Fritt forum

Foto: Scanpix

Helene Hägglund om Fritt forum

Katolska kyrkans många ansikten

Publicerad: 2009-06-23 12:06, Uppdaterad: 2011-11-02 17:11

Vad gör en organisation när den blir så stor att den inte längre vet vilket ansikte den ska visa utåt? Vad gör den när den upptäcker att den skadar sitt rykte om den säger sanningen? Jo, den förblir tyst.

4 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Som f.d. katolik och tillika ex-nunna har jag haft möjlighet att uppleva identitetskrisen i katolska kyrkan på nära håll, och även vilka problem som uppstår när kyrkan och dess representanter ska välja vilket ansikte de önskar att visa utåt.

I mitt fall handlade det om grava missförhållanden i det kloster som jag tillhörde i tolv år. Ett kloster i Danmark tillhörande en gammal och etablerad orden; en karismatisk abbedissa med en skara unga nunnor kring sig. Ett kloster som med sina många kallelser - framför allt från utlandet - vittnade om framgång och där alla alltid skrattade och var lyckliga.

Det var ansiktet utåt. Innanför muren såg det annorlunda ut. Här fanns det absolut lydnad gentemot abbedissan som var Guds ställföreträdare; en lydnad som innebar att alla tankar och känslor skulle uppenbaras för henne och ofta även den samlade gemenskapen. All tvivel, all kritik, allt ifrågasättande avfärdades som frestelser från djävulen och som sådan blev de behandlade. Våld var ett inslag vi kom att vänja oss vid, både fysiskt eller psykiskt. En novis som ansågs ge utrymme åt djävulens inflytande fick örfilar; en gammal dement nunna avled utestängd i trädgården efter att ha stört morgonbönen, och vi andra dödade våra samveten för inte att tvingas välja mellan vad vi själva ansåg var rätt och vad Guds representant praktiserade.

Jag var där frivilligt därför att jag, när jag inträdde som sextonåring, hade övertygats av andra människor om att det var min kallelse; att det var där Gud ville ha mig, och att han aldrig skulle tillåta att jag blev lycklig någon annanstans.

Efter tolv år fick jag ändå ögonen upp för att det liv vi levde inte var vare sig klosterligt eller kristet. Jag lämnade klostret, sökte skydd i ett annat kloster, och därifrån skrev jag tillsammans med ett antal andra avhoppare långa brev till de kyrkliga myndigheterna om våra upplevelser. Katolska biskopen Czeslaw Kozon i Köpenhamn, den dåvarande apostoliska nuntien Piero Biggio, klosterordens generalabbot Maurus Esteva i Rom: alla fick de läsa om hur det såg ut bakom murarna i klostret.

Den enda som agerade var biskopen, som även från annat håll hade hört talas om missförhållandena. Men han insåg snart att han inte kunde göra mycket: bollen låg hos generalabboten som var abbedissans direkta överordnade - men som även tillhörde hennes beundrare. När jag drygt två år senare valde att lämna klosterlivet för gott hade det fortfarande inte skedd några förändringar i mitt förra kloster, och i många år verkade kyrkan lyckas med sin strategi: Att tiga tills alla glömt.

I maj i år släpptes min bok "Inte längre nunna" i Sverige och Danmark. Och det satte i Danmark fart på en ny debatt om mitt förra kloster. Många, både katoliker och andra, engagerade sig; alla önskade att klostret skulle granskas av kyrkan, och det gick så långt att en av biskopens egna medarbetare kontaktade mig privat och uttryckte sin önskan om att min bok skulle åstadkomma förändringar. Enligt honom misstänkte ju merparten av landets katoliker att det inte stod rätt till med abbedissans styre. Han bekräftade dessutom att det kunde ha bidragit till kyrkans handlingsförlamning att abbedissans familj tillhörde världens rikaste, och att de hade donerat miljonbelopp till både generalabboten i Rom och till flera av våra skandinaviska stift. Jag skulle dock veta, det var han mån om att berätta, att jag hade mångas stöd, även bland medarbetarna på biskopsämbetet.

Stödet bland dessa medarbetare och även präster och andra katoliker skulle dock tyvärr visa sig att inte vara till någon hjälp, eftersom det i detta fall är kyrkans officiella representanter som är kyrkan. Och de fortsätter gömma sig bakom antingen tystnadens eller maktlöshetens mask. Biskopen vidhåller att han inget kan göra: Enligt katolska kyrkans kanoniska lag åligger det inte honom att åtgärda missförhållanden i ett kloster som tillhör en orden utanför hans jurisdiktion. Vilket stämmer - samtidigt som att det inte heller finns något i kyrkorätten som förbjuder honom att agera, om något i hans stift går emot hans samvete. Men just i det här fallet är det kanske mer bekvämt att vara tyst.

På samma sätt som man inom katolska kyrkan valde att vara tyst i USA trots kännedom om övergrepp på oskyldiga barn. Likaså på Irland där man våldfört sig på tusentals barn genom decennierna. Och överallt där kyrkans representanter frånsäger sig ansvaret genom att vara tysta om pågående problem eller beklaga sin maktlöshet.

Och det är här kyrkans många ansikten kommer in. Privat har ett antal kyrkliga ämbetsinnehavare, inklusive Czeslaw Kozon, försäkrat mig om att de helt och hållet tror på min och mina medsystrars berättelse och att de önskar en förändring i klostret. De har gång efter gång talat om för mig att de är djupt bekymrade. Men officiellt har de bevarat tystnaden. Officiellt har de inte tagit ställning. Officiellt accepterar de att det fortfarande upptas nya unga flickor i klostret, främst från tredje världen, och att abbedissans makt ökar inom kyrkan.

Vilket ansikte ska vi då lita på? Vem är kyrkan? Katolikerna som just nu skriver insändare i Danmark för att väcka biskopen? Ämbetsinnehavarna som ger mig sitt fulla stöd privat? Eller ämbetsinnehavarna som är tysta och till synes maktlösa?

Kyrkan har många ansikten. Och den väljer vilket det visar upp allt efter vilket sammanhang den vistas i och hur den kan uppnå sitt mål - som ironiskt nog verkar vara att bevara ett ansikte utåt. Frågan är om den inte skulle må bättre av att leva i sanningen, med ett enda ansikte som då verkligen är värt att bevara?

Helene Hägglund (1 artiklar)

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] Men från Danmark beskrivs en liknande situation. Nyss var det en avhoppad nunna, Helene Hägglund som har skrivit en bok om sina mardrömslika år i Sostrups kloster dit hon kom som 16-åring och plågades av en tyrannisk abedissa. Helene Hägglund skriver på Newsmill: [...] Blogg: Tystnadens och den dubbla bokföringens kultur. - B, 2009-10-28, 11:03

[...] Läs hela inlägget här: [...] Blogg:Katolska kyrkans många ansikten « Cordia bloggar, 2009-06-24, 08:10

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/8305

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ja preciiiis. Katolska kyrkan är förlamad just nu, den håller på att falla samman. Jag är själv nominell katolik, och har ingen negativ erfarenhet av detta slag, så det går fint för mig. Å andra sidan är det inte mycket mening heller, så länge det ser ut så här. Vi får se när det blir dags för nästa påve. Min egen prognos är att inget händer och att kyrkan kommer att sakta men säkert upplösa sig, ungefär som en sockerbit i ett glas vatten.
.
Grundproblemet är mycket enkelt denna: kyrkan tror inte på sin egen förkunnelse, så som visar sig gång på gång med gradvis alltmer pinsam tydlighet.

Permalänk | Anmäl #2 Peter Ingestad, 2009-07-03, 09:06

Detta är tyvärr ett mönster som upprepar sig i Katolska kyrkan. Vi katoliker måste ta detta på allvar så att vi kan komma vidare och bryta tystnadens kultur:

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

EMU

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Fritt forum

Katolska kyrkans många ansikten

Pingbacks som länkar till denna artikeln

Länka till Blogg

Fritt forum

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar