Sorgen - vårt sista helgade rum

Publicerad: 2009-08-13 11:08, Uppdaterad: 2011-11-02 17:11

En pappa i Rinkeby förlorar sin hustru och sina fem döttrar. Utöver sorgen måste han handskas med journalister. Varje dag ger möjligheter till kulturbryggor, utan begravningar. Verklig förståelse och tillit kräver tid. Pappan borde få gråta i fred, utan fartblinda, deadlinepressade journalister, skriver journalisten och författaren Walter Repo.

15 millningar
2 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Walter Repo har tilldelats utmärkelsen Årets Frilansjournalist 2007 och utkom förra året med reportageantologin I brottets spår (Atlas).

”Jag har inte förstått det riktigt än” säger pappan. Han har förlorat sin hustru och fem döttrar i en brandkatastrof i Rinkeby. Han har identifierat dem på sjukhuset. Inte ens ett dygn har passerat sedan dess och han gråter när journalisterna frågar honom. Han är i chock och mår så psykiskt dåligt en människa kan må.

Egentligen borde han få gråta i fred - utan fartblinda, deadlinepressade journalister.

Nyhetspulsen är dagstidningars bröd och smör.

Snabbheten rymmer sprängkraft att luckra upp policy och etik. Den bygger jaktlag, skapar konkurrens, vilket kan vara lika livgivande som problematiskt.

En ickesnabb nyhetsreporter är en usel jägare. Att vara snabb innebär dock inte att en journalist måste amputera sitt omdöme. För vårt ansvar är tyngre än alla somrars skyfall.

Att reporter under klappjakt inte kan skilja ”veckans mest plåtade dam” - LO-ordförande Lundby-Wedin - från en ordinär kvinna, en begripligt irriterad sådan. Det är i sitt mänskliga felande, om än beklagligt för inblandade, nästan… charmigt.

Men att förmedla en sörjande medmänniskas affekt bara timmar efter en brandkatastrof som har förintat hans familj är ovärdig journalistik.

Det hade inte skett med etniskt svenska offer och påståenden att vi i Rinkeby fick en insyn som hjälper etniska svenskar att förstå och komma annan kultur närmare är ursäkter från skammens vrå. För varje dag ger möjligheter till kulturbryggor, utan begravningar.

Men verklig förståelse och tillit kräver tid.

Människan blir i snabbhetens mediedramaturgi ofta krydda till det ofattbara.

Som sådan placeras hon i en utmark där varje ord hon yttrar beräknat formas till knivar genom den barriär av avtrubbning som vår snabba, ogenomtänkta informationsflod skapar.

Bra journalistik innefattar, med få undantag, mänskligt drama.

Men är det bra journalistik att forcera sorgens helgedom och förmedla förtvivlan från medmänniskor vars psyken just har trasats sönder, innan de har förstått vad som drabbat dem?

I televisionens förnedringsprogram har liknande kallats för ”bra TV” – det har varit ”bra TV” när någon klappat ihop, supit ner sig eller på annat sätt visat att de behöver hjälp och hjärta istället för kameraljus.

Är det följdriktiga ”bra tidning” då någons tårar dokumenteras i så snabb anslutning till det inträffade som möjligt?

Den snabba informationsfloden är en syndaflod. Dess ymnighet förför, då vi tror oss vara heltäckande med mer information än våra sinnen klarar att bära och sortera.

Det skall inte bara vara snabbt, det skall därtill vara kort – små tuvor vi kan hoppa mellan utan att stanna för reflektion.

För vad innebär det att en pappa ”träder fram” bara timmar efter att han har förlorat sin hustru och fem barn? Vilken slags yrkesstolthet vilar bakom tidningsbilden som blottar familjens två överlevande småbarn och deras blickar?

Människans drama är ett epos lika smärtsamt, stort, vackert, kärleksmättat, avgrundssvindlande och förunderligt som vår skapelse.

Att dramat är läsvärt har sin grund i att vi som människor delar en blick där livets fulla mysterium ryms. Våra bevekelsegrunder är de samma oavsett var vi lever. Våra kroppar är fyllda med samma slags känslor, oavsett hur vi ser ut.

Därför måste vi läsa om smärtan och bli mer lyhörda för andras smärta - för att få ett grepp, om än taffligt, om vår egen. Men varför måste sorgens blickar skördas så förbannat snabbt?

Vissa folkgrupper visar sin sorg mer öppet än svenskar, förvisso.

Men innebär det automatiskt en fribiljett för kamera och block till en ickesvensk sörjande familj? I sådant fall är det skillnad på sorg och sorg, vilket ingen kan intala mig.

I själva verket är det snabbheten som allt hårdare skiljer oss åt. Det ökade avståndet människor emellan gör vardagen allt svårare att hantera och tolka. Informationstuvor är snart det enda att gripa efter. Det enda att tro på när snabbhetens dramaturgi överordnas fördjupning och respekt.

I denna kultur, som snabbhetsjournalistiken har vuxit till, bedras vi att övervärdera detaljer tagna ur sammanhang. Kändisskap baserade på visningar av könsorgan och blabla-bloggar suddar ut verkligt liv. Att journalister inte vet hur de skall förhålla sig till verklighetens allvar och därmed gör övertramp är därför mer beklagansvärt än märkligt.

Snabbhet är således journalistikens styggelse, om det skall till fördjupning och värdighet.

Men – i bästa fall tvingar den fram nyttigt ställningstänkande i den delikata balansgång det innebär att vara journalist.

Vi måste våga vara långsamma, våga vänta in berättelsen. En bra berättelse kan aldrig dras fram på våra villkor; vi är sällan jämlika med de vi intervjuar. Särskilt inte när vi träder in i tragedier. Som bäst är vi ödmjuka gäster i verkligheten och vi har ingen rätt att agera som om våra sårbara medmänniskor är medietränade.

Katastrofen i Rinkeby är inget Super-Chock-Extra. När en familj förintas är det en chock på riktigt och skall så behandlas.

”Jag har inte förstått det riktigt än”.

Sådant pratminus är en signal om att det pappan minst behöver är en journalist.

Det är inte svårt att relatera till vår näste, till den som är skapt med likvärdiga känslor som oss journalister. Det går att vägra uppdrag, det går att stå för det rätta. Även i jaktens hetta, för det är då vår yrkeskicklighet sätts på prov och värdighet uppstår.

Inte sällan finns det en större och mer långverkande sprängkraft i att bromsa, våga avstå publicering och tänka bortom stundens hets.

För sorgen gör oss nakna. Den är universell och det mest privata. Den får oss att söka högre värden än nyhetsvärde. Sorgen är det första steget innan vi söker hopp i det hopplösa. Sorgen är kraften som helar oss och den är viktigare än konstlat, förljuget tal om etnicitet.

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

EMU

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Sorgen - vårt sista helgade rum

Om författaren

Länka till Blogg

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar