Vaknar äntligen även Ryssland?

När tiotusentals människor samlas på gatorna i Moskva och andra ryska städer är det i protest mot en korrupt regim, som inte längre kan inge sitt folk den framtidstro som skulle kunna rättfärdiga dess fortsatta maktinnehav. Den känsla av att ”vi kan inte leva såhär längre” som präglade sovjetimperiets sista dagar har väckts på nytt, men frågan är bara hur avgörande denna känsla kan bli för landets fortsatta utveckling.

Ryssland genomgår för närvarande ett av de mest intressanta och avgörande skedena sedan ryska revolutionen. Till skillnad från Sovjetunionens kaotiska sammanbrott är det en utveckling man går in i med öppna ögon. I grunden är det en fråga om det politiska system man skapat kan anta de stora strukturella utmaningar, som landet står inför under det närmaste decenniet. Det handlar om att alla problem och brister som ignorerats sedan 1991 når en gemensam kulmen runt år 2020: Demografi, infrastruktur, ekonomi, miljö, hälso- och sjukvård, utbildning, etc. Listan kan fyllas på i all oändlighet, men innebär i grunden att folket går en allt tuffare vardag till mötes samtidigt som makthavarna tycks varken vilja eller kunna göra något åt det.

Jämförelsen med Sovjetunionens dramatiska fall riskerar dock att leda tankarna fel, då de utmaningar Ryssland idag står inför är av annan karaktär och dignitet än vad som var fallet för 20 år sedan. Landet lider istället sakta men säkert sotdöden om inte kraftig medicinering sätts in. Här är frågan om Putin och Medvedev är rätt doktorer.

Att vi nu ser folk flockas till gator och torg i en omfattning som vi inte sett sedan Sovjets fall 1991 är på ytan en följd av det farsartade fusk som utspelade sig vid parlamentsvalet den 4 december. I än högre grad vittnar det dock om en växande folklig insikt om systemkrisens djup och att nuvarande regim inte är uppgiften mogen att anta kommande utmaningar. Makten är ju inte ens kapabel att genomföra ett fuskval utan att det blir pinsamt uppenbart hur illa skött till och med fusket är. För ryssen i gemen blir det därmed klart att valen främst syftar till att fördela makten mellan skilda intressen inom det maktbärande partiet ”Enade Ryssland” och inte ens tillnärmelsevis rättvist ge uttryck för folkviljan. Det är en maktens arrogans som allt färre ryssar är beredda att acceptera.

Att en sökning på Google under det ryska begreppet ”skurkarnas och tjuvarnas parti” har just ”Enade Ryssland” som första resultat är ett nog så tydligt bevis på hur korrupt regimen uppfattas. Folk är helt enkelt inte beredda att fortsätta på den inslagna väg, som allt tydligare tycks leda mot ett stup. Frågan är hur stark och utbredd den folkliga vreden är och om den är tillräcklig för fortsatta och ökade utomhusprotester i minusgrader när det ryska nyåret nu närmar sig med fest och ledighet.  Missnöjet med systemet består likväl och att hantera det kan bli en svår uppgift för både Putin och Medvedev inför stundande presidentval den 4 mars nästa år. Mycket kan dock hända innan dess.

Vad är det då för system som byggts upp under Putineran och nu ifrågasätts av allt fler? I förenklad form är det ett klassiskt utbyte mellan makt och medborgare. Den politiska makten ges till en elit i utbyte mot att eliten levererar ekonomiskt välstånd. Från ett ideologiskt perspektiv är dock Rysslands politiska system ytterst alarmerande parat med att makten misslyckas leverera vad den utlovat ekonomiskt.

Att medborgerliga fri- och rättigheter i Ryssland kraftigt inskränkts under det senaste decenniet har förmodligen gått få förbi. Dessa inskränkningar är dock inte bara systematiska utan utgår ifrån en tolkning av konstitutionen med oerhört reaktionära rötter. Den roll som tillskrevs presidentmakten under Putin utgick från det maktbärande partiets ”Enade Ryssland” ideologi, som då gick under namnet ”suverän demokrati”. Grundtanken är ett system där presidenten – eller suveränen – alltid fäller det slutliga avgörandet. I dess renodlade form har presidenten den ständiga rätten till att utlysa undantagstillstånd utan möjlighet till demokratisk överprövning. Vad som utgör undantaget kan endast presidenten avgöra. Det är i all huvudsak utifrån denna konstitutionella tolkning, som landets systematiska inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter bör ses. I dagens Ryssland hänger ständigt undantagstillståndets Damoklessvärd över huvudet på var och en som ger uttryck för en avvikande uppfattning och där opposition ses som extremism och försök att usurpera statsmakten.

Trots president Medvedevs skepsis mot denna konstitutionsuttolkning och ett stort mått av pragmatism i dess tillämpning är det ändå ett politiskt system som består på ett praktiskt plan. Den praktiska orsaken är att den högsta politiska makten i Ryssland har förvandlats till en roll av skiljedomare mellan skilda politiska och ekonomiska intressen, vilka saknar demokratisk legitimitet och mandat. Det är i detta ljus som det maktbärande partiet ”Enade Ryssland” ska ses – som ett representantskap för motstridiga intressen, där framförallt Putin men även Medvedev fått agera skiljedomare för att bevara husfriden bland cyniska aktörer som endast ser till sina egenintressen. När nu parlamentsval genomförts var alltså huvudsyftet att fördela makt och positioner mellan skilda intressen inom ”Enade Ryssland” och inte att tillåta uttryck för någon reell folkvilja.

Varför då protestera nu i samband med val till ett synbarligen maktlöst parlament, när val till det mäktiga presidentämbetet stundar inom bara några månader? Som det ryska valsystemet har utformats utgör det en tvåstegsraket, där parlamentsval i december avgör maktfördelningen inom ”Enade Ryssland” och presidentval i mars avgör vem som ska agera skiljedomare under den kommande sexårsperioden. Att allt fler ryssar nu reser sig mot detta system är därför inte så konstigt, då parlamentet genom ”Enade Ryssland” symboliserar den korrupta maktutövning man möter i vardagen. Protesterna utgår därför mer från systemets konsekvenser än dess innehåll.

Att den ekonomiska delen av utbytet mellan elit och folk misslyckats är uppenbart. ”Enade Rysslands” uppmaning till ryssarna att ”berika er” har inte åtföljts av sådana ekonomiska liberaliseringar som skulle tillåta en mer utbredd folklig berikning. Mot bakgrund av växande korruption och mutvälde ser dagens ryska ungdom inte längre företagande och entreprenörskap som ett sätt att nå en rimlig levnadsstandard. Istället uppmuntras ungdomen att söka sin utkomst genom att tjäna staten inom den offentliga sfären. Att den unga generationens framtid skulle ligga inom det offentliga utgår dock från den cyniska utgångspunkten att ju fler som blir korrumperade desto mindre blir intresset av att rucka på systemets grundvalar. Fram träder en verklighet där i ena änden varje offentligt ämbete kan köpas till ett bestämt pris och i andra änden att medborgarnas prislista för att få offentliga tjänster bestäms av kostnaden för att tillägna sig ett ämbete. Allteftersom byråkratin växer så föder korruptionen sig själv och blir självgenerande på ett sätt som ligger utanför ramarna för varjehanda politisk maktutövning. Här har decembers parlamentsval blivit en symbol för den korruption och rättslöshet som innebär att många ryssar förlorat framtidstron.

Mot bakgrund av en splittrad opposition och en närmast total brist på politiska alternativ, framstår Putins och Medvedevs politiska misslyckande bara allt klarare. I grunden består detta misslyckande i ökade skillnader mellan politisk vision och verklighet. Trots bilden i väst av stora inskränkningar i samhällsdebatten har diskussionen om de gigantiska problem Ryssland står inför varit både omfattande och nyanserad samt pekat på både akuta och nödvändiga åtgärder inom område för område. De flesta ryssar vet därför vad som väntar under kommande år om inte drastiska och omfattande åtgärder vidtas. Putin, Medvedev och ”Enade Ryssland” har också lagt fram plan efter plan, som dock fallit samman i mötet med verkligheten. Planer kan vara hur bra som helst, men utan förmågan att genomföra dem blir de slutligen bara föremål för åtlöje. Systemets princip för maktdelning har helt enkelt lämnat Ryssland utan kompetent och kraftfullt ledarskap.

Här har framförallt Putin framgångsrikt undergrävt den grund han står på genom den ledarkult av sig själv som han tillåtit. I den officiella bilden framställs Putin som den starke, upplyste och bestämde ledaren, medan Medvedev står för den reform, utveckling och innovation, som ska föra Ryssland mot framtiden. Visionen av Putin som den starke mannen har dock gått så långt att han som person och politiker alltmer framstår som närmast löjeväckande i konfrontation med verkligheten.

Rysslands folk möts idag av ett politiskt ledarskap utmärkt av vanmakt och oförmåga – hopplöst nedgrävt i försöken att balansera elitens interna strider om politisk och ekonomisk makt. Maktens budskap till folket tycks vara: ”Sitt still i den båt som sjunker”. Att folket nu ställer sig frågan ”Kan vi leva så här längre?” – trots avsaknad av politiska alternativ – vittnar om systemets djupa kris. Frågan är dock om ryssarna ännu nått slutsatsen att ”Vi kan inte leva såhär längre”. Är det verkligen så att Ryssland håller på att vakna ur sin törnrosasömn av insikten att ett auktoritärt system inte kan lösa framtidens frågor?

Vilhelm Konnander (5 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41886

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Makten är ju inte ens kapabel att genomföra ett fuskval utan att det blir pinsamt uppenbart hur illa skött till och med fusket är."

Den kommentaren var lysande!

Permalänk | Anmäl #2 Magnus Redin, 2011-12-25, 23:33

Ett land där många håller på att supa ihjäl sig,det är klart man håller tummarna.Rysslands befolkning är värd något bättre än nuvarande regim.

Permalänk | Anmäl #3 Micael calmén, 2011-12-26, 01:00

Det vimlar av självutnämnda Rysslands-kännare här. De har alla det gemensamt att de inte vet ett skit om det där landet och dess befolkning. Sorgligt..

Permalänk | Anmäl #5 Leopold, 2011-12-26, 09:27

Det ser mycket ljusare ut för Ryssland än för Sverige. Vi är bara allt mer en lydstat till det odemokratiska EU, samtidid har Putin och Medvedev det bästa för Ryssland i åtanke så de har mycket bra förutsättningar där, maktfullkomligheten är mycket värre med våra ledare här.

Permalänk | Anmäl #6 Mikael Forsberg, 2011-12-26, 09:53

Ryssarna har alltid varit vakna inför den verklighet som rått sedan 1500-talet, dvs. tsarens oinskränkta makt och med ännu mer av godtycklig makt under kommunisterna. Här hade t.o.m. Hitler litet att lära i brutalitet! Med industrialiseringen i Västeuropa med början i 1700-talet följde också sociala omvälvningar med politiska återverkningar, t.ex. att konungamakten inskränktes för att luta samhället mer åt demokrati och folkstyre. Dessa tecken fanns även i Ryssland - särskilt i St. Petersburg med dess industrier - en utveckling som avbröts i och med utbrottet av första världskriget. Industrialiseringen i former från det övriga Europa med åtföljande demokratianspråk kvädes av Lenin.

Det är ju rent nonsens att påstå att ryssarna skulle ha vaknat, ty de har aldrig haft demokrati, välstånd med industrialisering etc etc att vakna upp till. Inte så få trodde att petade man bara bort kommunisterna, så blev Ryssland en ända glad demokrati med rättsstatstanken som inneboende ledstjärna. De fanns ju inte sedan tidigare, utan här är det fråga om en utvecklingsprocess, där ryssarna ligger litet i bakvattnet, då sjuttio år av kommunism inte bidragit med något. Vad det är fråga om enkelt uttryckt är att knyta an till den utveckling som en gång fanns och raskt på några årtionden ta igen sjuttio år av förslösad tid! Det är inte en fråga om att vakna upp utan att lära sig något nytt!

Permalänk | Anmäl #10 Göran Lysén, 2011-12-26, 17:53

Vilhelm Konnander,
Tack för en intressant artikel, som verkar vara baserad på en ovanligt klarsynt analys av det nuvarande läget.
Mina frågor:
1 Är demonstranterna tillräckligt inflytelserika, alt. många, alt. snabbt växande , för att kunna utöva tillräckligt stora påtryckningar på ledarna,
för att få de nödvändiga förändringarna tillstånd?
2.Finns det i Ryssland ingen påverkan av Kinas ekonomiska under?

Permalänk | Anmäl #13 Gunnar Ehn, 2011-12-30, 11:54

Gunnar Ehn!

Tack för vänliga ord om artikeln!

1. Vid omvälvningar är inflytande och mängd inte alltid avgörande, utan snarare vem som tar inititativ och kontroll. Om ett negativt generellt stämningsläge gentemot nuvarande regim består och presidentvalet i mars sköts illa, kan det handla om en regimförändring, om folk än en gång känner sig bedragna och därmed ger offentligt uttryck för det. Nuvarande regim försöker dock lugna ned situationen med smärre eftergifter och symboliska avskedanden, men det gör nog lite skillnad för hur folk i gemen känner sig. Känslor är svåra att påverka och om ett negativt stämningsläge gentemot t.ex. Putin permanentas är detta svårt att ändra på några enstaka månader.

2. Kina är alltid svårt att bedöma från rysk horisont. På ett sätt kan man likna relationen vid den med Europa, nämligen en av ambivalens. På ett sätt utgör Kina en förebild genom ekonomiska reformer under bibehållen "kommunistisk" hegemoni. På ett annat sätt ses landet som ett hot framförallt i termer av ekonomisk konkurrens och migration i främst ryska Fjärran östern.

Med vänlig hälsning

Vilhelm Konnander

Permalänk | Anmäl #14 Vilhelm Konnander, 2012-01-11, 10:45