Enfaldiga konstnärer bör lära av 60-talets urbloggare Lee Lozano

Lee Lozano är död, hon dog i ensamhet för elva år sedan utan vare sig pensel eller penna i hand, möjligen en joint. Men redan två decennier tidigare, innan hennes kött blev mull, gjorde hon via The Drop Out Piece (1970-72) en säregen sorti från konstvärlden, ett konceptuellt självmord där hon valde att reducera sitt namn till bokstaven E. Vad jag beundrar dig för detta, Lee! Är det inte en dagligen återkommande önskan att lämna allt, avsluta, bara gå iväg? Hennes anteckningar avslöjar att The Drop Out Piece föddes ur en frustration över det hon såg som ett förslavande behov av att bli älskad och sedd.



För att en sorti av rang skall ha effekt måste man lämna något av betydelse efter sig. Ett slags andligt arv som har relevans och som skall komma att påverka framtida generationer. Det krävs dock, för att inspiration skall sippra ned i leden, att arvet görs tillgängligt och hålls levande. Det blir så uppenbart när man betraktar konsthistorien, att Lee Lozanos eftermäle är sorgligt negligerat.

I en text från 2004 publicerad i ARTFORUM, talas det om Lee Lozano som "the missing link" mellan många av de uttryck och genrer som manifesterades i New York på 60-talet. Hennes arbete rörde sig från teckningar av popkonstkaraktär över ett sakligt, teknologiskt och genitalt refererande måleri till en konceptuell verksamhet som alltså utmynnade i ett successivt nedläggande av alla vapen. Hon målade 6 meter långa falliska verktyg, tecknade sitt både kaotiska och strikt ordnade liv, och registrerade i dagböcker allt från professionella och privata erövringar till sin vardag i ateljén - inte olikt vissa serietecknare och bloggare idag. 

Det var ett smärtsamt projekt för Lozano att lösgöra sig från sitt sociala och konstnärliga sammanhang. I hennes anteckningar kan man läsa att "Dropout Piece is the hardest work I have ever done [in] that it involves destruction of (or at least complete understanding of) powerful emotional habits". Reträtten ur den kanske inte alltid så varma gemenskapen i konstvärlden, föregicks av ett beslut att aldrig mer göra kommersiella utställningar, att befria sitt skapande från den ambivalens som oundvikligen häftar vid de objekt som tillskrivs ett ekonomiskt värde. I verket General Strike Piece (1968), beskriver hon hur hon gradvis och med stor beslutsamhet skall undvika att ta del av de evenemang "uptown" som har med konst att göra.



Det ligger nära till hands att beklaga Lozano för det faktum att hennes fysiska verk alltid måste ses genom perspektivet av att hon försvann från scenen. Exakt vad hon ville uppnå med sin konstnärliga död är oklart, förutom då att färdigställa det kanske mest sublima konceptkonstverket någonsin. Hade det inte varit mer konsekvent att låta bränna sina bilder? Att leta upp alla teckningar, målningar och texter och förstöra dem. Sopa igen spåren efter sin verksamhet och sedan plåstra om de sår och frakturer som samlare och museiintendenter förmodligen hade tillfogat henne i sina försök att hindra konstnären från att utplåna sig själv. Ja, för mot slutet var hon väldigt tydlig med att hennes egen kropp och liv var konst och vice versa.



Kanske uppskattade hon ändå sina verk tillräckligt mycket för att vilja låta dem leva vidare. Hennes bilder, som ofta var visuellt fula i munnen, tekniskt drivna och på många sätt helt enkelt vansinnigt bra, bär på en sällsam energi. Från verk som, Ron k. Masturbated with a Vacuum Cleaner but his Cock got too Big (1962) till, A Boring Drawing (1963). På det sätt som alltid händer när man inser att man missat något viktigt, svajar rummet betänkligt när jag ser hennes bilder. Jag undrar hur de hade påverkat mig och många andra konstnärer om de funnits tillgängliga i vår sinnevärld lite tidigare. I till exempel Dialogue Piece (invite people over and just talk) (1969), föregriper hon en hel värld av relationell konst av senare datum. 


Jag hoppas innerligt att alla unga konstnärer, kvinnor som män, går och ser utställningen på Moderna Museet, för vad är historielöshet annat än enfald? Dessutom är detta en av de mycket få gånger stora salen på Moderna Museet tillägnats ett kvinnligt konstnärsskap.


Lenore Knaster föddes 1930 i Newark och dog utan familj eller vänner i Dallas 1999. Den obefintliga gravstenen över hennes kvarlevor skulle ha kunnat bära detta namn som var Lozano ursprungligen givet, eller för all del följande utställningstitel som jag misstänker är hennes egna ord, "WIN FIRST DONT LAST / WIN LAST DONT CARE". Lenore Knaster aka Lee Lozano, sedermera E, har benämnts av Lucy Lippard, (en av de mest prominenta aktörerna i konstvärlden över huvud taget), som den ledande kvinnliga konstnären i New York på 60-talet. Att Lozano, detta epitet till trots, vilar i en omärkt grav i Grand Prairie, Texas lär ha varit hennes eget beslut. Man kan tolka det hur man vill, kanske som ett finger åt den kultur som dyrkar konstnärens namn eller som en övertygelse om att historien om kvinnan som försvann, för alltid skall ladda hennes eftermäle med begärlig mystik.