Ingen ”valfusk” i Iran

För många månader sedan började jag följa vad som händer i Iran i samband med det så kallade "valet". På grund av min familjs trettio åriga kämpande i den iranska oppositionen, samt mina egna vetenskapliga intressen i landet och regionen, har jag också följt den politiska situationen i landet i många år. Jag kan säga att jag har varit engagerad i frågan sedan när jag var litet barn, men att jag har fördjupat min aktivitet och kunskap när jag gav mig in i vuxenlivet. Under universitetstiden har jag också skrivit flertal uppsatser och arbeten om Iran och Mellanöstern ur olika perspektiv med olika problemställning. Detta inledande styckets syfte är endast att visa att det jag skriver i resten av denna artikel inte kommer från tomma intet. I grunden ligger alltså ett flerårigt fördjupad engagemang, erfarenhet och kunskap om Iran. Tyvärr saknas detta hos media som kallar händelsen i Iran för "Statskupp av ayatollan" (DN 14/6), "Här demonstrerar iranier mot regimen" (Sydsvenskan 14/6), "Hatet brinner - Iran nära explodera" (Aftonbladet 14/6) etcetera.

Jag vill börja med att säga att det inte har varit någon "valfusk" i Iran. Alla som säger att det har varit valfusk säger det antigen av ren okunskap eller med avsikt. Varken Ahmadinjead eller Mousavi, eller någon annan har bedrivit "valfusk". Jag kan enkelt bevisa detta genom att konstatera att det aldrig har varit val i Iran, varken i fredags eller de senaste trettio åren med mullorna vid makten. Val, i detta sammanhang, är en process där röstberättigade invånare kan utse sin egen president genom att rösta på det alternativ de vill stötta. Det iranska folket har inte kunnat rösta på sitt alternativ då flera hundra personer stoppades av väktarrådet och därmed inte kunnat ställa upp till val. Icke-muslimer, kvinnor och personer för en sekulär stat fick inte ställa upp.

I val ingår även rätten till att inte rösta för att på så sätt visa sin protest mot valprocessen och hela systemet som staten bygger på. Detta val sker alltså heller inte på riktigt då det iranska folket blir tvungen att rösta. Den som röstar får en stämpel i sin ID-handling som sedan behövs för att bland annat söka statlig arbeten. Kom ihåg här att 80 procent av den iranska ekonomin av staten, och det resterande 20 procent domineras av personer med koppling till regimen och ayatollorna. Därmed var det ingen val i Iran. Att vara tvungen att utse en president mellan alternativ som i grunden är lika kan inte kallas för val. Sydsvenskan skriver från Iran att många de har pratat med anser att "[d]et spelar ingen roll vem som vinner, de är likadana allihop" (10/7). Därmed har ingen "valfusk" skett, för ingen val har tagit plats.

Nu när detta är klarlagt vill jag gå vidare och diskutera den så kallade "revolutionen" eller "kuppen" som många media har benämnt händelserna i Iran. Varken någon revolution, kupp eller folklig uppresning är på gång i Iran. Vad ni kan läsa om och se i media är kampen mellan två olika grupperingar om ökad inflytande i Irans maktcentra och ekonomi. Så fort själva grunden till en islamisk stat ifrågasättas kommer dessa grupper enas. Så har det alltid varit i de senaste trettio åren. Både Mousavi, hans anhängare förra presidenterna Rafsanjani och Khatami, och Ahmadinejad har alla mördat tusentals människor som var motståndare till islamiska republiken och grundlagen. Mousavi är skyldig för att många av mina släkt och mina föräldrars vänner blivit torterade och avrättade. Ahmadinejad var verksam i revolutionsgarden som ligger bakom terrorn på hundratal exiliranska oppositionella, inte minst i Sverige.

Sydsvenskan intervjuar Mir-Hossein Mousavis fru, Zahra Rahnavard, där hon tydligt markerar att hon är för ett religiöst samhälle (13/7). Rahnavard svarar på Sydsvenskans fråga om vad som kommer att hända i Iran om trettio år: "Ett religiöst samhälle med yttrandefrihet, pressfrihet, jämlikhet mellan könen och en större medelklass. Om gud vill". Vad är då skillnaden mellan henne, hennes man med samma åsikter och Ahmadinejad? Det finns ingen skillnad! Varje vetenskaplig forskning kring demokratibyggande har visat att ett sekulärt samhälle är grunden för demokratiskt utveckling och demokrati. Dessutom bör vi fråga huruvida yttrandefrihet, pressfrihet och jämlikhet är möjlig i ett religiöst samhälle. Jag som ateist med medmänskliga värderingar skulle aldrig få tillstånd till att kritisera och ifrågasätta religionens roll i samhället. Därmed är det tydligt att varken Mousavi eller Ahmadinjead vill ha en demokratisk stat. De två andra kandidaterna, varav en ayatollah och en förra denna översta befälhavare för den islamistiska revolutionsgarden (kollega till Ahmadinejad), har heller inte minsta respekt för demokrati. Alla dessa fyra tycker att demokrati är ett västerländskt fenomen som går emot islam. Alla fyra är även trogna anhängare av demokratihataren Khomeini. Därför använde de under sina kampanjer och debatter Khomeini som en legitimitetskälla och anklagade varandra för att ha börjat ta avstånd från honom och hans antimänskliga läror. Dessutom är alla fyra kandidater godkända av väktarrådet, ledaren och tiotal olika iranska säkerhets- och underrättelsetjänst. Dessutom är Mousavi och den andliga ledaren Khamenei, kusiner.

En del skulle nu gå i polemik med mig och påstå att jag har rätt i att de olika kandidaternas grundpolitik inte skiljer från varandra, men att den lilla ytliga skillnad som finns kan bidra till bättre liv för iranierna i Iran. Detta stämmer dock inte. Gör vi en historisk komparativ analys ser vi att civila och politiska rättigheter har varit lika kränkta under de senaste trettio åren. Under de så kallade reformisterna Mousavi, Rafsanjani och Khatami stängdes många media, journalister arresterades, motståndare fängslades, och tortyr, stening av kvinnor, avrättning av oppositionella och avrättning av minderåriga var vanligt förekommande. Det var under deras tid då hundratal exiliranier mördades av regimen. Rafsanjani är fortfarande efterlyst av Tyskland och Argentina. Situationen förändrades inte under Ahmadinejad. Samtidigt är det viktigt här att betona islamiska republikens kontinuerlig och oavbrutna politik på att öka fattigdomen i Iran för att minska medelklassen. Det är medelklassen som i de flesta historiska fallen har krävt demokratisering och demokrati.

För att summera: Det har inte skett valfusk i Iran då ingen val har tagit plats. Det finns ingen skillnad mellan Mousavi, Ahmadinjead och de övriga två kandidaterna till presidentposten. De konkurrerar om ökad makt och rikedom, och därmed orsaken till de gatuslagsmål som pågår i Iran idag. De vanliga folken som vill ha ett sekulär demokratiskt Iran är inte med i detta. Därmed är ingen revolution på gång. Dessa kandidater och grupperingar enas så fort islamiska republiken är hotad av externa grupperingar som de olika iranska oppositionsgrupperna med bas i exil. Samtidigt bör det has i åtanke att samtliga iranska oppositionsgrupper i exil (monarkister, kommunister, mujahedin med mera) har fördömt valet och tar avstånd från det som sker i Iran. Det enda vägen till demokrati i Iran är Regime Change!

Arvin Khoshnood (6 artiklar)
http://www.setiz.se

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/8047

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Otroligt bra artikel Arvin. Utan att vara insatt känner jag mig nu väldigt kluven till den bild jag hade tidigare (från svensk media). Fortsatt skriva! Hälsningar Christian Paulsen

Permalänk | Anmäl #1 Christian Paulsen, 2009-06-15, 21:15

Kul med en sån annan vinkel av det som pågår i Iran just nu!

Har du några länkar till de arbeten du skrev om Iran under din universitetstid (som du nämnde i början)? Skulle kunna vara intressant och spännande sommarläsning på stranden :)

Permalänk | Anmäl #2 Fredrik, 2009-06-19, 00:05