Kulturutredningens kritiker missar verkligheten

Har ni sett filmen "The Wrestler", den Oscarnominerade filmen om brottaren som aldrig vill sluta? Han fortsätter trots ålder, hjärtattack och andra skador. En liten hejaskara håller honom vid liv.

Så har det varit med kulturpolitiken under en tid. Allt ska inte förändras. Mycket är fortfarande bra. Men världen ser annorlunda ut idag än 1974, då grunden för den rådande, statliga kulturpolitiken konstruerades.  Igår gick remisstiden ut för Kulturutredningen. Den har landat oerhört illa opinionsmässigt sedan den presenterades i februari, både på kultursidor och inom kultursektorn. Flera har krävt att kulturutredningen ska göras om.

Jag går inte till försvar för utredningen här, men det finns missuppfattningar som är allvarliga eftersom de skymmer sikten. Farhågor som har lyfts är nämligen redan verklighet på internationell, regional och lokal nivå - och politik måste utgå från hur det ser ut, inte från hur man vill att det ska vara.

Kulturutredningen har fört fram behovet av ökad samverkan med andra områden i samhället, såsom näringsliv och hälsa. Förslaget har klätts med ordet aspektpolitik. Ett annat förslag handlar om att statliga medel inom kulturbudgeten flyttas ut till regioner och kommuner, s.k. portföljmodellen.

Trots att många förslag utgår från samverkan med kommuner eller landsting/regioner har de knappast hörts i mediedebatten (i princip bara "framgångsexemplet" Västra Götaland). I stället har det ifrågasatts huruvida landets politiker och kulturchefer är kompetenta nog.

Men vad säger de själva? Igår släppte Sveriges Kommuner och Landsting en analysrapport, som vi sammanställt utifrån deras enkät med svar från två tredjedelar av landets ca 300 kulturchefer. Resultatet är tydligt - kulturutredningens förslag har bara anpassat sig till vad som redan sker till stor del.

För det första är en stor del av kulturpolitiken redan regional. Kommunerna har exempelvis huvudansvaret för flera s.k. kulturpolitiska breddinsatser såsom kulturskola, folkbibliotek och lokaler för kulturell verksamhet. Flera institutioner som kan sägas bidra till bevarande av kulturarv har inte heller enbart staten som finansiär, utan en till stor del regional eller kommunal finansiering. De tre institutionerna länsmusik, länsteater och länsmuseer finansieras i ungefär tre lika stora delar från stat, region och kommuner. Symfoniorkestrarna har i huvudsak en regional och kommunal finansiering.

Idag skriver DN:s kulturchef Maria Schottenius: "Jag litar inte en sekund på att det runt om i Sverige finns kommun- och landstingspolitik som på ett seriöst sätt kan bedöma konstnärlig halt så att 1,2 miljarder går dit de ska."

Frågan om vem som har bäst smak och värderingar är gammal i kulturdebatten - och den här dumförklaringen är som gjord för att placeras i ena ringhörnan, men jag kan bara konstatera att utgångspunkten är felaktig: Kommun- och landstingspolitiker gör de där bedömningarna redan idag. Frågan handlar därför i stället om hur de ska kunna ske bättre - hur relationerna mellan stat och regioner kan stärkas så att den regionala finansiering som idag dominerar kulturlivet används bättre?

Nio och av tio kulturchefer i vår sammanställning ser portföljmodellen som positiv, även om farhågor finns kring ökade krav som kräver mer resurser. Oron verkar dock inte vara större än att förändringen ses som en utmaning, som kan och gärna hanteras.

Jag är inte förvånad, och jag tror inte bara det handlar om önskemål om mer pengar till den egna kassan. Jag har under mina besök hos olika kulturförvaltningar uppfattat en önskan om en stärkt kontakt med staten. En kulturpolitikers eller kulturtjänstemans situation är svår, inte minst i en kommun. Det är ofta inte kulturpolitikern som kan anklagas för ibland märkliga prioriteringar - snarare har hon eller han körts över av politiker med andra intressen. Enkäten visar att inget annat än kvalitet prioriteras högre av kulturcheferna; 79 procent av kulturcheferna i kommuner prioriterar kvalitet i hög eller mycket hög grad och 95 procent i landstingen/regionerna.

För det andra är det uppenbart att kulturpolitik som s.k. aspektpolitik redan råder, att samverkan mellan kultur och andra politikområden sker. I kommunerna särskilt med turism och utbildning, och nästan sju av tio landsting/regioner menar att samverkan mellan kultur och näringslivsutveckling sker i hög eller mycket hög grad. Du kan öppna vilken regional utvecklingsplan som helst och se att kultur beskrivs som resurs för tillväxt och utveckling.

Slutsatsen är att det är fel fråga att ställa utifrån Kulturutredningen huruvida förslagen ska genomföras eller inte, eftersom aspektpolitiken redan är genomförd på så många håll. Rätt frågor utgår i stället vad ett sådant perspektiv leder till? En viktigare fråga är till exempel huruvida infogandet av kulturen i utvecklingsplaner har inneburit en större roll, och har det i så fall skett på sin egen bekostnad eller inte?

Sådana frågor borde förstås redan ha ställts, men regionerna har i många fall frifräsat iväg med sin kulturpolitik. Deras är inte från 1974, utan influerad av internationella trender om kreativ klass och med spektakulära kulturhus och evenemangsarenor. Stora är de resurser som också lagts på att uppfinna hjulet på nytt i form av utredningar och aktiviteter på olika platser, vilka hade kunnat samordnats och vägletts med ett statligt engagemang.

Men från statligt håll har det funnits ett kunskapsunderskott och länge (läs: främst Marita Ulvskogs tid som kulturminister) en ovilja att erkänna förändringar i kulturlandskapet, som att kulturen finansieras till 70 procent av hushållens konsumtion idag.

Det är alltså viktigt att formalisera samordningen mellan stat och regioner. Jag är också övertygad om att ökat stöd från statligt håll för prioriteringar, samt i retorik, skulle stärka lokala/ regionala kulturpolitiker och tjänstemän i deras vardag. Behövs mer pengar för detta, som portföljmodellen innebär? Inte nödvändigtvis, men de underlättar troligen en förändring.

Även jag saknar mycket i Kulturutredningen. Det är till exempel katastrof att ordet fildelning - den viktigaste kulturfrågan just nu, om man vidgar till vad digitaliseringen och "gratissamhället" innebär för kulturskapare - inte nämns en enda gång bland de 900 sidorna. Det finns också en hel del att pilla med var gäller formuleringar av mål och portalparagraf. Nu säger de inte mycket alls och kvalitetsmålet är alltså saknat även på kommunal och regional nivå.

Men Kulturutredningen ska ha en eloge för sin vilja att bryta mot kulturpolitikens undanskymda roll utanför samhällets centrala diskussioner. En statisk kulturpolitik riskerar annars att missa både hot och möjligheter. Det är synnerligen angeläget att diskutera viktiga avvägningar som kulturpolitiken möter varje dag i vardagen, inte minst på kommunal och regional nivå. Därför bör inte en statlig kulturpolitik fly från den diskussionen.

Vissa har förstått det som att kulturens "vidare roll i samhället" bara ska fungera som verktyg för andra politiska mål. Det perspektivet utgår från att kulturen fortsätter att vara ett svagt politikområde. Själv förstår jag inte invändningen att kulturen kommer bli "hjälpgumma" - ett vanligt ord i kritiska texter. Varför skulle kulturen inte kunna stå stolt bara för att man vill närma sig andra världar?
Framför allt handlar det om att i engagera sig i kulturpolitiken där den faktiskt genomförs. Så låt oss träda ur bubblan - och inse att den statliga kulturpolitiken måste vidgas för att inte förpassa sig själv till en än mer obetydlig utkant.

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] har sagt det tidigare, men andra frågor är viktigare än om regionaliseringen och “aspektpolitiken” ska [...] Blogg: Morgontankar kring regionalisering och annat | Kulturekonom, 2009-09-22, 07:12

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/7263

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

När jag hör ordet kultur så försäkrar jag min Mercedes.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2009-05-20, 13:11

Man har en 900 sidor lång utredning som aldrig går in på förutsättningarna för de som faktiskt verkar inom kulturen.
Hur kan man ens försöka vara positiv?

Permalänk | Anmäl #2 jow, 2009-05-20, 14:50

Har "förutsättningarna" möjligtvis något med ekonomiska bidrag att göra?
Hur är det förresten, har "konstnärer" fortfarande en separat arbetsförmedling som "förstår att man som konstnär kan behöva ett annat tempo"?

Permalänk | Anmäl #3 Jinn, 2009-05-20, 18:06

En del märkliga kommentare här ... är verkligen kultur och konst så provocerande begrepp för en del av oss?

Annars hade jag tänkt skriva att vad helt saknas både i kulturutredningen och debatten är ett nationellt offentligt perspektiv på kulturområdet. Nu är det, precis som i direktiven, ett statligt perspektiv. Vi behöver en utredning som tittar på både det kommunala, det regionala och det statliga perspektivet på en gång.

Låt mig ta ett exempel, jag jobbar med musik- och kulturskoleområdet. Det finns i princip bara på det lokala planet. Där ger kommunerna bidrag till verksamheten med 1,7 miljarder per år. Hela den del som diskuteras i portföljen, som om det vore den stora offentliga satsningen, är på 1,2 miljarder. Hur mycket fokus har debatten på de 1,2 miljarderna i förhållande till de 1,7 miljarderna? Alldeles för mycket enligt min åsikt.
Dags för lite mer av helhetssyn på kulturområdet?

Håkan Sandh

Permalänk | Anmäl #4 Håkan Sandh, 2009-05-21, 09:27