Dagens sommarskribent: Marie Plosjö - rätten till min kropp

"Dörren är låst." Det var de ord jag hörde yttras till mig den dagen jag blev våldtagen vid 18 års ålder av min bästa killkompis. Det var inte förrän då som jag förstod vad som höll på att hända, men jag ville fortfarande inte tro det. Eftersom han var min bästa killkompis trodde jag att han skulle vara lyhörd för mina önskemål. Nu var han inte det och när jag sent på natten lämnade hans villa kände jag mig helt tom. Jag visste knappt om jag skulle tro på mina egna känslor. Ni kanske undrar varför? Jag skrek inte, jag slogs inte, men jag protesterade kraftigt. Jag blev fasthållen, men jag klandrade mig själv.

Efteråt mådde jag väldigt dåligt och min mamma försökte få reda på vad det var som hänt. Jag berättade vad som skett, men samtidigt skyddade jag min "vän". Jag sa att han haft en väldigt jobbig barndom med en mamma som gjort honom väldigt illa. Jag tyckte synd om honom. Min medkänsla för den person jag trott mig lärt känna satt kolliderade med min nya upplevelse av samma person.

Mina föräldrar blev vansinniga och mamma satte sig i bilen för att köra till honom. Jag kastade mig på motorhuven av bilen för att hindra henne och jag grät: "Snälla, åk inte dit!"
Jag bönföll henne att inte åka och till sist så lyssnade min mamma och gjorde som jag ville.

Jag åkte till sjukhuset och blev undersökt. De frågade om jag ville anmäla händelsen. De avrådde mig dock från att göra det eftersom en anmälan oftast leder till att den som blivit utsatt får genomgå en ännu värre behandling i en rättsal. Frågan var om jag verkligen var så stark att jag skulle klara av att gå igenom hela händelsen ännu en gång. Min mamma frågade mig, men förklarade för mig att det säkerligen var sant så som läkarna sagt. Det skulle bli svårt om än inte svårare att gå igenom allt som hänt igen och dessutom bli ifrågasatt som jag själv vore den som gjort något fel.

Jag visste att jag inte skulle orka se min forne vän i ögonen. Tidigare samma kväll som han förgrep sig på mig hade han berättat att han blivit anklagad för våldtäkt av en annan tjej. Hon hade anmält honom men fallet hade blivit nerlagt. Han beklagade sig och sa att hon ljög och jag sa att anklagelsen lät helt vansinnig. Inte skulle min bästa killkompis vara kapabel till en så fruktansvärd handling. Inte kunde jag veta att jag bara några timmar senare skulle utsättas för vad han antagligen hade gjort med den andra tjejen. Detta hade jag i bakhuvudet när läkarna och min mamma frågade mig om jag verkligen skulle orka att ta mig igenom allt igen och jag svarade: "Nej, jag vill bara glömma och gå vidare".

Det var tyvärr inte den enda gången som jag blev utsatt för sexuella övergrepp. När det hände igen var jag tvungen att slåss med mina egna demoner som gärna ville klandra mig själv.

Jag kämpar fortfarande med tunga tankar och mörka mardrömmar där jag inte har kontrollen över min kropp. Jag läser alla självbiografier jag kommer över som handlar om övergrepp av olika slag. Jag vill förstå mina egna känslor och reaktioner. Jag har valt att samarbeta med Melissafonden som är en kvinnorättsjour.

Att valet tillslut blev Melissafonden berodde på att jag från början vände mig till Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige för att säga att jag gärna ville sjänka en del av mina intäkter till deras organisation. När jag ringde en av ROKS ansvariga var hon mycket positiv. Jag fick höra hur fantastiskt initiativ det var från min sida och hur mycket de önskade att fler kunde komma på samma idé. De sa att de gärna ville att jag skulle medverka i deras tidning. Jag blev självklart väldigt glad över att höra detta, jag kände mig lycklig över att kunna göra något för andra kvinnor i nöd.

Kort därefter lät man mig dock förstå att de inte ville synas alls i samband med mig.

Jag kände mig väldigt kränkt och mådde dåligt i flera dagar. Var det mina tidigare lättklädda bilder som de inte ville förknippas med? Var inte alla kvinnor, oavsett bakgrund, välkomna att bidra till en organisation som ska  

skydda utsatta kvinnor?

Många gånger har jag upplevt hur min omgivning ansett att det varit mitt eget fel när jag utsatts för övergrepp. Enligt många har jag mig själv att skylla eftersom jag medverkat i lättklädda tidningar. Men ingen som blir utsatt för övergrepp får skylla sig själv!. De flesta våldtäkter begås av personer som offret känner. Jag har ofta fått höra: "Det är ju mycket värre att bli våldtagen av en okänd person än någon som man känner".

Jag vill nog påstå att det är lika hemskt. En människa som blir utsatt för ett övergrepp av någon som de inte känner är förmodligen mer rädd för sjukdomar, men en människa som kan förgripa sig sexuellt på någon de känner kan vara kapabel till mycket. Om en människa som man tror sig känna från en stund till en annan förändras blir rädslan förmodligen lika stor. Att en människa som man håller av och som man litat på gör något så hemskt skadar en in i själen. Själv har jag otroligt svårt att lita på killar.

Jag vill skriva om detta, eftersom så många tror att det är självklart att den som blivit utsatt aldrig klandras. Men jag vet av egen erfarenhet att den som utsätts ständigt måste förklara sig:
- Varför slog du inte?
- Varför skrek du inte?
- Varför anmälde du inte?
- Hur kunde du förlåta honom?
- Hur kunde du träffa honom igen utan att göra något?

Hur vi människor reagerar vid chock är aldrig lätt att veta eller förklara. Det är ett slag i ansiktet att känna sig misstrodd när man vet vad som hänt och genom frågorna får händelsen upprepad gång på gång i sitt inre.

Jag anmälde ett senare sexuellt övergrepp flera år efter händelsen. Att jag från början inte anmälde berodde på diverse hot och att jag var rädd så jag valde att istället blicka framåt och försöka glömma. När jag flera år senare hörde hur killen som förgripit sig på mig spred illasinnade rykten om mig brast mitt tålamod. Jag anmälde honom, men precis som läkarna varnat mig vid när jag var 18 år och våldtagits ansåg inte åklagaren att de kunde styrka en händelse som skett utan vittnen.

Att jag anmälde händelsen var förmodligen det bästa jag gjort, även om det inte kom upp i rätten. När jag anmält det som hänt mådde jag otroligt dåligt. En förundersökning inleddes som gjorde att jag inte fick prata eller försvara mig när den höll på. Förundersökningen tog två år och under den tiden florerade så mycket rykten om mig som inte stämde. Vid åtskilliga tillfällen tappade jag tron på mänskligheten. Människor i min omgivning valde att försvara min förövare, trots att de omöjligt kunde veta vad som hänt, eftersom de inte var närvarande.

Det positiva var att jag äntligen kunde berätta hela historien för någon. Utan några förskönande detaljer. Många av de saker som jag själv hade hatat mig för och som jag kände stor skam över fick en helt annan innebörd när händelserna fördes fram i ljuset. Jag förstod att jag inte kunde klandra mig själv för att en annan person tagit sig friheter med min kropp mot min vilja. Jag började förlåta mig själv. Även om jag fortfarande har ett sår att läka så känner jag mig starkare än på länge.

Jag vill råda alla tjejer som blivit utsatta för övergrepp att anmäla händelsen. Oavsett om det rör sig om en pojkvän, vän, familjemedlem eller en okänd förövare. Oavsett om ni haft sex tusen gånger, men vid ett tillfälle sagt nej. När någon gör något mot en människas vilja sätter det spår oavsett om vi väljer att blunda för det för stunden. Genom att anmäla händelsen tvingas vi att konfrontera vår rädsla/skam och vi tvingas att bearbeta det mörka som vi så gärna vill glömma. När eller om jag får barn vill jag vara tydlig med att lära dem att de äger rätten sin egen kropp. De ska bara få krama och pussa personer som de själv vill ge ömhetsbevis. Aldrig för att bara göra någon annan glad. Ingen blir glad för kärleksbevis om de inte är äkta från hjärtat. Vi äger rätten till vår egen kropp.