Jämställdhetens verkliga pris - Artikel av u_385

Om författaren:

Jag är fil.mag och pol.mag och masterstudent i statsvetenskap i stockholm som vid en magisterkurs i demokratiutveckling vid Uppsala universitet och läsandet om genuspedagogiken fick upp ögonen för dess demokratiutvecklande potential.

Det gnälls över någon form av pris som jämställdheten innebär för män och kvinnor.

Detta gnäll, som till och med en del liberaler ger uttryck för, har jag svårt att ta på allvar. Istället vill jag lyfta fram de fördelar ökad jämställdhet kan föra med sig genom att ta upp ett av de 5 förslag Moderaterna föreslår för en mer jämställd skola och förskola. Nämligen genusutbildning för lärarna och rektorerna i syfte att motverka traditionella könsrollsmönster och främja barnens lika rätt och möjligheter.

Detta är, som Moderaterna poängterar, viktiga mål för barnens möjligheter i skolan, men jag vill mena att genuspedagogiken kan ha långt större potential än så.

På lång sikt kan den för det första främja två för en levande demokrati nödvändiga förutsättningar.

Det är dels förmågan att göra sin röst hörd och ge andra möjlighet att göra sina röster hörda, och dels förmågan att självständigt forma sin egen identitet utan att begränsas av traditionella könsrollsuppfattningar.

Utan den första egenskapen kan vi inte föra demokratiska samtal där alla ges rätt att delta.

Detta är ingen för alla självklar rätt i praktiken. Vår rätt att ta plats kan begränsas på många sätt i familjen, i skolan, på jobbet och i andra typer av umgängen.

Den andra egenskapen som kan främjas av genuspedagogik är förmågan att välja sin egen identitet och genom detta kunna göra verkligt självständiga politiska val och livsval. Jag tror att den identitet vi tillskriver oss själva och som andra tillskriver oss påverkar våra livsval i hög grad. Genuspedagogiken kan öka vår frihet att göra självständiga val i den mån valen idag begränsas av traditionella könsrollsuppfattningar.

Utöver dessa positiva bidrag till demokratin och vår personliga frihet att göra livsval kan genuspedagogiken även främja barnens konkurrenskraft på arbetsmarknaden.

När barnen övar sin kommunikationsförmåga, inlevelse och lyhördhet, samt inte längre får sin kreativitet och fantasi begränsad av snäva könsrollsuppfattningar förbereds de även för arbetsmarknader som efterlyser innovativa och kommunikativa människor som kan samarbeta.

Sådana individer borde vara en dröm för arbetsgivare och alla som efterlyser fler entreprenörer som vågar satsa på sina idéer.

Pedagogiken har dock stött på starkt motstånd.

Det finns de som påstår att könsskillnaderna är rakt igenom biologiskt betingade och därmed omöjliga och till och med oönskade att försöka ändra på.

Men enligt naturvetare, som t ex upptäckarna av den av medierna kallade "otrohetsgenen", genvarianten 334, Paul Lichtenstein och Hasse Wallum (DN Kultur, 11/9-08) är vi inte helt styrda av våra gener.

Arv och miljö samverkar.

Det finns alltså utrymme för pedagogiken att komma till rätta med beteenden och uppfattningar som begränsar oss.

Något som borde vara önskvärt för de som hävdar alla människors lika värde.

Jag har vidare sett kommentarer som hävdar att pedagogiken är ett segregationsprojekt som stämplar pojkar som störande.

I början fanns tendenser att, liksom inom den traditionella uppfattningen om könen, betrakta pojkar och flickor som två olika, men inbördes homogena grupper. Genuspedagogerna såg dock ganska snart att det finns tillbakadragna pojkar som behöver stöd för att våga ta plats och att det finns flickor som tar plats på andra barns bekostnad och därmed behöver lära sig ge andra plats.

Men dessa undantag utesluter inte det faktum att samhället genomsyras av könsrollsuppfattningar som i hög grad styr våra uppfattningar om oss själva och andra och därigenom begränsar oss.

Liksom all pedagogik måste jämställdhetspedagogiken granskas och utvecklas i takt med att samhället ändras. All ojämlik behandling beror heller inte på könsrollsuppfattningar. Men den innebär ändå ett stort kliv framåt när det gäller att främja barns självständighet och förmåga till ömsesidig omsorg.

Pedagogiken får också kritik för att vara ett ideologiskt projekt.

Men pedagogiken får stöd från både höger- och vänsterpolitiker, och om främjandet av individens frihet är ett ideologiskt projekt, ja då vet jag värre former av ideologiska projekt.

Andra ser pedagogiken som hjärntvätt av barn.

Jag låter tidigare förskoleleven Niklas Knutsson (Idagsidan i Svenska Dagbladet, 17/9-2007) svara på det:

”– En del verkar ju tro att vi som gick på jämställdhetsdagis blev hjärntvättade, men kolla på de sjuka ideal som pumpas ut dagligen genom medierna. Snacka om hjärntvätt!"

Vi har ett samhälle som ännu genomsyras av könsföreställningar i så pass hög grad att till och med rättsväsendet verkar påverkas av dem vid våldtäktsmål och vårdnadstvister.

Genuspedagogik kan bli ett långsiktigt bidrag mot demokratibrister, orättvisor och begränsningar av livsmöjligheter som grundar sig på könsrollsuppfattningar som drabbar både män och kvinnor.

Är ni nyfikna på genuspedagogik kan ni med fördel börja med artikelserien i Svenska Dagbladet http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/manligtkvinnligt/artikel_18973.svd

Även Dagens Nyheter har artiklar om genuspedagogiken på sin Insidan.

/Niclas Kuoppa, statsvetarstudent, Stockholm

Niclas Kuoppa (6 artiklar)

38 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Kunde inte vara mer felaktigt

Genuspedagogiken främjar inte människors rätt att välja sin egen identitet, tvärtom, den främjar bara de människor som väljer den identitet som genuspedagogen själv anser vara gynnsam för hur denne vill samhällets skall utvecklas. Genuspedagogen bestämmer själv vad "demokrati" betyder och försöker fostra fram barn som har de åsikterna. Om exempelvis för många människor väljer traditionella könsroller hur agerar genuspedagogiken då? Jo den frågar, hur kan vi ÄNDRA på detta oönskade beteende så vi får fler att inte göra det valet. På samma sätt funkar den politiska korrekthet som genuspedagogiken är en del av, Om för många gör det demokratiska valet att rösta på ett parti som ex. Sverigedemokraterna så är det enligt pedagogerna själva demokratiskt att göra allt för att förhindra detta. Vi har alltså personer som säger sig stå för demokrati men som bara accepterar demokrati när den har önskat resultat. När den inte har det hänvisas till behovet att omprogrammera medborgarna att göra rätt val med rätt resultat. Man har nu insett att vuxna människor är inte så lättlurade/lättpåverkade och vill därmed ge sig på småbarn som nästa steg. Historien lär oss detta aldrig gynnat demokrati så påståendet detta skulle handla om demokrati är helt enkelt falskt!

Permalänk | Anmäl #39 VEB, 2008-09-15, 12:20

Förslaget är nog gott.
Men om det leder till att kvinnorna mister sin särställning vid vårdnadstvister får jag lova att bestämt invända mot det.
=)

Permalänk | Anmäl #40 Daphne, 2008-09-29, 10:57

Liza Marklund har inte bara förstört Elisabeth Hermons stiftelse Trossen, som gav beskydd och hjälpte både kvinnor och män, utan Liza Marklund förstörde Elisabeth Hermons liv. Men det kanske ska ses som okej att en sådan person som Liza, som kämpar för kvinnor ,trampar ner en och annan okyldig kvinna på vägen.

Permalänk | Anmäl #41 Ramona Fransson, 2008-12-18, 17:39

Jag tror att genusindoktrinering tvärt om hämmar den psykologiska utvecklingen för det stora flertalet. Människan har med all sannolikt en hårdkodad könsidentifiering(sen är den säkerligen analog, men det är en annan fråga), miljö verkar inte ha särskilt mycket med saken att göra överhuvudtaget.

http://www.hopkinsmedicine.org/press/2000/MAY/000512.HTM

Vi har alltså en könsidentitet, vad än genustomtarna har att säga om saken. Vad blir konsekvenserna när i stort samhället slutar sätta könsroller? Jo, ungdomarna plockar upp dom på annat håll i stället, media och företagen utnyttjar behovet för att skapa duktiga konsumenter, och det är knappast till det bättre. Blir dom friare av MTV och mode? Knappast, dom blir mer fängslade än någonsin.

Permalänk | Anmäl #42 Karl, 2009-04-24, 20:51

"Vi har alltså en könsidentitet, vad än genustomtarna har att säga om saken. Vad blir konsekvenserna när i stort samhället slutar sätta könsroller? Jo, ungdomarna plockar upp dom på annat håll i stället, media och företagen utnyttjar behovet för att skapa duktiga konsumenter, och det är knappast till det bättre. Blir dom friare av MTV och mode? Knappast, dom blir mer fängslade än någonsin."

Att företagen i reklamen utnyttjar stereotypa könrollsmönster är precis vad de sedan länge gjort, långt före genuspedagogiken. Genusvetare och feminister problematiserar den typ av stereotypa ideal som inte sällan förekommer i MTV, modereklam, tjej/killtidningar. Det finns mycket skrivet om detta.

Genustomtarna förnekar inte att vi har könsidentiteter. Det utgör ett av grundantagandena inom genusvetenskapen. Vad genusvetare gör är att de menar att könsidentiteten i hög grad är socialt eller kulturellt betingad och ett av argumenten för detta är att könsdentiteterna har ändrats över tid och ser olika ut i olika kulturer. Vidare visar själva genuspedagogikens praktik att barns uppfattningar om könsroller, vad som är ok för en pojke/flicka att göra, vidgas. Och detta trots att pedagogiken ännu bara används inom en del förskolor. Efter förskolan går eleverna till den vanliga skolan med i huvudsak traditionell pedagogik, även om fler grundskolelärare numera läser en del om genuspedagogik på lärarhögskolan, som jag förstått det.

Till skillnad från dig, finner jag det, och jag tror många genusvetare håller med, problematiskt att samhället sätter ramarna för könsidentiteterna. Dessa begränsar människors friheter och verkar ibland sätta rättssäkerheten ur spel vid våldtäktsmål och vårdnadstvister. Genuspedagogik, eller jämställdhetspedagogik syftar till att främja människors självständiga val av identitet. Att samhället avgör vilken identitet som är den rätta passar inte i ett demokratiskt samhälle med skydd för mänskliga fri- och rättigheter.

Genuspedagogik är dock inte något jag sätter på piedestal per automatik. Det finns olika varianter av den. Alla genuspedagoger är heller inte helt överens om hur den ska genomföras, t ex i fall det alltid är nödvändigt att skilja pojkar och flickor åt.

Genuspedagogik måste granskas kritisk, precis som borde vara fallet med all pedagogik. Men det oerhört märkliga är att genuspedagogikens kritiker, så vitt jag sett, inte för ett ögonblick velat kritisera den traditionella pedagogiken. Det är väldigt märkligt med tanke på hur skolan varit en väldigt tacksam institution att kritisera sedan långt före genuspedagogikens uppkomst.

Det finns även en paradox bland kritikerna.

Å ena sidan är de kritiska mot att män generellt sett inte betraktas som lika goda föräldrar som kvinnor och att män därför inte sällan behandlas orättvist vid vårdnadstvister.

Samtidigt är de kritiska mot genusvetare som vill lägga ljuset på just dylika könsrollsstereotyper som kan leda till orättvis behandling vid domstolsförhandlingar.

Permalänk | Anmäl #43 Niclas Kuoppa, 2009-04-25, 13:29

Apropå arv eller miljö, här en artikel om huruvida män är våldsamma av naturen i Dagens Nyheter.
http://www.dn.se/insidan/ar-man-brutala-av-naturen-1.468882

"Våld är en reaktion på en stark känsla av maktlöshet. Det anser den norska psykologen Per Isdal, behandlande terapeut på Alternativ til vold, en mottagning i Oslo för män som har utsatt kvinnor för våld.

Han stöder sig bland annat på den norska psykologen Eva Axelsens teorier om vanmakt som orsak till psykiska problem. Hon påpekar att pojkar och flickor socialiseras till helt olika sätt att hantera den svåra känslan av maktlöshet.

Flickor blir lärda att försöka skydda sig genom att dra sig tillbaka eller underordna sig. Detta leder till att många förtryckta och slagna kvinnor går in i en depression eller fastnar i ett självdestruktivt beteende.

Pojkar får i stället lära sig att gå till attack. De tacklar känslan av maktlöshet genom att försöka ta befälet och använda våld.

Hos nästan varje våldsman Per Isdal har träffat - och han har mött många hundra - har han funnit en stark känsla av vanmakt, främst inför den egna oförmågan att känna och hantera känslor.

- Västerlandets mansroll definierar snart sagt varje mänsklig känsla som ett tecken på svaghet och föreskriver förakt för sådant som rädsla, osäkerhet eller sorg. Den enda känsla som är passande för en man är aggression. Och jag tror att män på grund av sitt mindre känsloregister är sämre än kvinnor på att stå ut med känslan av vanmakt.

Upplevelsen av maktlöshet kan också bero på ett liv under svåra villkor. Övergrepp och misshandel under uppväxten är enligt Per Isdal den mest centrala orsaken till att vissa män blir våldsverkare.

Han har sett extremt mycket ångest hos de brutala tonårspojkar han har arbetat med. "Alla är rädda för mig, och jag är rädd för allt", sade en av dem.

- Misshandlade barn kommer ut i världen med en stark inre stress. De är hypersensitiva och uppfattar sig extremt lätt som hotade eller angripna. Och rädda människor är aggressivare än trygga människor. De allra farligaste männen är de allra räddaste.

Vanmakten kan också hänga samman med en ihållande och relevant känsla av att höra till förlorarna i samhället.

- De samhällen som har stora skillnader mellan fattig och rik är de mest våldsamma. Den ekonomiska skevheten ökar maktlösheten hos dem som står lägst på rangskalan samtidigt som den ökar de rikas rädsla att förlora sin makt och sina privilegier, säger Per Isdal.

Men mäns våld handlar minst lika ofta om maktens maktlöshet, förklarar han.

- Många män förväntar sig till exempel att kvinnan ska underkasta sig. Om hon inte gör det känner han sig inte som en riktig man, och den vanmakt han då upplever leder lätt till att han misshandlar henne.

Det värsta är att brutalitet fungerar, påpekar Per Isdal, i varje fall på kort sikt. Känslan av vanmakt mildras, man upplever fysisk avspänning och får faktisk kontroll över situationen, driver igenom sin vilja och får hämnd och upprättelse. Dessutom uppnår man en inre kontroll genom att hejda de svåra känslor som ledde till upplevelsen av maktlöshet - rädsla, förtvivlan eller sorg, till exempel.

Men efteråt kommer för de flesta skammen och självföraktet smygande, och spriten som många tar till hjälper bara tillfälligt.

- Våldet kan drabba självkänslan så hårt att upplevelsen av vanmakt i livet blir ännu starkare. Då ökar risken för nytt våld, särskilt om alkohol finns med i bilden, säger Per Isdal.

Maskuliniteten frambringar våld, hävdar han. Och påståendet att våld föder våld är tyvärr sant, både när det gäller en enda människas beteende och från generation till generation.
Men biologin, då? Är inte männen av naturen mer brutala än kvinnorna?

- Nej, svarar Per Isdal, variationen i fråga om våld i olika kulturer är alltför stor. Det är i första hand de sociala och kulturella faktorerna som förklarar männens våld.

- Jo, svarar hjärnforskaren Martin Ingvar, professor i klinisk neurofysiologi. Visst kan det sociala och det kulturella spela in, och alkoholen har en viktig roll. Men det är ändå generna och testosteronet som är de allra viktigaste orsakerna till att män använder mer våld än kvinnor.

Det krävs större sociala påfrestningar och ett högre grupptryck för att göra kvinnor brutala, påpekar han.

- Kvinnors hjärnor badar inte i testosteron - men det gör männens.

Aggressiva hannar har gynnats under evolutionen, menar Martin Ingvar.

- Människan är som våldsammast i 3-4-årsåldern. I alla kulturer och i alla tider har man vetat att pojkar behöver ett högre socialiseringstryck än flickor för att sluta slåss och börja fungera i grupp.

Att män i den västerländska kulturen uppfostras till att bli våldsammare än kvinnor - det är en myt, anser han:

- Utan kulturen och socialiseringen skulle vi män vara ännu brutalare. Det är just dessa faktorer som minskar vår naturliga våldsamhet.

Män är kanske dubbelt så fysiskt brutala som kvinnor om man enbart ser till biologin, gissar den amerikanska socialpsykologen James Garbarino.

- Men enligt kriminalstatistiken är männen 5-10 gånger våldsammare. Kulturen är alltså kraftfullare än generna när det gäller att göra män brutala. Grovt våld är en manlig affär och har med mansrollen att göra.

Fast egentligen är biologin ointressant, tycker han.

- Det är ju det sociala och kulturella vi kan göra något åt. Vi lär fortfarande pojkar att leva ut sina känslor genom att vara arga, medan flickor tidigt uppmuntras att förtrycka sina aggressiva impulser och vända vreden inåt. Vi accepterar pojkars våld, men inte flickors.

James Garbarino har arbetat med aggressiva pojkar i många år och anlitas ofta som expert av amerikanska domstolar. Våldsamma unga män är i grunden kränkta och övergivna, enligt hans erfarenhet.

- De har utsatts för en socialt giftig uppväxt. De bär ett vilset barn inom sig och har satt både sitt känsloliv och sin empati på sparlåga. De är extremt avskärmade från sina djupa känslor av sorg och rädsla, saknad och skam - en man får ju inte vara svag och rädd, så vrede är den enda känsla de känner.

Det är just idén att män inte öppet får visa sig ledsna, sårbara och beroende som leder till våld, argumenterar författaren Susan Faludi. Hon har i sin bok "Ställd" beskrivit den oerhörda skam som traditionellt tänkande män kan uppleva när de förlorar jobbet, familjen och självkänslan.

- De känner sig underlägsna och frustrerade - och mansrollen förbjuder dem att handla på något annat sätt än genom våld. Likadant reagerade USA efter attacken mot World Trade Center. Generalerna bröstade sig, Bush framstod som Superman - nu gällde det att återupprätta den starka, amerikanska mannen! säger Susan Faludi.Våld är en reaktion på en stark känsla av maktlöshet. Det anser den norska psykologen Per Isdal, behandlande terapeut på Alternativ til vold, en mottagning i Oslo för män som har utsatt kvinnor för våld.