Gör tecknad serie av Raoul Wallenberg öde

"Raoul Wallenbergs hjältedåd var av större dimension än vad jag fortfarande tror att de allra flesta i vårt land egentligen är medvetna om. ... Ingen annan svensk har i modern tid gjort så stora insatser i humanitetens och människokärlekens tjänst än Raoul Wallenberg. Hans namn har verkligen gett ära till Sverige. Nu kommer han - äntligen - att få sitt minnesmärke också i Sveriges riksdag. Det är sent, men inte för sent. ... Wallenberg försvann i stalinismens mörka fängelser, läger och lögner. Vi valde att inte våga rädda honom när detta kanske hade varit möjligt. Vi har en skuld, också till honom." Så formulerade sig 1998 dåvarande moderatledaren Carl Bildt inför invigningen av Lenke Rothmans minnesmärke över Wallenbergs gärning.

I augusti 2011 sammankallade Carl Bildt, nu utrikesminister i en Alliansregering, ledamöterna till Nationalkommittén för Raoul Wallenberg 2012 för ett första möte. Till mångas besvikelse fanns det ingen budget där institutioner eller enskilda kunde ansöka om medel till projekt. Men viljan att Wallenberg skulle hedras på ett värdigt sätt manifesterades med eftertryck, särskilt hans insats för Budapests judar 1944-45 ska uppmärksammas. Dessutom är frågan vad en hjälte är och om "Raoul Wallenberg var en sådan" av intresse enligt regeringens hemsida. Vad som utgör en hjälte är sannerligen inte alls lätt att besvara, även om det knappast råder någon tvekan om att Wallenberg var en hjälte.

Att den historiska hjälten måste omprövas med jämna mellanrum och hans gärning kontextualiseras är självklart. En hjälte behåller sin funktion som förebild enbart om de värderingar han eller hon representerar fortfarande gäller och anses som eftersträvansvärda i det samhälle som gett upphov till sin hjälte. Att Wallenberg fortfarande, och idag kanske mer än någonsin, anses som en förebild i många delar av världen ger de olika förberedelserna inför jubileumsåret i många länder en hänvisning om.

I utlandet möter man stort intresse och vördnad, och det är också utomlands som Wallenbergåret redan har börjat: Ernst Pichlers pjäs Endspiel in der Lubjanka hade premiär i oktober på den tyskspråkiga teatern i Szekszárd i Ungern och uppfördes också i Salzburg. I januari öppnar det privata Mauermuseum vid Checkpoint Charlie i Berlin Tysklands första permanenta Wallenbergutställning. Och under hösten 2012 inviger Wiener Library i London sin Wallenbergutställning.

Mycket kommer alltså att hända under 2012, också i Wallenbergs hemland där man ser fram emot de första biografierna. Vilket eftermäle skulle 100-årigen själv ha uppskattat? Naturligtvis kan ingen svara på denna fråga. Enligt det vi vet om honom var Wallenberg dock en modern, öppen, kommunikativ och modig människa med ett stort sinne för humor och ett stort intresse för konst. Han vågade fatta obekväma beslut och kämpade för de ideal han stod för. Denna bild är en tolkning, visst, men i brist på annat skulle jag ha velat se att vi som i efterhand på olika sätt tar oss an berättelsen om honom eftersträvar att leva upp till de karakteristika som tillskrivits honom och visar lika mycket idérikedom och initiativkraft.

Så vad är då en värdig och rimlig hyllning till födelsedagsbarnet? Fler pliktskyldiga bedyranden om Sveriges försummelse? Inte minst för familjens skull skulle Wallenbergs öde behöva uppklaras, men det är få av dem som vill hylla honom som kan ge svaret på den frågan. Inte heller behöver eftervärlden ännu fler monument eller minnesplaketter som invigs högtidligt. Men det behövs konstnärer som ges fria händer (och medel därtill) att återberätta Wallenbergs historia. Föreställ er t.ex. en Fröken Märkvärdig som hittar sin bild av Wallenberg i en fantastisk-absurd, färgstark-dyster bilderbok gestaltad av Joanna Rubin Dranger! Och för den som tycker att detta förslag låter för okonventionellt, varför inte ge en serietecknare i uppdrag att skildra Raoul Wallenbergs liv?

Låter det för vågat? Ingen panik: Sid Jacobson och Ernie Colón har med sin tecknade serie om Anne Frank, med relativt konservativ berättarteknik, visat att genren i sig inte utgör ett hinder för en lämplig återberättelse och som dessutom har större möjligheter att nå en yngre publik. Och nej, Wallenberg skulle inte vara den första Righteous Gentile som dyker upp i serieform: det finns t.ex. en manga om den japanska Wallenberg, Chiune Sugihara.

Frågan om formen och förpackningen för att åstadkomma en tidsenlig berättelse är dock bara en aspekt. I grunden handlar frågan om berättelsens relevans för dagens samhälle. Vi behöver förebilder som Raoul Wallenberg också idag - de som rakryggat står upp för sina ideal och tar sig an dem som saknar röst och är hotade, som vågar stå upp för principen om att alla människor har lika värde. Som klarar motgångar och faror utan att ge upp. Som ger hopp eftersom de är beredda att handla utifrån sina ideal. Wallenbergberättelsen har inte förlorat någonting av sin aktualitet. Fortfarande fängslas oskyldiga människor världen över och den tysta diplomati som UD använder sig av förmår inte befria svenska medborgare ur sin fångenskap i främmande länder.

Regissören Jenny Nörbeck arbetar på ett manus med utgångspunkt i Wallenberghistorien som berör ämnen som skuld och likgiltighet, om hur olämplig det är att påstå att man vill använda sig av historien i uppfostringssyfte om ens egna handlingar inte präglas av de ideal man lär ut. En sådan teaterpjäs skulle frångå de officiella hyllningsritualer som självklart kommer, och ska vara en del av 2012. En sådan pjäs skulle förmodligen göra ont. Men Wallenberg var ju också kontroversiell, fick ju vara obekväm för att överhuvudtaget agera framgångsrikt mot tyska nazister och ungerska pilkorsare. Att verka i Wallenbergs anda betyder inte enbart att upprepa etablerade fraser utan också att ta ställning där det behövs att man tar ställning.

Wallenberg ska inte förpassas till historien. Hans öde har varit ett stort sår som plågat hans närmaste familj under decennier, men som också länge verkade som en tagg i nationens kollektiva medvetande. Det dåliga samvetet för medansvaret för Wallenbergsöde bör dock inte hindra oss från att anamma Sveriges förlorade son. När regeringen under efterkrigstiden "valde att inte våga rädda honom", som Carl Bildt uttryckte det, kommer 2012 att visa hur vi väljer att minnas Raoul Wallenberg. Det kommer visa vilken betydelse han har för oss idag. Det är därför lovande att regeringen nu har avsatt en, om än blygsam, budget för Wallenbergåret.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/40941

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Enligt konstvetaren Tanja Schult behövs inga nya monument till minne av Raoul Wallenberg. Däri kan hon ha rätt. Hon har själv skrivit en avhandling om de 31 minnesmärken som har rests världen över till hans minne. Monumentkulturen har enligt Schult genomgått en demokratisk vitalisering. Men att påstå att denna demokratiska hållning är särskilt tydlig i Kirsten Ortweds Wallenbergsmonument mitt emot Nybroviken i Stockholm är att ta i. De flesta betraktare förstår inte monumentet som har fått olika öknamn i folkmun (”elefantfötter” eller värre).

Ansvarig för det olyckliga valet av monument var en konstjury med författaren Per Wästberg som ordförande. Monumentet invigdes 2001. Till en början fanns inte en minnestavla om Raoul Wallenberg och hans gärning. År 2006 uppfördes ytterligare ett monument på platsen, Vägen, på beställning av Judiska Församlingen och Stockholms stad. Det monumentet består av ett stenklot med inskriptionen "Vägen var ofta rak där judar fördes bort för att dödas".

Ett mera uttrycksfullt Wallenbergsmonument i Sverige finns i Lidingö av skulptören Willy Gordon.

Per Wästberg är också ansvarig för den text som sent omsider kom upp intill Ortweds monument. Wästberg menar att Wallenbergs ”öde är alltför storslaget för att uttryckas i traditionell form”. Alltså har han ägnat ca 12 av 26 rader för att beskriva och förklara Kirsten Ortweds tolv ”figurer” eller stenbumlingar. Det hade inte behövts om hennes konstverk hade haft en klar koppling till Wallenbergs person eller gärning. Wallenbergs namnteckning i lysande brons räcker knappast som koppling. Man kan också fråga sig om konstverk överhuvudtaget skall behöva ”förklaras” för åskådaren.

De återstående raderna på minnestavlan beskriver kortfattat ”Raoul Wallenberg (1912 - ?) som en förkämpe för mänskliga rättigheter”. Inte ett ord om att Wallenberg togs tillfånga av sovjetiska trupper i januari 1945 och försvann i ett sovjetiskt fängelse.
Wallenberg anlände till Budapest i juli 1944. Då hade redan ca 435 000 judar från de ungerska gränstrakterna förts till en säker död i Auschwitz. Nazi-tyskland höll på att förlora kriget men in i det sista pågick folkmordet på judarna. Något försök att sabotera järnvägsspåren eller bomba gaskamrarna gjordes aldrig av de allierade.

I Budapest levde ännu 250 000 judar, utsatta för antisemitisk lagstiftning och terroriserade av pilkorsarna. Wallenbergs räddningsinsatser smittade av sig på andra neutrala stater, Vatikanen och internationella röda korset. Tack vare Wallenbergs och andras insatser överlevde ca 120 000 judar i Budapest. Men i Wästbergs text nämns inte Förintelsen vid namn och ondskan förblir namnlös. ”Ondskan livnär sig på andras passivitet”, heter det kortfattat. Är det inte liktydigt med att trivialisera Förintelsen?

Den svenska samlingsregeringen under andra världskriget vågade aldrig nämna ondskan vid namn och protestera mot Nazitysklands krigsförbrytelser och folkmord. De tidningar som vågade skriva om förföljelserna beskylldes för ”grymhetspropaganda” och drabbades av tryckfrihetsåtal, konfiskationer och transportförbud (se Klas Åmarks ”monumentala” verk ”Att bo granne med ondskan, Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen” (2010)”. Hur en känd författare, tillika medlem av Svenska Akademin, inte vågar ta bladet från munnen 60 år efter Förintelsen, är obegripligt.

Under Wallenbergsåret 2012 bör vi minnas honom bl a genom att ersätta Wästbergs text med en ny minnestavla som sätter in Wallenbergs gärning i dess historiska sammanhang.

Permalänk | Anmäl #1 Mose Apelblat, 2011-11-20, 19:44

Raoul Wallenberg behöver inga serier vettigt folk vet vem han är.
Däremot en tecknad serie om muhammed skulle behövas.

Permalänk | Anmäl #2 Anders S Svensson, 2011-11-21, 20:28

Och en teknad serie med Folke Bernadottes liv...

Permalänk | Anmäl #3 Sten Figaro, 2011-11-21, 21:22