Debatten om böneutrop präglas av dunkla argument

Det finns ett engelskt uttryck som lyder "Jews are news", och som primärt åsyftar den enligt vissa oproportionerligt stora mediala uppmärksamhet som riktas mot den israeliska regeringens politiska och militära agerande visavi palestinierna. Efter terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagonhögkvarteret den elfte september 2001 kan man säga att konkurrensen om både sändningstid och spaltutrymme har skärpts ytterligare. Uttryckets psykologiska uppbyggnad, de föreställningar om Israel som uttrycket vilar på, är sett ur flera perspektiv nämligen också applicerbart på islam och på muslimer. Rent språkligt går det till och med att översätta till svenska så att det rimmar: muslimer skapar rubriker.

Som regel är dessa rubriker och nyhetsinslag kopplade till illgärningar med islam som motiv, utförda av militanta islamister. Men nu senast är rubrikerna och nyhetsinslagen ofta en följd av den arabiska våren i allmänhet och av inbördeskriget i Syrien i synnerhet, som är en del av det som i vardagligt tal kallas för den ”den muslimska världen”.

Muslimer skapar rubriker. I Syrien såväl som i Sverige. Sedan i slutet på september i år har det i det svenska mediebruset sjudit en debatt om Fittjamoskéns önskemål (eller krav, beroende på vilken hållning man har intagit i frågan) om att med hjälp av en böneutropare, en muezzin, kalla muslimerna till bön, adhan. Detta till följd av att 1994 års detaljplan, i vilken det står skrivet att inga böneutrop får ske från minareten, nu har rivits upp.

Det här är egentligen ingen ny debatt. Jag menar att den bör ses som en fortsättning på den debatt som gav upphov till många högljudda inlägg i slutet på 80-talet och under större delen av 90-talet. En tid i svensk samtidhistoria som jag tror av många retrospektivt uppfattas som en tid då våldsbejakande nynazistisk skinheadkultur och allmän främlingsfientlighet kulminerade i Sverige. Ny Demokrati röstades in i Riksdagen, John ”Lasermannen” Ausonius ingöt fruktan i många av Sveriges "invandrare" och det numera upplösta nynazistiska nätverket Vitt ariskt motstånd (VAM, förelöparen till den idag aktiva nynazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen, SMR) gjorde gerillaliknande framryckningar mot det som i nynazistisk diskurs går under beteckningen Den sionistiska ockupationsregeringen (Zionist Occupation Government, ZOG), dvs. samhället i stort. Som enligt den nazistiska idétraditionen är i judarnas händer, genom deras påstådda kontroll över bank- och polisväsendet, media, intelligentian etc.

Det rådde med andra ord en stämning i Sverige som kom att bli upprinnelsen till en serie ideologiskt framdrivna attentat mot flyktingförläggningar och enskilda individer. Enligt den norske antropologen Tore Bjørgo rapporterades det i Sverige mellan 1982 och 1992 inte mindre än 111 hatbrott specifikt riktade mot "invandrare", flyktingar och asylsökande. Samtliga av attentaten involverade en användning av sprängladdningar, brandbomber (s.k. Molotovcocktails) eller handeldvapen, vilket utsatte offren för verklig eller potentiell fysisk fara. Med en överhängande risk att förlora livet.

77 av attentaten rubricerades som mordbränder och bakom ett antal av dem låg företrädare för VAM. Som till och med ockuperade en polisstation i början på 90-talet. 1993 stacks Trollhättans moské i brand och förstördes. Också den incidenten rubricerades som mordbrand.

Parallellt med detta hade det också då, liksom nu, blossat upp en debatt om moskéer. Men det finns en central faktor som emellertid särskiljer dåtidens debatt från den nu pågående. På 80- och 90-talet kretsade debatten inte kring muslimers önskemål om böneutrop, utan kring frågan om planer för separata moskéer överhuvudtaget skulle ges bygglov. Omsorg om svensk kultur och tradition tätt sammanbundet med en rädsla för ”de andra” skänkte näring åt en fientlig inställning gentemot uppförandet av separata moskéer, som bl.a. pekades ut som potentiella konflikthärdar. Som identifierade mål för ”eventuellt framtida bombattentat”.

Ett annat argument som anfördes i bl.a. dagstidningarnas insändarspalter var att en eventuellt framtida moské i Stockholmsområdet under de muslimska högtiderna skulle attrahera muslimer från hela Stockholm och att området då skulle ”översvämmas av bilar.” (För vidare läsning om den här debatten, se Karlsson 1999.) Som sagt, det här är ingen ny debatt, utan en fortsättning på en fram tills nu bortsomnad debatt. Det som primärt skiljer fortsättningen från inledningen är motargumenten.

Fittjamoskéns önskemål om ett en till två minuter långt böneutrop en gång i veckan har mötts av motstånd från bl.a. kommunal- och riksdagspolitiker från det borgerliga blocket. Men också från Sverigedemokraterna. Så klart. Dunkla hänvisningar till negativ religionsfrihet (frihet från religion) och sekularism har anförts som motiv till varför böneutrop inte bör ha någon plats i Sverige. Men det har också hänvisats till svensk kultur och tradition. 

Staffan Danielsson, riksdagsledamot för Centerpartiet, ”känner tveksamhet” inför offentliga böneutrop. Utifrån ett generaliserande skillnadstänkande försöker Danielsson motivera sin ståndpunkt med att ”många muslimska länder” står utan religionsfrihet och att kyrkklockor i dessa ”många muslimska länder” inte heller är tillåtna. Ett resonemang som har sin förankring i en typ av daghemslogik: ”Om inte de tillåter vår religion där, då ska vi minsann inte tillåta deras religion här”.

Gåtfullheten tätnar än mer när Danielsson försöker ta tillbaka sitt resonemang genom att klargöra att ”Detta ska självfallet inte på något vis påverka huruvida vi i Sverige ska öppna för böneutrop från moskéer eller ej.” Om den bristande religionsfriheten i ”många muslimska länder” inte kan anföras som ett hållfast argument emot att öppna upp för böneutrop finns det heller ingen anledning att tangera ämnet. Det torde sakna relevans i sammanhanget.

Vidare söker Danielsson efter motiv för sin negativa hållning i islams bristande kontinuitet bakåt i Sverige. Islam, till skillnad från kristendomen, har inte funnits lika länge i Sverige. Därför, så lyder logiken, bör den negativa religionsfriheten tillämpas i frågan om böneutrop. Även Alf Lönnberg, AU-ledamot i Kristdemokraternas Kulturnätverk, ansluter sig till den här logiken. Argumentet saknar bärkraft.

Förutsatt att merparten av Sveriges muslimska minoritet har bosatt sig permanent i Sverige innebär det följaktligen att man på framtiden kan projicera en föreliggande muslimsk kontinuitet bakåt. Och om kontinuitet bakåt är den allenarådande premissen för om harmlösa, offentliga audiokulturella uttryck bör ges tillåtelse en till två minuter per vecka har jag svårt att finna anledning till att opponera sig i frågan. Det är egentligen bara en tidsfråga innan önskemålet kommer att få grönt ljus. Av den orsaken är det möjligt att sluta sig till tanken att motståndet må tänkas bottna i något annat.

Ardavan Kohshood, ledamot för KDU Malmö, och Karl Björkwall Hansen, ordförande för KDU Malmö, har också invändningar mot böneutrop. På ett trevande sätt söker de, liksom Danielsson och Lönnberg, stöd för sin hållning genom att åberopa islams bristande kontinuitet bakåt. Men de retirerar snabbt från ämnet med motiveringen att sakfrågan då riskerar att mynna ut ” i en kulturell debatt”.

Men i främsta rummet hamnar värnandet om sekularism och tron på att böneutrop, på grund av dess religiösa natur, är i stånd att dels kränka andra människor, i synnerhet s.k. ”icketroende” (om "icketroende" blir kränkta av böneutrop eller andra religiösa uttryck ligger problemet hos dem och inte i uttrycken som sådana), dels utmana sekluarismen, varför Kohshoods och Björkwall Hansens replik främst är byggd kring frågan om ”hur mycket religion som ska tillåtas och accepteras i vårt samhälle”.

Det är en frågeställning som utgår ifrån en tanke om att mängden religiöst präglade uttryck i form av t.ex. religiösa helgdagar, namn- och språkbruk, offentliga symboler och heliga rum i sig själva kan ge en fingervisning om ett samhälles grad av religiositet, som vore det någonting mätbart. Och att en hög grad av religiositet bland svenskar skulle utgöra ett potentiellt hot mot det svenska samhället, i jämförelse med, låt säga, vinstintressen i sjukvården, tillväxtiver eller marknadsfundamentalism. Därmed bär Kohsoods och Björkwall Hansens ställningstagande i frågan en viss likhet med den franska nationalförsamlingens framröstade beslut om att i de franska principernas namn förbjuda användandet av heltäckade slöja på allmänna platser. 

Vidare innebär resonemanget att det svenska samhället har blivit tilldelad en av makthavarna fastställd religionskvot. Men när och hur vet man när den kvoten är uppfylld? Jag antar att gränsen är väl passerad när böneutrop börjar att ljuda ut över Botkyrka. En till två minuter per vecka.

Den här typen av tankemönster visar också på en oförmåga eller ovilja att frikoppla religiösa uttryck från dess religiösa dimension för att på så vis försöka se dem som någonting annat. Från ett annat perspektiv, "med andra glasögon". Som t.ex. i det här fallet, ett vackert musikaliskt inslag i det offentliga rummet. Precis som att en kyrka inte behöver ses som ett heligt rum för kristna. I dess ställe står kyrkan fri att bl.a. upplevas som ett stycke arkitekturhistoria som bjuder in till stillhet och kontemplation.  

Sålunda kan detta kokas ner till en fråga om tolerans. Antingen försöker man betrakta dessa typer av fenomen utifrån flera olika perspektiv, vilket möjliggör en tolerant hållning i frågan. Eller så tillskriver man dem, utifrån ett endimensionellt och därmed också ett intolerant tänkande, en rad olika problemtyngda egenskaper som står i direkt förbindelse med hur betraktaren väljer att uppleva fenomenen. Som man med dunkla och illa genomtänkta argument försöker få bukt med. 

Referenser:

Bjørgo, Tore. 1997. Racist and Right-Wing Violence in Scandinavia: Patterns, Perpetrators and Responses. Oslo: Tano Aschehougs Fonteneserie. 

Karlsson, Pia. 1999. Islam tar plats - moskéer och deras funktion. Blågul Islam? Muslimer i Sverige, red. Svanberg, Ingvar och Westerlund, David. Uppsala: Bokförlaget Nya Doxa. 

Erik Magnusson (4 artiklar)

Anmäl