Anledningen till att jag spelade psykiskt sjuk

Det måste sägas rent ut, och varför inte, det är ingenting att skämmas för: jag har minsann själv åkt runt i dendärsvängen så det räcker till och blir över (jag har 4 ggr varit intagen för psykiatrisk tvångsvård; det är relevant och måste sägas), och mina erfarenheter stämmer inte alls med Odells. Omhändertagandet - inte minst tvångsomhändertagandet! - är i själva verket mycket humant och kompetent. Duktig och bestämd personal som inte alls förnedrar patienterna. Bland dessa råder blandade uppgfattningar, men många är mycket positiva till den vård de får.
.
Däremot har vi ett gigantiskt problem i de gräsliga nervgifter man trattar i folk utan att man vet vad man gör, samt personalens bristande observans på biverkningar. Men det allvarliga strukturfelet beror på okunskap. Den goda viljan finns på bred front inom psykvården, det kan jag personligen intyga, och inte minst vill jag ge en eloge till Stockholmspolisen, som behandlar sådana här situationer ytterst professionellt, medmänskligt och kompetent.
.
Går våldsamt till ibland, ja det är väl klart att det gör, när patienten själv är oregerlig...! Vad ska man göra?
-
Anna Odells egna erfarenheter kan jag inte betvivla, men det är helt klart att hon spelar på fördomar.

Den Väldige har sagt sitt Ord. :o)

Anna, det är synd att diskussionen ditt konstverk reducerades till en för det mesta ensidig rapportering om dig som person och inte det du avsåg med konsten.

Konst har en viktig roll att spela, som belysande av missförhållanden och som deltagare i samhällsdebatten.

Att som du riskera att hamna i rampljuset, som du ju också gjorde, ser jag därför som både modigt och visande på en enorm integritet.

Jag ser fram emot fler konstverk. Förhoppningsvis leder de fortsättningsvis till att fokus hamnar på konsten och inte på dig.

Ok med konst men INTE med MINA skattepengar!

Anna Odell! - Mycket bra! ("möcke bra" skulle Birro Marcus ha sagt...) - Bilden av sängen med remmarna får mej att minnas "ett event" i Sthlm hösten 1963.

"Jag ville försöka, att genom konsten öppna upp för en diskussion om hur vi vill att omhändertagandet av skrämda ensamma människor ska se ut."

Sorry, men jag kan inte förstå på vilket sätt du vill att omhändertagandet av en våldsam psykotisk person "ska se ut". Är det att spänna fast folk som är akut psykotiska och våldsamma (vilket är praxis världen över) som upprör dig? Hur tycker du en våldsam psykotisk person ska tas om hand - med en kopp te?
Är det verkligen sant att du "pratade med flera olika akutpsykiatriska mottagningar ute i landet" och berättade vad du skulle göra? Nämn dom gärna och skriv även vad de svarade.

Du häver ur dig anklagelser om att Polis och vårdpersonal ljuger om din våldsamhet, men jag tror hellre på yrkesfolk som inte har någon som helst anledning att ljuga snarare än dig, en bevisad lögnerska.

Det är en sak att må dåligt. Det är en helt annan att fejka ett illamående. Det går en skarp gräns där och det är inte konst att fejka ett psykiskt sammanbrott eller självmordsförsök. Det kan jag inte tycka. Du blandar ihop verklighet med att framställa något som verklighet.

Och det säger väl en del att sponsorer drar sig bort från Konstfack. Men å andra sidan så vill Barbo Levelius chef för Socialkontoret i Värmdö ha hjälp med att omarbeta detta kontor i Skogsbo i Gustavsberg. Hon skickade ett brev till Konstfack nu i sommar.

Hon har bott i samma kollektiv, som Gudrun Schyman bodde i här ute på Värmdö. Det säger en del om vilka människor som tycker att Konstfack ska få utöva den slags "konst", som du företräder.

Det är alltså ett mycket litet antal människor, som befinner sig långt till vänster i politiken. Med omkring en procents väljare.

Det finns mycket märkligt i vårt samhälle och många psykiska sjukdomsstämplar, som kanske inte borde finnas, utan istället borde vi förmodligen göra samhället mer anpassat till människorna och deras olika individuella särarter.

Men att påstå att människors illamående är konst genom att fejka detsamma och se hur resten av samhället uppför sig är absolut fel metod. Det är mer ett wallraffande, vilket du skulle ha kunna gjort.

Men då borde det ha funkat så, att du själv skulle ta anställning på en psykavdelning och se hur det var där. Då skulle du ha befunnit dig på den andra sidan och kunnat se allt med nya ögon.

Du skulle också kunna dokumentera det som hände på olika sätt. Och du skulle ha kunnat göra en insats för sådana flickor, som den du mötte då på bron 2006.

Detta var ett sammanträffande eftersom du hade befunnit dig själv i en liknande kris, som hon gjorde. Det var ett slags ödessammanträffande, kanske till och med synkronicitet. Men du valde att tolka det som att du skulle fejka en likadan händelse istället för att ta itu med den verkliga verkligheten.

Du valde att centrera allt kring din egen person istället för att lyfta näsan från marken och höja det projekt du höll på med några snäpp. Om du hade gjort det så hade kanske kunnat hjälpa några andra människor.

Nu blev ditt förmenta konstverk istället ett egoistiskt projekt, som skapade mer oro och förlust i samhället än något annat. Balansen finns där fortfarande inte.

Kanske kan både Konstfack och du själv lära er något av detta.

Anna, du sger det själv ganska klart i din text:

"Med tanke på den negativa konstsyn som verkar råda i samhället är det kanske inte så konstigt att man i mitt fall tänker att det rör sig om en mediekåt konstnär som gör något provokativt bara för att få uppmärksamhet. "

Och? 99 fall av 100 idag handlar om just detta idag. Skrika högre än dom andra är drivkraften, även bland er konstnärer.

"Hur det skapas någon sorts allmän sanning kring ett verk utan att de som upprörts har försökt ta reda på hur konstverket kommit till och varför."

Och hur skulle det gått till tycker du? Själv körde du ju den klassikska "mystiska damen som snart kommer att avslöja DEN STORA HEMLIGHETEN".

Synd bara att det inte verka finnas nån stor hemlighet bara ytterligare en "mediekåt konstnär" som nu kör del 2 av VERKET - jag jag jag och min historia, lyssna lyssna jag jag jag osv.

Backfire tror hag det engelska ordet är. "Det sket sig" på ren svenska.

Peter, det stämmer väl överens med mina egna erfarenheter av psykisk tvångsvård - sist jag låg inne gjorde personalen goda smörgåsar till mig och flickvännen. Respekt och känslighet har i allmänhet präglat mina minnen av tvångsvården.
Dock har vissa doktorer i den psykiatriska vården ibland en brist på vad man skulle kunna kalla "ödmjukhet". Dessa doktorer (har jag upplevt) verkar lita mer på vad det står i diagnosen än vad jag som patient säger.
Det är otroligt frustrerande och förnedrande att försöka övertyga en läkare som är övertygad om att patienten som det heter "hör röster", när jag som patient inte då hade rösthallucinationer. Förmodligen kommer den psykiatriska vården inom 10 år ha förbättrats något enormt, - för vården idag är i mitt tycke mycket bättre än den var för tio år sedan.
Det är helt förkastligt att som Anna Odell iscensätta en fejkad psykos i vilket syfte det nu kan vara, - det kan vara en egotripp, ett sätt att behandla traumatiska minnen, eller rentav ett försök att "förbättra" vården genom hennes såkallade konstverk. Vården lär knappast förbättras genom ogenomtänkt barnslig konst, nej vården kommer förbättras genom forskning (som kostar pengar), och ekonomiska satsningar på vården.
Bara det faktum att rösthallucinationer, depressioner och psykoser nära nog kan botas av de bästa moderna medicinerna är väl någonting som vi alla bör vara tacksamma för. Mycket ont kan i ock för sig sägas om halvkriminella företag som Lilly och Astra Seneca, men precis som ett väl utfört konstverk inehåller många nyanser och flera dimensioner så är inte verkligheten bara svart eller vit.
- "Kemisk Lobotomi" vrålar vissa om verkningarna av antipsykotiska mediciner. Men lita på mig, medmänniskor: Är du psykiskt sjuk kan dessa mediciner hjälpa dig nå en ökad klarhet i medvetandet och en struktur i vardagslivet, (dessutom sover du bättre med dem) som kan göra att du redan med dagens mediciner kan föra ett nära nog helt normalt liv.

Är du läkare så har jag ett råd till dig som jag tycker du skall ta på allvar: - Du bör från första början informera den sjuke vad tabletterna du skriver ut till honom är tänkta att åstadkomma, dessutom måste du vara öppen med de ofta ganska starka biverkningar man kan få av medicinerna. Du bör inte bara skriva ut mediciner utan att förklara verkningarna av dem.

Den efterföljande debatten har drabbat mig, på flera sätt. Jag tycker visst det är viktigt att diskutera hur vi bemöter psykiskt sjuka människor, men det känns som om Anna Odell på förhand bestämt sig för att personal reagerar enligt ett förutbestämt mönster inom psykiatrin. Då är det inte så långsökt att föreställa sig att de faktiskt reagerar på hennes omedvetna föreställningar och blir just till sådana hon har behov av för sitt konstverk. Det är basic psykologi, så funkar människor. Om Anna Odell starkt förmedlar känslan att nu ska jag bevisa hur inskränkta och våldsamma ni inom psykiatrin är, vilket man kan anta att hon gör eftersom hon iscensätter verket med den bakgrundsambitionen. Man kanske kan ställa sig frågan därför, om detta utspel visar något verkligt som vi ska se och diskutera som verkligt förekommande?
Det handlar inte så mycket konst, tror jag, som Anna Odells egna behov av att bearbeta tiden inom psykiatrin. Frågan är om man enbart då ska diskutera det som ett "konstverk?"
Frågan är också om det är bra ska göra konst av sina lidanden jämt? Det kanske ibland kan vara bra att låta sorgen vara sin egen, och inte göra något av den hela tiden. Risken är annars att den kommer på villovägar.
Jag är kluven till hela detta projekt.

Samtidigt som jag ser att det som A.O pekar på är viktigt, dvs hur rädda vi blir för psykiskt sköra människor, och vilka behandlingsmetoder vi erbjuder dem, det kanske inte kommit upp på agendan annars.
Men det är fler dimensioner som glöms bort i debatten, bland annat det psykologiska samspel som sker mellan Anna Odells utspel och personalens. Självklart kan man föreställa sig att de omedvetet reagerar de på det spelade i situationen, och distansierar sig mer, än om situationen varit verklig. Det är inte säkert att man är en bra skådespelare för att man är konstnär.

Men biten där A.O berättar hur beskriver patienten, henne, som våldsam i journalerna, där det bara handlar om en väldigt skräckslagen människa, får mig att reagera med ryggmärgsreaktioner. Det är inte så konstigt att människor blir kvar år ut och år in i psykiatrin, då de aldrig möter någon som kan se dem som de är, utan bara reagerar med rädsla, avståndstagande och våldsamhet. Den vinkeln är oerhört viktig. Vi måste våga prata mer om personalens beteendemösnster och rädslor i mötet med psykiskt sjuka, vilket kanske skulle få ner driften att ständigt medicinera bort problem hos de oroliga själarna.
Önskar Anna Odell lycka till i sin fortsatta bearbetning. Och att debatten kan få ta detta fokus lite mer och inkludera fler aspekter än tidigare.
Vill förtydliga att jag själv inte varit intagen vare sig frivilligt eller under tvång.

Läkarna har ont om tid, och det kan vara ett helsike att göra sig förstådd, men i längden brukar det gåt bra. De är ganska justa på det hela taget, men det finns som sagt metoidfel i psykvården.
.
Jess, antipsykotika kan vara precis vad som behövs i vissa lägen där inget annat hjälper, men man måste vara observant och exakt med indikationerna. De kan orsaka mycket svåra depressioner. På avdelningar är de nog i högsta grad behövliga, och emedan patienten har sällskap osv. på kliniken, motverkas depression. Det är sedan i ensamheten det negativa slår igenom, men då är å andra sidan tvånget i allmänhet upphävt. Sen har vi problem med helt okända biverkningar, som kan vara mycket allvarliga och plågsamma. Det måste man ge mycket bättre akt på.

Anna Odell! Det kan naturligtvis vara en konst att Wallraffa, men Wallraffande är i sig naturligtvis inte konst.

Hej Anna, jag tycker inte det är modigt av dig att spela sinnessjuk, jag upplever det som ett hån mot sådana som faktiskt är sjuka. Jag kan inte kommentera ditt faktiska beteende vid händelsen, där står ju ditt ord mot polisens och sjukvårdens.
Vad jag däremot tycker skulle kunna vara modigt, det skulle vara om du själv tog ditt konstnärliga kall så pass seriöst; att DU skulle påstår DIG vara DITT eget KONSTVERK!
VarmKram

- endast någon som själv varit psykiskt sjuk - och kanske även i någon mån fortfarande bär spår/"ärr" därav - k a n begripa... // "dom" kallar det "sårbarhet"... "dom" = experterna, som själva kanske a l d r i g upplevt vad detta ord innebär i verkligheten... // Dock: en eloge till alla som åtminstone försöker förstå - även om det finns vissa begränsningar härför (förlåt mitt "kanslispråk"!) . /Försöka kan man ju alltid som människa - med allt vad detta innebär - men att verkligen nå fram till målet för det man försöker är en annan sak... (Tack för ordet!) Ett delmål har i alla fall du Anna Odell uppnått - bara genom att ge en röst åt alla som oftast inte överhuvudtaget räknas med...

Väldigt många ord som ändå inte förändrar den allmänna åsikten.

Smaklöst effektsökeri som kostade oss skattebetalare en massa pengar. Att uppehålla en vårdplats som leder till att sjukhuset ev. måse avvisa personer som verkligen ÄR självmordsbenägna, har ingenting med konst att göra. Det enda det gav, var dig dina 15 seconds of fame, ett ifrågasättande av konstfack och bortslösande av skattemedel.

Till er som säger "inte för mina skattepengar": Ska skattebetalarna bestämma över vilken konst som får göras? Om ja, hur ska det gå till? Ska varje konstnär sitta och ringa till varje skattebetalare och be om lov att få göra varje konstverk? Ska sedan varje skattebetalares åsikt vägas lika, med tanke på att vissa betalar mer skatt än andra?

Ja, ni ser ju själva att det är befängt. Konsten måste få finnas och utvecklas på sina egna villkor, annars kan den inte existera. Vill man att skattepengarna inte ska gå till konsten får man väl rösta på ett parti vars program passar ens åsikt. Det är så vårt samhälle fungerar. Ju.

Enligt min mening är estetisk konst oftast tråkig konst. En vacker landskapsmålning väcker inga känslor hos mig. Jag vill gärna se sådant som utmanar mig intellektuellt eller väcker associationer. När ett konstverk har satt saker och ting i rörelse inombords, då vet jag att jag har sett något av kvalitet.

hade samma handling varit gjord av en person som utgav sig att vara "undersökande journalist" hade reaktionerna varit annorlunda (journalister kritiserar sällan journalister). Att du som "konstnär" gjorde undersökningen har färgat all rapportering och skymt den debatt som borde följt baserat på det omhändertagande du fick. Icke-traditionell konst är som ett rött skynke för många i samhället och i media görs enkla slentrian poänger som frågan "är detta konst?" för att öka upplagor.

Nä, de e bara de att jag inte kan ta kulturare på allvar...

"Jag ville försöka, att genom konsten öppna upp för en diskussion om hur vi vill att omhändertagandet av skrämda ensamma människor ska se ut."

Det låter ju vackert och kan kanske ge dig en villkorlig dom i tingsrätten, men jag tvivlar på att det verkligen var din emotionella drivkraft för ditt "konstverk". Snarare är det en rationalisering som du använder för att ge ditt verk en mer social image.

Jag gissar att det verkliga skälet till din handling finns tidigare i artikeln där du skriver:

"Men när rättssamhället som ska stå för det objektiva och rationella tänkandet låter hämndbegäret styra, då blir jag rädd."

Här berättar du nog, tror jag, vad du egentligen ville åstadkomma, nämligen synliggöra det s.k rättssamhällets hänsynslöshet och därmed hämnas de oförrätter du tidigare har utsatts för. Inte så enkelt att fixa enbart med ett socialt konstverk ...

Jag är dock övertygad om att du delvis har rätt i sak, nämligen att de som har psykiska problem inte alltid behandlas korrekt. Som Peter Ingelstad tidigare kommenterar är dock inställningen i vårt samhälle i stort sett positiv till de som har mentala problem.

När de behandlas felaktigt är det oftast ett resultat av bristande förmåga och förståelse snarare än av bristande vilja att vårda den sjuke.

Jag medger att det kan finnas undantag, men även då är det nog mest en konsekvens av t.ex. bristande utbildning.

Det hänsynlösa rättsamhället finns normalt endast undantagsvis i sammanhang som gäller mentalsjuka. Inkompetens, felbedömning, felbehandling är de mentalsjukas problem.

Samhällets vilja att visa förståelse för den mentalsjukes problem minskar dock när denne gör sig skyldig till brott.

Nu ska vi inte alldeles tracka sönder stackars Anna. Det är en subjektiv berättelse. Jag tyckte det var ingtressant läsning.

Skönt att du äntligen tar bladet från mun Anna!

Jag har äcklats så mycket av alla dessa människor som på ett så vidrigt sätt kastat skit på dig och på Konstfack. Hur faan man kan bestämma sig en åsikt när man sitter på så lite fakta är för mig helt obegripligt. Folk skrek och gastade om att Konstfack skulle få sina bidrag indragna bara för att Aftonbladet gjort chockrubriker av ett verk de inte ens sett.

Saker som man inte förstå är inte per automatik farliga eller fel.

Intressant - visa att poliser som påstår att folk fejkar psykiska sammanbrott har fel ... genom att fejka ett psykiskt sammanbrott.... Hmmm.

Jag vill tillägga att jag inte har något problem med iden att ifrågasätta olika samhällsprocesser via ett socialt konstverk typ det Anna Odell har gjort.

Om det sen kan leda till att just den processen förbättras i samhället är mycket vunnet.

Kan ju vara bättre än att människor reagerar och blir kriminella som en följd av dessa processer. Eller blir skadade på annat sätt.

Men hur bedömer man estetiska värden i konstverk med etiska syften ? Kan nämligen inget om konst .... :-(

Hon är ett skämt. Om hon varit psykiskt sjuk då bör hon veta att hennes tilltag tog resurser för de som bättre behöver dem. Jävla planta

Åtta poliser skickades alltså till ditt "självmordförsök". Det visar väl att samhället tar det på allvar? Man måste fråga sig om det är rimligt av dig att lägga beslag på dessa åtta poliser i en planerad åtgärd när de med STOR sannolikhet behövdes så mycket bättre på ett annat håll. Vårdens och polisens resurser är alltför små för att stjälas av en "konststudent" med alltför stort ego, det borde väl Anna veta om någon???

Konst är bara i ditt huvud, utanför huvudet bestämmer du inte längre om något är konst eftersom det är i någon annans huvud. Jag kanske gör ett arbetsmoment på mitt jobb, för mig är det konst men för alla andra i hela världen är det bara jag som svarar i telefon.

Jag är övertygad om att konstnären blandat samman begreppen "konst" och "journalistik".

Annat ljud i pipan nu när det inte stått något om detta i tidningen på ett tag... Har du helt förbisett det faktum att det finns bättre och mer lämpliga sätt att visa på och påpeka brister i samhället?

Vilka strukturer var Anna Odell delaktig i när hon genomförde detta projekt?

En struktur hon var delaktig i är den aristokratiska överhöghetsattityd som visade sig i att vi andra ska hålla käft för vi förstår inte det här. Vi är pöbeln där nere som ska vänta tills aristokraterna pekar ner på oss och talar om vad vi ska tycka, för annars är vi onda konsthatare.''

Jag får nog intrycket av att många av kritikerna älskar konst, men anser att det som gjorts, och sättet det gjorts på, inte nödvändigtvis var så bra.

Konstfack och dess vapendragare såsom aristokratisk överhöghet är inte nödvändigtvis ett bra sätt att utöva konst på, än hur goda avsikter Odell hade. Där har vi ett bra skäl till att inte ge skattepengar till Konstfack. Aristokratpampar ska helt enkelt inte ha mer skattepengar.

Om konst är att frammana känslor hos den betraktande så lyckades Anna Odell verkligen. När jag läste om hennes konstverk blev jag skitarg. Hon har alltid hävdat att det var för att visa de inhumana förhållandena i psykvården för allmänheten. Men jag tycker inte att det håller.

Anna Odell fejkade en psykos, slösade våra skattepengar och vår tid. Om hon nu ville förändra psykvårdens behandling av patienter, varför inte gå rätt väg? Genom forskning, debatt och utvärdering av verksamhet.

@Mr.Sanning / Perder /Jonas

Det är alltså ok att polisen spenderar pegar på en 15 årig kille som säger nöf nöf ..

M Gren

Jag är ju visserligen lekman när det kommer till konst men i mina ögon är inte hela "bro-projektet" konst. Det är mer som ett reportage som ett program som insider på tv3 skulle spela in.
Sen är det bara bra om projektet visar på orättvisor o.dyl. men konst skulle jag inte kalla det.

Anna,
Efter att ha foljt debatten sen ditt forsta iscensattande pa bron i varas kanner jag mig ratt saker pa att jag forstar vad du forsoker gora med dina projekt (det ar ju utvidgat efter konsthallsutstallningen, sa jag menar att det nu handlar om mer an ett job), men jag anser att de inte funkar pga flera anledningar. Det storsta problemet for mig ar, som jag upplever ofta ar fallet med unga konstnarer som ger sig pa personliga narrativer, att du helt enkelt inte har nog distans till din egen historia; du har helt enkelt inte bearbetat klart din egen del i projektet. Detta staller till problem nar du utger dig for att vilja kommentera Sveriges psykvard; jag upplever att du forsvarar ditt eget behov av respekt som tidigare inlagd istallet for att sakligt engagera dig i psykvardsdebatten – det senare har du ju gang pa gang forklarat ar intentionen med ditt jobb.
Tycker personligen det har ar en extremt intressant diskussion och beklagar att jag pga tidsbrist inte kan vara mer utforlig i redovisningen for mina argument, an jag ar nedan.

“Nu i efterhand kan jag undra om jag i mitt försök att göra mig av med den rollen, gått från offer till att vara gärningsman? Det får rättegången utvisa.”
- Ska en rattegang visa om du lyckats med ett kanslomassigt utvecklande? Det later horribelt for mig: det bor val DU – bade som manniska och konstnar – bestamma/komma underfund med sjalv. Det du jobbar med har handlar ju om en extremt personlig process. You have to own it; DU ar helt ansvarig har, bade for konstprojektet och din egen kanslomassiga utveckling.

“Under mitt och Veras gemensamma projekt intervjuade vi en polis, som kallade paranoida personer för lögnare när de kom och anmälde brott de upplevde sig vara utsatta för. Det triggade mig att genomföra min iscensättning.”
- En polis kan gott tjana som ide/inspiration for ett projekt, men racker ett uttalande av en polis till ett projekt som kommenterar Sveriges poliskars agerande i en valdigt specific situation? Ordet “triggade” far en valdigt laddad mening har: igen sa upplever jag att det handlar om en outredd reaktion som skulle kunna slipas knivskarp med mer analys.

“Jag kunde inte säkert veta att jag skulle vara med om samma händelseförlopp den här gången men jag hade en stark magkänsla av att det nog skulle bli så, vilket också visade sig stämma.”
- Mitt rad som konstnar till en annan; underskatta aldrig din egen intention och intuition - men var alltid redo att ifragasatta var de kommer ifran. Genom att basera projektet pa en magkansla sa kommer du alltid att (under)medvetet strava efter den reaktion du forvantar dig. Varti ligger ditt eget risktagande har? Ar inte risken att du automatiskt blir “offerkonstnar” har?

“Det påstås också att jag var farlig för mig själv och andra.”
- Sveriges lagar kraver att en individ ar farlig for sig sjalv eller andra for att kunna bli tvangsomhandertagen, sa den meningen i journalen ar i princip ofrankomlig.

“Jag hotade aldrig med att hoppa, däremot slängde jag mina ytterkläder i vattnet, vilket skulle kunna tolkas som att jag kanske tänkte hoppa. De privatpersoner som stannade hos mig på bron har senare berättat att de inte uppfattade det som att jag var i livsfara men valde att ringa polisen för att de tyckte att jag hade för lite kläder på mig och verkade må för dåligt för att bara lämna mig där.”
- Som yrkeskar ar psykpersonal och polis tvugna att just tolka beteenden och det kanns latt att forsta att det tolkades som att du skulle kunna hoppa nar du slangde dina klader i vattnet. De privatpersoner du varit i kontakt med ringde trots allt polisen, oavsett vad det trodde att du skulle kunna gora; de ansag att du madde for daligt. Med andra ord tyckte de sig inte kunna hjalpa dig sjalva utan valde att vanda sig till statliga institutioner: du spelade ju faktiskt psykotisk och da ar det val BRA att folk reagerar – detta aven om din intention aldrig var att hoppa?

For mig sa kanns dina debattinlagg ogenombearbetade och egocentrerade i den bemarkelse att du tar allt valdigt personligt istallet for att pavisa den problematik du anser dig ha ha upplevt i svensk psykvard: det verkar inte finnas nagon medveten separation mellan viljan att peka ut praktiska fakta och att redovisa din egen personlig kanslomassiga reaktion. Det ar dar dina verk blir problematiska for mig, och jag ar medveten om det jag fragar efter ar en valdigt fine line to walk - men det ar ocksa den finkansliga balansen som kan gora ett mediokert konstverk till ett outstanding.

Men, allt detta sagt vill jag anda saga att jag hoppas du fortsatter jobba: uppenbart ar ju att du har dedikation och det om nagot behovs for att overleva som konstnar. Ditt examensjobb kommer sakert att folja dig som bade inspiration och projekt att fortsatta lara dig fran under manga, manga ar framat.

Mvh,
Malin Abrahamsson

Det du håller på med är perverst, och drar bara ner "kulturen" ännu längre ner i skiten.
Du borde få betala tillbaka varenda krona till skattebetalarna och personligen gå och be samtliga om ursäkt!
Vet hut!

Oavsett konstdebatten, om du gör våldsamt motstånd mot polispatrullen, tycker du då det är konstigt att du blir handfängslad och fälld? Försök åtminstone neka vad du har ställt till med.

Vadå spelade?

Men det är bra att du och klottraren har skitat ner konstfacks varumärke till den nivå där det hör hemma. Du är modigare än klottraren som inte ens vågar stå för det han gjorde.

Det är intressant och märkligt odramatiskt att läsa Anna Odells egna kommentarer till det som ett tag i det mediala korsdraget verkade vara det viktigaste i Sverige ett kort tag.

Säkert är det en stark drivkraft hos AO att bearbeta det som tidigare hände henne i samband hennes mentala tillstånd och det finns många intressanta dokumentärer att beröras av.

Tyvärr har jag inte hunnit / lyckats se hennes examensarbete, så jag kan inte kommentera det i sig - eller den eventuella konstnärliga halten i arbetet. Jag vill snarare kommentera den principiella inställningen att detta är ett lämpligt examensarbete på hennes institution. Jag tror att det snarare borde ha utförts som ett projekt på t.ex. Dramatiska Institutet.

Jag håller helt med AO att det råder en negativ konstsyn i samhället - men troligen ur en annan aspekt; det verkar som ärligt åstadkommen konst, abstrakt eller "realist-norsk" är ointressant nuförtiden. Snarare är det AO sysslar med inne! En rolig idé eller videoinstallation smäller fortfarande högre än en målning, skulptur eller teckning. Därför är Ola Billgren medial gunstling, Dan Wolgers ikon och en videoskärm, med en kvinna som hoppar upp och ned i det oändliga, med skojigt guppande bröst bakom T-shirten, ett allmänt vördat konstverk.

Men jag håller inte med och jag kanske går i otakt med tiden, men gissar att ett ex-jobb som registrerar ett spelat psykiatriskt akutfall kanske mer är en dagslända, som troligen ej sätter spår i annat än dagstidningar, TV, bloggar och samtal folk emellan. Detta kan mycket väl vara värt en mässa, men inte gissar jag att det dyker upp i konsthistoriedebatten om hundra år...

Året jag gick ut Konstfackskolan, (Inredningsarkitektur), 1981, var det t.ex. min kurskamrat Jonas Bolhlin, som med sin stol Concret, som var en möbel, som var en skulptur, som har gjort ett avtryck, närmast i klass med Magrittes bild "Ceci n'est pas une pipe". Det var många som då och nu tyckte att detta var inte en möbel som man kunde sitta i, men det var dock en formstark, materialfinurlig bild. Visst är Jonas intresserad av segling, men hade han gjort en kortfilm om detta so exjobb undrar jag om det gjort från eller till. Kanske från.

Kultur-Vänstern är INTE folkkär, tycks det.

Alla ni som tycker att Annas tilltag var hemskt för att hon tog "resurser" från "riktigt" psykiskt sjuka, verkar ha missat hela poängen. Det som utkommit utan allt tvivel är väl att det är något allvarligt sjukt med svensk psykvård? Ska inte då någon belysa detta på ett sätt som berör och väcker frågor? Vad har ni för problem alla ni små, ensidiga, småsinta människor? Gå ut och måla era staket och skvallra om grannarna istället, det är där ni fyller er funktion allra bäst - för vi har alla vår lilla plats på jorden - en del vågar kasta sig ut - andra står vid sidan av och bespottar de som faller och flyger. Jag vet vilken grupp jag tycker tillför något.

Det är en mycket märklig recension du gör av polisen och den psykiatriska vården. Om de inte utgått ifrån att du var psykiskt sjuk och tänkte hoppa, skulle du antagligen klagat på att ingen brydde sig om en psyksjuk, och att myndigheterna låter dem ta livet av sig. Vad som än hände, skulle du kalla fel.

Det går inte för polisen att göra en snabbanalys av om någon fejkar psykiskt sjuk eller inte. De har sina arbetsrutiner och måste utgå ifrån att folk inte är sådana idioter så de tar polisens och psykiatrins resurser i anspråk bara för att väcka uppseende.

Fundera över vad konst är, för det är definitivt inte det du sysslar med.

Hej Skattebetalare! Hur mycket kostade AO's spektakel för skattebetalarna? Om man slår ut det på per person?

Anna, om du sedan länge har en film som visar att poliser och vårdare ljuger, varför visar du aldrig den? Upp med den på youtube om den finns!

Det verkar som att Anna Odell fått för lite uppmärksamhet i media senaste tiden. Då är det ju bra att man kan skriva en artikel på Newsmill, det är ju ett sätt att upprätthålla uppmärksamheten från media igen. Man måste ju hålla ett upparbetat varumärke levande!

Så trevligt att Anna Odell tycker att hennes "konst" är lika nödvändig för henne som leken var när hon var barn. Jag tror nog att de flesta har ett behov av att vara kreativa. Själv är mitt snickar- och mitt musikintresse nödvändiga för mig. Innebär det att jag också har rätt att leka på andra människors bekostnad?

Jag vill också ha uppmärksamhet! Se mig, slå mig, skriv om mig!!!

(varför kommer jag att tänka på den desperata matadoren i "Tjuren Ferdinand"?)

Snacka om efterkonstruktion. En mångordig sådan. Brist på omdöme läggs till brist på ryggrad. Föreställningen om vad konst är är nu färdigdekonstruerad, konsten har upphört att existera. Välkommen till den svenska offentligheten.

Till "Sara" #16!

Nej, skattebetalarna ska inte "bestämma över vilken konst som får göras". Men du ställer fel fråga.

Frågorna borde vara:
1. Ska konstutövande bekostas av skattemedel (till skillnad från att köpa in färdig konst för skattemedel).
2. Om "ja" på frågan 1, ska det då gälla all konst, eller ska det finnas en begränsning?
3a. Om du tycker det ska finnas en begränsning, vem tycker du då ska besluta var den gränsen går?
3b. Om du tycker konstutövande ska betalas med skattemedel, utan gränser för vilken konstutövning som ska finansieras, var tycker du jag ska vända mig för att få betalt för min konstutövning?

Skäms, det du kostade för att du skulle rättfärdiga vad det nu var så tog förmodligen tid och resurser från andra som behövde det bättre än någon konstwhatever. Hoppas att du får betala kalaset!

Konstigt att du förundras över att folk i gemen blir (ännu mer) "konst"fientliga.

Jag förstod från första början att man en dag skulle få läsa om just detta på detta sätt. Anledningen är att jag träffade personal på både Maria vuxen och S:t Göran förra sommaren, som anhörig, och insåg då hur illa det är ställt. Något Odell uppenbarligen själv råkat ut för. Mer än en gång. Det har även jag och min familj. Upprepade gånger. Inget annat jag stött på i hela mitt liv fungerar sämre än psykiatrin i Sverige. Eller för den delen den obefintliga så kallade eftervården.

Vad sägs till exempel om den kommentar jag fick på Maria vuxen av en "läkare" vid besök nummer tre (3!) som sade. "Vad tycker DU att JAG ska göra?" Ungefär som att det skulle vara MITT jobb och inte hennes. Den jag försökte få inlagd grät och vädjade men vi fick ingen hjälp då heller. Då var det riktigt illa redan. Om jag kallar det bemötandet stört får jag hålla igen....

Eller när jag efter mer än en veckas slit, tjat och mer eller mindre hot lyckades få min anhöriga inlagd. Tyngre motstånd har jag nog inte stött på innan. Den gången råkade vi ut för en annan "läkare", den som tog emot oss. Han varken hälsade på mig eller såg på mig under hela processen. Han svarade inte ens på tilltal, som om man inte fanns. Att man kan ha en sådan befattning och sköta det så fult är också under all kritik. Kallas det respekt?

Dessutom kollade de flesta i personalen snett på oss, misstrodde oss och lät oss åka hem igen inte mindre än fyra gånger. Det var mycket obehagligt och risken för självmord eller medveten/omedveten överdos var överhängande. Då är det inte lätt att koncentrera sig på jobbet. Alltså var det en himla tur att jag hade semester dessa 1-2 veckor som detta pågick. Konstant orolig och oförmögen att tänka på något annat. Hur det går för folk som inte har någon som ställer upp, stöttar och ligger i är faktiskt riktigt sorgligt att tänka på.

Som om inte det vore nog så märkte jag hur svårt det var att få tag på någon som ville ta ansvar. Tillslut hade jag nog pratat med alla som gick. Mitt namn blev en varning för personalen. Som att ingen ville ta tag i problemet över huvud taget. Man lirkar, ljuger, slussar vidare och fan och hans moster. Allt detta finns dokumenterat i anteckningar från oss båda, men tyvärr, får man väl säga, har vi inte fått till en artikel än. Men det skulle säkerligen behövas.

Det var inte problem en, två eller tre gånger utan ALLA gånger. Sen dess har tydligen ingenting blivit bättre. För saker som blir bättre får man höra talas om...

Anna har insett hur illa det fungerar och gjort något bra och samtidigt kreativt utav det. Tyvärr verkar det inte göra varken till eller från. Det kanske helt enkelt krävs fler som Anna för att huvuden ska börja rulla eller att det åtminstone sker en betydlig förbättring. Och med förbättring menar jag inte mer skattepengar, utan insyn och åtgärder. Vad sägs om byte av personal och liknande? Att någon får ta ansvar, kanske i vissa fall sägas upp?

Och ja, vissa, eller många konstnärer, vill bara synas och kommer med den ena dumma idén efter den andra. Men har ni hört uttrycket " att inte dra alla över en kam"?

Psykvården i Sverige är ett skämt. Ett skämt som ingen verkar vilja göra något åt. Anna verkar vara en som åtminstone försöker. Det är betydligt bättre än att inte göra något alls.

Det är tydligen väldigt lätt att tycka illa om Annas metod, kanske till och med förakta den och se det som ytterst dumt. Men faktum kvartsår - hon har rätt! Ni som klagar har troligtvis inte själva varit i samma sits, ändå tror ni er veta mer och fördöma aktionen, som man kanske ska kalla det. Det är väl enda gången hittills i mitt liv som jag tycker en liknande aktion är på sin plats, det handlar om människor och i värsta fall liv.

Klaga inte på Anna utan på systemet. En dålig dag kanske det är du eller någon i din närhet som inte får den hjälp den borde och då kanske det redan är för sent.

Fler som Anna Behövs, en eloge till dig! Ett plus i kanten för att ni faktiskt dokumenterat detta på film. Att det ska behövas är mycket tråkigt men troligtvis ett måste. Frågan är om det hjälper. En ensam liten människa mot ett helt system är en match utan like.

Stå på dig, annars gör någon annan det!

BluePrint, 2009-08-07, 19:49

Vad tror du det kostar samhället att ha folk som måste använda två veckor för att skaffa någon hjälp? Någon som verkligen behöver det. Vad tror du det kostar samhället om man måste uppsöka och ta tid av läkare under flera veckors tid för att få någon svårt sjuk inlagd? Vad tror du det kostar i resurser att ha folk som inte han hantera sina uppgifter? Vet du ens vad du pratar om?!

Bra Anna Odell, vi håller på dig!

Kan jag inte få slippa höra/se/läsa hennes olika utspel?
Kan ingen få tyst på henne?
Måste man publicera vad hon skriver?
Är det inte nog med dravel nu???