Konsekvenserna kommer att jaga oss i generationer

Mycket bra poäng om att den som försörjer familjen bryr sig lika mycket om barnen som den som är hemma med dem. Det borde vara en självklar utgångspunkt i alla vårdnadstvister.

Sedan är det inget annat än en praktskandal att domar inte behöver respekteras och att egenmäktigt förfarande belönas.

Fortsätt kämpa Joakim.

Nu får det banne mig vara nog! Bra rutet, Joakim! Det här kommer att pågå i generationer så länge som den viktiga första tiden för barnen med bägge sina föräldrar, den viktiga tiden för dem att gå igenom sina Oidipus- och Elektrafaser hindras. Det dessa barn hindras från genom den avbrutna kontakten med pappan kommer starkt att påverka deras förmåga att leva i relationer när de är vuxna och risken finns att mönstret vi idag ser bara upprepas.
Varför är det så fruktansvärt svårt att se det?

När jag var liten på 70-talet hade min far ett monotont och hårt industrijobb som idag har gett honom svår värk och förslitningsskador. Han vantrivdes något oerhört och min mor har berättat hur han periodvis blev djupt deprimerad på grund av situationen.
I vuxen ålder har jag vid ett par tillfällen frågat honom om varför han inte sökte sig vidare, försökte hitta ett nytt jobb, varför han inte ”räddade sig själv”?

Varje gång har han svarat att han inte förmådde sig av ansvarskänsla för familjen. Med fru, tre små barn och en nybyggd villa vågade han inte riskera att något skulle gå snett. Ekonomin befann sig hela tiden på marginalen vilket innebar att bara ett par månaders avbräck i ekonomin hade kunnat få katastrofala följder. Så han stannade kvar.

Detta har i årtionden vinklats till något negativt i den offentliga debatten, till en flykt undan ansvar som därför ska straffas vid exempelvis en skilsmässa. Hur sinnessjukt är inte det?

Joakim du ska veta att du kämpar inte bara för din dotter och dig själv. Du kämpar för alla barn och alla föräldrar som förvägras grunderna i Europakonventionen och Barnkonventionen, och mals sönder av vårt system. Din förmåga att sätta ord på problemet är beundransvärd och att kunna relatera detta till din och din dotters situation. Du visar på hur verkligheten ser ut, i verkligheten alltså. Nu får vi se om vi som samhälle har tillräckligt civilkurage att tvätta vår egen smutsiga byk, den luktar till och med illa. Människorna tar skada och vågar knappt andas, så illa luktar det. Potemkinkulissen håller på att falla sönder, det visar ditt inlägg om Sofie på din blogg, bland annat.

Pennan och den fria tanken är underbara vapen, men det är inte alla som gillar det. Det vet vi från historien, men nu har vi Internet och bloggosfären. Jag gillade speciellt när du klädde av i Brink i din blogg. De traditionella ”krypskyttarna” verkar också delvis ha fått eldavbrott, ”skit i pipan”, eller så har de solen i ögonen, så fortsätt att lysa, eller kanske de funderar på att byta sida. ”Avledande manövrar” pågår i gammelmedia, men du verkar veta var de finns och i vilket skepnad de uppträder. Du vet ju också vilken gammal spelplan de följer, så vi blir inte fintade upp på läktaren igen. Nu gäller det att hålla ögonen på försåtmineringen och inte släppa fokus. Pennan är vässad och det är få som har den så skarp som du!

Det var modigt av moderaterna att kliva upp på barrikaderna. Sedan gäller det ju att någonting händer också. Vi kommer ju att döma politiker efter vad de gör och inte efter vad de säger. Man kan kritisera Alliansen för mycket. Däremot så genomför de ju faktiskt det som de sa i valrörelsen. Nu gäller det att gå från ord till handling, även när det gäller våra barns rättigheter, ju snabbare desto bättre.

Cuben

Joakim Johansson, det är spot on - föraktet för män som slitigt häcken av sig under årtionden för att försörja sin familj är skrämmande men påeldas dagligen av feministerna i Sverige. Det är faktiskt sjukt att se men jag antar att det ligger i den socialistiska tanken om att det är fult att arbeta.

Q: Jag vet inte vad det beror på, men sannerligen är det djupt orättvist.

För ett par år sedan när jag satt och bläddrade bland mina föräldrars gamla bilder hittade jag ett foto på min far. På bilden stod han oljig om händerna i sin blåa overall vid de där svarvarna som han avskydde. Det var vid dessa förhatliga maskiner han tillbringade sina dagar under hela min barndom. På fotot var han ungefär i min ålder, alltså kring de 35.

När jag tittade på min allvarsamma far där vid svarven i den mörka och skitiga industrilokalen tänkte jag att det var dit han gick varje dag för att jag och mina syskon skulle känna oss trygga och få det vi behövde. Och det var där han fick sina förslitningsskador i axlarna och sina vibrationsskador som gör att hans händer kallnar, blir vita och fingrarna inte vill greppa.

Det horribla är att i feministernas värld så är min far en del av det kvinnoförtryckande och maktgiriga patriarkatet (liksom jag själv). När han stod där i oljedimman och bullret flydde han sitt ansvar som förälder. Han borde därför känna skuld, skämmas, inse att han befann sig i ett orättvist överläge och be om ursäkt för sin existens. Detta enligt dagens feminister.

Är det rättvist?

Jag tror inte feministerna har den minsta avsikt om att få till någon form av rättvisa är jag rädd. I regel är det kvinnor som är a) akademiker eller b) politiska broilers som har en sak gemensamt. De är vana vid att de stekta sparvarna flyger in i deras munnar och inställningen är därefter. De ska ha och ha och ha men så fort de avkrävs ansvar eller att de måste leverera något konkret så står de och pekar finger på mannen bredvid som ska ta ansvaret och utföra arbetet.

Jag kan bara hålla med dig Joakim.

Det vi sår måste vi som familj få skörda!

Tar vi inte ansvar för det vi sår så riskerar man missväxt och svält.

Normalt så avlas barn utifrån kälek mellan man och kvinna och man ger. Nu handlar mycket om rätten att få i stället för att få ge.

Så klart blir det obalans om man baserar allt på 1/2 sanning eller historia och inte kan sätta ner foten eftersom man hos myndigheterna bygger allt på frivillighet och en part kan tjäna på att det inte finns sammarbete.

Förändringar måste till och tragiskt att se att allt fler mor och styv föräldrar inte får och kommit till insikt.

Leroy

Feminism är organiserat manshat. Feminismen pekar ut gruppen män som roten till allt ont och som måste utrotas för att jämställdhet ska uppnås.

Därför är det ganska intressant att flera politiska partier i och utanför riksdagen säger sig vara feministiska.

Titta bara på sossarna, där är det snart bara kacklande höns och manliga bimbos kvar i ledningen.

Feminismen har nått imponerande långt men dagen när feminismen kastas på sophögen likt andra utrotningsideologier närmar sig.

Dags för B.O och Socialstyrelsen att agera!

Vibeke Bing på Folkhälsoinstituet vet vad som krävs för ett sundare samhälle på lång sikt där barnen och familjen är viktigare investeringar än kortsiktig lönsamhet.

Sen skall så klart Justitieminister se till att lagstiftningen ändras. Så att sabbotage/fördröjande av umgänge inte lönar sig då en tvistar under anknytningsprocessen.

Ta bort den lagstiftningen som ledde till den möjlighet till att frånta vårdnad pga samarbetsproblem. Gör den omvänd att det skall vara straffbart.

Mål : HD T228-07

Leroy

Joakim, du är inte ensam om dina synpunkter eller erfarenheter, jag delar och förstår vad du uttrycker ! Tyvärr har du rätt i att samhället, representerat av myndigheter, individer, både män och kvinnor är på den umgänges saboterande förälderns sida, i de flesta fall kvinnor.
Tänk på barnen, kvinnor !

Jag har skrivit om detta. ALL jämlikhet börjar med familjebilnding, livet vi skapar tillsammans. Om inte vi med livmoder släpper in er män så kommer vi aldrig att hitta balans.

http://blogg.aftonbladet.se/1313/perma/1103152/

Till dem här i spalten (och andra pappa-barn-forum) som vänder sig mot feminismen: Jag tror inte att vi når en snabbare lösning i frågan om barns rätt till båda sina föräldrar genom att klanka ner på feminister. Det finns seriösa feminister / jämställdhetsivrare vars viktiga kamp uppmärksammat flera problem i samhället. Istället gäller det att fokusera på huvudfrågan. Barns rätt till båda sina föräldrar.
Gör man det till en mans-kvinnofråga (läs: pappa-mamma-gräl) så visar vi dels att vi inte utgår från barnets situation vilket vi borde, och vilket allmänna samhällsdebatten ändå anser är det viktigaste perspektivet. Och dels grottar vi bara ner oss i ytterligare ändlösa energikrävande tjafsdiskussioner som tar tid.
Förslag är att istället försöka rikta uppmärksamheten mot den forskning som börjar komma på barn-pappa-relationen. Anknytningsforskningen av naturvetenskaplig kvalitet hittills lutar sig mot djurstudier och där är motsvarande pappan relativt oviktig av olika (delvis metodologiska) skäl, men det börjar bli en kritisk massa primat/humanstudier som ovedersägligt talar för vår sak: att barnet redan från mycket låg ålder mår bättre av delat boende pappa & mamma än ena föräldern enbart. Det ryms mycket under "feminismens" paraply, varav somt är hatiskt och egoistiskt, men det är en rannsakningsdebatt som de får ta själva och som vi får elda på från andra barrikader än denna.
Nu gäller bara att hitta snabbaste vägen till målet! Barns rätt till båda sina föräldrar.

Allt beror på att Konungariket Sverige inte följer sina egna lagar . Jag undrar vad som skulle hända om alla lagbrott rörande barn som lämnas utan bifall av Tingsrätterna anmäldes ? 7000 anmälningar/år Skulle en sån sak kunna bortförklaras . Jag undrar varför inte JK får in fler anmälningar om detta

Pappan är viktig! När mina föräldrar skildes 1969 förlorade jag min pappa. Min mamma var även "duktig" på att vida alla tillfällen prata illa om honom. Tillslut kunde jag inte stå emot henens bild. Men långt inne i hjärtat hade jag pappa kvar. Men det tog många år innan jag fick träffa honom igen. De förlorade åren får man aldrig tillbaka. De allra flesta papporna är bra pappor, allt för många mammor ges möjlighet att stjäla sina barns pappa, det måste stoppas.
Ingen får ta pappan ifrån ett barn, för halva jag är min pappa.

Bra skrivet Joakim, jag har tyvärr liknande erfarenheter.

4 års stridande visar tydligt att ni inte kan samarbeta. Striderna i sig är INTE till barnens bästa, då de indirekt även drabbar dem. I det läget är det bättre för barnens skull, om den ena föräldern faktiskt släpper taget.