla denna kunskap till lärarna, som i sin tur skulle ta till sig denna och vidareutveckla pedagogiken. En tidigare chef för Skolverket lär ha sagt: Den svenska skolan har varit bra på två saker, att förmedla det svenska kulturarvet och att motstå förändring.
15 år sedan sist. Projektet "Lära med IT" vid Stiftelsen Electrum i Kista kom fram till att den trånga sektorn för att vidareutveckla pedagogiken med hjälp av IT/Internet var lärarna och enda hoppet stod till att duktiga elever skulle förmedla denna kunskap till lärarna, som i sin tur skulle ta till sig denna och vidareutveckla pedagogiken. En tidigare chef för Skolverket lär ha sagt: Den svenska skolan har varit bra på två saker, att förmedla det svenska kulturarvet och att motstå förändring.
Grupparbete är ett sätt att lägga tre gånger så mycket tid på ett arbete som blir hälften så bra som det blivit om man fått göra det själv. Jag har studerat vid universitetet två gånger i livet, först i slutet på 80 talet och i början av 90 talet och nu studerar jag igen. Största skillnaden är dessa grupparbeten som på 80-talet i stort sett lyste med sin frånvaro på universitetsnivå men som nu är desto mer frekvent förekommande. Riktiga tidstjuvar är de. De gör att det blir mindre tid att lägga på de enligt min mening riktiga studierna som man gör ensam och tenterar av ensam. Grupparbeten kan vara bra för att träna samarbete och kan visst vara kul ur social synvinkel. Men ur vetenskaplig synvinkel tillför de lite. Det blir tröttsamt också att många inte är motiverade, inte förbereder sig och i stort struntar i slutresultatet.
Jag tror att i historiens backspegel kommer hela snacket om dessa digitala infödingar och allt vad de påstås kunna som ingen tidigare generation kunnat framstå som löjligt. Nej, de är verkligen inte smartare än tidigare generationer, däremot kanske lite latare genom att mycket finns lätt tillgängligt på nätet och lite ytligare eftersom vi idag inte premierar djupare kunskaper. De tar för lång tid i vårt snabba samhället. Sedan kommer många nog i framtiden garva åt den tid som lades ner på facebook och Twitter där Anna Andersson och Svenne Svensson på fullaste allvar tror världen håller andan för att få läsa vad de åt till lunch. Viken hybris och vilket fjant. Och viket slöseri med den korta tid som vårt liv ändå består av.
@#1 Johan Nilsson Svensson och #14 Maria:
Jag håller fullständigt med er båda! Jag är 25 år gammal och studerar till civilingenjör i datateknik vid ett tekniskt universitet och tycker att det överdrivna användandet av Internet och chat- kompisar som kunskapskälla är helt vansinnig. Tanken på att en civilingenjör inte själv skulle ha kunskaperna som krävs för att utföra sitt eget jobb är ju löjlig. Ska hon/han sms:a någon gammal kurskompis när hon/han kör fast på sit jobb?! Och hur ska kompisen ha tid att rota fram den kunskapen och leverera?! Varför skulle en förfrågan om information från en gammal bekant värderas högre än att sköta de egna arbetsuppgifterna? Om alla dessutom förlitar sig mer på sin förmåga att kunna rota fram information ur gyttjan på Internet än på sin egen kunskap i och förståelse för ämnet det gäller, vem ska då förse Internet med kunskapen? Hur bra kvalité kommer den kunskapen att ha och hur välformulerad kommer den att vara om ingen bryr sig om att lära sig att skriva korrekta texter? Just att skriva rapporter, uppsatser, manualer och andra texter är oerhört tidsödande om man ska sitta och kolla upp varenda regel på Internet istället för att kunna dem utantill.
Personligen har jag enormt mycket större förtroende för belästa människor med stor egen kunskap och förståelse för sina ämnen än för människor med tomma minnesbanker och fragmenterad förståelse, som förlitar sig på andra.
Först och främst: tack till er som har kommenterat!
Det som verkar ha väckt mest argument till liv är det jag skrev om kollektivt lärande via nätet. Jag vill dock betona att jag nämner detta främst som en faktor som kommer att öka allt mer i betydelse framöver. (Det här kan f ö inte jämföras med "grupparbeten" så som ordet vanligen uppfattas; det är något nytt.) Jag tar inte upp detta därför att jag tycker att det nödvändigtvis är något "bra" i alla lägen (det gör jag inte), utan som något som man måste ta hänsyn till.
Petra här ovan sätter verkligen fingret på den kritiska punkten, för skolans del, när hon skriver: "Tanken på att en civilingenjör inte själv skulle ha kunskaperna som krävs för att utföra sitt eget jobb är ju löjlig." Den centrala frågan är just: exakt VAD måste en ingenjör (eller någon annan yrkeskategori) SJÄLV förstå och kunna? Ingenjörer idag har ju t ex mängder av datorstödda hjäpmedel till sitt förfogande, vilket innebär att de egentligen inte själva behöver kunna saker som forna tiders ingenjörer måste ha på sina fem fingrar. En liknande utveckling genomgår allt fler verksamheter. Problemet har m a o inte bara med Internet att göra.
Jag ser denna fråga -- vad behöver vi, som människor, alldeles själva förstå och kunna -- om den allra viktigaste framtidsfrågan.
Allt det är är av central betydelse för det projekt som jag nu är engagerad i. Följ och kommentera gärna vårt arbete här:
http://infontology.typepad.com/omsesid/
Jag vet varför denna artikel har fått så få kommentarer - den är alldeles för lång för att orka läsa på en datorskärm. Och så är den alldeles för lång för just oss "digitala infödingar" som nästan helt har slutat läsa så här långa texter, utan är vana vid att bara kunna skumma igenom texterna vi hittar på nätet för att snabbt plocka ut det viktiga...
Väl skrivet, Per.
Ytterligare en sak värd att notera är att det inte bara är ungdomarnas kontaktnät som är ytliga. Det är deras kunskaper också. Om allt, faktiskt. Som någon som inte bara är uppvuxen med nätet utan blev just vuxen lagom när 8-bitarsdatorerna gjorde sin entré ser jag hur små fragmentariska bitar dagens ungdomar har om tekniken de använder (nej, räcker inte att förstå FB, Twitter och sin mobil för att kvala in i någon högre division, sorry kids).
Ungdomarna kommer inom kort att upptäcka att bristfälliga kunskaper inte kan täckas över av teknologidimma i all evighet. Ett långsamt lärande är ett måste och där ingår läsande av långa texter. Skumläsande för att "hitta det viktigaste" är en väldigt kortsiktig plan som beskär kunskap till den gräns då den knappt kan kallas kunskap längre. Jag ser det på de unga som söker jobb idag. Både på vårt företag och andras. En övertro på vad de "lärt" sig, flinka fingrar och en tankspridd hjärna. Unemployable, som det heter.
Nätet är steg 2 (eller 3, möjligen), ett ansvarstagande och en port in till djupare kunskap möjligen. Inte början och slutet på frågan om kunskap.
Vi håller på att föda fram fragmentariska imbeciller, i värsta fall.
Jag håller med #15, Petra!
replica chanel replica chanel
replica gucci replica gucci
replica hermes replica hermes
replica louis vuitton replica louis vuitton
discount handbags discount handbags
designer handbags designer handbags
I'm currently learning swedish and liked this article from Per Johansson.