Om författaren:
Journalist, trendkonsult, föreläsare. Gav 1995 ut boken: Prismärkt - om andlig kommers & mänsklig konkursDet är lätt att raljera när ikonen Madonna bryter upp. Att spekulera i om skilsmässan blivit trendig och se uppbrottet som vårt nya livsstilsprojekt. Men det är mycket som står på spel. Framför allt barnen.
Cecilia Gyllenhammar proklamerar för en högre frekvens av skilsmässor. Hon vill leva "i härlig kärlek och ha mycket sex långt upp i åldern, så att hennes barn också ska våga älska". Problemet med hennes teser och omvärldsanalyser är att de är schablonmässiga och hämtade på hennes egen bakgård.
Att skapa en fungerande familjekonstellation, hur den än ser ut i vårt mångkulturella och diversifierade samhälle, utgår inte i första hand ifrån att man oavbrutet är tänd på sin make/maka och längtar efter mer sex. Livet går inte ut på att stoppa handen i en ny påse karameller så fort den gamla tagit slut. Det handlar framför allt om kommunikation och att ta ansvar för de val man gör i livet. Att vara en bra förebild för sina barn. En inställning som på inget sätt utesluter vare sig lycka eller lust i livet.
Samhällsförvandlingen går idag med en rasande fart och alltmer faller under bäst före-datum. Så även relationer, kvartalsrelationismen är redan på gång. De stora förlorarna är våra barn som, trots alla tillgängliga skydd mot graviditet, fortfarande blir resultatet av denna quick fix-mentalitet. Att som Gyllenhammar se på barnen som "lyckoträffar" är som att spela roulette med avkomman som insats.
Det är fullkomligt upp till var och en att forma sina relationer. Att leva som sambo, särbo, turbo eller på något annat sätt. Att aldrig ingå äktenskap, att gifta sig för livet, eller att både gifta och skilja sig ett antal gånger. Men det är aldrig okej att utsätta ett oskyldigt barn, eller en partner för den delen, för att ta så lättvändigt på äktenskapet som vad Gyllenhammar förespråkar.
Låt oss till en början hålla oss till de vuxna som är inblandade. Då varje parrelation handlar om två individer, med olika bakgrund och värderingar (något som i förälskelsefasen sällan berörs), blir det också så att många vuxna människor far otroligt illa i den konfetti av relationer där många idag söker lyckan.
Självklart var det inte bättre förr när det stora flertalet (framför allt kvinnor) bet ihop och stannade för barnens, det sociala livets, eller sin försörjnings skull. Ingen, vare sig vuxen eller barn, mår bra i en destruktiv familj. Har man prövat all tillgänglig hjälp för att få ordning på sin relation, och inget hjälpt, är givetvis en skilsmässa den enda utvägen. Dock ingår ett lika stort ansvar för alla inblandade även vid detta val.
Beslutet att leva med en annan människa fattas ofta i ett skede då man fortfarande är mera kär i sin egen förväntan, sin egen bild av kärleken, än att man verkligen lärt känna sin partner på djupet. Här borde mycket mera fokus sättas i den här debatten. Det är svårt nog att lära känna sig själv under ett helt liv, ännu svårare att bedöma en annan människas alla skikt under några få månader eller något ynka år i en inledande fas.
Att gå in i en relation med en partner, oavsett form, innebär alltid kompromisser. Inte alla gånger på just de plan man själv från början tänkt sig. Detta blir extra tydligt när barnen kommer. Alltför lite talas det i förväg om de problem som uppstår i en familj när den utökas med ett nytt litet liv. En förändring som kvinnor och män på många sätt upplever helt olika och som i sig kan skapa en enorm frustration och bädda för missförstånd.
Det går inte att komma undan att kvinnans frigörelse haft en stor inverkan på vår skenande skilsmässostatistik. Cecilia Gyllenhammar tangerar detta faktum i sin text: "Ska vi offra vår jakt på lycka för våra barn? Ska de tacka oss sedan när vi sitter i martyrium, bittra av att inte ha tagit chansen, inte följt vår inre känsla."
Enligt hennes resonemang är tydligen lycka och barn ett motsatsförhållande. (En martyr är någon som dör för sin övertygelse, inte någon bitter typ som tycker synd om sig själv för att hon inte fått njuta.) Om en skilsmässa blir ett misslyckande, eller inte, beror främst på de inblandade individerna och deras agerande, inget annat. Det handlar inte om att man bryter normer och blir hotfull för "blockfolk". Det är den egna bitterheten efter en skilsmässa, den egna uppfattningen om ett misslyckande, som lurar här. Inte omvärldens tyckande eller, som Gyllenhammar påstår, några gamla moralsystem. Ingen bryr sig längre i vårt individualistiska samhälle. Och riktiga vänner vare sig fördömer eller överger en frånskild, de andra kan man vara utan.
Äktenskapet (eller någon annan samlevnadsform) är ingen karamell. Hanterar man sina relationer på det sättet är man dömd att misslyckas. När den ena smält i munnen, triggas genast längtan efter en ny. Något som snabbt kan leda till ett missbruk som drabbar alla i en ens omgivning. Inte minst barnen.
Hela livet är en resa i insikt och mognad. För detta behöver vi varandra. Idag har allt blivit mera av en jakt på kickar. I stället för att utvecklas ihop på sikt i djupgående relationer blir vi varandras quick fix. Att 2008 utnämna skilsmässan till trend är att trilla ner i träsket för den totala egoismen. Att underkänna hela livsprojektet att utvecklas som människa.
Cecilia Gyllenhammar hyllar sitt sätt att leva och försöker göra det till norm: "Livet är så kort, njut av det, Nu och våga." Att leva för stunden kan nog tyckas angenämt. Men ofta bygger detta förhållningssätt på både oansvarighet och rädsla. Och det är en tämligen törnbeströdd väg.
Lyckan i livet, att döma av Gyllenhammars inlägg, består till stor del i att få följa sin lust till en man. Att snabbt få stoppa en ny njutningskaramell i munnen. Två veckor efter att hennes andra skilsmässa är lagförd hänger hon, i märkliga ordalag, ut sin nye "grek". Som ett bevis för att hon minsann vågar leva.
Det finns ett annat sätt att förhålla sig. Att våga vänta efter ett uppbrott, leva ensam och möta sig själv. Det är nog bland det modigaste en människa kan göra. Först då är hon redo för det svåra konsttycket att få en mänsklig relation att fungera i vardagen.
ulla gabay
(14 artiklar)
4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Väldigt väl talat!
Jag förundras ibland över att människor tror att man styr sina liv i den grad som det verkar. Jag tycker att det mesta händer. Inte för att man låter det vara så utan att för att man inte är Gud och bestämmer allt själv. Jag lever ensam med ett barn. Jag är skild. Inte för att jag ville utan för att det inte gick. Allt i livet har sina sidor och jag tror att om barnen är älskade och får det dom behöver så löser det sig.
Däremot tror jag att ett barn behöver ett hem. Mitt barn har ett hem. Jag tror att man behöver långvariga relationer oavsett om man är gift eller inte. Oavsett vem man har sex med eller inte. Jag tror att barnen behöver flera vuxna att ty sig till. Det behöver inte vara mamma och pappa.
Om man har pengar kanske man kan köpa sig all man vill ha men för oss som försöker få vardagen att gå ihop så finns det inte utrymme för att välja i den grad vissa tycks tro. Man gör det man måste och försöker så gott man kan. Däremot så kan jag bli less på att höra att det skulle vara fel att skilja sig, eller vilja vara gift m.m.
Det finns så många sätt att ordna sitt liv.
Det viktigaste är att barnen är älskade.
Jag tycker att vi ska skilja på hur den ena eller andra förhåller sig till diverse partners eller ickepartners och se på hur folk förhåller sig till barn istället - när det är barnen som används som argument för det ena eller andra sättet att relationera på med andra som inte är barnen.
Jag tycker att föräldrar ska ta ansvar för sina barn, att de ska bemöta dem kärleksfullt och engagerat etc. Jag tror att det är bra om barn kommer i kontakt med fler personer än två, tex på dagis och i vänskapskretsen. Jag tror att det är viktigt att satsa på bra kommunikation mellan föräldrar när det gäller planering av det som gäller barnet/barnen.
Men exakt hur dessa föräldrar förhåller sig till varandra, eller hur många de har sex med på karamellvis, eller pliktvis, eller ngt annat borde inte ha så mycket med barnen att göra som det hela tiden får. Om någon mår dåligt av det sätt den relationerar på, vilket sätt det än är så kan det få konsekvenser för hur den agerar mot de barn den har, visst - men det finns ingen allmängiltig sanning om vilket liv som får folk att må bra respektive dåligt.