Poppsykologerna fördummar befolkningen

"Dom e överallt". Olle Ljungströms slagdänga från mitten av 90-talet är en passande beskrivning av deras framfart de senaste åren. De sitter i TV-soffan, sommarpratar i radion, skriver självhjälpsböcker, åker på föreläsningsturnéer landet runt, bloggar, twittrar och kvittrar överallt. Med sina unika metoder som garanterat (ta deras ord på det) leder till ett bättre liv nästlar de sig in hos män och kvinnor som mår dåligt och behöver hjälp, i TV-soffan i egenskap av självutnämnda experter som vågar och kan ge svar på allehanda frågor om mänskligt beteende, hos företag som behöver inspiration (och tyvärr även kunskap) på kickoffs och internutbildningar. Vi talar om poppsykologerna (hädanefter PP) som säljer Stairway to Heaven. Det är bara att kliva på rulltrappan (köp boken) och stå still (dvs. ingen större ansträngning krävs) så är du snart uppe bland molnen, känslomässigt såväl som ekonomiskt.

De kommer i alla möjliga skepnader. Tjejen som varit på botten men hittat tillbaks och nu vill förmedla sin erfarenhet om hur självkänslan gick från noll till kusligt högt och hur också vi andra genom enkla steg kan bygga upp vårt raserade självvärde. Den mångsysslande unga mannen som via studier av kommunikativa och mentala tekniker som NLP, hypnos, skådespeleri, trolleri och psykologi hittat nya sanningar och som genom sin roll som programledare för en TV-serie om psykologi nu fått en seriös stämpel och kan sprida sin blandning av pseudovetenskap och trolleri i böcker om tankeläsning. Men exemplen kan mångfaldigas, och fler verkar de bli.

De är den nya tiden snokoljeförsäljare för själen. Renässansmänniskorna som sett det ljus i tunneln som tusentals forskare i psykologi under åratal och ändlösa studier måste ha missat och nu kan leverera lösningen med stort L och hemligheten med stort H. Medicinmännen och kvinnorna med de karismatiska gesterna och de snabba tungorna. De väljer såklart att inte gå under sitt rätta namn, poppsykologer (eller pseudopsykologer för den som så önskar) utan döljer sin pseudovetenskapliga bakgrund förtjänstfullt genom bruk av mer seriöst klingande titlar, inte sällan innehållande termen coach (ex. mental coach, NLP coach, livscoach, ledarskapscoach, karriärcoach etc.). Ofta påvisar de ytterligare belägg för sin trovärdighet genom uppvisande av olika seriöst klingande pseudobevis på genomgången utbildning (ex. certifierad, diplomerad, ackrediterad etc.).

PP kan generellt delas in i tre kategorier, där de två första är klart mest förekommande.

- De helt självlärda. Dessa har det gemensamt att de har egna erfarenheter som de vill berätta om. Det stannar dock sällan vid enbart en återgivning av egna upplevelser och erfarenheter, utan problemet uppstår när de också generaliserar sina upplevelser och erfarenheter till att bli allmängiltiga sanningar som kan tillämpas av alla. Här återfinns exempelvis de som haft en svår bakgrund som de mot alla odds lyckats ta sig ur och nu vill berätta om för att andra ska kunna vandra samma väg, de framgångsrika idrottsstjärnorna som vill berätta om sin karriär och vilka tankar som bör röra sig i en vinnarskalle, och företagsledarna som vill berätta om deras vägar till framgång inom näringslivet via sinnrika affärsstrategier. Generellt utgör deras egna erfarenheter och anekdoter navet i deras budskap och det är dessa som de framförallt även tar till då de någon enstaka gång blir ifrågasatta. Att de håller hårt just vid sina egenberättelser hänger förmodligen ihop med att dessa är ganska vattensäkra för kritik (Vad menar du? Jag upplevde det jag upplevde och var ju där?). De slutsatser man dragit från erfarenheterna däremot är vidöppna för kritik. Blir de kritiserade för att inte ha utbildning på området eller för att syssla med ovetenskapliga metoder eller antaganden dyker inte sällan ett standardförsvar upp: "men jag har erfarenhet från riktiga livet, det är viktigast". Någonstans verkar det finnas ett antagande att vetenskap och forskning sysslar med någon slags alternativ verklighet och därmed inte är lika sann och trovärdig som riktiga verkliga erfarenheter från verkliga människor som faktiskt varit där det hänt. Sanningen är snarare tvärtom. De vetenskapliga metoderna syftar till att skapa en så pass korrekt och objektiv bild av verkligheten som möjligt. Enstaka individers upplevda erfarenheter är däremot allt annat än objektiva och utgör allt som oftast en förhållandevis skev beskrivning av verkligheten som vi snart kommer till.

- Den andra kategorin är de upplevt utbildade. Till skillnad från kategorin ovan talar denna grupp gärna och mycket om sin skolning då denna är basen för hela verksamheten. I själva verket befinner sig dessa PP en bra bit in i den ovetenskapliga vildmarken. Att bli fullt införstådd och bevandrad i läran kräver dock inga fyra-fem års heltidsstudier vid universitet eller högskola. Det räcker ofta med några intensivt sammanhängande och känsloladdade utbildningsdagar på någon kursgård arrangerad i privat regi. Därefter kan man stolt, men dyrt, kvittera ut sin nya titel som certifierad, diplomerad, eller ackrediterad coach av något slag, en titel som onekligen kommer att glimra snyggt på hemsidor och visitkort och som berättigar till ett saftigt arvode. Det är inte ovanligt att återfinna PP som innehar personliga erfarenheter likväl som upplevd utbildning, där helgkursen möjligen gett ytterligare belägg för sanningshalten i de egna erfarenheterna. Denna kombination gör att deras utsagor blir trovärdigare, och potentiellt sett farligare, då kursen gett dem en enkel tilltalande begreppsapparat att hänga upp sina upplevelser på. Typexempel på representanter inom denna kategori är certifierade coacher i NLP (neurolinguistisk programmering) eller kommunikologi samt diplomerade mentala rådgivare. NLP är en uppsättning metoder och tekniker som syftar till att åstadkomma förändring och utveckling hos individer genom bland annat avkodning av kroppsspråk och verbalt språk. Metoden är väldigt vanligt förekommande i coachingkretsar som en metod för att vägleda en annan individ mot önskvärda tillstånd och resultat. NLP granskades redan i slutet av 80-talet av det nationella vetenskapsrådet i USA och slutsatsen var att metoden inte håller för de positiva utsagor som dess anhängare förespråkar. Idag, tjugo år senare, lyser fortfarande forskningen med sin frånvaro. Dilemmat med begreppet coach är att det är världens enklaste sak att själv anamma denna titel, vilket gör att i stort sett vem som helst kan göra det och därmed vinna oförtjänt trovärdighet. Tittar man på forskningen på coaching så är det ett krasst faktum att den i stort sett lyser med sin frånvaro. I en artikel i den vetenskapliga tidsskriften Australian Psychologist från 2007 av Anthony M. Grant och Michael J. Cavanagh i vilken man granskade forskningen på coaching konstaterades att det sedan 1980 publicerats färre än tio utfallsstudier på coaching med godtagbar vetenskaplig design. Således kan man knappast säga att coaching kan anses som evidensbaserad. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära att olika former av coaching inte kan ha sitt värde och vara till hjälp för människor i olika sammanhang, men variationen på kompetens och tillförlitlighet i gruppen coacher är sannolikt avsevärd.

- I kategori tre återfinner vi de som faktiskt genomfört utbildning på universitet eller högskola och även har examen men som uttalar sig långt utanför sitt expertområde. Det kan vara personer som har läst psykologi på kandidat eller mastersnivå, legitimerade psykologer, läkare och även disputerade forskare. Även om PP som tillhör denna kategori är avsevärt färre till antalet jämfört med kategori ett och två så är de potentiellt sett särskilt farliga då de lätt kan få oförtjänt allmän trovärdighet och "carte blanche" att uttala sig fritt om allt tack vare sina forskar- eller doktorstitlar. Att de sedan i regel inte har någon status eller trovärdighet i forskarsamfundet låter de gärna bli att berätta om. Varför personer i denna kategori väljer att bedriva PP kan man enbart spekulera om. Kanske har man sovit sig igenom kurserna om vetenskaplig metod, kanske tycker man att sanningen är alltför grå och tråkig eller kanske ser man en möjlighet att tjäna pengar genom att tumma lite grann på den. Det är hursomhelst olyckligt att deras titel ger dem en trovärdighet hos människor som sätter sitt lidande och sina problem, sin tid och sina pengar (ibland även skattebetalarnas pengar) i deras pseudovetenskapliga händer.

PP uppvisar oftast ett antal typiska kännetecken. Dessa är:

- De erbjuder i regel tämligen enkla sanningar på komplexa problem, ofta i form av så kallade steglösningar (tre steg, fem metoder, fyra hörnstenar etc.).

- Deras metoder och kunskap tenderar att generaliseras om allt på allt för alla. "Lösningar für alle" så att säga. Efter att ha kommit fram i rampljuset genom att skriva en bok om ett förhållandevis smalt område, t ex självkänsla, perfektionism eller mental träning sitter de snart och kommenterar vitt och brett utanför sitt ursprungliga specialområde inom vilket de åtminstone innehar någon form av självupplevd kompetens eller erfarenhet.

- De är ofta skickliga på att sälja sig själva. Likt produkterna på TV-shop motsvarar kvaliteten på innehållet sällan den tilltalande paketeringen men tack vare det förföriskt säljande omslaget (enkla sanningar till ett bättre liv som fungerar på alla jämt) finns oftast ingen anledning att skärskåda innehållets trovärdighet eller förankring. Receptet är att hålla sig på ytan, via anekdoter med hög igenkänningsfaktor, och till varje pris undvika djupare analys som en enkel kritisk vindpust skulle rasera. Lyckligtvis (eller rättare sagt olyckligt nog) verkar inte PPs publik vara särskilt intresserade av att tänka kritiskt. Varför skulle man? Har man investerat tid, pengar och engagemang i något så tillhör det dessvärre inte den mänskliga naturen att förhålla sig sunt kritiskt till detsamma. Snarare inträffar inte så sällan en sorts sektliknande försvar av PP och hans/hennes metoder. Att kejsaren egentligen är mycket tunt klädd, nästintill naken, kräver egentligen ingen examen i raketforskning för att upptäcka.

- Självkritiken och det kritiska perspektivet lyser med sin frånvaro. Clint Eastwood, i rollen som Dirty Harry, slog fast att " A man's got to know his limitations". Detta är ett citat få PP verkar känna till eller sympatisera med. Begränsningar finns inte och får inte finnas.  Lika sällan som man får höra en PP svara "det vet jag faktiskt inte" får man höra dem yttra något kritiskt om sin egen metod. Kanske hänger det ihop med det intressanta förhållande många PP och de läror (t ex NLP) de följer, verkar ha med negativa yttringar som till exempel ordet "inte". En kärt omfamnad devis som ofta upprepas är att hjärnan tydligen har svårt att förstå detta ord. Därav följer att man till varje pris bör undvika att tänka eller uttala det och enbart fokusera på det positiva. Resultatet blir lätt en konstlat klämkäck och överpositiv attityd som möjligtvis känns mysig i början för en själv och omgivningen men som knappast är särskilt funktionell i längden. Det är tämligen absurt men också relativt enkelt att motbevisa hypotesen om ordet "inte" genom följande ge följande enkla instruktion till en individ: "Gå inte ut på balkongen och hoppa ner". Ifall ordet "inte" är omöjligt för hjärnan att förstå så kommer personen således att hoppa. Det går ju heller inte att säga att personen väljer att låta bli att hoppa av den enkla anledningen att han eller hon "inte" önskar det eftersom även detta skulle leda till att han eller hon hoppade. Kopplat till bristen på självkritik har intressant forskning i psykologi visat att inkompetens inte bara hänger ihop med att man gör ett sämre jobb utan även med en tendens att överskatta sin egen kompetens och en oförmåga att inse sin egen brist i kompetens (Kruger & Dunning, 1999: "Unskilled and Unaware of it: How difficulties in recognizing one's own incompetence lead to inflated self-assessment"). En anledning till att många PP aldrig kritiserar sig själva eller sin metod och generellt överskattar sin egen kompetens är sannolikt att de helt enkelt inte är kompetenta nog inom området ifråga (en uppenbar risk med självlärdhet och kortare helgkurser) och därmed även saknar redskapen för att kunna reflektera kritiskt över det man gör. PP är därmed ofta lyckligt ovetande om allt det de inte vet och problemen/fallgroparna med den kunskap de tror sig inneha. Oförmågan att inse sin inkompetens hänger även ihop med frånvaron av relevant kritik. Människor blir generellt sällan kritiserade i vardagen ("har man inget snällt att säga ska man inte säga något alls") och detta gäller i synnerhet PP. Förlag, media och deras kunder applåderar blint och lyriskt medan potentiella kritiker muttrar och suckar tyst istället för att göra sin röst hörd. När någon trots allt någon gång bidrar med ett kritiskt perspektiv mottas sällan detta med öppna armar och förståelse utan snarare med taggarna utåt och standardfraser som att forskningen inte har svar på allt och att det viktigaste trots allt är erfarenhet. Inkompetens hängde i studien ovan även ihop med en oförmåga att korrekt bedöma andras kompetens i området. En spegling av detta får man om man granskar de (få) källor PP anger för sina påståenden i böcker mm. Tyngsta referenserna i böcker är ofta andra PPs böcker, artiklar i veckojournaler eller dagstidningsartiklar från kvällspressen; kort och gott allt annat än trovärdig information.

En viktig aspekt som många uppenbart har missat är att PP egentligen främst sysslar med underhållning och inspiration, inte kunskapsförmedling. Många verkar tyvärr ha problem (framförallt de själva men även deras konsumenter) att skilja på vad som är just underhållning och inspiration och vad som är kunskap. De flesta PP nöjer sig dock inte med att sälja sin metod till individer och företag som underhållning utan försöker ofta sprida sin metod som generell kunskap om området. De vill paketera om sina egna erfarenheter till en generell metod som ska hjälpa och vara giltig även för andra och på så sätt även vara folkbildande och bidra med kunskap till området gällande t ex coaching, ledarskap, självkänsla, eller mental träning. Ivrigt påhejade av bokförlag med smak för det enkla och folkliga som säljer bygger man ut sina högst subjektiva upplevelser och tankar till ett helt nytt revolutionerande teoribygge som upplevs stå stadigt i verkligheten och nu kan förändra världen.

Det största problemet är dock inte PP själva och deras högst tveksamma metoder utan den totala brist på kritiskt perspektiv och ett kritiskt filter hos förlag som lanserar deras böcker, hos TV-kanaler som tar in dem som gäster i morgonprogram och som programledare, hos dagstidningar som tar in debattartiklar från PP eller bygger sensationella reportage på deras personer och metoder, hos företag som tar in PP som konsulter och låter dem frälsa ledningsgruppen och sprida mysfaktor bland personalen till ockerpris, hos skolor som baserar viss undervisning eller personalvård på PPs metoder, och hos privatpersoner som köper deras metoder hela utan att tugga.

Sällan eller aldrig hör eller läser man tämligen enkla men i sammanhanget högst relevanta frågor som: Vad baserar du din metod/teori i? Hur vet du att den fungerar (förutom att du själv säger det?). Vad är svagheten/problemen med din metod? Hur kommer det sig att dina metoder går stick i stäv med det som har stöd i forskningen? Av någon anledning passar inte kritiska, rationella frågor i dessa sammanhang. Kanske skulle de bryta magin, blåsa bort det förrädiskt vackra luftslott som byggts upp i intervjun/boken att allt är möjligt för alla bara man verkligen vill och tror på sig själv. Kanske är inte de som intervjuar eller recenserar PPs böcker i tidningar tillräckligt skolade i kritiskt tänkande. Kanske är de inte motiverade/har inte tid/har inte tillåtelse av chefen att gräva djupare och ge en mer nyanserad bild. Kanske är inte nyanserat och komplext tillräckligt sexigt jämfört med snabbt, naket och enkelt. I vissa stunder kan man undra om dessa PP blivit stämplade som "untouchables" av media, utrotningshotade (trots att de bara blir fler och fler) och därmed inte granskningsbara.

Vilka år det då som syndat och skulle behövt ett rejält kritiskt filter?  Ett axplock av de många exempel där ett kritiskt filter uppenbarligen saknats är:

- TV4 Nyhetsmorgon som regelbundet tar in PP som gäster och hyllar dessa i morgonsoffan. För några år sedan var det den omtalade mentala rådgivaren, mest känd för att ha rekommenderat en av våra mest framgångsrika golfspelare att äta lavasand, som fick sprida sin visdom på lördagsmorgnarna. För närvarande har man en annan PP, som på TV4 tituleras "livscoach" (certifierad dessutom), i sin expertpanel.

- TV3 som under 2007 lanserade ett program där en bästsäljande PP inom området självkänsla fick härja fritt och med sin egen högst ovetenskapliga metod leka legitimerad psykolog med personer med verkliga problem. På personens hemsida står bland annat följande att läsa: "Mitt träningsprogram för att stärka självkänslan fungerar för alla, oavsett ålder, kön eller yrke och jag vägleder lika ofta privatpersoner som chefer och skolklasser". TV3 gjorde uppenbarligen ingen som helst ansats till att granska bevisen för detta, och med bevis avses då inte anekdoter och personliga vittnesmål utan kontrollerade vetenskapliga studier. Kort om forskningen på självkänsla kan man säga att den inte stämmer överens med den enkla bild som målas upp i PPs böcker och att begreppet är bra mycket mer komplicerat och mångbottnat än så. Några enkla tips eller kortare stegmodeller för att förändra självkänslan med stöd i samma forskning lyser även med sin frånvaro.

- SVT2 som i sin uppenbart seriösa programserie om psykologiska experiment, Hjärnstorm, väljer en ur kunskapssynpunkt högst tveksam NLP inriktad PP med epitet "psykologisk illusionist" och "expert på omedveten kommunikation" som styrman och programledare.

- Förlag som Natur och Kultur, som köpt upp förlaget Brainbooks där publikationslistan sänder en besk eftersmak i munnen på de flesta seriösa forskare inom psykologin, eller VIVA Förlag som passar på att smyga in referenser till högst ovetenskapliga men bästsäljande böcker om självkänsla från en svensk PP i översättningen till en seriös engelsk bok om KBT och självkänsla.

- Sportnytt, Radio P4 och GP som 2007 okritiskt rapporterade om en lika ovetenskaplig som mediahypad studie om mental träning och inlärning i golf utan att även erbjuda läsarna en nyanserad motbild. Sportnytt och TV4 sporten har dessutom vid upprepade tillfällen intervjuat diverse PP för att förklara idrottares lyckade eller mindre lyckade prestationer. Många av deras utsagor är rena felaktigheter och saknar helt stöd i forskning, men icke desto mindre tillfrågas de gång efter gång.

- Dagens Nyheter som nyligen publicerade en artikel av den amerikanske kolumnisten David Brooks i vilken han ger en fullständigt felaktig bild av vad forskningen säger om vad som är bra chefs- och ledarskap. Brooks må skriva i New York times och ha ett gott anseende i journalistiska kretsar, detta berättigar inte att DN okritiskt låter honom fara med vilseledande information till alla våra chefer och ledare som därmed riskerar göra livet surt för sina medarbetare och anställda.

Att kvällstidningar, populärtidskrifter och tills viss del vissa TV-kanaler regelbundet helt kapitulerar för pseudokunskap, skvaller och myter har vi vant oss vid. Men att även mer seriösa medier visar tecken på totalt frånvaro av kritiskt perspektiv är högst olyckligt och lätt skrämmande utifrån ett kunskapsperspektiv.

Media verkar som sagt älska PP. En anledning kan vara att de helt enkelt gör bra TV. De är vältaliga, passionerade, inspirerande, karismatiska och mycket närvarande i rutan, de kommer ofta från en tuff bakgrund, har svar på allt och tom enkla svar som alla förstår, kan leverera enkla lösningar på de stora livsstilsfrågorna som berör och stör oss alla (hur ska jag bli lycklig, hur ska jag bli smalare, hur ska jag bli framgångsrik, hur ska jag få ett jobb?). Kort sagt, de är den nya tidens livsprofeter som genom underhållning förklädd till kunskap visar oss andra dödliga vägen till ett bättre liv. Dessutom är de levande (till skillnad från andra tråkiga experter med omständliga svar). Tack vare medias förkärlek för färgstarka individer med enkla sanningar blir exponeringen och genomslaget av PPs metoder och idéer ofta omfattande. Enligt trosföreställningen att det som sägs i TV och tidningar givetvis måste vara sant och riktigt blir PP i folkmun även trovärdiga och attraktiva. Har man dessutom skrivit en bok så är det man säger lika sant som att tisdagen följer på måndagen för inte kan man väl författa en bok om man inte vet vad man talar om?

Inte sällan lyckas PP utmärkt i sina pseudovetenskapliga korståg tack vare generös exponering i media. Att grunden i dessa metoder och böcker i bästa fall är kraftiga förenklingar av vetenskapliga forskningsrön men dessvärre oftast utifrån samma rön är direkt felaktiga eller missförstådda har det pratats tyst om. Till och med från yrkesgrupper som borde vara särskilt på sin vakt mot och drabbade av sådan pseudovetenskap, som t ex legitimerade psykologer, har det varit förvånansvärt tyst i debatten. Ytterligare ett problem är att kritiska utvärderingar av PPs metoder lyser med sin frånvaro. Därmed bör de enligt konstens alla regler anses som icke tillförlitliga. Förmodligen beror bristen på utvärdering på en kombination av: (a) att teorin/metoden är formulerad på ett sådant vis att den inte går att förkasta eller dementera (och därmed ganska perfekt för deras syfte), (b) att PP inte är utbildade att kritiskt utvärdera vare sig sina metoder eller sig själva, och (c) att de inte är intresserade av att utvärdera sig själva och sina metoder.

I de flesta fall baseras PPs metoder antingen på självupplevd erfarenhet (främst kategori 1 ovan) eller på någon annans hopsnickrade teori vars recept oftast är grova misstolkningar av seriös forskning, en gnutta egna upplevelser och ett stänk av myter kryddad med naivt önsketänkande (kategori 2 ovan). En relevant fråga är varför vi inte kan lita på självupplevd erfarenhet som bas för kunskap? Forskningen har under många år visat att vi människor generellt har en del svagheter när det gäller att dra korrekta slutsatser av informationen vi möter. När vi samlar in och använder information använder vi redskap som gör det lättare för oss att snabbt skapa en uppfattning om saker och för att fungera i vardagen. Vi använder m.a.o. en hel del tumregler och tankemässiga genvägar som gör livet lättare. Problemet är att dessa snabba genvägar ofta leder oss in på fel stig. Överlag drabbas vi ständigt av kognitiva illusioner, tankevurpor som leder oss snett. Vi har bl.a. en tendens att se mönster och tolka mening i händelser som egentligen är slumpmässiga. Slumpmässiga händelser omtolkas till mening och mönster och metoder byggs slarvigt upp på dessa illusioner. Vi har även en benägenhet att söka och hitta stöd för det vi redan tror på och använder ofta så kallade top-down processer. Förväntar jag mig att min metod har gjort mig friskare så kommer jag även att hitta stöd för detta. Information som stöder detta tas in och läggs på minnet, medan all den information som talar emot min metod eller hypotes undviks att tas in eller glöms bort. Ännu en illusion som ställer till det för oss är att det som finns tillgängligt och tydligt runt oss gör större intryck än abstrakta slutsatser baserade på statisk. När en PP lägger fram stöd för sin metod genom att lyfta fram enskilda tillgängliga konkreta fall "jag ska berätta för er om Kalle som jag jobbade med..." eller "jag har fått massor av e-mail från folk och alla säger att min metod fungerar" så blir vi lätt lurade av tillgängligheten och tydligheten i informationen. Att det inte bevisar något alls glöms lätt bort. Som enskilda forskare om oss själva och vår omvärld är vi långt ifrån perfekta.

Givet alla dessa svagheter i vårt sätt att hantera information om oss själva och andra framstår det tydligt att självrapporterad erfarenhet och anekdoter knappast är en bra och säker grund för kunskap. Det är pga. dessa kognitiva illusioner och mentala genvägar som de vetenskapliga metoderna behövs och som kunskap baserad på systematisk forskning är något helt annat att luta sig mot för enskilda individer, företag, politiker och professionella jämfört med enskilda PPs kunskapsmässiga fuskbyggen och luftslott.

Vår tilltro till de tankemässiga illusioner som ovan beskrivits är även centrala för att besvara frågan varför många upplever att PPs metoder fungerar när de inte har stöd i forskning. Det finns många helt naturliga förklaringar till detta. En vanlig förklaring har att göra med den naturliga variationen i vårt beteende och vårt känslotillstånd. Vi upplever sällan någon rakt linjär, positiv, utveckling av våra prestationer och vårt välbefinnande. Detta skulle i så fall innebära att vi presterade bättre för varje gång vi försökte och att vi mådde bättre dag för dag. I stället gör dagsform, fysisk och psykisk status, hur vi sovit och ätit etc. att vi ibland mår och presterar bra och ibland mindre bra. Den naturliga variationen gör att vi kommer att uppleva perioder då vårt välbefinnande och vår prestationsförmåga sjunker. Det är i sådana perioder man oftast söker hjälp och är extra mottaglig för den PP som säger sig sitta på botemedlet. Om en person börjar bruka PPs metoder då den befinner sig i en nedåtgående fas, alternativt har nått botten, så kan tre saker inträffa: (1) Personen kan bli bättre vilket då ses som ett bevis för att metoden hade avsedd verkan, (2) prestationsförmågan kan stabiliseras, vilket kan gälla som bevis för att metoden hjälpte till att bromsa upp det negativa förloppet, (3) prestationskurvan fortsätter nedåt, vilket kan tolkas som att graden/dosen av metod inte varit tillräcklig, vilket kan leda till ökad dos och tillförsel av nya tekniker. Förr eller senare så tar den naturliga variationen hand om välbefinnande- och prestationskurvan och vänder denna uppåt och då kan man se detta naturliga trendbrott som bevis på att PPs metoder hade avsedd verkan. I forskningen kallas detta för "regression to the mean". Människor har väldigt svårt att se igenom sådana falska effekter och kopplar därför samman välbefinnande och prestation med de metoder de använt och tror/hoppas på. Har man dessutom investerat både tid och pengar i PP och dennes metod upplever man sannolikt även ett starkt känslomässigt engagemang som gör att metoden inte värderas på särskilt rationella grunder. Man har därmed ännu svårare att se igenom illusionen.

En annan vanlig förklaring går att tillskriva den så kallade placeboeffekten. Denna innebär att vår tro på och positiva förväntan av en metod kan göra att vi får en effekt. Detta kan dels förklaras genom att vi tenderar att uppmärksamma sådant som bevisar vår förväntan, och blundar för det som motbevisar vår förväntan. Placebon kan också förklaras indirekt genom att den gör oss mera avslappnade, vilket kan leda till en förbättrad prestation. Problemet är att placebon erbjuder en genväg ifrån att ta itu med och angripa det verkliga problemet och orsaken till detta. Risken finns då att tekniken endast leder till en tillfällig symptomlindring. Dessvärre så har placebo i populärvetenskapliga kretsar nästan fått en positiv stämpel. Detta är något som oroar då det kan finnas en risk för att bruket av placebo leder till att man ignorerar de verkliga problem man kan ha och, i stället för att ta tag i dessa en gång för alla, gör sig beroende av olika placeboterapier.

Psykologi utgör en speciellt fertil mylla för charlataner och pseudoexperter. Kanske hänger det ihop med att det är något knepigare att exakt mäta självkänsla, depression och motivation jämfört med att mäta röda blodkroppar, tjocklek på ben eller förekomsten av cancerceller. Psykologi som område anses därför inte alltid lika konkret som t ex fysiologi och medicin. Tack vare denna upplevda flummighet ser förmodligen många PP möjligheten att dyka in och göra sig ett namn och en hacka. "Då allt upplevs vara relativt när vi pratar mentalt och psykologi bör ju min egenbyggda metod stå sig lika bra som allt annat? Bara jag säljer den snyggt och smart". Forskare, som har koll på den säkraste metoden hittills för kunskapsuppbyggnad, den vetenskapliga metoden, och därmed kan skilja agnarna från vetet är sällan särskilt intresserade av eller skickliga på att sälja det de vet och kan. Så här finns ett vakuum, ett gap som luktar möjligheter och karriär. Inte minst i tider av arbetslöshet där mer eller mindre seriösa företag på uppdrag av staten ska snabbutbilda och få ut mängder av så kallade jobb-coacher på fältet.

Egentligen borde det hela vara komiskt, och visst förlänger säkert PP indirekt livet på de som har sitt kritiska filter intakt genom att locka till många goda skratt och leenden av det absurda de ibland förespråkar. Men tätt bakom de komiska inslagen lurar en mycket större tragik. Det största problemet med PP är att de distraherar människor från det som har större sannolikhet att fungera och hjälpa. "Opportunity cost" är ett begrepp som förekommer frekvent inom ekonomi men även inom medicin. Det betyder enkelt uttryckt det man kunde gjort, men inte gjorde, på grund av att man blev distraherad av att göra något mindre användbart eller effektivt. Ben Goldacre drar i sin bok utmärkta Bad Science begreppet ett steg längre och pratar om "opportunity costs of bullshit" som en beskrivning av de många nya kurerna och metoderna inom hälsobranschen. Samma begrepp kan användas för att beskriva riskerna med PP. Nonsens och pseudovetenskap, flashiga trolleritrick och enkla sanningar, distraherar och stjäl uppmärksamheten från det som faktiskt har stöd i forskning och därmed har större sannolikhet att fungera. Det frustrerande i sammanhanget är att vi redan har många verktyg som fungerar, de lösningar som krävs, men att dessa inte kommit ut på ett lättförståligt och bra sätt. Gamla och redan beprövade metoder som har stöd (t ex ät vettigt, motionera regelbundet, sov vettigt, håll dig generellt aktiverad och syssla med något som du upplever som meningsfullt för ett långt och lyckligt liv) upplevs kanske även som tråkiga, långsamma och energikrävande. Att välja det gamla beprövade men mödosamma framför det nya, snygga, enkla och snabba ligger inte alltid i den mänskliga naturen, om man uttrycker sig diplomatiskt.

I förlängningen innebär den okritiska hanteringen av PP även en risk för allmänt fördummande och brist i kritiskt perspektiv hos befolkningen. Istället för upplysning och utveckling innebär en god del av PPs metoder och antaganden två steg tillbaks. När man förespråkar att en avgörande aspekt av mänsklig prestation handlar om vilken hjärnhalva som används och tränas eller att enbart visualisering (att se andra utföra rörelser och sedan själv föreställa sig att man genomför dem) utan vanlig träning skulle ge lika stor eller större effekt än vanlig träning i golf för nybörjare är vi tillbaks 20-30 år i tiden och det vi trodde då. Utifrån ett folkbildningsperspektiv utgör detta ett problem och hindrar även spridningen av rön som har stöd av forskningen.

I en allt mer komplicerad värld där den systematiskt utvecklade kunskapsmassan via forskning kring människans beteende, tankar och känslor ständigt ökar, är det högst olyckligt att enkla sanningar och tomma luftslott byggda på enskilda människor anekdoter dominerar. Det utgör knappast ett gott klimat för utveckling och ökad förståelse för oss själva och vår omvärld.

Utifrån ett bredare samhällsperspektiv kan man koppla ihop problemet med det okritiska förhållandet till PP och deras metoder till det Damian Thompson i sin bok med samma namn beskriver som "counterknowledge", dvs. desinformation som är förklädd till seriös fakta/kunskap men som egentligen går emot det man har stöd för i forskningen. Denna "pseudokunskap" är så tjusigt förpackad, ofta tillsammans med fakta som faktiskt har stöd/visst stöd i forskningen, att den riskerar att smyga in i var mans och kvinnas hem, hos myndigheter, journalister, politiker och i skolan Hit hör bl.a. olika konspirationsteorier, diverse hälsokurer, alternativmedicin och dieter. Ytterligare två fenomen som kan kategoriseras under counterknowledge är Brain-Gym och The Law of Attraction. Brain-Gym består av ett antal olika kroppsliga övningar med syfte (garanti) att förbättra inlärning och prestation bl.a. i skolan och inom idrotten. Trots att Brain-Gym baseras på ytterst skrala eller obefintliga vetenskapliga belägg har företeelsen bl.a. spridit sig in i det brittiska skolsystemet. Law of Attraction blev känd via filmen The Secret och förespråkar att tankar och känslor har förmågan att via energi påverka yttre betingelser som pengar mm. Med andra ord, tänker man riktigt mycket på en ny bil, ny partner eller nytt jobb, och känner för dessa tillräckligt starkt, kommer tankarna och känslorna att attrahera en ny bil, partner eller vad man vill. Att dessa argument rimmar aningen illa med modern forskning inom såväl psykologi som kvantfysik behöver nog knappt nämnas. Det är med andra ord nonsens, nonsens som ändå fungerar som "opportunity cost of bullshit", för att ta Goldacres ord, och distraherar tusentals människor från att söka tillförlitligare råd och hjälp.

Ett skrämmande exempel på hur PP lyckas ta sig in i olika sammanhang kan vi hämta från allra högsta politiska nivå. NLP har tidigare nämnts som ett typexempel på pseudovetenskap. Icke desto mindre tog Bill Clinton under sin tid som president råd av den världsberömde (vilket inte behöver stå i relation till kvalitet) NLP-coachen och motivationsgurun Anthony Robbins.

Vad är då vår slutsats? Ska vi förbjuda människor som upplevt svåra situationer och lyckats komma tillbaks att skriva böcker om detta? Ska vi hindra att deras historier och erfarenheter kan komma ut och kanske inspirera andra? Självklart inte. Det är viktigt att dessa berättelser kommer ut och läses/lyssnas på. Vi vill i denna artikel inte på något sätt förta PPs upplevelser eller bagatellisera de problem eller framgångar de beskriver. Vi har inget emot dem på ett personligt plan. Vi känner inte dem. Som personer är de tämligen ointressanta för oss. Det är det de säljer, egna erfarenheter förklädd till upphöjd allmän kunskap vi reagerar mot, men framförallt allmänhetens och medias okritiska hantering av denna så kallade kunskap. Här krävs ett allmänt uppvaknande på bred front.

I en tid då information ständigt sköljer över oss är behovet av ett kritiskt filter, ett "bullshit-filter" större än någonsin. Barn och ungdomar, som lever en stor del på Internet och använder denna som informationskälla där trovärdig information och kunskap ständigt blandas med myter, nonsens och counterknowledge behöver det kritiska filtret för att sortera trovärdig information från myter, fördomar och allmänt påhitt. Vi är inte de första som slår ett slag för att ett ökat fokus på kritiskt tänkande i skolan vore högst önskvärt (se t ex boken "Kritiskt tänkande" av Hultén och kollegor), men det tål att upprepas.

Privatpersoner med hälsoproblem behöver ett utvecklat kritiskt filter för att kunna göra kloka val för sig själva och sin hälsa och kunna navigera bland myriaden av de nya snabba metoder som lanseras av PP och istället rikta uppmärksamheten mot det som faktiskt har större potential att långsiktigt fungera.

Företagsledare och personalchefer behöver filtret för att kunna undvika att ta in PP och deras metoder som konsulter långsiktigt vid internutbildning eller liknande men även vid kortsiktiga events och uppstartsträffar som föreläsare. Frågan är om man vill ha underhållning eller kunskap? Många PP kan bjuda på underhållning och inspiration men där stannar det oftast. Förmågan att förmedla kunskap som står sig efter att man skrapat bort den flashiga ytan av träffande anekdoter och sedan kan generaliseras är tyvärr kraftigt begränsad. Man behöver ett filter som hjälper till att skilja på utbildning från inbillning. Annars kommer än fler företagsledare att vilseledas att tro att exempelvis Hersey och Blanchards teori om situationsanpassat ledarskap är att lita på, eller att Lean production filosofin har ett gediget vetenskapligt stöd.

Slutligen, något om varför vi skriver denna artikel. Som forskare känner vi ett ansvar att lägga oss i debatten. Vi är till och med betalade med skattepengar för att, förutom att forska och undervisa, kommunicera med omkringliggande samhället (den så kallade tredje uppgiften). I denna uppgift ligger inte enbart att föra ut sina egna studier och resultat utan även att medverka i den bredare debatten kring vad vi vet, och inte vet, om människors tankar, känslor och beteende. Motivet att skriva en artikel som denna är därmed inte trots och kinkighet för att vi upplever att PP stjäl prime-time tid till att synas i TV-soffan eller att vi inte säljer ett par hundra tusen böcker. Motivet är mer grundläggande än så. Vi är betalade och utbildade för att göra det. Det är vårt jobb.

Magnus Lindwall och Stefan Söderfjell (2 artiklar)

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] mot vad de kallar för populärpsykologin i ett debattinlägg på newsmill under rubriken ” Poppsykologerna fördummar befolkningen”.  Ett annat exempel när det gäller akademisk kritik är psykologstudenten Michel Howart blogg [...] Blogg:Har kritikerna av populärpsykologin rätt? « Lyckob, 2011-04-10, 19:00

[...] mot vad de kallar för populärpsykologin i ett debattinlägg på newsmill under rubriken ” Poppsykologerna fördummar befolkningen”.  Ett annat exempel när det gäller akademisk kritik är psykologstudenten Michel Howart blogg [...] Blogg:Filip Fors blogg » Har kritikerna av populärpsykol, 2011-04-10, 17:11

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/9697

162 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Snälla Magnus och Stefan. Ni har säkert vettiga synpunkter.
Men tror ni att det finns en enda människa här som orkar läsa denna snustorra, eeeeeeeeeevighetslånga text!
Jag är intresserad av ämnet och har som jobb att läsa texter, ändå gav jag upp innan jag nått halvvägs.
Stryk ner till en fjärdedel och gör ett nytt försök.

Permalänk | Anmäl #1 karlsson, 2009-08-27, 15:59

Jag orkade! Och jag blev överlycklig över att få läsa den här sunda vettiga artikeln! Karlsson beskriver faktiskt genom sitt inlägg precis det ni talar om...att allt måste paketeras i en lagom läcker form för att folk ska "orka" sätta sig in i något.

Något jag skulle vilja infoga, det är det här med föreläsare som agerar som standup-komiker. 5 minuter allvar, 10 minuter skrattsalvor så att det inte ska bli "för tungt" och ingenting är egentligen någonsin på riktigt.

En urbra artikel och jag hoppas att ni fortsätter skriva om detta.

Själv sätter jag ganska stor lit till modern hjärnsforskning. Jag tror att den kommer att kunna skopa ut en hel del av gammal psykologisk barlast som vi dras med.

Minns när jag tog upp Olweus forskningsrapport om mobbare som då var den enda i sitt slag (Hackkycklinga och översittare) och beskrev hans resultat för en skolekreterare som svara de att : "Säger han ja..." Så skopade hon utt flera års seriös forskning trots att man om man toge denna rapport på allvar skule ha anledning att radikalt ändra på de metoder som man använder vid olika skolor då det gäller mobbingförebyggande arbete.

Vi lever som någon skrev i ett tycka-tänka-känna-samhälle där var och en "vet" hur allting är. kunskapsföraktet sprider sig och det har nästintill blivit fint att vara obeläst och oengagerad.

Än en gång - tack för en riktig höjdarartikel! Den gav mig hopp om livet!

Permalänk | Anmäl #2 ann johansson, 2009-08-27, 16:32

Jag är övertygad om att jag instämmer med er på minst 95% av alla punkter. Men liksom Karlsson (#1) slutade jag på mitten. Det här är nog helt fel forum att skriva så långa artiklar på. När jag pluggar kan jag läsa 300 sidor per dag men när jag surfar på newsmill vill jag ha korta och koncisa artiklar och får jag inte det slutar det oftast med att jag lägger ner innan jag läst klart.

/en statistik-student

Permalänk | Anmäl #3 Carl Åström, 2009-08-27, 16:47

Tack för de fina vitsorden Ann, och tack för feedbacken om artikelns längd Carl Åström och Karlsson.

Stefan Söderfjell

Permalänk | Anmäl #4 Stefan Söderfjell, 2009-08-27, 16:48

Ja, jag håller absolut med i era åsikter, har läst halva och scrollat resten. Är också starkt kritisk till livstilscoacher och allt vad de heter.
Jag är alltså bara skeptiskt till tanken att man kan upplysa de "fördummade" genom att skriva artiklar som de inte orkar läsa.
Men det är ingenting ovanligt. Det är förhållandevis ofta som artiklar här på Newsmill vänder sig till de redan frälsta. För att inte tala om kommentarerna. :)

Permalänk | Anmäl #5 karlsson, 2009-08-27, 16:58

Psykologi och andra s.k. "vetenskaper" är inga vetenskaper. Och just därför så finns det utrymme för PP och andra.

Mediafolk och bokförlag förstår det och publicerar gärna s.k. "ovetenskapliga" idéer.

När artikelförfattarna kan ge en bra förklaring till på vilket sätt hasch och amfetamin är fullgoda skäl till att låsa in och bära sig illa åt (ofta i strid med konventioner om mänskliga rättigheter) mot folk som brukar dessa medel, så ska jag läsa hela artikeln.

Psykologi och läkarvetenskap är polisens förlängda arm och kapitalisternas knähundar.

Artikelförfattarna borde ägna sig åt nåt vettigt istället för att svamla på Newsmill.

Permalänk | Anmäl #6 lunchdröm, 2009-08-27, 17:30

PP-ism, Dr. Phil och alla andra (inkl artikelförfattarna) ingår i underhållningsindustrin.

En humanvetenskapsman värd namnet ägnar sig åt revolutionen istället för sånt här tjafs.

Permalänk | Anmäl #7 lunchdröm, 2009-08-27, 17:34

Psykologi och läkarvetenskap är polisens förlängda arm och kapitalisternas knähundar.
#6 lunchdröm

Jag undrar bara. Kan det vara så att du är scientolog?

Permalänk | Anmäl #8 anonym, 2009-08-27, 18:03

Kognitionspsykologer är med stor sannolikhet på väg att konstatera hur vi håller på att förändras kognitivt - vi förlorar förmågan att djupläsa och anpassar oss till ett ytligt blippande på nätet när vi söker information. Möjligen är det den tendensen som göra att Er utmärkta artikel får ta stryk för sitt omfång. Själv läste jag med stort nöje hela artikeln. I Er kategori tre rör sig även många New Age-helare av diverse schatteringar - från hypnoterapeuter till kristallhelare som efter en 3000-kronors helgkurs öppnar butik och säljer humbugbehandlingar mot verkliga problem eller sjukdomstillstånd.

I en tid då allt för mycket av humanvetenskapen domineras av uppfattningen att ingen åsikt är mer värd än någon annan - god jord för den som vill odla idioti och tjäna sig en hacka - är det riktigt skönt att då och då läsa genomarbetade och -tänkta artiklar som Er.

Permalänk | Anmäl #9 Garvarn, 2009-08-27, 18:16

Tack så mycket Garvarn för ditt vänliga och positiva omdöme om vår artikel. Du har naturligtvis alldeles rätt i att diverse New Age-helare också med råge kvalificerar sig till PP-titeln.

Stefan Söderfjell

Permalänk | Anmäl #10 Magnus Lindwall och Stefan Söderfjell, 2009-08-27, 18:22

"Förr eller senare så tar den naturliga variationen hand om välbefinnande- och prestationskurvan och vänder denna uppåt och då kan man se detta naturliga trendbrott som bevis på att PPs metoder hade avsedd verkan."

^ ^ Det viktiga ^ ^

Permalänk | Anmäl #11 sdfual, 2009-08-27, 18:27

Tja... - Magnus Lindwall och Stefan Söderfjell - ”Smaken är ju som baken delad” - Tack och Löv ! ...

Med handen på hjärtat - varför ej ge Er på det mest hjärn-Försmutsande av ALLT = religioner också ?

Permalänk | Anmäl #12 Josef Boberg, 2009-08-27, 18:42

PS. Vad tycker ni om sådan här "popkunskap" ? DS.

Permalänk | Anmäl #13 Josef Boberg, 2009-08-27, 18:50

Håller helt med! Alla dessa livscoacher överallt som säger sig ha svaret på allt...Det liknar mekanismerna som förekommer i sekter. Det handlar mer om deras persona än klientens. Alla kan bli lyckade om man gör som de säger och lyder deras råd, annars är man själv orsaken till sin olycka. Ingen alls djupare förståelse för eller respekt för människors känslor eller kriser. Det är faktiskt nästan en form av fascism som pågår inför våra ögon. Trots en lång artikel, ett stort tack!

Permalänk | Anmäl #14 Silja, 2009-08-27, 18:59

Så nu vill vetenskapsmän alltså, äntligen, förbjuda livserfarna människor att kommunicera sina erfarenheter till andra i media?

Vidrigt.

Permalänk | Anmäl #15 Snälla, 2009-08-27, 19:18

Risken är stor att ni själva hamnar i det där bullshit-filtret som ni skriver om.
Hur använder ni era kunskaper inom psykologi för att uppnå resultat som vetenskapligt kan verifieras i er verksamhet?
Kom tillbaka när ni gett ett trovärdigt svar på det.

Permalänk | Anmäl #16 Göran, 2009-08-27, 19:24

Nä men herre gud. Det är skill och respekt att kunna förmedla sitt budskap med så lite text som möjligt. Inte tvärt om.

Permalänk | Anmäl #17 Johan Nilsson Svensson, 2009-08-27, 19:29

Använd appendix eller länkar eller nått.

Permalänk | Anmäl #18 Johan Nilsson Svensson, 2009-08-27, 19:31

Är det kanske också så att människor som föreläser i angränsande ämnen, som inlemmar psykologisk forskning i sina föreläsningar, bör betraktas som diletanter och charlataner?

Jag ser stora problem i det som håller på att växa fram. Det är INTE demokratiskt. Kan man i fortsättningen uttala sig om fakta i ett enda ämne utan att betraktas som en potentiell lögnare (oavsett om man fått tag på uppgifterna via en yrkesman)?

Är ni sura för att ni har så stora CSN-lån, eller exakt var klämmer skon egentligen? Är det obekvämt att det nu skrivs självhjälpböcker som driver människor ifrån era divaner?

Bör man bortse från det man ser i sitt liv, och enbart utgå från facklitteratur för att bilda sig en uppfattning om sin omvärld och skapa sina livsstrategier?

Försöker ni tjuvkoppla livet självt?

Permalänk | Anmäl #19 Snälla, 2009-08-27, 19:33

Själv tror jag att ett positivt budskap förmedlat av en karismatisk person i vissa lägen kan vara precis vad människor behöver.

Då talar jag inte om deprimerade människor eller folk med psykiska problem utan om vanliga Svenssons som tycker att vardagen känns grå och att de har kört fast på ett eller annat sätt.

Det är inte alltid "sanningen" som förlöser oss utan ibland funkar magi och suggestion bättre. Något att tänka på för knastertorra akademiska psykologer!

Permalänk | Anmäl #20 Erland, 2009-08-27, 19:42

Till snälla. Jag tror verkligen inte du läst artikeln. Vem förkastar livserfarenhet? Vad artikelförfattarna vänder sig emot är att man generaliserar och överför sina erfarenheter till andra som om de vore allmängiltiga utan hänsyn till att människor är olika och därmed har olika vägar att nå sina mål, lösa sina problem etc.

Kan ta ett ganska vanligt exempel - utåtagerande barn. En del anser att man ska ställa hårda krav på dem, andra att de ska tas med lämpor, men man vet att de som agerar ut kan vara antingen jagsvaga eller jagstarka individer. Man kan alltså inte ha en modell för båda grupperna (Något som skolorna missat totalt när de gör sina handlingsprogram). Den jagsvage behöver jagstärkande behandling, behöver tillåtas att leva ut (Inom vissa gränser naturligtvis) och den extremt jagstarke behöver lära sig att det finns andra att ta hänsyn till. Man kan alltså inte bara gå på vissa yttre symptom och säga att...så där hade jag det också så gör som jag gjorde.

Det finns en variant på gyllene regeln som jag gillar och den lyder. Gör inte mot andra vad du vill att de ska göra mot dig...för det är inte säkert att ni har samma smak!

Permalänk | Anmäl #21 ann johansson, 2009-08-27, 19:46

Bra artikel rent innehållsmässigt. Däremot förstår jag att vissa baxnade av dess längd men det är inte bara längden som gör den lite trögläst utan även det faktum att den är webpublicerad.

Texter som är avsedda att läsas på skärm bör vara betydligt luftigare än de som publiceras i exempelvis bokform för att underlätta läsningen. Det är därför inte helt fel att ta hjälp av till exempel en informatör när ni utför "den tredje uppgiften. ;-)

Förenkling kan lätt leda till fördumning men att misslyckas med att föra ut ett budskap enbart för att man försöker sig på något man inte har kunskap för är inte heller så smart (något ni ju anklagar dessa charlataner för dessutom).

Själv har jag utsatts för en del "ledarskapsutveckling" och skulle gärna ta del av en genomgång av några av de vanligaste teorierna kring detta ämne från er. Exempelvis teorierna om grupputveckling (FIRO-teorin är ju en sådan).

Permalänk | Anmäl #22 Jimmy James, 2009-08-27, 20:06

Helt rätt!
Den som mår psykiskt dåligt skall naturligtvis söka sig till en psykiatrisk mottagning på ett sjukhus. Där får man nämligen riktig hjälp. Tack för att ni är så fina och kloka människor.

Permalänk | Anmäl #23 Jax, 2009-08-27, 20:14

Mycket intressant och välformulerad artikel.

Dock så måste ni väl inse att en så här lång textmängd inte riktigt passar i ett media av den här bloggtypen? Oavsett hur intressant texten än är så är det väldigt svårt koncentrera sig på stora textstycken utan radbrytning och jag tror tyvärr att många viktiga poänger går förlorade på grund av koncentrationen brister. Kill some darlings!

Försök gärna att arbeta lite med att skriva kortare och mer fokuserade texter så att ni lättare kan få ut ert budskap, formuleringarna och innehållet är ju mycket bra! :)

Permalänk | Anmäl #24 Olle Burvall, 2009-08-27, 20:31

Hej

Jag har under lång tid läst David Brooks i NY Times och funnit hans kolumner mycket intressanta, trots att hans politiska åsikter sällan stämmer med mina. Den ovan nämna kolumnen om ledarskap (http://www.nytimes.com/2009/05/19/opinion/19brooks.html?_r=1) minns jag alldeles särskillt eftersom jag tyckte den gav ett viktigt perspektiv och erbjöd en allt annat än enkel lösning.

Jag antar dock efter era uttalanden att psykologisk forskning har dragit andra slutsatser än Brooks. Därför undrar jag om ni antingen kan sammanfatta tankarna i de nu vanligaste teorierna, alternativt tipsa om en bra litteratursammanställning inom området ledarskap.

Med vänliga hälsningar
Fredrik Larsson

PS. Er berättarteknik och meningsbyggnad är omständig vilket är respektlöst mot era läsare. Jag rekommenderar George Orwells 12 klassiska skrivregler (http://skrivtips.blogspot.com/2007/07/skrivtips-frn-georgorwell.html). DS.

Permalänk | Anmäl #25 Fredrik Larsson, 2009-08-27, 20:41

Snälla:
Vilka angränsande ämnen hade du tänkt dig? En biolog kan utan tvekan ha en enorm förståelse för psykologi(sociobiologi är otroligt fascinerande och lärorikt), men jag misstänker att det var något annat du tänkte på. Det finns många ämnen som är kopplade till psykologi(även om jag anser att psykologi snarast är att betrakta som biologins avkomma, eftersom varje seriös forskare, eller lekman, måste medge att biologin ligger till grund för psykologin genom evolutionen).

Erland:

Problemet med våra akademiker är inte att de är för vetenskapliga, problemet är snarare det motsatta. I Sverige kan man utgå från att "tabula rasa" är vetenskapligt bevisad sanning bortom minsta tvivel, utan några som helst bevis medan de som misstror den inte tas på allvar av många (något som visserligen finns men som verkar förkastas utan vidare funderingar av de flesta).

En karismatisk person... Jim Jones, eller någon annan övertygande gestalt eller?
Din kommentar visar en suspekt sekt-mentalitet.

Permalänk | Anmäl #26 Max, 2009-08-27, 20:52

Tja, Jag orkade också bara läsa halva artikeln.....Men det första jag läste verkade ju vettigt. Men varför kritiserar ni inte den största lögnarna och vilseledarna i dagens samhälle, "genusvetarna". De håller på att förstöra ett helt samhälle. Visa att ni har lite ballar och gör vad som behöver göras. Sedan kan ni börja med det andra tramset.

Permalänk | Anmäl #27 Maximus, 2009-08-27, 21:03

Har läst precis hela artikeln och den är toppenbra, o jag har ofta tänkt på det ni skriver. Ibland har jag skojat och sagt att man skulle skriva en bok i ämnet "Ät grön gurka" så löser sig allt...
Puha, minns en kurs en arbetsgivare tvingade mig att gå. PP´n delade in oss i olika färger, det var hej och hå och bara klyschor.
En annan sak jag noterat - de psykologer som uttalar sig i frågespalter, om precis allt, kan också vara farliga. En gång läste jag ett svar till en ung man som led av oerhörd trötthet. Rådet han fick var att hantera sin ångest osv bla bla bla. Min tanke var att han borde fått rådet att genast uppsöka läkare. Han kunde lida av anemi, cancer, hypotyreos tex, med de symptom han hade. Har ni något att säga om detta?

Permalänk | Anmäl #28 sjuksköterska, 2009-08-27, 21:04

Den här artikeln var väldigt halvdan. Å ena sidan sympatiserar jag med budskapet å andra sidan innehåller den rena faktamissar och de båda psykologerna verkar inte alls hålla koll på skillnaden mellan exempelvis vägledning och coaching. (Förståeligt, många blandar ihop dem)

Vägledning innebär man sitter och har svar på frågor. Det är ungefär som en professionell informationschef. Detta är den sorts person som brukar hamna i TV-sofforna. Vägledare i olika frågor är personer som har mycket information som de för ut till andra människor.

Coaching däremot är raka motsatsen, då sitter man och ställer frågor och det är klienten som står för informationen. En riktig coach kan du inte ha som utbildare på något annat ämne än coaching av den enkla anledningen att en riktig coach skall inte kunna ämnet.

NLP å sin sida är väldigt speciellt eftersom NLP är en metod och inte en diciplin i sig. Poängen med NLP är modellering av personer som lyckats med vad du försöker lyckas med. Då NLP handlar om förändring (vilken sort som helst) kan NLP användas till allehanda manipulation och elakheter. Detta ger NLP oförtjänt dåligt rykte.

För det hänger faktiskt på människorna och inte på NLP i sig. NLP är ett fruktansvärt bra verktyg om man villl förstå förutsättningarna man utgår från när man gör nåt nytt i livet. Men sedan finns förståss de PP som artikeln egentligen handlar om. De som är UNDERHÅLLARE.

Men att de här sakerna kan användas till underhållning innebär inte att de ÄR underhållning. Faktum är att psykologi funkar precis likadant. Vissa psykoanalytiskt skolade psykologer jag träffat gör inget annat än ger klienterna en känslomässig "Kick" och sedan när den avtagit har inget ändrats och så behöver de en ny tid hos psykologen. Men det innebär inte att psykologi i SIG är kvacksalveri. Bara att vissa psykologer använder den på det sättet.

Mvh, utbildad i coaching, nlp och ledarskapskommunikation

Permalänk | Anmäl #29 Aktivarum, 2009-08-27, 21:04

ann johansson,

(från artikeln)
"De kommer i alla möjliga skepnader. Tjejen som varit på botten men hittat tillbaks och nu vill förmedla sin erfarenhet om hur självkänslan gick från noll till kusligt högt och hur också vi andra genom enkla steg kan bygga upp vårt raserade självvärde."

Sedan försöker de slingra sig, såklart, för att ha ryggen fri. Så slutet av artikeln är en ren motsägelse och brasklapp kontra artikelns egentliga budskap. Jag ogillar den här typen av mästrande från psykologer, speciellt då psykologi är en så ung vetenskap med allt annat än bevisade teser.

Max,

I princip vilket ämne som helst har (eller har en öppning för) en psykologisk aspekt. Jag orkar inte rabbla. Ekonomi, biologi, medicin, sport, arkitektur, affärsutveckling, marknadsföring osv.

Permalänk | Anmäl #30 Snälla, 2009-08-27, 21:07

Ja att psykologi inte är någon särskilt exakt vetenskap håller jag ju med om. Dock om jag ska välja (jag tror ganska mycket på kognitiv psykologi) så föredrar jag ju en legitimerad psykolog med egen genomgången terapi och med kunskaper om överföringar respektive motöverföringar, men självklart - det finns knäppgökar bland dem också.

Ändå kan jag inte se det där slingrandet som du talar om - kan du förtydliga vad du menar?

Permalänk | Anmäl #31 ann johansson, 2009-08-27, 21:15

@Garvarn: Egentligen är det nog så att vi människor främst är anpassade för att ta emot kort och snabb information som vi sedan sätter samman till en helhet. Att läsa långa texter är ju enbart något inlärt.

Permalänk | Anmäl #32 Joakim Johansson, 2009-08-27, 21:26

Eh? "Att läsa långa texter är ju enbart något inlärt"? Att läsa alls är också inlärt och nej...tala för dig själv - kort och snabb information är i allmänhet icke tillräcklig information utan kan leda till hur många vansinniga tolkningar som helst.

Permalänk | Anmäl #33 ann johansson, 2009-08-27, 21:31

ann johansson,

Det kan jag. I början problematiserar de 'tjejen som nått botten, som vill sprida sina erfarenheter', och i slutet tycker de (eller 'skriver de' är väl mer korrekt) att det är okej.

F. ö. ska du veta att psykoterapifältet är helt inflammerat utav splittringen mellan psykodynamisk och kognitiv terapi. Det är riktigt 'ugly' där ute. Enligt kognitiva psykologer gör man SKADA genom att genomgå psykodymanisk, och enligt psyk.dyn. terapeuterna är kognitiv terapi ett hastverk som bara tillfälligt lappar över smärtan utan nå vare sig varaktig effekt eller självinsikt.

Så varför skulle man lita på ett psykologprofs mer än på t e x en katolsk präst, eller en geriat som gått igenom ett helt liv? Frågar man en teraput själv så är 'terapi' skadligt.

Permalänk | Anmäl #34 Snälla, 2009-08-27, 21:34

Det jag uppfattar att de skriver är att det är ok (och kanske bra för just den människa som skriver) att göra detta men att man inte kan generalisera utifrån enskilda personers upplevelser.

Jag hade god hjälp under några år av en äldre och mycket erfaren kurator. Hon var rätt för mig och nyligen hade jag ett av mina bästa "läkande" samtal med en polis.

Det jag vänder mig främst emot är när terapi blir ett geschäft och där man utnyttjar människor olycka, taskiga självkänsla etc för att sko sig på dem.

Permalänk | Anmäl #35 ann johansson, 2009-08-27, 21:37

Till Fredrik Larsson:

Tack för feedbacken om vår berättarteknik och tipset om länk. Vad gäller min kritik mot David Brooks artikel så finns det en mer utförlig version av denna i en tidigare publicerad artikel av mig här på Newsmill med titeln "Småtråkigt är inte alls bäst – en återupprättelse för den sociala och inspirerande företagsledaren".

Ifall du önskar sätta dig in i forskningen på ledarskap så har jag skrivit en bok med titeln "Ledarskapets 5 utmaningar" i vilken jag redogör för de senaste decenniernas ledarskapsforskning samt ger mitt förslag på hur ett gott ledarskap kan tillämpas baserat på denna forskning. I den finns en lång referenslista över vetenskapliga studier på ledarskap som kan guida dig vidare ifall du önskar gå igenom originalstudierna.

Mvh Stefan Söderfjell

Permalänk | Anmäl #36 Stefan Söderfjell, 2009-08-27, 21:39

1. Det ligger mycket sanning i artikeln, men i en så lång artikel är givetvis några missar förlåtliga.
2. Att poppsykologi existerar, visar bara att den akademiska psykologin missat det största området inom psykologin.
3. Poppsykologer (PP) riktar sig till vanliga människor, som vill förändra sina liv i positiv riktning.
4. Akademiska psykologer (AP) är till större delen kliniskt inriktade.
5. De terapeutiska resultaten av PP och AP är genomsnittligt ungefär lika klena.
6. Spridningen av resultatet är större för AP, där toppresultat kan visas, till skillnad från AP.
7. Spridningen av kompetens inom PP är betydligt större än inom AP.
8. Media är inte skattefinansierade. De behöver en stor publik för att överleva och väljer då en karismatisk PP framför en torr, men kunnig professor i psykologi.
9. Anthony Robbins är ett självlärt geni med ett gigantiskt inflytande, som tillfört den praktiska psykologin både bredd och djup, även om brister finns.
10. Psykologutbildningen har väsentligt förbättrats under senare år, men det var ett misstag att införa legitimation av psykologer i Sverige innan en yrkeskompetent utbildning fanns. Juristerna var emot legitimationen.

Permalänk | Anmäl #37 Observer, 2009-08-27, 22:04

ann johansson,

Vi uppfattar olika. Så här kondenserar jag deras budskap:

Poppsykologer dåligt - 'tjejen som gått igenom etc..' = poppsykolog.

Jag besökte i ett år en psykodynamisk terapeut. Det förvärrade mina problem. En kognitiv psykolog hjälpte mig, och berättade samtidigt att i psykodynamisk terapi så 'går man i samma nervbanor som det onda sitter, om och om igen'. Låter inte vettigt, och det var verkligen inte bra.

För detta betalade jag 600 kr per timme, mot att bli 'hummad' inför, helt utan feedback och med återaktualiserad smärta vilket gjorde att jag mådde sämre.

(för att återkoppla till det du nämnde - 'Det jag vänder mig främst emot är när terapi blir ett geschäft och där man utnyttjar människor olycka, taskiga självkänsla etc för att sko sig på dem.')

Permalänk | Anmäl #38 Snälla, 2009-08-27, 22:10

Hmm, men per er logik är det ju ni som framstår som poppsykologer.

Det är väl självklart att folk tenderar att vara experter på sig själva sina problem och eller problematik. Att folk som efter att ha överkommit något som dom tyckt varit svårt är glada och lyckliga, och gärna vill kommunicera detta hopp. Att folk, rent generellt, har idéer och åsikter om vad som kan göras, särskilt då något annat inte fungerat.

Alla vet att tidningarna gör allt för att tjäna lite stålar. Water under the bridge.

En sak har dock "poppsykologernas" producenter fattat dock, att folk är olika, och har olika behov, uppenbarligen tillskillnad från nu självutnämnda experter till psykologer.

Permalänk | Anmäl #39 ST, 2009-08-27, 22:11

välkommen artikel...

Ska bara säga att min mormor gärna slinker in på bull-shit-spåret när hon pratar med- håller föreläsning för- mig. Jag har inte märkt att hon bull-shittar i andra ämnen, men det är just att hon verkar så upptagen av att tänka om psykologi, och bullshittar om det som förklaring till en hel del samhällsproblem. Jag har fått höra på flera små miniföreläsningar om Jung och överjaget, eller Freud eller andra saker hon gärna vill berätta om.

Och så säger hon att hon "känner på sig att det kommer att gå bra för mig", för det gjorde det för henne. Och jag är lite lik henne säger hon. Så det här kommer ordna sig för mig.

Jag fattar inte. Hon berättar alltid om sina projekt med att starta idella föreningar där de samlar in gåvor till behövande i andra länder, men hon har svårt att ta till sig verkligheten inom våran familj.....

Permalänk | Anmäl #40 Lysticka, 2009-08-27, 22:46

Förstår hur du menar snälla. Jag tror mycket på modern hjärnforskning som sagt och precis som du så har jag betalt mängder för att gå i psykoanalys som bara förvärrade mina problem. Kuratorn jag gick hos och som hade påbörjat en kognitiv terapiutbildning var suverän, men mest tror jag för att hon var den hon var i grunden. Sedan har jag haft mycket hjälp av Anna Kåvers bok "Att leva ett liv inte vinna ett krig" (Även fast jag fortfarande krigar som satan), ett antal avslappnings-cd.ar och thats it.

En bok som jag kan rekommendera och som är en kritisk analys av psykologin skrevs redan på 70-talet av en Martin Grossner och den heter kort och gott "Det psykologiska samhället". Den gav mig ganska mycket perspektiv på psykologin som ett slags religion.

Permalänk | Anmäl #41 ann johansson, 2009-08-27, 22:46

Oj, vad långt....

Newsmills läsare är en liten elit, som orkar läsa mer än ett par, tre korta stycken på skärmen. Men nu har ni nog tappat 90 % av även Newsmills garanterat läskunniga läsare.

Trots att jag varit professionell skribent, redaktör och är intresserad av ämnet så storknar jag av alla denna svada.

Säkert bra text, men helt fel forum/medium.

Permalänk | Anmäl #42 Ingemar, 2009-08-27, 22:49

Sen har jag också träffat en del läkare eller andra inom somatiska vården som jag uppfattar som att de bullshittar psykologi lite grann när de talar med mig som patient. Och man får ofta intrycket av att de uttalar sig med sin utbildning i bakgrunden, fast är de bara kommer med lösa bolliner. Jag vill säga till dem, du min granne skulle kunna komma med en vettigare kommentar till den situation som jag faktiskt beskrivit för dig just nu.

Jag uppskattar när folk skiljer på att vilken är deras privata åsikt och när de uttalar sig i sin yrkesroll (ursäkta om svenskan inte är korrekt).

Permalänk | Anmäl #43 lysticka, 2009-08-27, 23:05

Även om jag rent subjektivt håller med artikelförfattarna i stora delar, framför allt i kritiken mot medias hantering av PP, undrar jag: vilken är EVIDENSEN för att PPs verksamhet totalt sett är något negativt?

I den verkliga världen kanske det totalt sett är BRA att det finns en bukett av olika självhjälpsperspektiv m.m. som människor får pröva och utvärdera efter eget omdöme? Jag är själv leg psykolog. Utbildad och verksam inom KBT, en metod som för tillfället står högt i kurs vad gäller vetenskaplighet. Men jag har både privat och i jobbet sett många exempel på människor som haft god och hållbar nytta av böcker skrivna av PP. Skattefinansierad sjukvård ska utgå från evidens och beprövad erfarenhet. Men i övrigt: låt tusen blommor blomma. Vi vet aldrig säkert vilka av dagens kvacksalvare som är evidensbaserade imorgon (och tvärt om). Akupunkturens historia i Sverige är ett bra exempel.

Sen: som flera andra redan sagt, er praktiska kompetens inom kommunikationspsykologi lämnar ju uppenbart en del övrigt att önska. Kanske värt att fundera på hur det kan färga av sig på hur folk läser sakinnehållet.

Permalänk | Anmäl #44 Jonas Arnqvist, 2009-08-27, 23:09

Egentligen är det inte längden på texten i sig, utan att akademiker ibland har en tendens att använda många ord för att säga saker.

Ta exempelvis stycket som börjar: "Vår tilltro till de tankemässiga illusioner..."

Så många ord för att säga ungefär "Folk kan få för sig att deras tillstånd förbättrades genom att använda en viss metod, men i själva verket kan förbättringen ha berott på att humöret varierar naturligt."

Kanske ligger lösningen snarare i att de som är vetenskapligt bildade tränas i att uttrycka sig populärt och koncist, och att man börjar premiera att man ägnar sig åt den tredje uppgiften (idag är det väl närmast tvärtom).

Men sedan är det ju också så att psykologer och psykiatriker väldigt ofta fokuserar på det som är sjukt. Hur man ska ta sig upp från det svarta till det normala. Men de flesta bokköpare är ju inte intresserade av detta, utan av hur man kan förbättra det vanliga, grådaskiga, normala livet.

Där lämnar vetenskapen i stor utsträckning fältet fritt. Själv uppskattade jag att läsa de så kallade humanistiska psykologerna (Abraham Maslow, Carl Rogers, Rollo May) men det var ju flera år sedan de levde. Mihály Csíkszentmihályi ("Flow") tycker jag är ett bra exempel på en aningen senare psykolog som också skrev mer om det som folk vill läsa om. Om fler psykologer ville gå i deras spår, och lära sig uttrycka det populärt, så kanske de också skulle få plats i tv-sofforna lite oftare?

Permalänk | Anmäl #45 Kristian, 2009-08-27, 23:28

1. Om syftet är att nå ut med ett budskap, använd en professionell skribent som ser över texten, likt PP finns det PS (PF, popforskare som försöker säga ngt vettigt, så måste de behärska formen.

2. Fenoment finna i alla brancher, kost, motion, ekonomi, snart sagt alla akademiska grenar har en populärversion i media. Det finns alltså ett behov/efterfrågan som en massa charlaner och dilettanter lycks tillgodose. Var behovet att få något mer underbyggt skulle ju allmänheten kasta sig över era avhandlingar.

3. Avhandlingar och forksare forskar ofta smalspektrikgt, för det är det enda som går att leda i bevis, men människors behov är bredspektrigt. Så för egen del och som intresserad i ämnet tvingas jag läsa hopplösa texter och sammanfattningar på engelska med enorma mängder fokonord inom olika ämnesområden, psykiatrisk och psykologisk forskning är ett getingbo av skilda uppfattningar mellan humanister, samhällsvetaren natyrvetare och medicinvetenskapen.

Att få ut något vetenskapligt sant ur detta samellsurium är som jag misstänker omöjligt. Vetensakpen är ju inte ens överens om grundläggande kriterier för vad vetenskapen grundar sig på, alltså detta om arv och miljö, sedan har vi hela epigenetiken som stormar in och ställer mycket på ända.

Neuropsykiatrin lever i sin egen värld, KBT gänget har medvind bara för att de hittat en metod att mäta ett avgränsat problem pch psykodynamikerna och psykoanalytikerna fortsätter med sin verkstad där man ändå måste ställa sig frågan om vetenskapli grund för hela ämnesområdet.

Bra initiativ, men det kommer alltid att finnas en massa profeter som säljer lögner, psykologi är bara en liten del av ett så oändligt mycke större kaos.

och som ni själva säkert vet så ligger psykologi nära religion, finns inget vetensakpligt stöd, men det finns tro, och tro uppstår i mångt och mycket av serotinbrist i svanskärnorna. Så det är alltså helt naturligt för en stor del av befolkningen att vara andliga och tro på tomtar och troll. De blir lyckliga av det. Vetenskapsmän, i synnerhet män, har svanskärnorna fulla av Serotonin och därtill GABA, och då är det lite lättare att vara kruttorr och ställa sig oförstående till alla moderna vilsna männskor som inte vet in eller ut, men de har sin tro.

Själv älskar jag alla pop-experter som kränger en massa idoti och humbug, högt underhållningsvärde, trots allt ligger det i överlevandets natur, se till att lägga så lite enrgi som möjligt och sno hem så mycket av kakan som möjligt, på dina konkurrentersd bekostnad. Dessa PP gör ett förfärligt gott jobb och lurar skjortan av människor med ett faktiskt behov.

Börja med en egen vetenskaplig förklaring, vilka teorier finns och vilka motsättningar. Vad vilar hela området på för vetenskaplig grund, är det samhällsvetenskaplig, humanistisk eller naturvetenskaplig vetenskaplig metod?

Vad är alltså alternativet till dessa diletanter och charlataner med högt underhållnngsvärde, censur? Låt oss få fortsätta garva och bli lurade, vi vill ju det. Mer heliga stenar och cierskor och parapsykologi, det är hur kul som helst.

Men ni är frågan på spåren, dock har få vetenskapsmän klarat dubleringen, att ge onelinders i TV-soffan och sitta vetenskapligt intakta. Det kan nog endast bara matematikerna. Deras avhandlingar brukar vara på 3 sidor.

Permalänk | Anmäl #46 Sven Svensk, 2009-08-27, 23:44

Jättebra att ni tar upp det här ämnet men artikeln är på tok för lång. Hur många tror ni orkar läsa allt? Jag printade ut den 6,5 dryga A4-sidor. Ämnet är viktigt och jag ska läsa hela artikeln - i morgon. God natt!

Permalänk | Anmäl #47 Filippa, 2009-08-28, 00:06

Bra kritik av poppsykologi, men författarna glömmer allt strunt som framförs som 'riktig' psykologi. Freud och psykoanalysen är t ex fullständig bullshit.
Sedan är detta inte en ny trend. Det har varit lika illa decennium efter decennium.
En förklaring till detta vansinne är företeelsen 'psykologi'. Denna uppehålls som en alternativ, mjukare och mindre vetenskaplig disciplin om människans sinne. Utövarna utmärks av att INTE ha den kunskap och den vetenskapliga stringens som finns inom psykiatrin. De bygger inte sina kunskaper på neurofysiologi, dvs verklig kunskap om hjärnan, eftersom detta inte ingår i det 'mjuka' paradigmet.
Från psykologer har vi en lång historia av nonsens. Hela företeelsen borde läggas ned och begravas tillsammans med 'penisavunden' och annat hittepå de är ansvariga för.

Permalänk | Anmäl #48 Mats Forssblad, 2009-08-28, 01:47

OK, de är dåliga, ni är bra och nu vet vi att ni tycker så.

Permalänk | Anmäl #49 Rocker, 2009-08-28, 05:35

Hej! Jag håller med andra om artikeln var lite för lång. Synd för den är viktig. Annica Dahlström är ett typisk exempel på kategori 3-PP. Hon är professor i vävnad och uttalar sig om hur män och kvinnor är olika osv. Ett annat exempel är Egil Linge. Han är psykolog som skrivit en bok tillsammans med patient, ganska oseriöst om ni frågar mig, som innehåller just de "Lösningar für alle" som artikeln ovan kritiserar. Det finns många exempel.

Permalänk | Anmäl #50 Alicia, 2009-08-28, 06:03

• 1
• 2
• 3
• 4
• nästa ›
• sista »