Om författaren:
Jag är man, jurist och engagerad i jämställdhetsfrågor.Det är sedan länge känt att manliga brottslingar som figurerat i media får många brev från kärlekskranka kvinnor. I somras uppmärksammade Johanne Hildebrandt fenomenet i sin kolumn "Ni som skriver till Fritzl, är ni helt dumma?" (Aftonbladet 8 juni) sedan det framkommit att den österrikiske källartyrannen fått över 300 kärleksbrev. Och i sin kommentar till reaktionerna på deras redan sönderdiskuterade brandfackla på Newsmill framhåller Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar att, enligt en känd rättspsykiatiker, "Sveriges vackraste kvinnor" sitter "i väntrummen på fängelseavdelningarna för våra farligaste kriminella", vilka de skrivit till för att få "bli deras kvinnor".
Om det möjligen krävs en viss personlighetstyp för att bli kär i kriminella som man bara läst om i Expressen, så är situationen en helt annan för dem som arbetar i kriminalvården och lär känna internerna som människor, med de sammansatta personligheter som vi alla har. "Vi lever hela tiden med risken att hamna i en osund relation", påpekar vårdaren Anna Carin Öman när problemet med personal som förälskar sig i intagna uppmärksammas i kriminalvårdens personaltidning Runtikrim nr 5/2006. Där berättas bl.a. hur man på Mariestadsanstalten startat kursen "Vårdare för vårdare" för att skapa beredskap för det fall att någon i kollegiet skulle trilla dit.
Både bland allmänhet och plitar tycks det mest vara kvinnor som blir förälskade i brottslingar. I den föga konstruktiva del av genusdebatten som kan sorteras in under rubriken "Vilket kön är det mest synd om?" är detta givetvis ett tacksamt spår att lyfta fram för ensamma pojkar som aldrig sa hora. Alltså, vi tänder minsann på hyvens flickor, men ni tvingar oss att bli våldsamma och kriminella för att vi ska kunna vinna er kärlek!
Men beror detta verkligen på någon särskild svaghet hos kvinnorna? En bekant till mig som jobbar inom kriminalvården säger att de manliga vårdarna kan ha samma benägenhet att bli förälskade i en intern. Det är bara det att de (ifall de är heterosexuella) exponeras så mycket mer sällan för ett tänkbart objekt för sin åtrå, eftersom en överväldigande majoritet av fängelsekunderna är män. I Runtikrims reportage betonar Per Andersson från fackförbundet Seko att detta, som personalproblem bland fångvårdarna, inte enbart är ett kvinnligt problem. Peter Nilsson, anställd på Mariestadsanstalten, tillägger att "vår gemensamma dom faller hårdare på en kvinnlig än på en manlig vårdare".
Och nu, i samband med Arbogarättegången, har det uppmärksammats att den tyska kvinnan får en massa brev från ensamma och okända män som erbjuder kontakt. Jag tycker det är helt begripligt. Dock inser kanske brevskrivarna inte att den som vill ersätta styvpappan i hennes känsloliv har en ganska hård uppförsbacke.
Niklas Långström från Centrum för våldsprevention säger att han inte tidigare hört att kvinnliga våldsbrottsmisstänkta fått sådana brev. Kan det bero på att det funnits så få att välja på?
När jag av Anna Jillhed intervjuades i TV-programmet Outsiders reportage om Tourettes syndrom diskuterade vi den ensamhet och relationslöshet som ofta drabbar män med ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Jag framhöll då noga att jag inte hävdar att detta beror på att kvinnor har fördomar. Sistnämnda förklaring är förvisso en frestande källa till självömkan, men det är lite svårt att hävda att om kvinnor vore mer upplysta skulle de tända mer på en kille med ryckig motorik. Istället, sa jag i intervjun, är det så att kärleken inte är rättvis och aldrig har utgett sig för att vara det.
Så långt har även Zandén/Gyllenhammar en poäng i att vår lust inte kan pressas in i välmenande och politiskt korrekta mallar. Att sexualiteten kan innehålla vilja till underkastelse är också sant. Möjligen är sistnämnda avslöjande från Zandén/Gyllenhammars sida inte så sensationellt och nytt som de verkar tro. Var de för unga för att lyssna på Depeche Modes låt "Master and servant" på 80-talet?
Vad Zandén/Gyllenhammar missar är att det (dessbättre) varken är eller har varit jämställdhetspolitikens syfte att reglera vårt intima liv. Orwells kärleksministerium finns inte i sinnevärlden. En reform som individualiserar föräldraförsäkringen, vilket socialdemokraterna nu öppnat för, kan skapa mer lika chanser på arbetsmarknaden och ge barnen ökad möjlighet till kontakt med båda sina föräldrar, men den utlovar inte att vi får det skönare i sängen.
Detsamma gäller integrations- och socialpolitikens inverkan på människors relationer. Även om det då och då (senast från hjärnforskaren Annica Dahlström) kommer förslag om inrättande av statliga bordeller, av någon anledning nästan alltid med sikte på männens behov, inser de flesta att inte ens den bästa av välfärdsstater kan garantera att alla hittar en sexpartner. Samhället bör öka chansen för att människor möts, t.ex. genom att motarbeta krogdiskriminering och segregation samt subventionera en deltagande kultur, men mer än så kan det inte göra.
I Runtikrims reportage betonas kategoriskt att en kärleksrelation mellan en vårdare och en intern är förördande för de inblandade, och oftast leder till att vårdaren förlorar sitt jobb. Just detta måste givetvis vara kriminalvårdens och fackets inställning. Men de förfogar inte över några särskilda tvångsmedel mot den vårdare som själv fattar beslutet att det är värt att offra karriären för det mirakel som är kärleken. Inte heller förbjuder välfärdsstaten Zandén/Gyllenhammar eller någon annan att leva ut sin sexualitet så länge det sker mellan vuxna människor under ömsesidigt samtycke.
Så visst, låt oss erkänna våra förbjudna lustar. Men låt oss inte lägga dem till grund för rikets jämställdhetspolitik.
David Munck
(21 artiklar)
4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Tänkvärt på många sätt. Om det finns för få kvinnliga mördare för oss karlar att tända på - vem vet.
Liten reservation dock vad gäller Annica Dahlström. Hon verkar gilla att provocera, men hennes bok Könet sitter i hjärnan är intressant. En annan hjärnforskare sade att vi vet en sak ifall föräldraförsäkringen blir delad, och det är att barnmisshandeln kommer att öka.
Det är då man undrar: var kommer barnen in?
För övrigt anser jag att alla antidiskrimineringslagar bör avskaffas. Näringsidkare som t.ex. restaurangägare bör ha rätt att välja sina gäster. Idén om lagar mot diskriminering är importerad från USA och alltså uppkommen i ett annat slags samhälle, ett där man importerade negerslavar.
Löneskillnaden mellan män och kvinnor är i Sverige försumbar när man tagit hänsyn till alla faktorer inklusive produktivitet. Möjligen är männen då närmast underbetalda.
Exakt varför skulle en personalchef som ofta är en kvinna säga att -Ja, egentligen tänkte vi bara ge dig så här mycket i lön, men bara för att du är karl så får du en slant till.
Den dagen den frågan får ett vettigt svar är jag beredd att tänka ett varv till.
Jag tror att jämställighetspolitik och val av kärlek är styrt av väldigt basala överlevnadsstrategier som vi inte själva styr över.
Ingen chef ger en man mer betalt bara för att det är en man. Däremot ges ofta fördelar till de som agerar som om de skulle vara värda mer. Håll dig väl med ledarna och tänkbara ersättare, så ökar din egen chans till överlevnad. De fåtal kvinnor som nått höga positioner är i de flesta fall kvinnor som själva tar plats och därmed spelar på samma arena som männen. Dessa kvinnor behöver inte vara mer maskulina än andra kvinnor men de måste vara mer självcentrerade och få andra att uppfatta dem som ledare. Visst skulle det vara bra om höga positioner enbart skulle styras av kompetens, men det är sällan jag ser det i verkliga livet.
Att kvinnor eller män attraheras av våldsbenägna personer är enligt mig helt evolutionsmässigt logiskt. Tyvärr är makt och kärlek något som vi ofta låter reptilhjärnan styra över. Intellektuellt kan man övertyga en person om att det inte är ett bra val att välja en mördare framför en trevlig och snäll person. Men hjärnans kärlekskemi följer inte logiken.
Vi är väldigt mycket djur och mycket lite intellektuellt högre stående varelser.
Du kan aldrig resonera dig fram till kärlek eller makt hur sorgligt de än må vara.
Det är synd om människan.
Ambassadörsdottern som var anklagad för att ha smugglat knark från Thailand och avtjänade de sista åren på Hinseberg fick också intressebrev från män. Hon hade blivit känd via media.