Svenska journalister kryper för islamistisk fundamentalism

De senaste dagarna har svenska medier rapporterat i parti och minut om det ökande våldet i den muslimska världen och om mordet på den amerikanska ambassadören i Libyen. Och det står helt klart vad som ligger bakom våldet, enligt svenska medier. ”Film om Muhammed orsakade attackerna”, skriver Ekot och de flesta andra medier hänger villigt med. Att våldsverkarna själva skulle ha något ansvar tycks, enligt svenska medier, otänkbart. Ett och annat ambassadörsmord är väl ingenting, inte när Muhammed blivit kränkt i all sin helighet.

I Rapports 19.30-sändning den 13 september kunde vi höra Lisbeth Åkerman med gravallvarligt tonfall tala om skymfandet av Profeten Muhammed som om denne varit hennes egen och hela Sveriges profet. Som om islamisternas sanning nödvändigtvis också är vår. Och sedan hon och utrikeskorrespondenterna hastat över våldet med några bilder av brinnande amerikanska flaggor och ett gäng unga män som skanderar "Död åt USA! Död åt Israel!" gick nyhetsankaret snabbt över till det som, enligt Rapport, är det viktigaste, nämligen att "allt tyder på att det är en antimuslimska kristna kopter i USA som ligger bakom filmen."

Faktum är att Rapport uppmärksammade själva filmklippet betydligt mer än det våld som nu ges uttryck för i arabvärlden. Plötsligt är "nidfilmen" minst lika allvarlig som våldet, och islamologen Jonas Åkerback beskrev hur hela den muslimska världen nu skakas av det faktum att den profet som enligt deras tradition är felfri och perfekt nu smutskastas.

Det står naturligtvis utom alla tvivel att filmen om Muhammed är både propagandistisk och islamfientlig. Inte verkar den vara särskilt bra heller, att döma av det jag sett; en plump och övertydlig historia vars enda syfte är att smäda Muhammed. Och vet ni vad? Det är faktiskt inte olagligt! För även om det är belagt med dödsstraff att smäda Muhammed i muslimska länder är det faktiskt fritt fram att göra det i väst. Sådan är nu en gång för alla yttrandefriheten. Och om Lisbeth Åkerman och likasinnade kollegor verkligen värnar just denna yttrandefrihet bör de tänka sig för ett par gånger till innan de köper muslimers kränkthet utan att ifrågasätta den.

Att Rapports nyhetsankare rapporterar om det som sker som om hon arbetade för en muslimsk TV-kanal i arabvärlden är alltså högst opassande. I Sverige är Muhammed bara en bland många symboler för en bland flera religioner. Ingen religion eller religiös förgrundsfigur får sättas före yttrandefriheten.

Lisbeth Åkerman är inte ensam om att ha anammat denna egendomliga vördnad för islam och dess profet. Många svenskar gör Muhammeds sak till sin, och uttrycker mer indignation över filmen än över de våldsbrott som begåtts av muslimer i samband med den. En av dem är islamologen Jan Hjärpe.

"Det är ett oerhört dumt tilltag och uttryckligen gjort för att förolämpa och förnedra människor och deras tro. Jag ser det som direkt ondskefullt, eftersom det kan trigga fram våldsaktioner, som det redan gjort, och skulle kunna eskalera till något verkligt farligt. Jämför skottet i Sarajevo 1914," säger han i en artikel i Aftonbladet.

Här ser vi alltså hur en välkänd svensk islamolog agerar moralist och jämför en karikerande filmsatir med mord. Det är så sjukt att man knappt tror det är sant. Enligt Jan Hjärpe bör alltså människor runt om i västvärlden böja sig för de muslimska lagar som säger att Mohammed inte får kränkas - annars är de onda. Innebär det att de också bör straffas enligt muslimsk lag? Man kan undra. Samtidigt kan fanatiska islamister fortsätta att skandera "Död åt Israel!" på grund av ett filmklipp utan att den annars så indignerade Jan Hjärpe ens höjer på ögonbrynen.

Ponera att en liknande film hade gjort i ett muslimskt land, och handlat om någon av de judisk-kristna profeterna istället. Ponera också att en sådan film hade utlöst våldsamma attacker och mord på diplomater från arabvärlden. Det hade blivit ramaskri i svenska medier, och de religiösa judar och kristna som manifesterat sin kränkthet i besinningslöst våld och mord på diplomater hade granskats med lupp i både TV, radio och tidningar. Ingen hade ens ifrågasatt filmskaparens rätt att ironisera och karikera kristna och judar. Det är nämligen skillnad på religion och religion. Och om islam och dess profet får ingenting ont sägas. Det är alltid någon annans fel – alltid någon annan som triggat igång våldet. Men sanningen är att en provokation, hur osmaklig den än må vara, aldrig kan bli en ursäkt för våld och död. Det hela handlar helt enkelt om hur vi ska förhålla oss till yttrandefrihet och demokrati, och vad vi ska lära oss att tåla. Om jag känner mig provocerad av någon av alla de kristendomsfientliga konstverk, filmer och böcker som finns runt omkring mig - är det då i sin ordning att jag samlar ihop ett gäng likasinnade och ge mig ut på gator och torg och skrika och slåss och skjuta ner en och annan ambassadör?

Naturligtvis inte. Det finns faktiskt inget annat våld utom just det islamistiska våldet som ursäktas med att våldsverkarna blivit ”kränkta” och ”provocerade”. När Jan Hjärpe i sin artikel på Newsmill fortsätter att tala om att provokationer kan utlösa mer våld, och påminner om det omoraliska i att provocera islam, vet man inte om man ska skratta eller gråta. När hörde vi sist en islamolog tala om att det är moraliskt förkastliga i att arabvärlden bränner flaggor, uttrycker judehat och förföljer och fördriver människor av annan religion? Som sagt, det är skillnad på religion och religion. Och det är en attityd som är både infantil, stötande och direkt farlig.

Infantil är den därför att Sverige är ett fritt och sekulärt land där Muhammed inte är – och inte heller ska vara – mer vördad än någon annan. Det blir hejdlöst barnsligt när ett svenskt nyhetsankare uttalar hans namn som om hon böjde knä inför en gudom och direkt skrämmande när en islamolog som Jan Hjärpe mer eller mindre uppmanar till att lydnad inför överheten.

Stötande är den därför att krypandet inför islamistisk fundamentalism är en skymf både mot det demokratiska svenska samhället och mot de många muslimer som kommit hit för att slippa just den här typen av aggressionsyttringar. Det finns oerhört många muslimer som gärna sväljer förolämpningar mot Muhammed och mot islam, precis som landets kristna sväljer den ena förolämpningen efter den andra mot Kristus och kristendomen, eftersom de vet att åsikts- och yttrandefrihet  är en förutsättning för demokrati. Nu likställs dessa muslimer med en minoritet extrema fundamentalister, som använder våld istället för dialog.

Farlig är den därför att om vi faller till föga och ställer oss på den sida som kräver munkavle på alla kritiker, som vill förbjuda satir och som kräver att hela världen ska buga för deras profet, banar vi väg för samma typ av våldsamheter även i Sverige. För om det räcker med en sketen film för att rättfärdiga mord, hur ska vi då kunna hålla fast vid våra demokratiska värderingar?

Bitte Assarmo (35 artiklar)
http://www.livochratt.se/

Anmäl