Ett historiskt avtal

Avtalet är inte problemfritt och förhandlingarna var inte heller problemfria. Både Armenien och Turkiet hade höga förväntningar på hur avtalet skulle se ut - men utomstående aktörer har visat sig vara effektiva i påskyndandet av processen. Avtalet skulle kanske aldrig ha blivit verklighet om inte medlare varit inblandade. Det intressanta är att båda länderna gick med på att kompromissa och komma överens om ett viktigt och historiskt avtal.

Avtalet ger hopp - hopp om politisk stabilisering och ekonomisk uppsving, hopp om rättvisa och demokratisering i Turkiet och i hela Kaukasus. Hoppet är starkare när det första och viktigaste steget har tagits. Detta steg kommer förhoppningsvis att leda till samarbete och kommunikation!

Men allt är inte svart och vitt och det finns mer än nog med problematiska områden och utmaningar innan öppnandet av gräsen, ekonomisk utveckling och demokratisering kan sätta igång.

Många är nöjda eller missnöjda med avtalet. Det finns starka konservativa krafter i Turkiet liksom i Armenien som är emot samarbete, diplomatiska förbindelser och mot ett öppnande av gränsen. De vill tala i hela folkets namn och verka för ett bibehållande av status quo. Nu är det inte fullt så enkelt - det finns en hel härva av konflikter.

Öppnandet av gränsen kommer troligtvis att ta flera månader eller år. Innan avtalet genomförs måste några viktiga konflikter lösas och lösningen förutsätter kompromissvilja hos bägge länder. Utan kompromissvilja kommer avtalet att förbli en misslyckad symbol för superstater. Huvudkonflikterna är: folkmordet på armenierna och Nagorno-Karabach. Armenien vill att Turkiet erkänner det armeniska folkmordet innan relationerna kan förbättras, vilket Turkiet vägrar att göra. Turkiet i sin tur kräver ett stopp på ockupationen av Nagorno-Karabach innan man öppnar gränsen till Armenien. Den azerbajdzjanska regeringen har gång på gång försökt pressa Ankara och nämnt att de förmånliga priserna på gas och olja kan komma att ändras. Från azerbajdzjansk sida finns en rädsla för att förbättrade relationer mellan Turkiet och Armenien kommer att innebära ett indirekt erkännande av Armeniens rätt till det ockuperade området Nagorno-Karabach.

Stabiliseringen av hela Kaukasusområdet har aldrig varit så nära. Med försiktiga åtgärder kan man stabilisera och senare demokratisera Kaukasus och Turkiet. Ekonomiskt samarbete mellan dessa länder kan bli det första steget mot en stabilisering av hela området. Det är inte längre hållbart att verka för status quo - vilka skulle leva tillsammans om inte grannationerna?

Det är viktigt att ta hänsyn till de konflikter som råder mellan Turkiet, Armenien och Azerbajdzjan för att inte destabilisera området. USA, Ryssland mfl. borde ha lärt sig av sina misstag på andra områden - stabilisering är en process och ingenting som sker över en natt. Det krävs mycket kunskap och många oberoende aktörer för att förverkliga en stabilisering. Ett stopp på ockupationen av Nagorno-Karabach kräver en lösning på flyktingfrågan. Om ett samarbete inleds och situationen förbättras, kommer alla att vinna på det i det långa perspektivet.

Min vision är att se Turkiet och hela Kaukasus som fullvärdiga medlemmar av den europeiska unionen. Öppnandet av gränsen ger stora förhoppningar om att Turkiet kommer att komma med EU och kommer också att leda till bättre ekonomisk utveckling för Armenien som idag är nästan helt beroende av Ryssland. Ett stopp på ockupationen av Nagorno - Karabach ger hopp om stabilisering i Kaukasus och i de berörda länderna. Att satsa på militära resurser och föra propaganda mot varandra är inte längre hållbart.

Avtalet är historiskt och utan kompromissvilja skulle det aldrig ha kommit till stånd. Nu krävs det mer av kompromissvilja för att gå vidare och inleda ett grannsamarbete och på detta sätt bidra till en hållbar samhällsutveckling. De ekonomiska fördelarna kan bidra till att länderna börjar samarbeta i demokratisk anda. Kompromissvilja och rättvis resursfördelning är grundläggande förutsättningar för en hållbar process.