Manliga skådespelare ofta aggressiva och utan empati

Jag har ingen insyn i teatervärlden men det finns en parallell inom min yrkesvärld som har med människokontakt och samtal att göra. Okej, man skriker inte men det finns ändå en skillnad mellan mäns och kvinnors sätt att bete sig.. så jag tror det ligger något i Jessica Zs analys.

Att så många 'millat' uttråkad är också spännande..... Säg: Är det män eller kvinnor som är uttråkade tro?

Kanske tycker Zanden att de svenska manliga kulturarbetarna ska visa mera Zandensk ömhet till sina kvinnliga kollegor? Så att de kan försonas.

Jag kommer att tänka på Zandens tidigare texter:
http://pmnilsson.wordpress.com/2008/08/24/jessica-zanden-och-cecilia-gyl... och "När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?"
Bra replik på det var:
http://www.aftonbladet.se/debatt/kronikorer/lisamagnusson/article3222635.ab

Jessica, undertecknad skulle aldrig, aldrig ha skrivit denna kommentar om jag inte just fänslat av ditt framträdande på TV. Här kommer en spontanreaktion på våldet inom teaterbranchen och din syn på föräldrar och ungdomars framtid.
I en så konstruerad arbets-miljö som teatern kan jag inte föreställa mig att den arma människans skrupler kan tyglas. Att först helt överlämna sig till regissörers dirigentpinne och sen samtidigt få alla medverkande inom altruismens ramar är nog att begära för mycket. Du har ju själv beskrivit just de komplexa karaktärer som söker till film och teatern. Fängslad blev jag av ditt framträdande i ”På Spåret”. Andra kollegor har ställt upp i ”Stjärnorna På Slottet”. Några av dem borde inte ha gjort det, de blev framstående skyltdockor för din artikel. Det visar sig att då skyddet av rollspel är borta, infinner sig personlighetens nakenhet. Vanlig hyfs och sociala kodex faller platt på golvet framför stora skådespelare vid direktsändningar av privata miljöer. Tillkortakommanden brukar inom arbetarklassen kompenseras med en viss ödmjukhet. Inom teatervärlden visar det sig vara en bristvara. Till försvar har de bristen på skilda sociala miljöer.
En underliggande känsla är att det inte är de med lägst rangordning som utövar dolt maktmissbruk. Snarare tvärtom det är de som tillsammans med tidigare kuvade ”medspelarna” utövar någon form av accepterad teatermobbing. Lösningen tror jag finns utanför etablissemanget. Varje utsatt bör konfrontera de ”fega lejonen” utanför dess kula. Mellan fyra ögon och med en klar deklaration vad som tolereras i framtiden, brukar vara den bästa medicinen. Tron på att cheferna eller någon annan skall lösa problematiken är beroende på hur lång tid du orkar stå ut.

Tyvärr kan varje individ bara leva ett liv en gång och sina erfarenheter som förälder kan hon inte accumulera till en ny livscykel. Därför är vi nog tvungna att tillgodogöra oss andras referenser och överföra dem i nutid.
Du skriver: ”Jag svarade att det kan bara bli bättre, för vi har lärt oss hur vi ska vara med våra barn, vi slår inte längre, vi älskar och bryr oss om dem. Och vi är på väg att värdera flickor och pojkar lika. Dem som ska bestämma i framtiden”.
För mig tror jag det är en alldeles för enkel väg att gå, i strävan att bejaka sin föräldrarroll. Om nutidens föräldrar drar ett streck över tidigare generationers föräldrarkärlek och strävan kommer rättesnöret vara tunnare en ett hårstrå. Bevisligen är individen skörare nu än tidigare.
Med annan social bakgrund skulle du säkert funnit helt andra sorters problem och lycka. För alla individer tror jag att lyckan och harmonin i relationer bygger på avståndet till friheten.
Ju kortare avstånd desto större lycka. Kanske problemet ligger i att många av dina kollegor inte törs lämna teatern.
Avslutningsvis: Om endast ett imperium med bara kulturarbetare funnits så hade förmodligen inte din artikel publicerats i Newsmill. Mänskligheten hade varit utplånad för längesedan.

Kan det vara så att de STOORA konstnärena kan bete sig som de egocentriska kräk de är just därför att de är STOORA konstnärer och för att de befinner sig i en miljö där ingen sätter gränser för dem. En hel del av dessa beteenden hade säkert stävjats om det hade handlat om en vanlig knegararbetsplats där det finns vanliga jobbarkompisrelationer.

Kan det beror på att vissa personer med psykopatiska störningar dras just till skådespelaryrket av någon orsak - sådana störningar har redan undersökts när det gäller delar av näringslivet ("Psykopatiska chefer - lika farliga som charmiga")

Jessica, det heter "upstaga" inte "downstaga". I alla fall heter det så i lander dar vi anvander oss av engelska som språk, varifrån uttrycket kommer. Det kommer från att man får en medspelare att vanda sig mer upstage (ifrån publiken) istallet for att tillåta denna att vandas downstage (mot publiken) nar denna talar. Vissa gor detta for att stjala fokus.

Undrar om det blev omvant av misstag i svenska teaterkretsar?

Heder åt Jessica för att hon balanserar det hela med att även kvinnor har sina later. Jag tror vi gör pojkar en otjänst om vi låter dem glida fram på en räkmacka. Om vi nu gör det. Att lära pojkar att även de måste kämpa och lära dem känna tacksamhet, ödmjukhet etc gagnar dem, de blir bättre förberedda för livet. Det handlar inte om att straffa pojkar, det handlar om att lära dem vad de behöver kunna för att de själva ska kunna skapa sig ett bra liv. Jag vill inte att min son skall bete sig som en självupptagen jättebebis när han är vuxen. För hans egen skull. Självupptagna människor väcker förakt och deras orealistiska uppfattning om sitt eget värde gör att de tvingas leva i en lögn. Det tar enormt med energi och är inte ett recept för att lyckligt liv.

Varför ska alltid manligt och kvinnligt blandas in på ett generellt vis. Vad är syftet? Ska jag som man känna skuld för att jag är just man? Fast jag inte har någon del i det? Skitstövlar är skitstövlar oavsett kön. Och det finns säkert många bra både män och kvinnor även i teaterbranschen. Sen kan jag tänka mig att männen i detta exempel varit bättre på att nyttja en situation, i alla fall Jessicas, där inget drar dem i örat utan tvärtom, det lönar sig att vara egoistisk. Skådespelare är hur som helst ett egocentriskt släkte i grunden.

Läste bara sammanfattningen, men alltså, jag förstår inte...
Skulle det vara skillnad på män och kvinnor!? Näääh?!

Läst någonstans att allt socialt beteende hos män är inlärt, snarare än medfött som det i viss mån är hos kvinnor. Skälet skall tydligen då vara relaterat till de "roller" vi hade under stenåldern och även tidigare. Dvs under den period när vi främst utvecklades biologiskt.

Också intressant indata om vi nu ska analysera varför beteendet blir olika.

Ja kära Jessica... jag tycker det låter som Mikael Persbrandt i kubik. Det hade varit roligt att ha fått lite mer kött på benen.

Du tillhör nog en utdöende sort... den borgerliga kvinnosort, som ständigt ser hur förtryckta alla kvinnor i släkten har blivit. Alltså bara att ha haft en mormor och morfar som var kompositör resp skulptris är så bortom sans och förnuft, men det inser du knappast.

Du framstår som mycket instängd i en glasbubbla av överklasstänkande, när nu nu tjatar om att mormor minsann inte nämndes. Att hon överhuvudtaget gjorde skulpturer var väl enastående.

Min mormor och morfar ägde ingenting och uppfostrade tio (!) barn i ett litet torp två mil utanför Västerås. De levererade fisk varje fredag till herrgården de löd under. Torpet finns kvar i släkten, men fortfarande äger herrgården det. Fast min släkt har bott där i hundra år.

Vilka avstånd, vilka världar. Alltså som jag redan har uttryckt många gånger: den värld där jag har befunnit mig, journalistvärlden (där jag har träffat många som dig i intervjuer) är likadan, för det finns inga ramar riktigt.

Så den som bröstar sig störst och bäst kan ta över. Och som jag har berättat så var det så på den redaktion på DN, där jag har tillbringat mitt längsta journalistliv, att där bestämde kvinnorna.

Och det var ett väldigt skvallrande och konspirerande i korridorerna mellan de "demokratiska stormöten" som inträffade en gång i veckan. Märklig värld det också.

Alltså den där mans-kvinnosynen har du fått från Fredrika Bremer och andra rörelser framåt. Den bygger på myter och sagor, som jag ser det. Som angår en liten priviligerad del i vår fantastiska värld.

Om du skulle ha frågat min mormor och morfar vem som bestämde och vem som var förtryckt skulle de inte ens har förstått frågan. De delade upp livet och det som behövde göras mellan sig.

Det är när människor har tid för mer än att skaffa mat och livets nödtorft, som de råkar ut för det som du pratar om: känslor av värdelöshet, aggressivitet, svårt med impulskontroll osv

Det ingår i människans utveckling, när hon har tid att bry sig om det som handlar om själen och annat immateriellt inombords. Där befinner vi oss som samhälle just nu.

Men detta tar fort slut ifall klimatet går ned till minus 40, som det har gjort de senaste dagarna och strömmen försvinner. Då tar nödvändigheten över allt.

Som sagt du ingår i en liten bubbla av priviligerad kvinnoöverklass. Var glad för det.

Varför detta ständiga klagande på mannen med ett gerealiserande tonfall? Det finns män som är kvinnliga och kvinnor som är manliga men oavsett det är vi individer. När jag växte upp var mamma pappa och pappa mamma. Mamma var agressiv och manlig. Så kan det också se ut.

Intressant artikel, men vad är det speciella med teatervärldens mänskliga yttringar?
Kan de kompatibilseras med Hägglunds vanliga köksbordsdito?
Kan de assimileras och bli konstruktiva rent av...

Är det inte underförstått att bakom kulisserna frodas det beskrivna med alla dess övertoner.
Det "strindbergska" dilemmat, kvinnohat m.m. har vi lärt och accepterat i konstens namn, precis som vi duperas av tuttfixering och ankor, alltid överst i nyhetsflödet, dock ej konstens.

Zande´n tar upp könsmaktordning, knappast poppis på
Newsmill :-)
Om vi anser att makt finns och utövas så måste den kunna analyseras och namnges i sina delar, som t.ex. i förhållande till könstillhörighet.
Inget skiljer teatervärldens maktordning från yttervärldens men möjligen kan den belysas med hjälp av Zande´ns artikel.

Zappa någon minut genom tv:s kanalutbud och räkna män/kvinnor i bildrutan eller läs tv-tablåer (s.k. räknefeminism haha)
Alla deckare består av 5-10 män och 1(en) kvinnlig polis/deckare, som en sorts gisslan. Samt ofta en mördad kvinnokropp, vackert utlagd i ett ständigt sexistiskt mönster, aldrig med ögonen utsprängda trots strypning. Snacka om våldets makt.

De flesta format har samma agenda, undantag givetvis de som lär ut ännu mer av ordningen, uppställning på rad av välkirurgade, unga kvinnokroppar som ska SLÅ ut varann(modelltävling m.m.)

Det beskrivna om makt ska ses som en struktur, något som män måste inse i högre grad och i nästa steg göra något åt, inte ta åt sig personligt.

Zandens avrundande, gulliga tankar om hur vi ska fostra söner och döttrar gör mig tveksam om hennes insikt i världen utanför filmdemonernas.

Vilken ordning styr i allt högre grad? Föräldrars?
Har Zande´n kollat in på snyggast.se ? För att bara ta ett exempel. Vad lär sig söner och döttrar där? Och var har söner och döttrar lärt sig det som de praktiserar där?

Sajten snyggast.se ska ses i ett större sammanhang av "uppfostrare" för att bli meningsfullt i en analys.

En fråga till Anna Helena Rudberg: Ska jag tolka ditt svar som att könsfrågor inom överklassen är en struntsak för att ... tja, varför då egentligen. För att överklassen är allmänt föraktlig och att de därför aldrig kan vara berättigade att klaga ... eller? Så länge överklasskillarna förtrycker överklasstjejerna så är det väl inget att bry sig om.... eller? Och eftersom alla skådespelare tillhör överklassen så ... hmm.
Jämfört med gatubarnen i Indien som just nu fryser ihjäl så sitter väl alla svenskar i en "glasbubbla". Och då ska man väl inte hålla på och klaga på lite sextrakasserier och manligt översitteri!

Alltid detta hackande på män som grupp. Lika lite som kvinnorna vill det så vill inte jag heller som man känna mig skyldig för vad vissa individer gör. Konstig värld det har blivit. Män ska inte få vara individer längre.

Dessutom har jag aldrig sett några bevis på att kvinnorna skulle i något sammanghang vara bättre. Skitstövlar finns det som individer hos bägge könen.

När ska vi få slippa detta ständiga feminisrhackande på män?

Bara titeln eller inledningen gör ju att man helt tappar intresset för en dylik artikel. Får man verkligen, ocensurerat, än idag i vårt jämställdhetssökande(?) land inleda med med sådan självgod kvinnlighet - utmålande könsrasism mot män?
Men problemet ligger förstås inte där ovan, utan att undertecknad har mage att påpeka detta... censur!

Är det inte så enkelt att det saknas lite "Jantelag" inom teatern?

#22; Ann Helena Rudberg,
Det var faktiskt riktigt kloka ord.
Kul med ett eget perspektiv på könsrollsordningen.

@Ann Helena, Jag funderar på om din lösning på problematiken i Zandéns artikel är 12 timmars arbetsdag och minimilön åt alla? För enligt ditt resonemang så tänker man inte på saker som rättvisa och jämställdhet när man är lätt svältfödd och utarbetad..? Jag tycker mig ana bitterhet och avund, men kanske är det fel, vad vet jag?

Hej Mme Zandén.

True so true......

I min situation - jag var uppfostrad av far och jag var hans ögonsten alltid. Hade inte mycket gränser men han sa alltid att jag var bra och att ingen skulle få säga ngt annat.
Uppväxt med enormt självförtroende och har alltid utmanat mansvärlden, dock har det inte alltid varit uppskattat och en Alfa - hane har alltid tagit till strid och tryggt ner den starka kvinnan - för att sätta kvinnan på plats.
Jag har överkompenserat och tagit striden som föärdmedel i mitt liv, inte alltid uppskattat. Utvecklat en över macho attityd där jag är mer matcho än männen - just för att visa att jag bestämmer över mig inte dem. Otroligt mycket kraft går åt - man blir en outsider både av män och kvinnor, ibland får man respekt men av väldigt få.

Dessutom bråttas jag med mörk hy i ett rasistiskt vit-ariskt borgerligt sällskap, undermedvetet finns den alltid där ras-klassifiseringen också. ----tenderar till att jag har Dubbel kamp - dubbel fight.

Börjar bli framgångsrik och få recognition internationellt men känner mig väldigt ensam innombords, en kamp att bara få existera och få finnas till, få slappna av en dag, trodde att vi alla hade samma värde som FN-stadga så fint säger ---men nej - verkligheten ser annorlunda ut.

Önskar en fin värld för alla människor en dag - i kärlek och respekt.

sk

Att divighet existerar och att det är dåligt hyfs är väl en sak, att påstå att män generellt är divigare än kvinnor behöver väl kanske ifrågasättas, i min åsikt så är det väl ganska 50/50 på den fronten, även om det kanske tar sig olika former (ser fram emot DEN debatten mer än någonting annat, alla Sveriges divor ges laptop och tjugo minuter att dräpa sin motståndare, GO!). Det som generellt, på alla arbetsplatser, tenderar vara problemet är att ledningen sopar det under mattan och inte låtsas om att problemet existerar och inte drar upp det och ifrågasätter, vilket ju är ledningens uppgift.

Det som vore intressant från genusperspektiv att veta är väl snarare huruvida det är så att kvinnlig divighet inte accepteras av ledningen, medan männen tillåts springa fria. Vad är dina tankar på det?

Straffa männen. ge dom yrkesförbud mot chefsroller, sätt dom i arbetsläger så kanske dom lär sig. tillsätt kvinnor på alla högre befattningar och förtroendeuppdrag.

Lustigt nog är just Jessica Zandén ett av undantagen, och liksom en av grabbarna här.

Oförskämda egoister nästan alltid män...
och manipulierande gold-diggers är nästan alltid kvinnor; hormonstyrda känsloslavar som så ofta förpestar livet för man-kind ;-)

Med ögon stora som tefat och ögonbrynen närmare hårfästet än någonsin - döm om min stora förvåning över denna förvisso väldigt bra skrivna text, jag håller helt med dig Jessica, men jag minns starkt fortfarande din och en annan skådespelares (tillfällig minnesförlust) artikel om att kvinnor Vill ha en riktig "alfahane", och går igång på det(!!). Ni riktade kritik till feministerna som vill "avmaskulinisera" mannen. Något banalt uttryckt, men: hur sjutton ska du ha det??

Jag själv är en ung kvinna som till min fördel är uppvuxen med en stark kvinnlig förebild. Jag kan vittna om allt det du skriver. Ofta får jag höra, och uppleva, att mitt sätt att argumentera, vara utåtagerande, tala i klartext, höja rösten och sätta ner foten istället för att gömma mig och gråta, gnälla eller linda in meningar i bomull - är ett mer manligt beteende. Jag får också kämpa extra hårt med fördomar och en ovana hos folk att se en tjej ta för sig med kunskap istället för ytan. Det mest underliga är andra tjejer och vuxna kvinnor som fler gånger än killarna ser mig som en konkurrent istället för någon att slå sina kloka tankar ihop med.

Jag fick frågan för lite sedan om jag tänkte på att jag skulle ha sämre förutsättningar eller bemötas annorlunda än killar p g a mitt kön? Men jag har aldrig tänkt på att jag skulle vara "annorlunda" någon kille. Omgivningen har dock upplyst mig om detta och gjort mig uppmärksam på det. Jag själv ser alla som individer, och jag ser mig icke som ett offer, har aldrig gjort i genusfrågan och tänker inte börja nu. Jag ser däremot att jämställdheten går via utbildning och en obefintlig rädsla för att utmana, för ilska och konflikt.

Då jag tidigare har läst Jessica Zandéns artiklar om sexualitet, våld och svenne pojkvänner på Newsmill är det svårt att hacka i sig denna artikel. Egna erfarenheter som görs till allmängiltiga sanningar i en blandning av kittlande detaljer.
Fullt av människor som vill synas och med en inbyggd struktur där den som är mest känd hyllas, får bäst betalt, flest och störst roller, älskas mest av såväl publik som teaterchefen är väl en ganska så given grogrund för en inte så kamratlig arbetsmiljö.

De flesta skådespelare är trevliga och fina människor, men det finns några divor som förpestar tillvaron för sina medarbetare. Och divornas tid är tyvärr inte och kommer aldrig att vara förbi. Varför? Därför att svinigt beteende tolereras. Jag har jobbat inom teatern (inte som skådespelare) och fått stå ut med förnedringar som aldrig hade varit tillåtna på andra arbetsplatser. Divorna (även vissa regissörer) kom undan med allt eftersom de var "viktiga för produktionen" eller "nervösa inför premiären" eller "är i en sårbar situation". Själv var jag utbytbar och därför inte viktig. Jag var tvungen att lägga mina känslor åt sidan, för om jag uttryckte vad jag kände förhalade jag produktionen och störde skådespelarna. En lyckad premiär var viktigare än livet självt. De återkommande förminskningarna av min person resulterade i en lång depression. Då förstod jag att jag inte kunde vara kvar och slutade och kommer aldrig mer att gå tillbaks till teatern. Det finns mer i livet än teater.

Den som slår ihop ett visst kön för att tala om negativa egenskaper hos det könet på detta vis bör inte tas på allvar.
På samma vis som jag inte tar detta på allvar tar jag heller inte den på allvar som säger "kvinnor är gnälliga"
Ett könsgeneraliserande fördummar bara debatten.

Låter precis som min erfarenhet av chefer i en helt annan bransch (dock konstnärlig). Jag har haft bra chefer av båda kön. Chefer som betett sig på liknande sätt som beskrivs i artikeln - bara män.
Jag tror att Jessica Zandén har rätt i sin analys av vad som kan ligga bakom, och hoppas att hon har rätt i sina framtidsförhoppningar!

Diviga olater och provokationer av det sociala schemat tror jag kan vila på en omvänd logik. Där - i kraven på särbehandling och överseende - bekräftar dessa män för sig själv och andra att de är betydelsefulla. Tillräckligt betydelsefulla för att komma undan med sitt skitbeteende. Provokationen blir det enda verkliga kvittot på deras makt och betydelse.

Skådespeleri har såklart många förtjänster, men jag har alltid undrat över baksidorna. För detta att spegla sig i strålglansen av en imitation, att få sin yrkesbekräftelse när man är i karaktär, tja det framstår som vanebildande för själen. Och mycket riktigt är ju skådisar så självmedvetna, och därtill medvetna om att inte vara självmedvetna, att de ofta blir ihåliga personer utan kärna. Hala och självcentrerade. Jag tycker rentav att film och teater härbärgerar något som liknar ett udda socialt experiment bakom anrika och kulturellt förankrade kulisser. Att de manliga offren för detta experiment lider av större biverkningar har rimligen med deras könsidentitet att göra: i det han gör finner han sin betydelse. Detta allena ska rädda hans värld. Ur den synliga framgången ska det andra följa. Kvinnor tycks mer holistiska och realistiska. Möjligen är det medskyldiga till denna trista mansbild. De anonyma kontaktannonsernas ganska uppriktiga vittnesmål antyder det. Segling, sjöliv, ordnad ekonomi, resor och bra boende efterfrågar honorna. Sådant fäster hanarna mindre vikt vid. We are in this together...

konen ar annorlunda; det ar val inget nytt. sjalv ar jag civilingenjor och jobbar i en miljo dar de flesta kollegorna ar man. i den man jag markt en korrelation mellan primadonnabeteende och kon, ar jag bojd att halla med zanden om att det ar vanligare bland man. a andra sidan ar latja samt brist pa intresse och talang for det arbetet vi utfor vanligare bland kvinliga medarbetare. och att jobba med inkompetenta slofockar kan vara nastan lika frustrerande som sjalvupptagna besserwissrar.

undrar och jag nästintill skäms - ni vet en sådan där kall rysning som ibland går genom ryggraden - när jag läser kommentar #22 av rudberg.

vad ville du egentligen föra fram för typ av konkret stadga i relevans till det artikeln säger, med det du berättar i din kommentar? hon påvisar att fördelningen mellan könen är densamma även inom teaterlivet, och du tycks agera bittert. "var glad för det". motsägelsefullt och irrationellt. egentligen är "irrationellt och ologiskt" snälla yttranden, och lömska i lögn.

om du, rudberg, är av vuxen ålder, så skäms jag som 22-åring.

Kort kommentar om accepterat beteende.
Det finns en tämligen välkänd psykologisk övning där man läser upp scenariot, för halva gruppen åhörare, med en ung kvinnlig huvudperson i ett arbetsrelaterat socialt dilemma. Hennes lösningar på situationen bemöts nästan uteslutande med kommentaren "stark kvinna som vågar ta för sig".
När man läser upp scenariot för andra halvan åhörare är huvudpersonen en medelålders man men annars identiska förhållanden. Denna gång blir omdömena i linje med "egoistisk skitstövel och manschauvinist" överrepresenterade.
Tycker det söger ganska mycket om dagens klimat för acceptans.
(Hittar tyvärr inte länken till texten just nu men googla gärna).

Jag säger bara en sak - Anna Anka

Tycker hon ja som är kvinna.

Jag vet varför de är män. Från början finns det lika många koleriska, egoistiska och självupptagna män som kvinnor. Många fler män än kvinnor kommer dock undan med ett sådant beteende, medan kvinnor som beter sig så döms stenhårt och antingen ändrar sitt beteende för att få nya jobb eller blir utbytta/"bortglömda". Vi är nog lika många kvinnor som skulle bära oss illa åt, om vi bara kom undan med det. Det är givetvis bekvämt för en själv att vara egoist.

Hej Jessica! Du skriver: "I min uppväxt värderades mannen konsekvent och ständigt högre än kvinnan. Idealiseringen av min morfar, som var kompositör, var helt dominerande."

Men nu råkar ju din morfar inte vara vilken representant för det manliga släktet som helst utan en av Sveriges genom tiderna absolut främsta tonsättare, nämligen Gösta Nystroem. Det är bara att gratulera! Det är klart att han förtjänade den uppskattning han fick för sitt komponerande.

Tack för musiken, Gösta!

Det är ingen som ser ett samband mellan artikeln i aftonbladet och denna artikel. Att först liksom Anna Anka säga att svenska män är tråkiga och inte tar för sig som medelhavsmännen. Sedan klaga på att männen tar för sig för mycket och är egocentriska.

För mig låter det bara som att hon lägger för mycket tankeverksamhet på just dessa män. De männen hon vill ha och sedan tröttnar på. Tror mer på att hon borde tänka över sitt eget beteende. Om det är sådana män hon är ute efter så är det ju också sådana hon kommer få. Och att kalla detta för "våldet i filmbranchen" var väl ändå att ta i.

http://www.aftonbladet.se/debatt/kronikorer/lisamagnusson/article3222635.ab

STackare. Vilket samhällsproblem. Det finns gott om yrkesgrupper som hyser underkuvade män med dåligt självförtroende. Men jag misstänker att dom inte är lika lockande. Själv jobbar jag i modevärlden och är man. Kvinnorna fnyser åt mig för jag inte är snygg nog. Hur ska vi göra med mitt brinnande problem. Iofs samma helvete som du får utstå på TEATERN.

Dock tror jag de uppkäftiga och självgoda männen på TEATERN få bestiga långt fler kvinnor än genomsnittet så de verkar ju falla många andra kvinnor på läppen.

Till alla er som tycker att det är fel att generalisera, och anser att det "fördummar debatten" - det blir ingen debatt utan generaliseringar. Hur skulle det se ut om man debatterade varje individ för sig? För att samhället ska gå framåt är det viktigt att se de negativa mönstren, för att kunna förändra dem. Och framåt måste vi - när de flesta män genast blir defensiva så fort en stark kvinna vågar höja rösten så tyder det på att det är något fel.

Och angående att det möjligtvis kan vara för lite jantelag på Dramaten - jag har inte den blekaste aning om hur Dramaten fungerar, men tro inte att kvinnoförtryck och härskartekniker automatiskt försvinner där jantelagen finns. Det finns många subtila och "accepterade" sätt att trycka ned folk på.

Bra skriven artikel, framförallt den del som beskriver Jessicas personliga erfarenhet, språkbruket och sättet att resonera. När det gäller Jessicas följande fundering

"Kan vi lära våra söner att det går att vara kamratlig, empatiskt, hövlig, inspirerande, underbar, kompetent och sexig utan att sätta sig på andra, vara nedlåtande och ogin? Lära dem att ge kvinnor lika berättigande.
Kan vi lära våra döttrar att argumentera för vår sak istället för att börja gråta, vara raka, tala klartext istället för att gnälla och kräva att andra ska läsa våra tankar, och att sänka kraven på att prestera på topp, hemma och i yrket!"

så tror jag att det måste finnas andra förklaringar, till problemet, än att det skulle vara resultatet av uppfostran. Min tanke är följande:

Antag att problemet kan lösas genom uppfostran.
Föräldrar vill i allmänhet forma barnens karaktär att så långt som möjligt överensstämma med deras egna ideal
och kvinnorna har genom historien haft större inflytande över barnets uppfostran under de tidiga åren, än män.
Då problemet kvarstår, trots kvinnans ställning att under en lång tidsperiod kunna dominera uppfostran, måste slutsatsen bli att antagandet är felaktigt. Alltås kan inte problemet lösas genom uppfostran

Det är sant som du säger, att kvinnor ofta har störst del i barnens uppfostran - men jag tror inte att det handlar om det. Jag tror att det handlar om könsroller, och hur man behandlar människor av olika kön. Även om ett barns föräldrar berättar för det om jämställdhet så är det inte säkert att man behandlar barnet jämställt. Anledningen till att pojkar ofta får ta mer plats har nog mer att göra med att man är så van vid att "pojkar är pojkar" och man låter dem hållas, till exempel.

Dessutom fostras man ju inte enbart av sina föräldrar, utan även av samhället, som jag tror har stor inverkan på hur man väljer att hantera saker som konflikter etc - eftersom det är samhället vi ska leva i och anpassa oss till, inte med/till våra föräldrar.

Intressant att den bransch jag verkar inom, Reklambranschen, så är det helt tvärtom.
Jag har arbetat i ca 12 år nu och ses generellt som en väldigt empatisk, vän och diplomatisk person. De få konflikter jag haft har uteslutande varit med kvinnor i 40-50 år åldern som inte kunnar hantera vissa situationer utan att bli agressiva och otrevliga.

Så det så.

#67
Vissa föds med anlag för personlighetsstörningar. Det är ett genetiskt lotteri.
Men vist kan kvinnor utopiskt påverka genom att utbildas i att ge sina söner sk Trygg Anknytning. Då minskar i nästa generation andelen kvinnor som får möta destruktiva män.

Kanske skall vi anordna landsomfattande kurser för hur föräldrar inklusive kvinnor (mödrar) skall kunna skapa Trygg anknytning. Långt mer samhällsnyttigt än att gagga om över- och underordning och patriarkala strukturer.

En sak är säker. Självupptagna mödrar har en sämre chans att skapa män med tryggt anknytningsschema. Så frågan är ruggigt komplex. Överdriven karriärism skapar statistiskt en högre grad av otrygg anknytning. Vart finns den magiska utopiska förmågan?

Utmärkt artikel. Dock kan perspektivet höjas en aning och kanske diskutera teatervärldens generella syn på humanistiskt liv och leverne.Har efter snart 25 år i denna sektor saknat det vi försöker gestalta på scen, film och tv nämnligen ett civiliserat och schysst beteende. Vi är så rädda och ängsliga att vi helt glömmer bort oss i hur vi egentligen beter oss mot varandra i vardagen. Har själv upplevt div utbrott , manlig medspelare som spottar på kvinnlig kollega som inte " gör som han vill ", regissörs tyranni mot en enskild kollega som godkänns av en hel ensamble som bara står och betraktar utan att någon säger stopp och belägg etc etc. Det hela upplever jag som mycket tragiskt och speciellt att vi själva inte för upp detta på agendan som något vi omedelbart måste hantera. Kort och gott: Heja Jessica och jag beundrar ditt mod...för du är nästan den enda som vågar ta bladet från munnen i denna rädda bransch.

Tack Jessica.

Det är intressant och mycket tydligt vilka som mest anser sig ha rätt att yttra sig felaktigt, leka hobbyexpert och skrika högst i vårt samhälle. Inte minst i statistiken och ohövligheten majoriteten män bjuder på till dig i bloggkommentarerna av denna artikel. Men inskränktheten fyller tyvärr inte sin funktion. Sorry guys, de flesta härskartekniker är ganska simpla att läsa under raderna i vår moderna tid.

Clara 19 år

Lustigt nog (för mig) gick jag och tänkte ungefär samma tanke häromdagen. Jag hade nyss sett ett avsnitt av Stjärnorna på slottet och reflekterade över hur allmänt sympatiska skådespelerskor ofta är och hur allmänt osympatiska de manliga skådespelare ofta är. Till på köpet tycks de manliga deltagarna ofta vara divor och drama queens på fullt allvar - de förenar på något vis det sämsta från Mars och Venus. Teaterutbildningar kanske borde innehålla en rejäl portion terapi (i ordets egentliga bemärkelse).

Män utsätts för större psykologisk press i samhället. Man får ständigt uppleva att folk är rädda och misstänksamma. Folk kan ibland spotta efter en, man är en misstänkt kriminell, pedofil, homofil, knarkare, våldtäktsman, rasist, uppnäst yuppie, eller tillochmed sosse. Själv har jag ständigt utsatts för psykologisk press, sedan förskolan. I gymnasiet satte en lärare 0 poäng på alla mina prov i filosofi och psykologi. Sådana personer vet att dom kan plåga en eftersom ingen människa någonsin kommer att ge offret moraliskt stöd. Folk är dock alltid beredda att ge sitt stöd till en kvinna, en handikappad, eller en invandrare. Med svenska män förhåller det sig ibland annorlunda. Jag har aldrig någonsin fått moraliskt stöd från någon annan människa. Generellt har kvinnor det lättare, dom blir inte lika ofta misstänkliggjorda. Dom betraktas som oskyldiga, och blir inte ens stoppade i en polisspärr, såsom Knutby-mörderskan. Om kvinnor hade utsatts för samma psykiska press som män så vore dom allihopa nedbrutna. Vissa män kan inte bära den ständiga pressen, så dom blir vresiga mobbare själva. Psykologiskt svaga män kan söka sig till skådespelarbranchen där dom kan kompensera sitt svaga ego med att få applåder.