Det är nämligen väldigt höga hästar som skrittar runt i Sverige i dag. Se bara på Lagena, underleverantören till systembolaget som sparkade sina anställda för att i nästa sekund anställa genom rekryteringsbolag. Som grädde på moset upprörs man när Lagenas arbetare går ut i strejk som svar på behandlingen från företaget. Vilka är det som upprörts om inte de som hyllar provokationen men som får blodstörtning när de själva provoceras?

Inom företagareliten och på borgerlig ledarplats har vanliga arbetare och deras rättmätiga lönekrav länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i arbetskonflikter och näringslivspropaganda i mer än hundra år. Men under senare tid har den andan spridits till allt större delar av det svenska offentliga livet. Det handlar inte bara om borgerligt mediemonopol och "entreprenörer" (Wild n Fresh) som lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet. Det handlar också om en allmän politisk trend.

Sveriges företagarelit är också fortsättningsvis landets verkliga överhet. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner (den harmoniska marknaden), kategorier (individ, stat) och förtryckarstrukturer (facket som maffia) ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot arbetare och priset på deras arbetskraft. Runt om i Sverige, i organisationer (Svenskt Näringsliv, Villaägarna), medieredaktioner (DN Ledare, SvD Ledare, Expressen Ledare), politiska partier (Allianspartierna), talar de om för andra hur de skall organisera sig, hur de ska tänka och hur mycket (eller lite) de ska kräva i löneökning.

Den som exempelvis råkar gilla att bo kvar där partnern arbetar trots att man själv blivit arbetslös bör till exempel göra avbön direkt; då är man nämligen lat och har socialistiska böjelser, har det meddelats från flera håll sedan allianssegern 2006. Och den som vill behålla sin skola i kommunal regi skall inte tro att han eller hon själv får bestämma det utan att först fråga Filippa Reinfeldt  - som med största säkerhet säljer ut ändå.

Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter som lagstiftas fram av högern.

Alla politiska diktat serveras förstås i lyhördhetens namn. Men man märker sällan lyhördhet för folks rätt att leva som folk gör mest även när det står i strid med Timbros ideologiska modeller. Det är ett perspektiv som är som bortblåst i svensk debatt.

Jag tycker mig se en växande klyfta mellan arbetarklass och kapitalägare. Om jag har rätt så är det i grunden ett demokratiproblem. För om allmänheten upplever att mer och mer av den gemensamma rikedomen går till en allt mindre del av befolkningen, då sprider sig lätt en känsla av uppgivenhet.

Arbetarklassen har jag kallat den stora del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, arbetande/arbetslöst liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till baristor; i sommar har de säkert gjort som de brukar: ovisst väntat vid telefonen för att få besked från företaget om de kan arbeta dagen efter, åkt till landet och snickrat på andras verandor via rotavdraget, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt till Peace and Love.

Skulle Hägglund, Olofsson, Rankka eller vilken höghästad ledarskribent som helst syna dessa alldeles vanliga svenskar i deras vardag skulle man säkert komma fram till att deras vanor och hemtraditioner saknar entreprenörsskap, inte står till arbetsmarknadens förfogande till 100 procent, följer förlegade normsystem (till exempel genom att visa solidaritet med strejkande) och är politiskt opassande på en massa olika sätt.

Frågan är varför arbetarklassen ska behöva bry sig om sådant mästrande. Det ska de förstås inte. Men i snart sagt varje hörn av Sverige har man börjat syna om förhållandena är ideologiskt riktiga; det skall bötfällas, klandras och dirigeras. Projekteras, jobbcoachas och disciplineras.

I all denna högerstyrning finns en gemensam substantiell kärna, att välfärdssamhället vi lever i kostar för mycket och hindrar kapitalets fria flöde. Visst, vi måste alltid vara vaksamma på att våra skattepengar går till verksamheten och inte till onödig byråkrati. Men det handlar inte om att avreglera. Det handlar om vanlig lyhördhet, insyn och anständighet. Sådant som man uttrycker i den offentliga debatten, i styrningen och i de politiska valen. Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft. Men sitter man högt på hästryggen och blickar ut över menigheten är det förstås passande att bortse från det och låtsas som att marknadens stålpansrade näve kan styra folk bättre. Så fort det ges tillfälle skall de i stället bli konkurrensutsatta och osthyvlade.

Man kan förstås välja att se det parodiska i mycket av alla ideologiska absurditeter. Också Elake kocken är kul, och över lag skrattar och ler man nog runt om i Sverige. Men när man skrattat färdigt finns ändå ett mått av allvar kvar. För vad är det egentligen för attityd som döljer sig under alla ideologiska krumbukter när man inte vill tilltro vanligt folk att få använda sitt omdöme? Är det inte det som är klassförakt?

Ytterst handlar detta om att folk har rätt att slippa bli besvärade av Svenskt Näringsliv och deras politiska gren, alliansen, av den enda anledningen att de är arbetarklass och måste sälja sin arbetskraft för att överleva.

Vi inom vänstern talar mycket och gärna om frihet från avgifter i vård, skola och omsorg, och det ska vi göra. Men riktig frihet innefattar också rätten att slippa få sin nacke svedd av näringslivets piska dag ut och dag in. Om detta talar vi alltför sällan.

Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera arbetarklassens rätt att vara precis som den är.