För inte så länge sedan talade man om att skriftspråket höll på att dö ut. Den unga generationen skrev inte och läste inte utan kommunicerade muntligt och med bilder. TV var det stora mediet med ett enormt starkt grepp om demokratin. Telefonen var det stora kommunikationsverktyget. Experter menade oroligt att det allmänna skriftspråket kanske bara hade en kort historisk period mellan folkskolans införande 1842 och 1990 då TV4 startade och kommersiell TV exploderade. Folkpartiet föreslog läskampanjer för att rädda den läsande och skrivande kulturen.

Men det blev helt annorlunda. Aldrig någonsin i historien har vi haft en så intensivt skrivande och läsande ungdomsgeneration som nu.

TV håller på att fasas ut, liksom den klassiska telefonen som man pratar i. Folk skriver långt och kort på bloggar och i sociala nätverk och i mail och sms om sina liv, om sina tankar, om vad som händer och om vad de vet i en omfattning som ingen hade kunnat föreställa sig. Den läsande och skrivande kulturen är starkare hos de under 25 än i någon annan åldersgrupp.

Anders Mildners framtidslabb i Malmö, movingimagesmalmo.se, har bett mig att delta i en bloggstafett på temat hur "min bransch kommer att se ut om fem år". Det vet naturligtvis ingen och framtidsprofetior är dömda att misslyckas, men jag kan inte låta bli att fascineras av det uppsving för skrivandet och läsandet vi ser nu. Den tekniska utvecklingen fångar ofta vår fantasi, men den kulturella infrastruktur som nu växer fram i den breda folkliga vanan att skriva och läsa andra kommer rimligen att ta vägen någonstans och få betydelse, på olika plan och i olika delar av samhället. De sociala medierna har satt en hel generation i en gigantisk skrivarcirkel.

Min egen bransch, journalistiken, har traditionellt utförts av generalister som är duktiga på att processa information från specialister som de intervjuar, dvs källorna. Om den tekniska och sociala utvecklingen fortsätter som nu kommer journalistens roll att bli allt svårare eftersom källorna kommer att kunna publicera sig själva och dessutom vara mycket vana skribenter, därtill försedda med allt bättre tekniska lösningar som aggregerar materialet.

En mycket viktig källa för traditionell journalistik är politikern som under mycket lång tid varit det vanligaste intervjuobjektet. Hon kommer att vara en nyckelperson även framöver eftersom hon bär den representativa demokratin. Idag är det kanske mest utrikesministern som till fullo är en riktig bloggare, men om några år kommer vi att få en politisk klass som är uppvuxen med att själv sköta opinionsbildning och nyhetsförmedling på nätet och den generationen kommer att fortsätta med det när den tar över det politiska ansvaret för landet. Vilka plattformar och nätverk som gäller då har vi ingen aning om, men villkoren för den politiska journalistiken blir annorlunda eftersom politikern själva förfogar över mycket kraftfulla medier.

Även den journalistiska skildringen av så kallat vanligt folk blir annorlunda när vem som helst har en wordpress och vem som helst berättar om sina egna liv och hur det är att gå igenom alla aspekter av sorg och lycka. Vad har journalistiken egentligen att tillföra?

Eller ta specialreporterns roll - medicinreportern, rättsreportern, miljöreportern, vetenskapsreportern, etc - det finns redan idag alltid en riktig specialist, en livs levande medicinare eller jurist eller ekotoxikolog eller professor som driver en blogg inom exakt det ämne som gäller för dagen och som utan undantag erbjuder bättre kvalitet.

Gå då tio år fram i tiden när facebookgenerationen har doktorerat och vi har ett helt nytt mediesamhälle.

Tekniken befriar oss från medierna, sa Aftonbladets Jan Helin på någon konferens i vintras. Det har redan hänt. Den svåra mentala krisen och alltmer tilltagande ekonomiska i tunga contentföretag som bland annat dominerar i Bonniersfären antyder att detsamma gäller journalisterna. En alltmer strategiskt brännande fråga är hur man ska förhålla sig till de alltmer kvalificerade användargenererade sociala medierna. Eller som Olle Lidbom sa när jag mötte honom på gatan i veckan; journalistik blir som att sjunga i kör - en och annan körledare och hundratusentals idealister som gillar vad de gör och som tillsammans blomstrar på ett sätt som vore omöjligt om det kommersialiserades. 

I morgon torsdag går stafettpinnen över till Björn Jeffery på goodold.se.

Kommentera