Sverige har i KD-ledaren fått en Kultur-Hulk

Det kändes som en vändpunkt. Äntligen stod kd-ledaren Göran Hägglund i talarstolen och sade något av bestående värde. Vi som lyssnade på plats i Visby i torsdags kväll kunde glädjas åt en högerledare som hade tuffat till sig och tagit ut svängarna på centrala punkter.

Det fanns sannolikt flera skäl till att Hulken steg fram i Hägglunds annars så välmodulerade skepnad.

1) Opinionssiffrorna; pressade av bristen på medialt intresse för de gamla vanliga budskapen och krympande utrymme på scenen var politikveckan sista chansen för kristdemokraterna att tända om före en annalkande valkatastrof på väg ut ur riksdagen, vilken skulle riskera alliansens fortsatta regerande.

2) Ny talskrivare; rekryteringen av Fredrik Haage, tidigare fria moderata stundentförbundet, chefredaktör för moderatpressens Svenska Nyhetsbyrån och författare till pamfletten "Nycklar till modern konservatism", har uppenbarligen vidgat synen på vilken retorik som behövs för att lyfta partiet ur fyraprocentsträsket.

Det var på flera områden Hägglund med önskad tydlighet gjorde sig ovän med opportunistpartiets stora väljarkår. Om upphovsrätten hette det, med en rak höger mot piraterna och deras hyckleri om att vara en frihetsrörelse:

"Konsekvenserna av helt fri fildelning skulle bli förödande för dataspelsbranchen liksom för musik- och filmindustrin. Det är alltid fel att snylta på någon annans arbetsinsats. Och konsekvenserna blir långsiktigt att det skapas färre filmer, dataspel och mindre musik. Det är viktigt att förklara, att om vem som helst, när som helst, får ladda ned vad som helst utan att betala en krona, då försvinner förutsättningarna för kulturen att frodas."

Lika tydlig var Hägglund mot kulturvänsterns ensidiga syn på "verkligheten":

"Inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit."

Det är en kulturvänster som riktar sig mot "alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på.

Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta. Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala.

Vänstern tycker att det vanliga samhället är ett förtryckande samhälle och därför ska det vanliga klandras och motarbetas. Den svenska vänstern tycker att det är rätt att göra uppror mot sådant som är vanligt."

Där satt den. Sannolikt har budskapet en bred resonansbotten i det Tysta Sverige, till exempel hos alla de människor som tidigare röstade på socialdemokraterna och centern, men som i takt med dessa partiers modernisering inte längre känner sig hemma där. Och som alltid lyssnar "broder fyra procent", taktiska högerväljare som föredrar mer klassisk konservatism framför moderat liberalkonservatism.

Greppet känns igen. Redan Richard Nixon hade framgång med sin vädjan till "den tysta majoriteten" i slutet av 60-talet. Det handlade om en kulturkamp mellan storstadsliberala eliter och medel-Amerikas allians av gudsfruktande patrioter, det som under Ronald Reagans 80-tal tack vare sofistikerad gräsrotsorganisering (Obama var inte först!) blev basen för den "moraliska majoriteten". I den känslomässiga botten fanns antikommunism och det kalla krigets försvar för frihet och demokrati.

Det intellektuella förarbetet hade gjorts av konservativa tänkare som Irving Kristol och William Buckley, och fotarbetet skedde i de frivilligorganisationer som utgör grunden för det civila lokalsamhället i USA. Långt senare tillkom de många välfinansierade tankesmedjorna.

Men ett tal gör inte en kampanj. Ska kristdemokraterna fortsätta att driva en kulturstrid mot vänstern behövs uthållighet och resurser. Dagens Sverige ser lite annorlunda ut än gårdagens Amerika; problemen är andra, liksom kontexten. Det är svårt att importera debatter från andra länder och tider, och svensk inrikespolitik bygger inte på mantra om "guns, babies and Jeeesus" som det hette om Sarah Palins kampanj.

Till det behövs inte bara en ideologiskt grundad och välformulerad övertygelse utan också stödet från opinionsbildare utanför den egna innersta kretsen. I det avseendet är kd-utspelet förmodligen riskfritt; några ungdomsväljare att förlora på att hävda upphovsrätten har man inte, och antalet kulturkändisar som röstar på kd är utöver författaren Göran Hägg tämligen begränsat. Men det sällskap man får under resans gång är betydelsefullt. Sådana som tror att jorden är platt och blymantlade varghatare i Värmland räcker inte.

Som framgår av de senaste åren har det inte varit lätt för Göran Hägglund att efterträda Alf Svensson. Den interna splittring som visades i samband med EU-valet bekräftade att den gamle behövdes för att rädda mandatet. Nu har partiet i alla fall hittat ett spår som ger möjligheter till offensiv, om arbetet kan drivas uthålligt.

Vi som står för en annan blandning av liberalism och konservatism, modernitet och tradition, får önska lycka till. Att ta strid med kulturvänstern och dess vänner i medieeliten är alltid rätt.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/8633

11 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Moderaternas mest teaterkunniga kramar om kultur hulken Göran Hägglund!

Tycker lite synd om Niklas Wykman, det var en bra artikel om massavlyssningssamhället. Tänk att behöva sitta i samma båt...
Orkar inte skriva mer, ser inte tangenterna för det DAMMAR så.

Permalänk | Anmäl #1 Linnea, 2009-07-05, 20:10

Oavsett vad man kan tycka om Göran Hägglund så var det här bra sagt. Kulturvänstern har fått härja lite väl fritt och alltid skall dom ha rätt i allting.

Permalänk | Anmäl #2 tidosss44, 2009-07-05, 20:31

"Kulturkonservativ" - är inte det en oxymoron? För övrigt är det oklart vilka väderkvarnar Hägglund slåss mot. Kultursidorna är väl knappast något etablissemang, speciellt inte om man jämför med Hägglund?

Permalänk | Anmäl #3 a-f, 2009-07-05, 20:52

Jo jo, nu är vi där igen. Marknadsliberaler skakar bara i förfäran åt Mats uttalanden från förra århundradet. Fildelning är symptomet av en fri marknad som inte godtar förekomsten av en totalt onödvändig uppsättning mellanhänder.

Det riktigt ironiska är att Gamle Mats här ställer sig som en sossepolitruk av värsta slag när han talar om statlig protektionism som enda sättet att skydda en enorm industri av distributörer som helt enkelt är överflödig.

Att han sedan från sin nyfunna socialdemokratiska talarstol hötter med näven och gnäller om vänsterfasoner får en kraftigt att undra - NÄR exakt fulrippade moderaterna sossarnas partiprogram och dogma??

Permalänk | Anmäl #4 Scary Devil Monastery, 2009-07-06, 01:02

Ekot av terminologin i Hägglinds tal, med nya påhitt som kulturvänstern och "svenskar som lever sina liv som folk gör mest" är roliga, men onekligen substanslösa påhitt.

Det roliga med artikeln (och Hägglinds tal) är väl kanske inte främst termerna men själva argumenten och visionerna för ett värdekonservativt piskpåfingrarnasamhället, där unga som inte lever i Hägglunds och KD:s verklighet skall straffas i spåren av förändrade förutsättningar för, och i grund och botten en fundamental förändring av kulturmarknaden, samt folkets i allmänhet förändrade attityd till den.

"Svenskar som lever sina liv som folk gör mest" fildelar, fildelningens framfart och styrka är ett faktum, och att hålla fast vid en föråldrad upphovsrätt, kommer förhoppningsvis styra bort unga väljare från KD.

Permalänk | Anmäl #5 Allan, 2009-07-06, 01:45

Mats Johansson (M) vill att statsunderstödd TV skall sända statsunderstödd teater.

Permalänk | Anmäl #6 Kerstin, 2009-07-06, 10:01

Om Sverigedemokraterna är populister, vad ska man då kalla detta? Hägglund tar de billigaste greppen där en vänsterintellektuell kulturelit får stå som motpol till medel-Svenssons vardagsliv och -värderingar.
.
Sanningen är ju att högerns maktelit står minst lika långt från Svenssons vardag. Dessutom är inte någondera av dessa grupper den politisk fienden, det är väl den politiska parlamentariska vänstern Hägglund borde ge sig på i så fall, som är motståndaren
.
Dessutom andas attityden en anti-intellektualism som ligger farligt nära den som nazisterna i 30-talets Tyskland använde sig av för att vinna massornas stöd. Det är en bättre jämförelse än den med den kriminelle USA-presidenten Nixon som Mats Johansson gör (enuru inte heller den särskilt smickrande för Hägglund).
.
Nej, detta är ett olyckligt populistiskt utspel av Hägglund som andas desperation och röstfiske av sämsta sort. Det hade varit bättre att inte sälja ut så mycket av kd:s värdekonservativa själ i allianssamarbetet, bättre att nu försöka återta den nischen i politiken. Att vara ett allmänborgerligt reaktionärt parti finns det andra som är så mycket bättre på. Där har Hägglund inget att hämta

Permalänk | Anmäl #7 Mats Dagerlind, 2009-07-06, 10:40

Hägglund har en poäng mot en viss typ av vänsterfolk, även om denna typ varken är så stor eller så högljudd som Hägglund verkar mena. Själv är jag dock mer nyfiken på vad Hägglund har att säga till dem som inte har familj, som är arbetslösa eller som inte har råd att åka på semester. Hägglund verkar tro att den, som saknar ett glädjeämne eller livsinnehåll som de flesta har, har försmått detta. Han har, som många borgerliga ideologer, svårt att förstå att det finns ensamma som längtar efter en familj, arbetslösa som febrilt söker arbete, fattiga som drömmer om att åka till Ibiza och "mambos" som gör allt vad de kan för hitta en egen lägenhet. Arbetslöshet, ensamhet och bostadsbrist är verkliga och stora problem i dagens samhälle. I Hägglunds värld är problemet bara de avvikandes intolerans mot medelsvenssons, men jag tycker det är ett mindre problem.

Permalänk | Anmäl #8 David Munck, 2009-07-06, 12:14

Det fina med en tyst majoritet är att man kan få den att stödja precis vad som helst, då de som yttrar avvikande åsikter per definition inte hör till denna tysta majoritet.

Permalänk | Anmäl #9 Per. A, 2009-07-06, 16:36

Skönt att även moderaternas medietalesman Mats Johansson inser sprängkraften i Göran Hägglunds tal om den historielösa vänsterretoriken om vad som en stor minoritet eller kanske till och med en mindre majoritet anser viktigt.

Permalänk | Anmäl #10 kjell-erik sellin, 2009-07-07, 18:23

Tack för den här artikeln. Det är belägget för att KD idag inte är något annat än en högerfilial till moderaterna. När KD ledaren Göran Hägglund till och med hämtar sin talskrivare - Fredrik Haage - från de mer extrema högermoderatleden så kan man knappast förvänta sig annat än maningar till häxjakt på all kultur som inte passar Timbo-eliten. Samtidigt kan det inte hjälpas att man från såväl Hägglunds som Mats Johanssons artiklar känner stanken från Sovjetunionen och den kulturjakt på vad man ansåg som opassande och det krav på "god kultur" som var styrande där.
Så grattis mina herrar - ni har hittat er förebild i världen ... även om flertalet av oss andra (inklusive svenska vänsterpartiet) insett vad det rörde sig om i Sovjet och förståt att avvisa dess avarter.

Permalänk | Anmäl #11 Fritänkare, 2009-07-09, 09:05