Varför är de feministiska genusvetarna så arga på mig?

Inkorgen till mejlen full med arga mejl. Recensioner av min nya bok av recensenter som är ute för att "döda". Konstiga inlägg på obskyra forumsidor på Internet. Vissa är arga, mycket arga. Vad har jag gjort?

För en kort tid sedan gav jag ut min tredje roman Ingenting händer av en tillfällighet på Edition Edda. Romanen rör sig på flera plan. Främst ett samhälleligt politiskt och handlar då om ett försök till mental statskupp. Förutom detta är det också en roman om den nya mannen. Och det är här det börjar hetta till. Huvudpersonen i boken uppvisar en kluvenhet som de flesta tänkande och kännande män gör idag. Dels är han den deltagande frånskilde fadern som står sina barn nära, som tar hand om sin missanpassade älskade syster och som vårdar "barnet inom sig" genom att brottas med problem från barndomen med en alkoholiserad far, d.v.s. skildringen av honom befinner sig mitt i den litterära mittfåran idag med känslighet, inkännande etc. som signum. Dels blir han plötsligt passionerat förälskad på första sidan av boken i en kvinna han ser av en "tillfällighet" på gatan och börjar följa efter henne. Det är en blind passion där han är helt ointresserad av henne som person. Hon är bara bilden av kvinnan för honom. Här är beskrivningen inte känslig, inkännande etc. det är ett annat språk, ett annat tempo och ett manligt närmast desperat sökande efter ingenting.

Jag måste ha lyckats provocera ordentligt. Troligen väcks antipatierna redan på första sidan när huvudpersonen så naket ger sig hän åt sin manligt kodade blinda passion. Jag tror att orsakerna är två till ilskan. Litteraturen med stort L var en gång i tiden en manlig bastion. Ämnesval, skildringar stil etc. var manliga. Där existerade inte frånskilda fäder som stod nära sina barn, där existerade överhuvudtaget inte mycket av det som hör den feminina sfären till. Men saker och ting har förändrats. Litteraturen med stort L har, vill jag hävda, feminiserats och där huserar istället idag det som tidigare var utestängt. Det "manliga" har däremot förpassats i förvrängd form till litteratur med litet l som exempelvis deckare. Mitt brott består nog i att jag vägrat göra det enkla valet. Jag skulle ha kunnat fördjupa mig i, och likt i mina två tidigare romaner, sysslat med huvudpersonen problem så att säga i den feminina sfären med omsorg om barn, relationer och barnet inom huvudpersonen. Tro mig jag hade blivit hyllad då som för mina tidigare böcker. Men det hade inte varit intressant och inte sant. Bland annat inte sant för hur det är att vara man idag.

Den andra orsaken till ilska kan tänkas vara att det upplevs som att jag har svikigt. Jag är professor i juridik vid Uppsala universitet, en i sig tydlig metafor för en mycket manlig syssla, men jag är också expert på genus och rätt. Har en unik kurs för Europa på avancerad nivå, Law and Gender, som studenter söker sig till från hela världen för att få läsa. Det kan upplevas som att jag svikigt. För vissa handlar genus om ett kön och om frågor som för evigt har huggits in i sten angående jämställdhet, makt och sexualitet. Breddning till fler än ett kön tillåts utifrån detta grundschema med resultat att de frågor som kan ställas och diskuteras är begränsade. Jag tror att det är det andra brott jag begått, mot "saken"! Och det är klart att man blir arg då.