Därför får Putin folkets stöd

Avgå Putin!” har varit det främsta folkliga kravet i de protester, som skakat Ryssland alltsedan landets farsartade parlamentsval i början av december. En allt tydligare skiljelinje dras nu mellan konstruktiva och destruktiva intressen i rysk politik, där maktens smutskastning av oppositionen är ett tveeggat svärd i den politiska kamp, som nu utspelas inför öppen ridå i Moskva, men där frågan även är om oppositionen kan och vill axla det ansvar en omvälvning innebär. Här riskerar ett öppet brev från Boris Berezovskij – en oligark i exil – att sätta tonen för att utmåla oppositionen som ansvarslösa västlakejer med enda mål att skapa kaos och sätta Ryssland i brand.

När en av Rysslands mest hatade män, Boris Berezovskij, i ett öppet brev till Putin vädjar om att han ska avgå är frågan om syftet är att landets ledare ska gå folket till mötes eller om oligarken endast vill kasta in en brandfackla i den krutdurk, som rysk politik utvecklats till under senaste halvannan månad.

Övergiven av både anhängare och motståndare har Putin snart bara den rysk-ortodoxa kyrkan att vända sig till för beskydd, som Berezovskij framställer det, och oligarken riktar en bön till den ryske ledaren att frälsa landet från en blodig revolution. Svaret från Moskvapatriarkatet lät inte vänta på sig: ”Allt vad denne man tidigare gjort talar för en enda sak. Lyssna noga på vad han säger och gör sedan tvärtom!”

Som så ofta är fallet i rysk politik är det ett samtidigt både skickligt och primitivt spel som bedrivs och givetvis kan detta ses som endast ytterligare ett cyniskt utspel från en landsförvisad oligark, som tar varje tillfälle i akt att så split bland den ryska elit han själv stötts ut från och nu saknar inflytande över.

Berezovskijs utspel sätter fingret på en springande punkt i debatten inför valet: ”Om inte Putin, så vem då?” Den bistra sanningen är att 12 år med Putin utraderat nästan varje tänkbart alternativ i rysk politik. Både historik och nuläge visar att oppositionsledarna antingen är de som inte lyckats dra jämnt med Putin eller så är det marginaliserade och komprometterade politiker från både höger och vänster, som sedan länge trotts ha spelat ut sin roll.  

Två saker har Berezovskij rätt i. Det ena är att maktpartiet Enade Ryssland står på ruinens brant. Flera av partiets främsta företrädare har tvingats avgå och de interna intressekonflikter, som Putin så länge skickligt balanserat eller sopat under mattan, framstår nu i öppen dager. Det andra är hur den ortodoxa kyrkan är en kraft som står över politiken. Om maktkoalitionen Enade Ryssland kollapsar under internt och externt tryck, så är det möjligt att kyrkan framstår som enda samlade kraft att agera med tillräcklig moralisk tyngd för att undvika en kaotisk och potentiellt våldsam utveckling.

Med decemberprotesterna har nämligen korken gått ur flaskan och anden sluppit ut. Den kritiska rapportering som nu förekommer i medierna – även i det förhärskande TV-mediet – hade inte varit möjlig eller ens tänkbar för bara en månad sedan. Det talas om en andra glasnost – öppenhet. Folk i gemen välkomnar en genomlysning och utvädring av den unkna maktutövning, som så länge lagt en korruptionens blöta filt över ryssarnas vardag. Samtidigt har Putin och hans styrkor börjat mobilisera till motangrepp. Slagets fortsatta utveckling och slutliga utgång förblir osäker.

Då Berezovskij från sin exil i väst vädjar till Putin om att rädda Ryssland genom att offra sig själv gäckar han inte bara det putinska system som vilar på allt lösare grund, utan han spelar också i händerna på den ryske ledarens försök att svartmåla oppositionen. Motivet är möjligen att en annars betydelselös Berezovskij vill spä på konfrontation i det ryska samhället till den grad att systemet kollapsar under sin egen tyngd.

Att den fallne oligarkens – Berezovskij – brev till Putin publicerats på den oberoende radiostationens Moskvas Eko hemsida har öppnat dörren för nedslag på denna ledande alternativa nyhetskanal. Härförleden anklagade Putin radiostationen för att ”hälla diarré över honom dagarna i ända” samt gå i västs ledband. Även andra oppositionsledare har fått sig en släng av sleven efter ett möte med den nytillträdde amerikanske ambassadören nyligen. En bild på den kände bloggaren och oppositionelle aktivisten Navalnyj tillsammans med (judiskfödde) Berezovskij har också publicerats bara för att avslöjas som fotomontage. Temat är välkänt och anknyter till grundvalarna för ”putinismens” system, nämligen att oligarkerna i förening med västintressen vill utplundra och försvaga Ryssland genom att tillägna sig statsmakten. Från Jeltsinerans oligarkstyre till Östeuropas färgade revolutioner har hotet från väst – stundtals med antisemitisk underton – trummats in i folks medvetanden i syfte att legitimera en alltmer korrupt regim. När nu efterdyningarna av den arabiska våren liksom folkliga protester i andra delar av världen sveper in även över ryska stränder är alltså steget kort att dra fram gamla käpphästar.

Det system för maktutövning som Putin byggde upp under sin tid som president utgick ifrån ämbetets roll att stå som garant för den konstitutionella ordningen – om än i en ytterst förvrängd tolkning. För att värna landets inre och yttre suveränitet tolkades konstitutionen som att presidenten gavs en ständig och pragmatisk rätt till undantagstillstånd i det stora och det lilla. Denna tolkning åtföljdes sedan av ett systematiskt lagstiftningsarbete, där grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter formellt sett inskränktes så mycket att de stod under ständigt hot att upphävas i praktisk rättstillämpning. Motivet var just att hindra illegitima intressen från att tillägna sig statsmakten, för utan suveränitet – självstyrelseförmåga – kunde det ju inte talas om utövande av medborgerliga fri- och rättigheter. Det innebar centralisering av makten och intolerans mot avvikande uppfattningar. Resultatet ser vi idag i ett system med både rätt och resurser till repression, redo att kväva varje negativ opinionsyttring i sin linda.

Vad senaste tiden visat är både vilsenhet och vacklande vilja att utöva denna makt. När polis och säkerhetstjänst stått handfallna inför massprotester har folks farhågor och fruktan fallit för repressalier och repression. Det är en inre kamp i människors medvetanden, fylld av tvehågsenhet inför stabilitet eller förändring, där frågor om mod, moral och övertygelse ställs på sin spets inte bara hos makthavare och oppositionella utan i allt högre grad bland vanligt folk. Det är helt enkelt svårt att föreställa sig en framtid utan Putin – att ta steget ut i det okända. Man vet vad man inte vill ha, men inte vad man vill ha. Denna osäkerhet spelar nu Putin på och manar i sin nyligen publicerade valplattform till stegvisa reformer istället för att upprepa misstagen i kölvattnet på landets tidigare revolutionära omvälvningar. Hur framgångsrik denna beprövade formel blir är denna gång oklart, då allt fler likställer fortsatt stabilitet med tilltagande stagnation.

Putins trovärdighet som reformator är begränsad, då tolv år vid makten visat lite resultat trots upprepade planer och ihärdiga förändringsförsök. Den maktdelning mellan en maktutövande premiärminister och en reformatorisk president, som skulle drivit fram förändringar, har dessutom lett till en alltmer marginaliserad Medvedev, trots sistnämndes försök till högre profilering och större självständighet i de senaste fyra årens så kallade ”tandemokrati”.

Med decemberhändelserna har Putins popularitet nått bottensiffror. Från att länge ha haft ett stöd på omkring 70% av ryssarna, pendlar nu siffrorna runt knappa 50%. I den senaste opinionsundersökningen – från ett statsstyrt institut – uppger dessutom en fjärdedel av de tillfrågade att de förlorat förtroendet för honom. Mycket talar därför för att röstsiffrorna vid presidentvalet den 4 mars kommer avgöra om ryssarna uppfattar resultatet som legitimt eller ej. Om Putin får mer än 50% av rösterna och valet avgörs i endast en omgång, är ett fortsatt folkligt ifrågasättande troligt. Att nödgas till en andra valomgång skulle dock även kunna uppfattas som ett svaghetstecken, vilket kunde stärka oppositionen inför en andra valomgång. Lockelsen att styra valresultatet till ett i maktens ögon lämpligt utfall ökar därmed.

Putins ledarskap kommer att sättas på hårda prov de närmaste månaderna. Tidigare erfarenheter har visat att han har svårt att hantera krissituationer, vilka antingen resulterat i passivitet eller förhastade beslut. Det finns goda grunder att anta att Putin här har svårt att tänka om och agera i föränderliga och oklara lägen. Det ryska ledarskapet tycks för närvarande treva sig fram mot skilda sätt att hantera de folkliga protesterna, med både tillmötesgående och konfrontation. Den övergripande tendensen tycks ändå vara att man sakta skruvar åt tumskruvarna på oppositionen. Flera oppositionella och deras anhöriga har utsatts för direkta och indirekta hot och repressalier. Den stora protestmanifestation som en samlad opposition utlyst till den 4 februari har också förbjudits av Moskvas myndigheter.

När Ryssland nu tycks stå inför fortsatta folkliga protester är det en balansgång för Putin och hans maktapparat. Om han väljer att gå för hårt fram för att kväsa oppositionen kan den folkliga reaktionen leda till utökade protester till den grad att de hotar regimen. Risken finns då att lojaliteten till makten faller ihop som ett korthus. Samtidigt är det svårt för Putin att tillåta fortsatt offentlig kritik av Rysslands styre, då det kan leda till samma resultat i en lavin av missnöje över uppenbarade missförhållanden. Frågan är om han här förmår balansera mellan konfrontation och tolerans.

Att de flesta tycks ta för givet att Rysslands näste president heter Vladimir Putin är också snarare en förbannelse än en välsignelse, då det ökar oklarheten om vilka väljargrupper som aktiveras eller passiviseras – regimanhängare eller oppositionella. Frågan är här om enbart hotet om instabilitet kan driva folk till valurnorna i stöd till den förhärskande ordningen. Kan Putin framställa sin politik som konstruktiv och oppositionens som destruktiv finns det ändå en chans att han lyckas erövra en positiv agenda inför väljarna. Här kommer synbarligen den allmänt hatade Berezovskijs brev som en skänk från ovan, men sår samtidigt ett frö till en smutsig valkampanj som i slutänden kan ligga Putin i fatet.

Hur utfallet blir får vi en föraning om vid de oppositionella protester som utlysts till den 4 februari – redan nästa helg. Avgörandet fälls dock först i samband med presidentvalet den 4 mars. Frågan är då om rädslan för en vit revolution och instabilitet eller önskan om fria och rättvisa val kommer att gå segrande ur striden. För oavsett hur man bedömer den ryska regimens förmåga att rida ut stormen, ställer den senaste tidens protester Ryssland inför ett vägval mellan repression, revolution eller reformer.

Vilhelm Konnander (5 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42644

11 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Denna fixering vid namn på ledaren känns igen!
Varför disskuteras inte politiken i stället?
Samtidigt är det lätt att enas om att vara emot en politiker, men svårare att enas om en politik.
Ryssland behöver framtidstro så de kan skapa ett livskraftigt näringsliv vid sidan om energisektorn.
Oligarkerna skickar ut sina förmögenheter och försummar utvecklingen, kanske av rädsla för politikerna eller för befolkningen?

Permalänk | Anmäl #1 Lars Kronqvist, 2012-01-24, 09:59

Givetvis är det en fixering vid namn - på gott och ont - både i Ryssland och i väst. Vidare är en av poängerna i denna artikel och den jag skrev åt Newsmill den 25 december förra året att det är lättare att vara emot än för något - särskilt då man inte kan presentera någon alternativ politik.

Vad gäller själva politiken har en mer livaktig debatt än vi kan föreställa oss ägt rum i Ryssland under senare år. Det gäller framförallt framtidens utmaningar, där man analyserat problemen, lagt upp planer för att åtgärda dem, men misslyckats kapitalt i genomförandet. Det är, enligt min mening, just den utbredda insikten om de utbredda problemen och att det faktiskt finns lösningar på dem, men att inget görs, som utgör en stor del av Putins politiska misslyckande, med pågående protester som effekt utöver missnöjet med valet i december.

Vad gäller framtidstro och livskraftigt näringsliv utanför energisektorn kan jag bara hålla med.

Vad gäller penningflödet från Ryssland är det en omstridd fråga i landet om hur det faktiskt ser ut. Samma sak gäller den "braindrain" som debatteras allt flitigare. Bara förekomsten av denna diskussion säger dock något i sig självt.

Permalänk | Anmäl #2 Vilhelm Konnander, 2012-01-24, 11:30

Landsfader som i något positivt då eller? Min ryska vän delar nämligen inte din syn Dragan.

Permalänk | Anmäl #5 Jonathan Doe, 2012-01-24, 21:06

#5 Jonathan Doe: Det är väl inte jättekonstigt om din vän inte håller med i Dragans beskrivning, Putin har ju trots allt inte 100% stöd i Ryssland.

Jag känner själv en handfull ryssar och samtliga av dessa håller däremot i stora drag med i Dragans beskrivning. Argument som "Han är snygg", "han är iallafall inte full jämt" och "Alternativen är ju inte direkt bättre" brukar återkomma från dessa personer. Tycker ovanstående artikel är mer påläst och saklig än många andra rysslandskännare brukar vara. tackar!

Den svenska rysslandsdebatten är annars på lite låg nivå ibland kan jag tycka, artiklar/uttalande som försöker påskina att alla ryssar antingen "egentligen" är för Putin, eller "egentligen" emot honom. Jag tror att senaste röstresultatet på 50% stämmer hyfsat bra. Han har ett starkt stöd hos många ryssar, men långt ifrån alla.

Permalänk | Anmäl #6 S Andersson, 2012-01-24, 21:46

Tack för en mycket initierad artikel, som jag tycker väl avspeglar det ryska dilemmat. Starka krafter i korrumperade myndigheter måste tas om hand av en ännu starkare statsapparat. I Bashkortostan där jag brukar vistas avsattes 2010 den helt igenom korrumperade presidenten Murtaza Rakhimov med en av Putin/Medvedev handplockad kandidat, Rustem Khamitov, som gjort sig känd för ett helt annat ledarskap, och en sällsynt ärlighet... Det är svårt att acceptera att det krävs hårda nypor i Ryssland för att steg för steg bryta gangsterism och korruption, men vilket är alternativet i dag? En oorganiserad och svag opposition som enligt Putin "saknar visioner" skulle ätas upp av korruptionens krafter på nolltid, och kasta landet in i en situation där flera republiker förmodligen skulle vilja gå sin egen väg. Det låter för oss som en väldigt rimlig utveckling, helt i demokratisk ordning, men i dagens Ryssland kunde det mycket väl leda till inbördeskrig. Tror jag.

Permalänk | Anmäl #7 Jan Wiklund, 2012-01-24, 21:59

Först och främst: Tack för vänliga och uppmuntrande ord om min artikel!

@Dragan Maximovic, @Jonathan Doe, @S Andersson: Jag förstår och respekterar de som stödjer Putin, även om jag personligen inte delar deras uppfattning. Att stödet för Putin minskat är också klart.

Om man har ryska vänner så är en intressant fråga först vad de tycker om maktpartiet Enade Ryssland och sedan vad de tycker om Putin. Det kan nog ge ett betydligt mer nyanserat svar än endast att bara fråga om Putin. Att Enade Ryssland representerar ett korrupt styre torde vara en utbredd uppfattning och detta avspeglar sig nog även i synen på Putin.

@Jan Wiklund: Som jag har förstått det har det förändrade styret i Basjkortostan lett till vissa förbättringar. Situationen med Rachimov blev nog helt enkelt ohållbar i längden. Hur Chamitovs styre är måste jag dock erkänna att jag inte följt så noga. En kul sak är dock att Chamitov bloggar. Vad en "starkare statsapparat" inneburit för Basjkortostan vet jag alltså inte.

Vad jag dock vet är att en "starkare statsapparat" i Ryssland lett helt fel, vilket kan förmodas vara en avgörande orsak till pågående protester. Statistiken talar sitt tydliga språk. Sedan ca 2004 har statens formella förmåga att styra kraftigt och kontinuerligt stärkts. Under samma period har dock statens praktiska förmåga att styra minskat. Paradoxen är alltså att ju mer formell makt man tillägnat sig, desto mindre förmåga har man att utöva den. För att anspela på Lord Acton: "Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut".

Hur en regimförändring skulle se ut och vad den skulle innebära är självfallet mycket osäkert - om en sådan faktiskt skulle inträffa. Vad alltfler frågar sig idag är uppenbarligen om denna ovisshet skulle vara ett sämre alternativ än fortsatt och stigande stagnation och korruption under Putins styre.

Permalänk | Anmäl #8 Vilhelm Konnander, 2012-01-25, 10:13

Vad som aldrig kommer fram är att det var under Jeltsin som grunden lades till dagens styre.

Permalänk | Anmäl #9 Leopold, 2012-01-25, 10:27

@Svenne: Håller helt med och du är välkommen att läsa mer om detta i min studie inför förra presidentvalet: "Ryssland - en suverän demokrati?" (http://www2.foi.se/rapp/foir2501.pdf).

Permalänk | Anmäl #10 Vilhelm Konnander, 2012-01-25, 14:40

#8 Vilhelm. Ja, du har förmodligen rätt i allt du säger, men som du vet - när det gäller Ryssland går det aldrig att veta vart det barkar hän. Mina vänner är inte imponerade av Putin, men man tror heller inte ett smack på alternativen. Alla försöker klara sig, som man alltid gjort. Till och med de rika odlar potatis.

Permalänk | Anmäl #11 Jan Wiklund, 2012-01-25, 15:57

@Jan Wiklund: Det är ingen som vet vartåt det barkar hän för närvarande. Det är lite det som är poängen.

Dmitrij Trenin, från Carnegie Endowment i Moskva och med goda kontakter i rysk politik, framträdde i Stockholm igår. Hans svar på i stort sett alla frågor om utvecklingen var: "Jag vet inte..."

Permalänk | Anmäl #12 Vilhelm Konnander, 2012-01-25, 21:41

Jaha,

En bra artikel med bra frågeställningar. Västerlandet kommer aldrig att förstå Ryssland om dom inte först begriper att dom måste acceptera att den Ortodoxa kyrkan är Rysslands själ. Kyrkan hade drivits under jord för 73+ år under Kommunisterna, så de troende vet mycket väl hur bolsjevikerna och deras avkomma(kommunisterna) fungerar som statsbärande maktapparat. En återgång till det förgångna Sovjet som system att driva landet kommer aldrig att uppstå. Putin vet att det skulle leda till kaos. En ledare i Ryska Kyrkan som heter Mitropolit Hilarion Alfeyev har samtalat med ledande Västländers representanter om "Managed Democracy" och hur det är en system som agerar som en "bro" till demokratiska system. Det går bara inte att begära en söndersargat Ryssland att huxflux ha ett parlamentarisk statsskick där alla väljares röster bestämmer hur de ska ha det. Det kommer att ta minst 1.5 till 3 generationer av mödosamt "utbildning" av väljare. Under denna "utbildningstid" krävs lugnet - därför finns det "Managed Democracy".

Kom också ihåg att Ryssar vill ha en beslutsam ock stark ledare i Kreml. Tsarerna var landsfäderna innan Revolutionen. Tsarerna var välsignad av Kyrkan att leda landet. Grand Prince Vladimir av Kiev beslöt 988 e.Kr. att Ryssland ska bli ett Kristet land. Så, ja, över tusen år av sammanhängande Ortodox tradition.

Permalänk | Anmäl #13 Johannes Bendtz, 2012-01-26, 08:57