Professor vid Karolinska institutet: Läkare förstår inte alltid gränserna för dödshjälp

Såg en rätt intressant dokumentär om ett slakteri för något år sedan (i USA, hittar ingen länk till den tyvärr). Där hade man då nyligen infört principen att rotera arbetsuppgifter på slakteriet, ingen skulle alltför länge utföra samma uppgift.

Tydligen är det så att om de står alltför länge och styr den spikpistol på en liten mekanisk arm som gör själva dödandet så börjar arbetarna bli slarviga. Om de från början lyckas ta livet av djuret med ett skott, så börjar det krävas två, tre och flera efter en tid. Och skotten började hamna på skumma ställen istället för direkt mot skallbasen och upp i hjärnan där de ska sitta. Man hittade spikar i djurens skrev, ansikten, ögon etc. Något man sällan eller aldrig gjorde när någon jobbade sin första timme vid maskinen.

Det tolkades inte som trötthet utan som att den som styr maskinen tappar i empati. Från början vill han inte göra illa djuret, det känns obehagligt. Men han måste ju fortsätta ändå och härdar sig. Med tiden tappar det betydelse för honom. Första gången han missar, djuret skriker i smärta och arbetaren behöver fler skott känns det förjävligt, men han ska ju fortsätta ändå. Och det är ju bara djur. Han härdar sig lite till. Han börjar leka med spikpistolen, har kul. Skrattar åt eländet istället för att gråta åt det.

Risken är väl rätt stor att läkare börjar reagera på liknande sätt, även om jag inte tror de skulle börja "missa" med flit som slakteriarbetarna gjorde. Första gången de måste ta livet av en patient som ber om dödshjälp känns det nog förjävligt. Men de måste ju fortsätta och härdar sig lite grand. Hundrade gången? Man kan ju inte gråta varje dag precis.

Och då har jag inte ens funderat på hur det blir om läkare börjar tvingas ta livet av dementa personer.

Mycket bra skrivet!
Att utveckla den palliativa vården är den enda vägen!
Finns egentligen inget annat att diskutera.

@Johannes Ek
För mig att tänka på studien som gjort på studenter där de fick dela ut el stötar. De som fick order (från högre ort) delade ut starkare och starkare el stötar Stanley Milgram (1934-1988).
Godkänns/accepteras dödshjälp tillsammans med en alltmer ansträngd sjukvård kan i alla fall se en rätt skrämmande framtid där gränserna mellan vad som är vad blir allt mer otydlig.
Buurrrr!

Tack Johan Frostegård för detta inlägg!

Slippery slope, ja just det. Blir dödshjälp tillåten så kommer nog de flesta gamla och sjuka efter några år rasa ner på denna. "Det kostar ju att hålla liv i mig och mina anhöriga tycker det är jobbigt, jag får väl be doktorn om en spruta."

Nej, människolivet har ett egenvärde som inte kan rationellt beräknas. Börjar "samhället", anhöriga m fl värdera vilka liv som är värda att bevaras och vilka som inte är det så slutar det nog med att få liv uppfyller kraven.

Ur strikt ekonomisk synpunkt är dessutom inte vård av sjuka någon kostnad. Det är en mänsklig aktivitet som precis som alla andra är intäkt för en del (vårdgivarna) och kostnad för andra. Höjer bruttonationalprodukten precis som konditoribesök, bilreparationer, semesterresor.

Men är det inte så att det blir en fråga om att döda vissa ofullkomliga när det finns en norm för vad som ett "bra" liv är för något?
-
Med andra ord så länge människan ses som en produktionsfaktor kommer det att finnas en politisk vilja att ta bort de som inte fyller normen.

Mycket bra artikel. saknar ofta ett tänk av nyansering, lånsiktighet och jämföra "just nu" med vad de leder oss in i. Perspektiv du har som jag önskar fler kunde anamma. Tack!

Tack för en mycket välskriven artikel. Jag kan under inga omständigheter tänka mig att utföra dödshjälp eller för den delen arbeta i en organisation som tillåter detta.

Jag förstår inte riktigt överskriften eftersom det inte finns något motiverande i artikeltexten som backar upp rubriken. Förutom det är det ett bra inlägg med bra belysning av de många farorna med dödshjälp. Att flertalet läkare inte skulle ha klart för sig skillnaderna mellan aktiv och passiv dödshjälp är osannolikt med den täckning som ämnet haft under relativt lång tid i medier, inte minst i Läkartidningen. Det som jag tror ibland kan förvirra personer som inte normalt arbetar med dessa frågor är acceptansen för att en i grunden lindrande behandling eller åtgärd, tex en läkemedelsinjektion, som ges helt i lindrande syfte och helt utan avsikt att framkalla eller påskynda döden ändå kan göra detta när personen det gäller är mycket sjuk och svag. Detta är en balansgång som man tvingas acceptera vid vården av svårt sjuka människor och det kan te sig som ett accepterande av någon form av dödshjälp. Det centrala i dessa situationer är ju avsikten hos den som beslutar om behandlingen. Om en person har chans att nå bot och bättring är det normalt att man är mer restriktiv med farliga behandlingar, tex höga doser av morfinpreparat. Konsekvensen blir i detta fall att man om man tvingas välja, hellre väljer att underdosera läkemedel för att inte riskera att förkorta livet för en person som kan botas. I det läget kan man också klandras av dem som inte förstår begränsningen i våra metoder. Här blir då klagomålet inriktat på att läkaren låter personen lida onödigt mycket. Om man å andra sidan har en svårt sjuk person där man med säkerhet vet att livet oavsett behandling snart är slut och lidandet är stort, kan man acceptera att de doser av läkemedel som krävs för att hålla smärtor och oro stången kan komma att förkorta personens liv. Det centrala är att avsikten inte är att förkorta livet utan att det är en biverkan av behandlingen som man då ofta accepterar för att ge en så god kontroll av besvärliga symtom som smärta, andnöd och oro som han förekomma under döendet. Dessutom är frågan om hur ett accepterande av dödshjälp skulle förändra läkarna som personer, läkarnas syn på sig själva och kanske viktigast av allt-hur patienterna skulle förändra sin syn på läkarna mycket viktig. Trots den bild som målas upp i medier och i TV där läkare antingen är giriga, kriminella, vansinniga eller skitstövlar i allmänhet så är det så att de flesta arbetar med stor ömhet och lojalitet för sina patienter. Bara tanken på att de som söker eller skulle behöva söka läkare skulle känna osäkerhet på om de har kommit till sin botare/lindrare/tröstare eller till sin potentielle baneman är ju horribel. Att fokusera på dödshjälpen vara eller icke vara är i min mening helt förvridet. de flesta människor kan även under sen fas av allvarlig sjukdom uppskatta värme, närhet och god vård som ger möjlighet till god symtomkontroll. Jag tror att dödshjälpsdiskussionen har kommit upp som en reaktion på de ibland undermåliga förhållanden som erbjuds våra sjuka och gamla. Konsekvensen av dålig vård skall vara att förbättra den, inte att avliva den som påminner om att missförhållanden finns och ger oss dåligt samvete. Och låt oss för allt i världen inte ledas in på att diskutera "dödshjälp" till personer med demens eller andra sjukdomar med nedsatt intellektuell kapacitet som leder till att döden inte önskas av den det gäller utan av andra intressenter. Då kan man verkligen inte längre tala om dödshjälp, då är det mord.

Marcus Wirén, läkare.

Mycket bra skrivet.
Det är stora problem redan i dag med etiken inom sjukvården. Kan nämna ett ex. från min egen bekantskapskrets.
En gammal lätt dement dam blir medvetslös, inre blödningar konstateras. När damen behandlas med bl.a. blodtransfusion piggnar hon till och mår under två veckor på sjukhuset bra. Nu bestämmer läkarna mot släktens vilja att behandlingen skall upphöra, de är tydliga med att patienten kommer dö när behandlingen upphör. Det är inte svårt att förstå de anhörigas känslor när de besöker sin släkting som sitter i sängen och pratar med dem samtidigt som de vet att läkarna bestämt att hon skall sluta sitt liv. Läkarna avslutar också behandlingen men till allas förvåning så överlever den gamla damen och mår nu ett år senare bra.
Detta har gjort mig till motståndare till dödshjälp, hade läkarna haft makt att döda damen aktivt så hade de säkert gjort det för de ”visste” att hon skulle dö. Det har påverkat mig så mycket att jag funderar över vad som händer när läkare behöver organ om dödshjälp är laglig.

Det tar dig runt hundra rader av svammel och upprepningar att komma fram till det du vill säga.
*
"I stället för att införa dödshjälp och riskera modern ättestupa måste vi värna och vidareutveckla den palliativa vården för att säkerställa en god död, vilket är vad eutanasi egentligen betyder."
*
För det första, vadå "istället"? Inför dödshjälp OCH utveckla den palliativa vården.
*
Vidare, om en människa har en medicinsk önskan om att få hjälp att dö, varför då inte hjälpa dem att dö? Kan du motivera varför man ska gå kontra patientens önskan just här, när det alternativ du istället passivt lämnar dem med ofta uttrycks som "en form av tortyr, att vara fängslad i en förstörd kropp"? Jag ser ingen godhet alls i ditt ställningstagande.
*
Du drar också in ett fall som inte är utrett ännu, ett mord på ett barn där man inte vet vad som har hänt, som intäkt för att dödshjälp är fel. Det känns fel, fult, och teatralt.

För det första så tar man inte organ från gamla och sjuka.
För det andra...vad med dem som lider varje dag i svåra smärtor? Ska inte de få hjälp? Har själv på nära hand erfarenhet av ngn som sa att om jag ska må så här dåligt resten av sitt liv, så ville inte denne mer. Det betydde inte att denne ville dö just då, och denne mår idag också bättre, men denne ngn säger än idag att så dåligt skulle den inte orka ha det, utan en möjlighet att ngn gång få må bättre. Det hade i det fallet fått vara bättre att få lämna det jordiska. Att ta självmord i dessa fall utan att det åsamkar smärta för den sjuke, och psykiskt lidande för de anhöriga, är omöjligt. Vi avlivar våra husdjur för att de ska slippa lida, men vi är inte lika humana mot våra medmänniskor.

Det skulle vara till stor hjälp för alla inblandade, läkare, familjer, patienter och andra, att informera om hur det fungerar på intensivvårdsklinikerna i Sverige, och säkert de flesta andra sjukhusen i västvärlden. Jag har själv polisanmält den läkare som tog beslutet om att ta livet av min mamma till polisen. Detta ledde inte till någon utredning att tala om till. Dessutom gjorde min, och min brors polisanmälan angående beslutet att "ta livet" av vår mamma att vi inte sedan kunde anmäla händelsen till HSAN. Så der det ut enligt svensk lag. Efter att få bevittna att man aktivt eller passivt tog livet av vår mamma genom att inte ge henne någon vård på intensiven (lång historia med både journaler och annat som inte polisen hade den minsta kunskap kring) så kan man väl ändå säga att den polis som tog emot ärendet var förstående. Kanske ska man vara polis eller annan prövad yrkesman/yrkeskvinna för att kunna förstå situationen och känna medkänsla. Tyvärr kan ju ingen, som det verkar, inom sjukvården ta tag i dessa frågor när det gäller allvar och verkligen se till att på ett beprövat, vetenskapligt och erfarenhetsmässigt sätt, utreda vården för varje enskild patient på intensivvårdsavdelningarna. Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg har en avdelning som man kallar CIVA (central intensivvårdsavdelning) och man skryter om att man är norra Europas största sjukhus och har den mest sofistikerade intensivvårdsavdelningen.

Som det skulle falla sig så hamnade vår pappa på just denna intensivvårdsavdelning, där man mycket väl kom ihåg polisanmälan som vi hade gjort utifrån mord av vår mamma.

Pappa fick en synnerligen bra vård, till skillnad mot vår mamma, och repade sig och lever och är frisk i dag. Systemet på just denna avdelning/enhet inom Sahlgrenska (det gäller säkert på andra sjukhus också) är att man roterar "ansvariga" läkare för att ta beslut om fortsatt vård eller död. En dag när vår pappa var helt vaken (detta har oftast inte på intensiven att göra med hur dålig patienten är utan hur mycket narkos man ger patienten) så ringer en läkare, för oss okänd, till min bror och säger att nu vill han möta oss. Han säger sedan i mötet som tar plats i någon annans lilla kontorsutrymme (På detta Europas största sjukhus) att det inte finns något hopp för vår pappa längre och att han ska stänga av respiratorn. Aktiv/passiv dödshjälp? I vilket fall så griper den behandlande läkaren in i smtalet (han var inte kallad) och jag tar därefter kontakt med Sahlgrenska akademiens ordförande, som jag inte på något vis känner eller har någon relation till. I vilket fall så fick vi denna "dödsdom" stoppad och vår pappa lever och har hälsan. Den dödsdom som läkaren i fråga uttryckte finns inspelad.

I vilket fall som helst så vore sanning och korrekt information att föredra. Varje dag i Sverige så fattar läkare beslut som innebär mord i stor skala. Det ligger på deras ansvar. Ingen borde tro något annat. Däremot så anser jag att dessa "livsavgörande" beslut är synnerligen dåligt förankrade i rutin och kunnande.

Är det så att läkarna på intensiven är pressade av ekonomiska krav? Knappast. Allt i form av maskineri och kunskap står till dess förfogande. Rent konkret kring patientens sjukbedd men det beslutas att denna patient 1. Inte ska få vård 2. Denna patient inte ska få näring. 3. Denna patient ska dö nedsövd och anhöriga ska ges ett visst tillträde till att titta på.

Så fungerar det och det var väl på tiden att en läkare på något vis fick stå till svars. Jag har ingen aning om denna läkares skuld men är säker på att det finns många läkare med stor skuld. Det är inte på det viset alls att "läkare är läkare". Det finns en strickt ordning och hierarki inom sjukvården och de som sitter längst upp som s.k. chefläkare har som enda uppgift att på alla sätt och vis försvara verksamheten genom att uttala sig i media och bedriva annan PR verksamhet. Det är på intet vis så att dessa "läkare" har något intresse av eller insikt i medicin, läkarvård eller verksamheten i sig. De är mycket rikligt betalda för att framstå som auktoriteter (vilket de verkligen inte är) och har underordnande som skriver svar och inlägg. Själva har de inget konkret att säga annat än att de beklagar det inträffade (inspelat på band) och har inget som helst intresse av att följa upp och förbättra kvalitet i vården.

Vad som gäller denna doktor i fråga har jag ingen som helst aning om men i sammanhanget så har jag utan tvekan större förtroende för polisen än för sjukvården. På, antagligen bekostnad av denna stackars läkare som kanske gjort sitt bästa och som skött "saker och ting" på bästa och smidigaste sätt enligt hur hon varit skolad och upplärd inom Svensk sjukvård.

Personligen så vill jag uttala min största beundran för polisen i sammanhanget och hoppas att åklagaren har den rätta känslan för vad som gäller grundat i lag och kanske också har en övertygelse som sträcker sig förbi denna "unika" läkare som står till svars för mord inom sjukvårdens rutiner och se vidare "inom lagens ramar" till vilka som är ansvariga för att detta pågår på våra sjukhus varje dag och lämnar alla som förlorare eftersom ingen vet vad som är rätt eller fel.

Mitt tips till åklagaren är att begära in journalerna kring fallet och i vilket fall de än må vara ifrågasätta dess kvalitet. Är det OK att ha intensivvårdspatienter som övervakas all möjlig teknisk utrustning och där vårdgivande personal avläser mycket dyrbar utrustning och noterar detta på ett "blädderblock"? Helt självklart ett brott i kvalitetskjedjan som sprider sig både upp och ner och som får till följd att det inte förekommer spårbarhet eller transparens.

Det råder en stor begreppsförvirring kring dödshjälp, skriver Johan Frostegård om det nu aktuella fallet där en läkare misstänks för mord. Underförstått kan Johan hjälpa oss att reda ut begreppen.
Jag är därför skarpt kritisk till att Johan inte informerar om det mest elementära i frågan: att passiv dödshjälp förekommer i Sverige idag, och vilka rutiner som gäller för denna.
I det aktuella fallet har det troligast varit frågan om passiv dödshjälp, och åklagaren är att allt att döma ute och cyklar pga en alltför anmälningsbenägen person som råkat ut för något tragiskt. Det är vad många tror än så länge, men det ska erkännas att informationen är otillräckligt.
Vid brist på specifik information hade det varit mycket värdefullt om Johan berättat om hur och varför man idag t ex stänger av respiratorer. Vad är accepterat idag, och var går gränsen till den aktiva dödshjälp Johan är tveksam till?

Herrejösses.
En helt fruktansvärd och brutalt oinsatt diskussion som givetvis övergår i ett filosofiskt resonemang om att dödshjälp är förkastligt samt att läkare per definition blir så vana att döda att de gör det lite med lust. Eftersom artikeln dessvärre också tar upp det tragiska exemplet som vi ännu vet väldigt lite om drar jag i alla fall slutsatsen att artikelförfattare och några av kommentarerna raljerande menar att läkare gillar att döda och att det är förkastligt.

Det är fullkomligt. Det är helt tragiskt. Jag har själv ett för tidigt fött barn (med en hjärnblödning och hjärnskada) som har vårdats av dessa läkare på KS och finare och bättre människor finns inte i denna värd. Närhelst ett barn mår dåligt känner alla läkare och all personal empati och mår själva mycket dåligt. Att det skulle vara ett lätt beslut att stoppa ett liv för dessa läkare är ju så långt ifrån sanningen du kan komma.

Det är uselt att påstå detta utan att ha varit i närheten av dessa läkare och denna miljö. Små barn är de svåraste patienterna som finns. Läkarlaget på KS är förmodligen världens främsta. Många av barnen som där på KS dör av helt naturliga orsaker. Under mina 3 månader där var jag inte med om att respiratorn plockades bort, och om det skulle göras inbillar jag mig att läkare haft kanske 20 samtal med föräldrarna.

Rubriken på artikeln träffar inte riktigt rätt och jag tycker att du, Johan, om du vill filosofiskt disutera dödshjälp bör välja ett annat exempel än det just nu pågående. Men du vet nog inte bättre och vill förstås gärna ha lite uppmärksamhet.

@Makakaka
Tycker dock att Frostegård påpekade just detta i början av sin artikel.
-Att detta inte handlar om det aktuella fallet då det finns allt för lite fakta.
Utan handlar mer om aktivdödshjälp och begreppen där omkring. Självmord är ej olagligt men att assistera till självmord är olagligt mm.
Hela den här debatten kretsar kring olika begrepp som måste förstås.
Skillnaden mellan aktiv dödshjälp och tex palliativ vård är stor men ändå så nära varandra. Om fler förstod vad som var vad så skulle inte debatten vara som den är.

Den här diskussionen är lika fruktansvärd som den är viktig.

Tack alla ni som lever i närheten av de här frågorna varje dag!

Hej, allihop!
Dagens debatt visar på ett tydligt sätt att läkare behöver mycket tydliga gränser för vad man får och inte får göra med människors liv och att teoretiska resonemang från filosofiskt håll som motiverar aktiv dödshjälp om de omsätts i praktik leder till mycket diffusa och svårhanterliga situationer i verkligheten.

Att det skall vara tillåtet för vissa patienter att vilja dö och också ända sitt liv medan andra patienter skall tvångsvårdas för att inte skada sig själva blir en helt orimlig situation i praktiken för professionen. Vården behöver den tydliga disktinktionen att det är förbjudet att aktivt ända en annan människas liv.

Ibland beskrivs läkarens skyldigheter som om läkaren driver en butik där kravet är att förse kunden med de varor och tjänster kunden önskar.

Att aktivt ända en annans människas liv är inte som att räcka över 2L mjölk i affären till den kund som begär det och inte ett krav som bör kunna ställas på läkare oavsett vad kunden anser.

Det är som om den moderna människan helst ser att döden behandlades bort helt och hållet på begäran av "kunden". Ofta grundas denna onskan i en föreställning om att den återstående tiden inte kan vara meningsfull för sig själv eller omgivningen, eller att den sista tiden kommer att vara plågsam. Det är sällan så. Låt oss anstränga oss för att bli duktiga på att göra den sista tiden icke plågsam och så värdefull som möjligt men tvinga oss inte att aktivt ta livet av en annan människa. Det är inte en vård som jag vill vara verksam i.

JES

Det känns ruggigt med det som har inträffat! Bara tanken på att denna läkare kan ha dödat en liten flicka får mig att rysa. Är själv svårt funktionshindrad och frågan är vem som kan känna sig alldeles säker idag, för en kraftig förändring har jag märkt under åren. Det får aldrig bli accepterat med dödshjälp!!!

Uppenbarligen rör det sig om ett fruktansvärt klantigt och oförsvarligt misstag från åklagaren i det här fallet som inte kan skilja mellan palliation i livets slutskede och aktiv dödshjälp. Dessutom börjar hon svikta om uppgifterna kring varifrån hon fått information om de "dödligt höga doserna" morfin och tiopental. Det var tydligen inte från rättsläkarna.
Man kan inte heller helt utesluta att detta rör sig om ytterligare en installation från konstfacks sida, kanske ett doktorandprojekt den här gången?

Jakobsson. Dessvärre ser jag inte kopplingen till ditt argument. Jag är mest förvånad att den lätt dementa damen som blev medvetslös fick blod. Kanske var det läge sedan för idag tror jag inte många kliniker skulle erbjudit henne det. Hon skulle då med säkerhet ha avlidit, men det skulle inte vara dödshjälp! Det är precis så man gör idag. Det är därför det är så viktigt att avbrytande av livsuppehållande behandling registreras/rapporteras vilket inte görs idag. Även då man avstår från behandling borde utvärderas. Hur ofta har läkaren rätt/fel i sin uppskattning att patienten kommer dö och allt hopp är ute? Tänk om läkarna har fel i 50% av fallen, det är ingen som vet för sådan studie finns inte.

I inlägg feån 090305 beskriver Jörgen Kvarngren-Machmood hur ett besked gavs om fadern som han säger sig ha inspelat. Jag vet att det förekommer beslut utan att det alltid finns stark grund för dem, varför det skulle vara av strot värde att komma i kontakt med Jörgen för att man ska kunna agera så det inte händer igen. Bristande transarans och sekretesslag gör det svårt att även vid eftergranskning finna de fall där läkaren gjort en bedömning att livet är slut och anhöriga vägrat ge upp och patienten blivit helt återställd. Jag vet några fall men för att bli lyssnad på av Socialstyrelsen säger man att man behöver ha fler exempel. JÖRGEN, enl folkbokföringen finns du inte. KONTAKTA MIG. Jag är läkare.

Johan Frostegårds artikel är intressant och läsvärd och pekar på många faktorer som inte uppmärksammas så mycket, men rubriksättningen tycker jag verkar satt för att rida på allmän oro och faktiskt på ett ganska cyniskt sätt epxloaterar det aktuella KS-fallet.
Faktorer som ekonomiska begränsningar och prioriteteringsdiskussioner är ganska lite diskuterat i media men är något som de flesta IVA-läkare lever med varje dag.
Hur skapa plats för nästa patient? Kan man ta risken att flytta en IVA-patient för att skapa platsen? Hur länge ska vi forsätta behandla en patient med mycket dålig prognos? Var ska vi sätta gränserna? Detta mot bakgrund av en slag krigstida sjukvårdorganisation där IVA-patienter får transporteras mellan olika sjukhus pga platsbrist, i extrema fall t o m flera gånger.
Detta har ingenting med aktivt dödshjälp att göra och ska inte heller föras samman med det. Däremot är det ett problem med att det inom vården fortfarande finns ett motstånd mot att efterfråga patienten hur han/hon vill bli behandlad vid livshotande tillstånd med risk för t ex återupplivningsåtgärder, långvarig intensivvård etc.
Vi har en fantastiskt bra intensivvård på många sätt ,som ger många patienter möjligheten att klara sej genom svåra sjukdomar och komma tillbaka till ett normalt eller nästan normalt liv men vi vet också att det finns risk att vi i vissa fall skapar ett förlängt lidande.

Idén att man inte kan mäta lycka, ens i grova drag, är befängd. Tror man att lycka inte kan mätas, ens under några omständigheter, får man svårt att motivera varför man ska ägna sig åt sjukvård överhuvudtaget. Varför ska man t.ex. ge någon en ny höftled om man inte har goda skäl att tro patienten därigenom får det bättre?

Dessutom Johan, så har du glömt en negation i meningen: "Det är svårt att se att budskapet blir eller tolkas så att deras liv inte är värt så mycket". Håll koll på din egen logik innan du börjar anklaga andras!

Ni anför som argument emot aktiv dödshjälp att det blir så lätt att till mot den ena och den andra. Då har ni inte tagit i beaktande att man idag avbryter aktiv vård för att patienten ska dö, med säkerhet. För att patienten ska dö just med säkerhet, krävs om patienten inte är oerhört skadad att man avbryter vården snabbt eftter att han kommit in, ibland så snabbt att man inte hinner undersöka prognosen riktigt. OM man inte avbryter finns risken att patienten klarar sig, men blir skadad, och det vil man förhindra. Om man hade aktiv dödshjälp skulle man kunna vårda patienten så han blir i stånd att själv välja om livet är värt att leva för just honom, eller om han vill ha akriv dödshjälp. En inte oviktig fråga att tänka på.

Läkare ska trösta, lindra, om möjligt bota - och ibland är palliativ vård det enda som står till buds.

HÅLLER MED ! VÅGA GE MER POTENT SMÄRTLINDRING