Juholts strategi en anpassning till ett mindre parti

Stackars Håkan Juholt får ingen uppmuntran av dagens nya partisympatimätning från SCB. Hans parti skulle bara få 27,7 procent om det var val idag, medan moderaterna skulle få 33.4. Det skiljer alltså nästan 6 procentenheter mellan dem och den borgerliga alliansen har ett övertag mot s+v+mp på ca 4. Visserligen är det långt till nästa val, men det senaste halvårets utveckling är ändå en svår belastning för S-ledaren. Ända sedan före riksdagsvalet 2006 har dessa SCB-mätningar givit socialdemokraterna 35-45 procent utom i november ifjol direkt efter valnederlaget i september, då besvikelsen, förvirringen och Mona Sahlins undergrävda ställning sänkte partiet till 29 procent.

I majmätningen i år såg det dock mycket bättre ut. S hade plötsligt hela 34 procent och var klart större än moderaterna på 31. Skälet var rimligen att många socialdemokratiska väljare såg den nye S-ledaren, Håkan Juholt, som ett hopp om en ny framtid för partiet. Det hoppet har nu kollapsat. SIFO:s undersökning av Juholts stöd bland socialdemokratiska väljare publicerad i SvD i lördags visade att 44 procent såg honom som en belastning och bara 25 procent som en tillgång för partiet. Partiets tyngsta politiker har vägrat att uttala sitt förtroende för honom och hänvisat till att Juholt har VU:s stöd. Men alla vet att VU uttalade sitt förtroende för Juholt därför att det inte fanns någon alternativ partiledare i dagsläget.

Visserligen har den borgerliga alliansen och framför allt då moderaterna gynnats av eurokrisen. I oroliga tider sluter man ofta upp bakom sin regering och moderaterna har etablerat sig som det pålitliga och regeringsfähiga partiet. Den oundvikliga slutsatsen är emellertid ändå att det i huvudsak är Juholts fadäser sedan han blev partiledare i slutet av mars som förklarar tillbakagången. Hyresbidraget är bara en del av detta. Det är ogenomtänkta politiska utspel, felaktiga siffror, missuppfattningar av viktiga sammanhang o dyl som tenderar att diskvalificera honom som partiledare och statsministerkandidat.

Juholt försöker nu spela Churchill: "Vi skall kämpa på stränderna, vi skall kämpa på gatorna, vi kommer aldrig att ge upp." Därför säger han att en partiledare inte får ha glaskäke och hävdar karskt att det är han som kommer att leda partiet i valet 2014. Men vad annat kan han säga? Att det nog är kört nu och att partiet snart kommer att ge honom silkessnöret? Han har inget val. Så vad skall vi tro?

Vad är nu målet för Juholt?

En viktig fråga är vad Juholt väljer att se som sin huvuduppgift. Skall han satsa på att få ihop 35-40 procent av rösterna i valet 2014 och hoppas få sy ihop en koalitionsregering med honom själv som statsminister? Eller skall han konsolidera partiet på 20-25-procentsnivån. Ett sådant parti är ändå stort och skulle ofta bli en naturlig och ibland oundgänglig koalitionspartner i framtida regeringar. Detta mål kan partiet kanske nå som företrädare för medborgare i Bergslagen och Norrland, för offentliganställda kvinnor med lägre utbildning och för äldre människor och pensionärer. Dessa grupper kan fås att känna igen partiet genom en omorientering tillbaka till höga skatter, växande offentlig sektor och återtåg från avregleringspolitiken. Tillbaka till SJ och Televerket, nej till friskolor och privata vårdföretag.

Återtåget passar Juholt. Han är själv en landsortsbo med stor skepsis mot modernisering. Han har nu rest runt i några månader och predikat ett sådant evangelium för partiets aktiva, som vill höra just detta och han har förvärvat ett hyggligt stöd från dem. Och att det stöd som S har kvar, passar den linjen framgår tydligt av SCB:s mätning . I Stockholms stad, Stockholms län och Göteborg har S bara omkring 20 procent enligt SCB-undersökningen. I Stormalmö är andelen 25 procent och i övriga Sydsverige, Småland, Västra Götaland (exkl Göteborg) och Östra Mellansverige (exkl Stockholms stad och län) ca 30 procent. Däremot är andelen i Norra Mellansverige 40 procent och i Mellersta och Övre Norrland 46 procent.

Andelen kvinnor med bara förgymnasial utbildning som stöder S är 46 procent, medan andelen av motsvarande grupp män är 35. Däremot stöder bara ca 15 procent av de högutbildade männen och ca 20 procent av de högutbildade kvinnorna socialdemokraterna. Och stödet för S är lägre ju yngre medborgare SCB frågar, som framgår av tabellen.

Procentuell andel som sympatiserar med socialdemokraterna
Åldersgrupp Andel
18-34 24,3
35-44 26,1
45-54 29,9
55-64 31,3
65-74 34,1
75+   39,7

Juholt väljer just nu att vara en hyggligt uppskattad partiledare i ett sådant mindre, men väl sammanhållet, parti än en ständigt ifrågasatt partiledare i ett parti präglat av inre motsättningar. Men tillåter den socialdemokratiska makteliten det? Utbildningsnivån stiger, inflyttningen till storstäderna är snabb och de äldre faller successivt ifrån. Juholts val leder därför till en sekulär krympning av gruppen socialdemokratiska kärnväljare. De som har satsat på en politisk karriär inom partiet och har mer än tio år kvar till pension är nog inte intresserade av Juholts väg. De kan antas fälla Juholt, så snart en ersättare hittas som står för en modern politisk vision, som kan det politiska hantverket och som har hygglig karisma och retorisk begåvning.

Men finns hon eller han? Drömmen om Margot Wallström lever bland somliga, men kommer inte att förverkligas. Att kallas att bli socialdemokratisk partiledare är inte längre fråga om att kallas till en av landets finaste positioner. Det är fråga om att gå in och ta över ett modfällt, oenigt och krympande parti utan tydliga visioner. Kanske kan det rädda Juholt kvar vid makten i partiet, och därmed Reinfeldt kvar vid makten i riket.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41462

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Sossarnas tid i svenska politisk historia är överspelad. De har så att säga gjort sitt för det här landet. Nu har de tappat greppet och M var snabba nog att ta över rodret vid lämpligt tillfälle. Den detroniseringen kommer S aldrig att kunna komma över.

På sikt kommer även M att mötas av samma öde. De har lämpat över bord alla de gamla värderingar som de stod för (Reinfeldt porträtteras f ö alldeles utmärkt i den här krönikan från i söndags: http://bit.ly/up2qpB).

Tyvärr kan nog bli så som många i dessa partier och som medieeliten fruktar, att det nya stora partiet, den nya uppstickaren, kommer att bli Sverigedemokraterna.

I nästa val är väldigt många skolelever "röstmogna" och vi vet ju alla hur det såg ut för SD i skolvalen - lysande - givetvis beroende på om man ser det som ett löfte om förändring eller annars inte, om man ser det som ett hot.

SD är mr mer ett symptom på något som har gått snett så de s k gammelpolitikerna skulle, om de vill återvinna folks röster, och detta gäller särskilt S, titta sig i spegeln och fråga sig vad de gjorde fel de senaste 30 åren.

Permalänk | Anmäl #1 Cavatus Carlson, 2011-12-07, 15:36

En av de bättre artiklar som skrivits om S utmaningar och problem.

Permalänk | Anmäl #3 Peter Edling, 2011-12-08, 01:56