Publicerad: 2008-09-03, Uppdaterad: 2011-11-02
Vissa saker känns självklara. Som att det finns bra och dåliga föräldrar i alla åldrar. Ungdomen har sina fördelar medan det kan finnas andra fördelar med att vara 40+ när man skaffar barn.
Att unga föräldrar måste försvara sig och argumentera för varför de inte gör abort är knappast något nytt, eller att unga föräldrar måste vara hundra gånger bättre än äldre för att bevisa att de faktiskt kan.
Så var det i varje fall när jag fick barn. Jag var arton år och ensamstående. Den 20-årige pappan fanns med i bilden, men vi var inte ett par. Alla var otroligt skeptiska och trodde inte att jag skulle klara det.
Jag kan säga utan att darra en sekund att jag var en otroligt bra mamma de första åren. Bättre än så blir jag aldrig. Bättre än så blir ingen. Jag var tamigfan en perfekt förälder som gjorde allting rätt. (rätt enligt mina egna principer och tankar jag då hade om hur en förälder bör vara)
Jag lämnade aldrig bort mitt barn, jag var med honom dygnet runt och pratade med honom och sjöng för honom och läste böcker när han var så liten att han helst åt upp papperet. Jag bar honom hela kvällarna och aldrig att jag för en sekund skulle tyckt att det var jobbigt eller betungande. Jag var ett uppriktigt frågetecken när jag fick frågan om det inte var hemskt jobbigt att vara ensam med ett litet barn. Det är fan jobbigare att få ett litet barn när man är två och samtidigt ska försöka hålla ihop en relation när det kommer in en tredje person i bilden, tänker jag…
Dessutom var jag så naiv så att jag på riktigt inte kunde sätta mig in hur det var för andra. Jag såg nästan föraktfullt på personer som tyckte det var jobbigt med en bebis som skrek. Att man kunde känna ilska inför sitt lilla barn framstod för mig som helt absurt. Jag var inte ens i närheten av det innan jag som 23åring fick mitt tredje barn - det var då mitt liv förändrades.
Jag hade ju ingen annan att bry mig om än mitt lilla barn, han fick all min kärlek, all min tid, all min energi och all min uppmärksamhet dygnet runt.
Så till det farliga: Jag var ung och svårväckt. Han kunde få skrika ganska länge och ganska högt på nätterna innan jag vaknade. Men när jag väl vaknade så tog jag hand om honom så bra så bra. Och generellt så hade jag betydligt mer ork och energi då än jag har nu. Tanken på en bebis nu är otänkbar, jag skulle verkligen inte på något sätt klara av det känns det som. Att inte få sova ordentligt på nätterna och såna saker.
Men åter till det farliga: En ung förälder är coolare än en äldre. Det är såklart individuellt men är min erfarenhet när jag ser mig om i bekantskapskretsen. Yngre föräldrar ojar sig och oroar sig inte i onödan. Man är inte lika hönsig. Eller som mina barn har sagt: “Du håller inte på och oroar dig för sånt som inte spelar nån roll, du bryr sig om sånt som är viktigt”.
Betyder: jag går inte i taket för att de glömmer mössan när det är tjugo grader. Mina barn har fått gå själva till och från skolan tidigt och jag har inte varit särskilt orolig över deras fysiska hälsa förrän de verkligen varit sjuka. Däremot har jag varit rädd och orolig för andra saker, som hur det ska gå för dem i livet, hur de har det med relationer och hur de farit illa av mitt och exets stormiga äktenskap.
Mer farligt: en ung förälder är mer egotrippad. Jag är övertygad. Å ena sidan var jag så ung när jag fick barn att jag aldrig hade hunnit få ett vuxenliv att jämföra med. Det var ingen stor omställning att få ett barn. Jag hade inte hunnit få vanor som kändes svåra att bryta. Jag bekymrade mig inte om tiden.
Men det kom senare. En ung förälder ska göra karriär, kanske hitta kärleken, jobba och ha roligt och resa och allting samtidigt. En ung förälder är nog mer stressad. Medan en som får barn efter att först ha längtat och väntat och hunnit utbilda sig och resa och jobba kanske tar sig tid att bara vara förälder.
Och visst, det har sina nackdelar för barnen. Samtidigt som risken att man börjar curla är rätt liten. Och jag tror inte på att sopa undan för sina barn hela tiden. Jag tror att barn mår bra av att ta ansvar, och att de kommer att klara sig bättre i livet om de vet hur man lagar mat, bäddar sängen, packar en resväska och kör igång en diskmaskin.
Samtidigt som jag såklart ständigt har dåligt samvete för att jag jobbar för mycket, har för lite pengar och dessutom faktiskt behöver egen tid för att orka finnas. Hade jag väntat i femton år med att skaffa barn kanske jag hade hunnit bygga upp något stabilare yrkesmässigt och ekonomiskt och förmodligen även relationsmässigt.
Mina barn börjar ju bli så stora nu att jag kan fråga dem. Och de tycker om att ha unga föräldrar. Den äldste sonen som nu är lika gammal som jag var när jag blev gravid med honom uttrycker ofta tacksamhet över sina föräldrar, för att vi är unga, har koll och inte är sådär “jobbiga” som “alla andra” föräldrar är. Tilläggas kan att hans kompisar av någon anledning är mer eller mindre sladdbarn allihop med äldre föräldrar än genomsnittet…
Men de kan förbanna mig för att jag inte bakar bullar, aldrig jobbat deltid och hämtat tidigt på dagis som andra föräldrar, att jag inte är sådär pysslig och hemmafruaktig som de andra mammorna är.
Sen finns ju en del fakta som argumenterar för att skaffa barn tidigt. Kroppen klarar det bättre. En ung kropp blir snabbare återställd efter en förlossning än en äldre. För att inte tala om att fertiliteten sjunker snabbt med åren. Rent fysiskt och biologiskt är väl 18-25 den allra bästa åldern att skaffa barn. Men det går inte riktigt ihop med vårt samhällssystem, med de normer vi har i västvärlden och det faktum att barnen också bor hemma längre och blir självständiga senare än för inte allt för många år sedan.
Jag tror att den största rädslan när det gäller unga föräldrar är den man som förälder känner. Jag vill inte att min dotter ska få barn när hon är arton. Eller att någon av sönerna ska bli tonårspappor. Därför att jag är deras mamma. Jag vill att de ska hinna leva lite, skaffa sig bra utbildningar och jobb och stabila relationer innan de skaffar barn. Och jag är ska erkännas lite rädd för att behöva bli en extramamma som man kanske blir om ens barn får barn tidigt… Jag blir gärna mormor eller farmor, men har gärna några barnfria år efter det att mina lämnat boet.
Min yngste fyller 17 när jag är 40. Jag väntar gärna med barnbarnen tills jag blir 45. Eller nåt. :)
4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Som betydligt äldre förstagångsförälder - jag var 36 vid första barnet - tror jag det för de allra flesta är bättre att vara en ung förälder. Det man saknar i erfarenhet och stålar tror jag man kan ta igen med den energi och naturliga instinkter som du beskriver. I 35-årsåldern oroar man sig för allt möjligt onödigt och glömmer bort sig själv i ivern att nu äntligen bli den perfekta förälder som man laddat för i 15 år...
nba jerseys,
MBT Schuhe,
ed hardy uk,
Christian Louboutin
MBT Shoes,
pandora jewelry,
pandora jewellery,
christian louboutin shoes,
louboutin,
wedding dresses!
ugg boots uk,
ed hardy,
cheap ugg boots,
cheap ugg boots,
prom dresses,
ysl shoes,
GHD Straighteners,
GHD Straighteners UK,
mbt shoes with cheap price!
ghd Sale,
bridesmaid dresses,
ghd purple,
ugg boots sale.