Några tankar om värderingsbaserad förnyelse

Utgångspunkten för dessa rader är att det skett en förskjutning inom socialdemokratin. En förskjutning från en progressiv samhällsomdanande rörelse med en tydlig värdebaserad viljeriktning till en rörelse som i mångt och mycket styrts av en vilja att behålla makten och att bevara de system man varit med om att skapa och bygga upp. Jag är övertygad om att det måste till en värderingsbaserad förnyelse för socialdemokratin för att rörelsen återigen ska kunna engagera och kännas angelägen, inte bara makthungrig. Utgångspunkten för en sådan förnyelse tror jag måste vara solidaritet med människor runt omkring oss, både inom vårt lands gränser och utanför. Men en nödvändig förutsättning för att en verklig förnyelse ska komma tillstånd är också en vilja och förmåga att ompröva gamla lösningar och tankesätt. Solidaritet måste vara vägledande i tänkande och handlande, men det innebär långt ifrån att ting måste förbli som de en gång var. En förändrad värld kräver att vi utmanar oss själva och gamla lösningar. Vi måste återigen bli klara över vad som egentligen är mål och vad som är medel.

Startpunkten måste vara solidaritet med våra medmänniskor. Det är med individen och medmänniskan som utgångspunkt och måttstock som vårt politiska engagemang föds. Det är i insikten om vår sårbarhet och utsatthet, något som vi alla människor delar, som solidariteten med våra medmänniskor skapas. Och det är i vetskapen om den oerhörda potential som vi människor har som vårt engagemang och förhoppningar om en bättre värld blir till. Dessa förhoppningar kan realiseras först när människor sätts i ett sammanhang. Därigenom blir människan i grund och botten en social varelse. Samhället är med andra ord en förutsättning för att människor ska växa och bli fria. Och det förtjänar faktiskt att påpekas att individens frigörelse och frihet är det centrala, men ack så abstrakta, målet. Solidariteten är i sin tur en konsekvens av insikten om människan som social varelse och att ensam är vare sig stark eller fri. Men vikten av solidaritet, och det som definierar en central ideologisk skiljelinje, bygger också på att se och erkänna att både människor och grupper, av ekonomiska, politiska och andra skäl, besitter olika förutsättningar att förverkliga frihetens potential. Solidariteten handlar i grunden om att skapa bättre förutsättningar för alla människor, inte bara de med resurser, att förverkliga potentialen.

Det är också i den här skärningspunkten som betydelsen av kollektivet blir tydlig. Kollektivet är ett viktigt medel för att skapa politisk styrka, men det är först och främst en förutsättning för individers möjligheter att förverkliga sin inbyggda potential. Detta sätter också gränser för det kollektiva. Vi varken kan eller bör blunda för att kollektivet kan ta över på bekostnad av individen (historien visar också alltför tydligt exempel på när just detta skett). Kollektivet är en förutsättning för att människor ska kunna växa, men individen får aldrig ses som ett medel för kollektivet. Om vi hela tiden har de utgångspunkterna klara för oss i det praktiska agerandet och den politik vi vill föra är, tror jag, grunden återigen lagd för en politik som känns angelägen.

Men det är en i många avseenden ny värld vi står inför. En värld med andra utmaningar och behov av lösningar än de socialdemokratin som rörelse stod inför för sextio år sedan, men också en värld med nya möjligheter. Globaliseringen är för mig i mångt och mycket en positiv process. När den processen fortfarande var i sin linda såg jag, och många andra med mig, studenter på Himmelska fridens torg i Peking offra sina liv för yttrandefrihet och demokrati. Den händelsen, och många fler sådana på senare år, skapar en medvetenhet om världen utanför våra gränser. Och än viktigare: de föder solidaritet. När avståndet världen över krymper informationsmässigt, och många fler av världens människor blir en del av samma globala verklighet minskar möjligheterna för att övergrepp och förtryck ska passera obemärkta. Globaliseringen har öppnat dörren för det första viktiga steget, kunskapen om hur världen ser ut. Även ekonomiskt har globaliseringen fört med sig nya utmaningar, men också positiv utveckling och möjligheter. Djupaste fattigdom och armod kvarstår i världen, men delvis tack vare att världen knutits ekonomiskt närmare samman har väldigt många människor kunnat lyfta sig själva ur fattigdom, även om globaliseringen långt ifrån är hela förklaringen till detta.

Globaliseringen är inte enhetlig, eller ödesbestämd, men den är i högsta grad verklig. Det har skrivits mycket klokt, och en hel del dumt, om globaliseringen. Det som jag menar i slutändan är viktigt är hur man politiskt väljer att närma sig de utmaningar vi ställs inför. Det nya ligger i insikten att våra medmänniskor också finns på andra sidan jorden, och att vår solidaritet därmed sträcker sig långt utanför vårt lands gränser. Våra skyldigheter och vårt ansvar för varandra och våra rättigheter är universella.

För att kunna förverkliga den positiva potentialen i globaliseringen krävs att politiken internationaliseras på samma sätt som andra områden. Det möjligas gräns för politiken har dock inte följt med och flyttats framåt. Politiken som kanal och arena för att arbeta med de värden vi vill främja försvagas därmed. Ska den kunna bli potent och vi hitta metoder för att gemensamt hantera utmaningarna och möjligheterna vi står inför tror jag det krävs att vi vågar tänka nytt när det gäller vilka frågor vi på nationalstatsnivå ska hantera och vilka som är bättre att diskutera och besluta om på andra nivåer. För mig framstår den EU-politik som varit dominerande inom socialdemokratin som ett exempel på att man inte förmått anpassa den förda politiken till omvärldens förändringar. Att ett solidariskt tänkande inte har internationaliserats. EU-närmandet har skett stegvis och närmast motvilligt. Viktigare ändå syns det mig som det skett utifrån en nationellt baserad analys. En internationellt baserad analys å andra sidan tar sin utgångspunkt i att vi påverkas i stor utsträckning av det som sker runt omkring oss, men också att vi har ett ansvar för utvecklingen och att vi kan påverka den. Det innebär bland annat en EU-politik som är framåtsyftande, tydlig och proaktiv, inte reaktiv. Det handlar inte om att ge mer makt till en ansiktslös byråkrati i Bryssel, där frågor om vem som har inflytande och ansvar är väldigt svåra att få svar på. Det handlar om att ge politiken, och därmed solidariteten, större möjligheter och nya arenor. Som Göran Rosenberg skriver: "Den odemokratiska överstatligheten [inom EU] finns redan och kommer inte att demokratiseras genom mer mellanstatlighet. Mellanstatlighet bygger inte på demokrati utan på diplomati, som i sista hand bygger på den starkes rätt."

Jag vill se en modigare EU-politik som betonar en tydligare ansvarsfördelning med mer av federala inslag. En ansvarsfördelning som vill göra allvar av subsidiaritetsprincipen, men också en politik som vågar vara tydlig med, och dra konsekvenserna av, gränsöverskridande frågors ökade vikt. Visst innebär det kanske mindre makt i Rosenbad, men det rymmer också möjligheter till en politik som inte begränsas lika tydligt av nationalstatens gränser. Och framför allt tror jag det rymmer möjligheter till en politisk arena mer i samklang med globaliseringens olika uttryck med tydligare begränsningar för den starkes rätt, och en ansvarsfördelning som är begriplig. Och för att fortsätta med Göran Rosenberg: "Demokratiskt valda ledare som inte vill eller vågar ta initiativ till en genomgripande diskussion om demokratins former bortom nationalstaten undergräver på sikt förutsättningarna för sin egen makt."

EU-medlemskapet innebär också nya utmaningar för politiken här hemma, och för hur solidariteten kan främjas inom och över nationalstatens gränser. Konflikten föret par år sedan angående de lettiska byggarbetarna i Vaxholm visar om inte annat hur viktigt det är att se och diskutera de nya utmaningarna i ett för solidariteten internationellt perspektiv. Om solidariteten är med den svage på vilken sida ska man då ställa sig i en konflikt såsom denna? Det är en väldigt viktig fråga, och den är också svår. De som hävdar något annat har troligen inte begripit komplexiteten. För att socialdemokratin som rörelse ska ha en möjlighet till förnyelse och kunna hantera morgondagens utmaningar är det nödvändigt att svensk fackföreningsrörelse vågar erkänna komplexitet i frågor som denna och inte framställer det i svart-vitt. De starka svenska fackföreningarna är en styrka för socialdemokratin, och för Sverige. Men det krävs insikt om denna styrka i fackföreningsrörelsen. En insikt som måste omsättas i det ansvar som faller på den starke. Jag tror det är nödvändigt med en prövande diskussion som tar tag i de svåra frågorna om mål och medel, fackets roll, möjligheter och förutsättningar i en förändrad värld. Även för fackföreningsrörelsen är förnyelse nödvändigt för att fortsätta vara relevant i globaliserad värld. Utan en sådan förnyelse riskerar dessutom partiets förnyelse komma till korta.

En av socialdemokratins största bedrifter, om inte den största, att man bidragit till att bygga upp ett samhälle där de flesta omfattas av en grundläggande trygghet som ger människor chansen att växa och förverkliga sin potential. Men det finns fortfarande människor som riskerar falla igenom skyddsnätet, och vissa riskerar falla längre än andra. Papperslösa arbetare, och särskilt kvinnor i denna grupp, är nog utan tvekan några av de som har svårast att göra sina röster hörda, och som har störst risk att falla igenom skyddsnäten. Om vi tar talet om solidaritet med de svagaste på allvar innebär det att vi måste pröva alla sätt att ändra på detta. Hur utformar vi arbetskraftslagstiftning och trygghetssystem så att också dessa människor får tillträde till de möjligheter jag fått. Jag har inget enkelt svar på den frågan, men utifrån utgångspunkten om solidaritet med de svagaste måste vi våga ta en förutsättningslös diskussion om olika lösningar, och vi måste våga ompröva etablerade sanningar. Annars stannar ordet förnyelse, såväl som ordet solidaritet, vid en läpparnas bekännelse.

Det finns dessvärre inga enkla lösningar på varken våra lokala eller globala problem, men jag är övertygad om att det med tålamod och ihärdighet går att, steg för steg, komma tillrätta med dem. Men det krävs politiskt engagemang och handling som står stadigt på en värdemässig grund. Men också en politik som är anpassad till en förändrad omvärld, och som vågar pröva nya lösningar.