Konstverkets eget berättigande

 

Mycket har blivit sagt om Anna Odells konstverk på psykakuten och mitt bestämda intryck är att det är en väldigt liten del konstnärer som överhuvudtaget kommenterat hennes agerande i det inträffade. Själv har jag tagit del av hennes tolkning på konst, livet och dess samverkan, funderat mycket över hennes motiv och avsikter. Men ingenstans i hennes redogörelse kan jag finna något som jag personligen som konstnär skulle kunna relatera till. Jag avstår ifrån att värdera hennes konst ur den juridiska aspekten utan endast utifrån konstens och konstnäryrkets synvinkel, den delen som jag själv saknat i diskussionen kring hennes person som konstnär.

För mig personligen är konsten ett medvetet yrkesval och självklart kan jag tycka att det är en ynnest att få göra det som jag mest av allt vill ägna mig åt. För mig kommer konsten först och alla andra aspekter därefter. Detta innebär även mina relationer till nära och kära. Men sannerligen finner jag inget utrymme i konstens sfär för någon lek utan snarare är mitt skapande metaforisk form av livegenskap inför de konstverk som är under arbete, det är smärtsamt både fysiskt och psykiskt, en sida av det hela som jag måste uthärda. Den andra sidan består av stundens belöning att jag kan känna mig färdig med konstverket, dvs den stund som arbetet slutligen är avslutat och jag står och granskar resultatet med stilla undran över hur detta har kunnat uppstå.

Det är min höjdpunkt och den varar inte länge eftersom det alltid finns andra verk som kräver min uppmärksamhet. Om den konst som jag utövar skulle uppbäras av sådana personliga värderingar och motiv som att "konsten måste provocera" eller "konsten måste få vara fri" så skulle jag i mitt fall som målare sluta skapa av den enkla anledningen att jag inte har någon susning om vad sådana beröringspunkter till mitt arbete skulle bestå av. Konsten behöver inte ens ha något budskap enligt mitt tycke utan det är en subjektiv tolkning av min inre värld. Det objektiva består av råjobb som jag måste lägga ner på mina verk. Det är den reella biten av världen och det utgör också den reella avsaknaden av lek och lekfullhet i min uppfattningsvärld så som Anna Odell talar om livet som lek.

Leka kan jag men det gör jag under helt andra omständigheter, då på min fritid. Min bild av konstnärligt arbete kan kanske uppfattas som desillusionerad och oromantisk men jag har inget behov av någondera. I mitt arbete skulle det betyda att jag lägger fokus på något annat än själva konsten.  Som konstnär måste man välja om konsten ska fungera som självterapi eller om konstnären utgår ifrån sitt professionella skapande och konstens villkor i en seriös mening vilket i mitt fall tycks påminna mer just om en form av slaveri än glädjen att blanda färger på duken på uttrycksfullt sätt. Och jag instämmer helt i vad många konstpedagoger beklagar över att många har så svårt att lämna det privata i sin kreativa process vilket snarare utgör en hämmande begräsning än tvärtom. Här är det konstpedagogens empiriska erfarenheter som talar, den del som utomstående sällan kan ta del av angående någons utveckling och fullbordan.

Min konstnärliga fullbordan består av glädjen när jag slutligen släpper taget om arbetet som fått sitt eget liv, sitt eget existensberättigande utifrån dess bildmässiga och konstnärliga kvalité. Det är andras reaktioner som återskapar skapandets tillfredställelse och kompenserar för den insats som jag investerat av mitt engagemang under arbetets gilla gång. Samtidigt finns det ett stort ansvar i det faktum att jag ska leverera det bästa som jag förmår och detta innebär också i sina svåra stunder av isande självkritik som kan sluta i frustration och övermålning av det arbete som någon annan kanske skulle ha ansett vara färdig. Skapandet för mig som process är en balansgång på slak lina allt ifrån totalt inre vakuum av förtvivlan via produktiv salighet och slutligen till en mental frigörelse när konstverket fått sin slutliga utformning.  Och jag ställer mig frågan var någonstans jag kan placera barnet och leken under arbetets gång, denna lättjefullhet, lekfullhet, egenskaper som Anna Odell exempelvis så ofta nämner så saknar jag svar.

Personligen kan jag absolut inte instämma i hennes tolkningar angående konsten och konstens betydelse och det vore olyckligt om den stora allmänheten ansåg henne som rollmodell för hur merparten av vi konstnärer förmodas arbeta och skapa. I det avseendet skiljer vi konstnärer oss åt precis lika mycket som alla andra yrkeskategorier. Det finns också på samma sätt etiska aspekter i alla yrken oavsett.  Konsten är i det stora hela ändå en återspegling av sitt kulturella sammanhang och när den väcker anstöt så är det mer frågan om vem som ska definiera dess allvar. Är det konstnären själv eller den som reagerar? Situationen är inte olik patient - läkare (Anna Odell kritiserar läkaren och vården). Detta kan jämföras med om läkaren har rätt att tala om att behandlingen inte gör ont eller om patienten har rätt till det vad hon upplever. Är det Anna Odell i hennes yrkesroll som konstnär (med samma seriositet som läkaren i sin yrkesroll) som talar om hur hennes verk får tolkas och tas emot? Som amatör har man naturligtvis den tankefriheten hur andra bör tolka ens agerande och ta emot ens uttryck.

Men i yrkessammanhang har den stora allmänheten rätt till sin tolkning och det har Anna Odell ingen moralisk rätt att avfärda eller avvisa med påstådda goda avsikter eller konstens tilltänkta suveränitet med hänsyn till konstens frihet. Kritiken är nämligen den professionella konstens andra sida oberoende om den är god eller dålig. Personligen anser jag att hennes konst med simulering av psykos var under all kritik. Men som samhällsinsats kan det möjligtvis ha helt andra värden som hör hemma inom opinionsbildning och debatt och där är vi alla likvärdiga med rätten till åsikt oberoende av vårt eget yrkesval. Konsten får aldrig vara en metaforisk tillflyktsort med ansvarsfrihet när konstnären dessutom aktivt väljer utsätta sig inför den stora allmänheten utan det konstnärliga värdet måste bedömas på sina egna meriter oberoende av dess underliggande syften.