Därför kommer politikerna inte att kunna lösa klimatkrisen.

Just nu pågår de sista förberedande förhandlingarna inför toppmötet i Köpenhamn i december i Barcelona. Under senare tid har fler och fler ledande forskare och experter (Rajendra Pachauri, James Hansen, ) uttalat sig om att det mål som FN:s klimatpanel IPCC satt för koldioxid i atmosfären är otillräckligt. Istället för IPCC:s 450 ppm har värdet 350 ppm lyfts fram, somliga menar att till och med detta är för högt och att vi måste ned till 300ppm. Initierade personer menar att redan begränsa halten koldioxid till 450 ppm kräver ett mirakel, läs politisk vilja vilket i detta sammanhang är detsamma som ett mirakel. 

I november 2008 kom International Energy Agency (IEA) med en rapport där man drar slutsatsen att utan en kraftig omställning går världen mot Ragnarök. Ragnarök är alltså jordens undergång. Man behöver inte tro att IEA har rätt om man inte vill, men IEA är en av flera seriösa organisationer och länder (EU, Usa, Kina m fl) som anser att klimatfrågan är väldigt viktig . Hur agerar då de politiker och ledare som alla vi sätter vårt hopp till? Agerar de som de stora ledare vi behöver? Den slutsatsen kan man inte dra av de förhandlingar som just nu äger rum i Barcelona. Inte bjuder olika länders representanter över varandra i en broderlig tävlan att styra världen undan klimatkatastrofen. Nej givetvis inte. Istället försöker man komma undan sitt eget lands ansvar och fördela bördan på alla andra.Ofta är det rent av tragikomiskt som när Kanada, landet med de hårt kritiserade tar sand-projektet, inte vill minska sin utsläpp eftersom man producerar olja och gas för export. Om du förstår det resonemanget är du smartare än jag. Kanadas  politiker försöker roffa åt sig fördelar och vinna politiska poäng på hemmaplan men det är de inte ensamma om.

Som gammal moderat är jag djupt bedrövad över Moderata samlingspartiet och Fredrik Reinfeldts regering. Som ett av världens rikaste länder, även om vi rasat betänkligt i den tabellen sedan 1970 skulle Sverige och svenskarna kunna visa världen hur en omställning till en klimatsmart livsstil går till.

Vi skulle kunna ha politiker som styr Vattenfall till att leda energiomställningen i Europa. Vi skulle kunna visa världen hur vi genom vår konsumtion och livsstil är beredda att gå före för att rädda världen åt våra barn, och åt oss själva. Idag svälter 1,1 miljarder människor och eftersom klimatförändringarna påverkar våra möjligheter att producera mat är risken överhängande att den siffran växer och en dag även inkluderar våra barn, barnbarn och kanske rent av oss själva om vi har oturen att leva så länge.

Men inget sådant ledarskap, verkligt ledarskap har regeringen förmått uppvisa. Ingen regeringsrepresentant har ställt sig upp och krävt att vi ska skära i vår lyxkonsumtion. Jordbruksminister Eskil Erlandsson försvarar köttkonsumtionen med att han inte vill förneka svenska barn köttbullar. Miljöminister Andreas Carlgren vill bygga förbifarten och det alltid lika populistiska Folkpartiet tar varje fåfäng chans att vinna en handfull röster genom att förespråka kärnkraft.

Oppositionen är inte heller mycket att hurra för. Mona Sahlin uppvisade i tv-programmet "Uppdrag granskning" våren 2008 upp sin totala okunnighet i fråga om köttets miljöpåverkan. Mitt sista hopp står till Lars Ohly som faktiskt uppvisar ett visst mått av politiskt ledarskap. Jag kan som gammal moderat knappt tro att jag just nu sympatiserar mest med Vänsterpartiet.

Vi har de politiska ledare som vi förtjänar men inte de som vi behöver. Därför tänker jag delta i klimatnätverket Klimax kampanj för att stoppa kolkraftverket i Värthamnen.