Centerpartiet: Bitterhet, trovärdighet och nystart

Få partier verkar drivas av ett så passionerat engagemang som Centerpartiet, vi brinner för våra frågor, men inte alltid nödvändigtvis för samma frågor. Den ideologiskt splittrade värdegrunden markerades inför valet av Miljöcentern, med sitt fortfarande brinnande angagemang i kärnkraftsfrågan, av de gröna liberalerna med sitt starka fokus på öppenhet, avreglering och frihetliga frågor, samt den mer traditionella landsbygdscentern, fortfarande kraftigt infiltrera av LRF och med en mer eller mindre uttalad skepsis mot både liberaler, miljölobby och tätorter i största allmänhet.

Vi var, i all ärlighet, ett splittrat parti 2006, men det var en splittring som vi kunde hantera i opposition, vi behövde inte välja mellan dieselskatt och miljömål, mellan traditionalism och avreglering, eller mellan landsbygd och storstad. Vårt partiprogram hade något för alla, ett grönt liberalt parti för hela sverige.... bravo, och nu?

Om det är något partiledningen ska ha cred för är att de under nästan ett och ett halvt år lyckades undvika uppror inom partiet, tragiskt nog genom att inte markera sitt revir alls inom Alliansregeringen. Man tog snabbt på sig rollen som Alliansens ständiga statssekreterare, viss närvaro i debatten, men aldrig för tydlig och man höll diskussionerna internt i utskott och riksdagsgrupp.

Juni 2008, FRA lagen bryter det öppenhetskontrakt som ansetts heligt av liberalerna inom partiet, man tar ett steg som uppfattas som en krigsförklaring mot det öppna liberala samhället och skär ett djupt sår inom partiet, ett sår som kommit att infekteras till den grad att en stor del av partiets liberala arm redan kan anses som amputerad.

Knappt hade partifunktionärerna hunnit andas ut innan energiuppgörelsen fick kärnkraftsmotståndarna att gå i taket, redan innan dess hade man lyckats komma på kant med LRF och landbygden genom dieselskatten.

Plötsligt, trefrontskrig, partiledningen mot alla.

Idag är Centerpartiet ett decimerat marginellt parti, en stomme funktionärer med heltids och fritidspolitiker i spetsen, samt några tappra överlevare som byggt sitt Centerpartistiska engagemang runt att gnälla på socialdemokratin. Majoriteten av partiets väljare och även medlemmar känner sig lurade, förnedrade och överskörda, om än av olika skäl. En del kommer att svälja bitterheten och rösta på partiet 2010 i förhoppningen om att just deras fråga återigen ger avtryck i Centerledningens flyktiga policy dokument, än fler kommer inte att göra så, utan sprida sig främst mellan Miljöpartiet, folkpartiet och Piratpartiet.

Ett parti utan ideologisk förankring fungerar inte mer än under en kort period. Centerpartiet har blivit Alliansens Ny Demokrati, där ingen egentligen vet vad som gäller. Att ta diskussionen internt och kriga färdigt om vilken inriktning detta parti ska ha kommer att bli smärtsamt och det kommer inte att bli oblodigt, men det är en absolut nödvändighet.

Om man liksom jag tror att partiets framtid måste vila på en solid liberal värdegrund med indviden i fokus är det dags att säga så, visst går detta utmärkt att kombinera med en stark grön profil och med ett ansvarstagande för hela Sverige, men det måste vara klart för alla i partiet vad som är ideologi och vad som är sakfråga, vad man kan kompromissa om och vad som man hellre förlorar ett val på än att ge upp. Vi måste sluta att endat enas runt vår misstro gentemot oppositionen.

En vändning i frågan om staligt saktionerad massavlyssning via FRA och ett återupprättande av brevhemligheten som princip i Sverige är den signal som jag som relativt ung liberal skulle tolka som en signal på att Centerpartiet fortfarande är mitt parti.

Mvh

Mikael Elmlund