Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och arbetslösa

Detta kan förklaras med att de nya moderaterna har mellanösterns samhällen som förebild. Allt annat är rent barbari!.

Tack Anna-Karin för en bra artikel. Jovisst ser jag hur moderaternas politik förändrat vår välfärd till det sämre, speciellt för sjuka och äldre. När någon som har ont/är sjuk och har barn, är det GRYMT att utförsäkra människor.

"I stället har det ofta varit jag som fått låna pengar till min mamma som p g a en arbetsskada fick gå i förtidspension och varit ensamstående halva sitt liv".

Så är det och så har det alltid varit, även under sossarna. Det är därför familjen är viktig, för det är egentligen den enda sanna tryggheten vi har
.
Vi kan inte räkna med att samhället ska betala för alla våra tillkortakommanden.
Samhällets stöd finns i de situationer då vi står utan annan hjälp och då är det försörjningsstöd som gäller. Att ordna sin tillvaro med samhällets hjälp för sin bekvämlighet är däremot inte rättvist mot alla dem som arbetar 24/7 och sliter för brödfödan.

Ja, jag såg det uttalandet. Helt vansinnigt men samtidigt inte.

För det är onekligen så att heter man Reinfeldt i efternamn kommer man aldrig att behöva varken A-kassan eller socialen. Storpappa Fredrik kan betala.

Om man då är moderat, och således helt befriad från empati med dem som inte liknar moderaten själv, så känns det nog helt rätt med ett system där varje familj tar hand om de egna och skiter fullständigt i alla andra.

Jag tycker att det är vi i Sverige som har konstig syn på vem som kan hjälpa gamla och sjuka. I resten av världen sköter nära och kära detta i stor utsträckning, men i Sverige är det tydligen "kränkande" för den som blir hjälpt? Detta resonemang förstår jag inte. Visst är det mer kränkande att behöva bli hjälpt av okända främlingar (skattebetalarna)? Känns detta helt kravlöst och man kan luta sig tillbaka och rulla tummarna och håva in pengarna och kolla på tv, eller hur går resonemanget? Det är viktigt att man kommer ihåg att det är andras pengar men lever på, och detta bör aldrig kännas kravlöst.

#5

Näh.

Som pensionär lever man på det man byggt upp under yrkeslivet. Inte på någon annans godtyckliga välvilja, inte ens din eventuella familjs. Du betalar skatt idag och en av de saker du får i utbyte är försörjning och sjukvård sen när du blir gammal.

Detta uttalande är skandalöst och bryter med allt vad den svenska modellen står för. Den modell de nya moderaterna säger sig värna. Den svenska välfärdsstaten bygger på statsindividualism, att ingen individ skall tvingas leva på sin partners eller vänners nåder. Det har inneburit ökad individuell frihet. Att moderaterna nu öppet säger att deras politik syftar till att avskaffa statsindivdualismen och en viktig del av välfärden visar att de gamla moderaternas politik lever kvar.
Vad säger folkpartiet om detta? De har värnat statsindividualismen och att a-kassan och sjukförsäkringen skall ge rimlig standard om man råkar illa ut, just så att man inte skall bli beroende av välgörenhet. Detta uttalande av m och folkpartiets fortsatta högervandring under smygmoderaten Björklund gör att jag börjar fundera om man som socialliberal verkligen kan rösta på något alliansparti 2014.

Kära nån. Jag undrar verkligen hur stackars människor som blir av med jobbet ska överleva på så lite som 8000 kr/mån. Vi har en hel samhällsgrupp som överlever både ganska anseeliga investeringar i litteratur och dessutom dagliga utgifter på samma summa. Sveriges studenter förväntas leva på den summan. Men för arbetstagare är det alltså ovärdigt att leva på?

Jag tycker 8000 är pengar som går att leva på. Jag menar på att man kan leva på väldigt begränsade resurser och ändå leva gott. Man kan exempelvis göra god mat ganska billigt och välja bort tv-paketet. Självklart kräver ett inkomstbortfall rationaliseringar, det är så det fungerar. Man får prioritera hårdare och dra ner på sitt spenderande. Jag har hittills inte sett någon student som misslyckats med att ha kul och ett intressant liv trots begränsade resurser. Däremot finns det många som har tråkiga liv trots rejäla resurser. Pengar avgör inte livskvalitet, men ens förmåga att hantera sin egen situation gör det.

Moderaterna är inget arbetarparti, det är ett arbetsparti.
Politiken är knappast överdrivet kvalificerad. Man svälter helt enkelt ut folk.
Dock kan man inte svälta ut Henrik S Järrels som lever på arv och pension från riksdagen.

Arbetslinjen gäller INTE Henrik S Järrel, utan cancerpatientens friska tumme.
http://www.expressen.se/nyheter/1.2463330/slutade-i-riksdagen-for-fem-ar...

Jag förstår egentligen inte hur denna ickepolitik kan kallas politik. Det är som om man skulle släppa bostadsmarknaden "fri", privatisera hyresrätter, lämna byggandet upp till byggföretagen utifrån ett marknadsbehov så att t ex olönsamma studentbostäder inte byggs eller billigare lägenheter som inte ger tillräckligt höga vinster för bolagen inte heller byggs. Bristen på marknaden ska då inspirera människor så att man inte längre blir hemlösa.

Å andra sidan är det precis som om denna politik inte omfattar Sophia Arkelsten. http://www.expressen.se/nyheter/1.2194121/har-ar-arkelstens-lagenhetsaff...

Vad är det som är politik i meningen "demokrati"?
(Är det Henrik S Järrels rätt att beklaga sig över bidragssystemen?)

Vad menas med "det går bra för Sverige"?
(Är den när Henrik S Järrel får betalt för att inte göra något? Har han överhuvudtaget gjort något? Är det när Sophia Arkelsten ockrar på en bostadsrätt och köper en annan till underpris?)

Vad menas med "vi svenskar"?
(Är det Henrik S Järrel och Sophia Arkelsten som menas med "vi svenskar?)

Vad menas med politik?
(Är det att svälta ut folk?)
(Eller är det att privatisera vinsterna och förstatliga förlusterna?)
(Eller är det att berätta att den enda solidariteten som har ett värde är solidariteten med finansmarknaden, där deras uteblivna vinster och därmed minskade investeringsvilja, ska hållas under armarna med skattemedel?)

Jag kan förstå det om den grundläggande politiska skolningen består av sprit till självkostnadspris och gratis flipperspel och en privat obekymrad ekonomi understödd av föräldrar där det är en självklarhet att ha en årslön sparad.

Men resten då?

Jag har under många långa år varit med och betalat världens högsta skatter. Jag är emot att staten tar total kontroll över oss men har åtminstone tröstat mig med att jag skall få en hygglig pension, vård och omsorg. Samtidigt har jag fått se hur allt fler jobb försvinner för att facken tycker att företag som inte kan betala höga löner, höga sociala avgifter och hög sjukfrånvaro skall bort. Allt fler skall alltså försörjas av våra skatter. För att göra saken än värre så tillkommer en miljon människor varav de flesta saknar utbildning och möjlighet att bidra till vårt samhälle. Alla skall vi leva på de skatter som betalas in. Vad händer med min del? Den krymper! Det finns inte pengar att ge en anständig omsorg till de gamla. Det skall släktingarna sköta om. Det finns inte längre pengar till att operera bort åderbråck som smärtar och en hel rad andra problem. Handikappade får färre och färre hjälptimmar. Osv, osv. Det här är något som du och ditt parti har ordnat. Ta bort jobb så att folk inte kan åtminstone delvis försörja sig själva. Ta hit folk som inte kan försörja sig själva. Och sedan ha mage att bli upprörd när pengarna inte räcker?!? Nej, kom inte dragande med att vi är ett rikt land som har råd. Det är vi inte. Pengarna som behövs finns inte. Hela den tankevärld som ni lever i är bara fantasier. Sverige var snuskigt rikt efter kriget men vi slarvade bort de fördelar vi hade och nu är vi långt efter Tyskland när det gäller rikedom och sociala skyddsnät. Sluta gnäll och bygg ett samhälle som inte står på en grund av fantasier utan verkligheten.

Med en grundtrygghetsmodell a la negativ inkomstskatt skulle givetvis anhöriga kunna sköta mer av vården av anhöriga, men detta går inte i en arbetslinjemodell där alla alltså måste arbeta för att få pengar till mat och hyra (eller vara inlåsta i fas 3 o.dyl.). Man kan alltså inte BÅDE ha en arbetslinjemodell, där kvinnor och män ska lönearbeta lika mycket, OCH en familjebaserad modell (där kvinnor förväntas ha lägre nivåer av lönearbete för att kunna sköta barn och föräldrar), utom i den konservativa fantasivärlden, där logik saknas.

#10 Totte...Du har under många år levt på billig import från en värld där begreppet U-land ändrat betydelse från Underutvecklat land till Utvecklingsland.

Du har ätit rysk kaviar och vant dig vid en nivå där du får fem T-shirts, där du bara skulle fått en om den tillverkats i Sverige.

Du lever i en värld där H&M. IKEA, Biltema, Jula - ja, i stort sett alla företag bär hem billigt välstånd till dig på slavarbetares bekostnad i andra länder.
Du lever i en värld där kapitalet rör sig på mikrosekunder över jordklotet och där investeringar sköts av datorer i en sådan hastighet att du inte hinner blinka innan transaktioner för miljarder har genomförts.
Sen lever du i en värld där regeringen ändrar villkoren i 7e AP-fonden så att den förlorar 20 miljarder på 2 månader, där odugliga f d riksdagmän´spatserar runt med hög hatt och silverkäpp utan att tillföra något överhuvudtaget.
Du har en regering som påstår sig vara för en arbetslinje, med där detta inte gäller frälset och de som tar sig fram med ärvda pengar.

Sen lever du i en värld med krökt nacke, där du står med mössan i näven när du tittar upp på husbonden. Du tar av dig mössan trots att solen bränner dig i ögonen och du bugar och niger och tar det för självklart att nådig herrn som du ser ska leva i ofattbart överflöd.
Sen återgår du till den krökta nackens bekväma ställning och spottar och fräser på allt som du tror finns under dig. Du ansluter dig till den pöbel som tror att det är de fattigaste som bär skulden, samtidigt som husbonden öppnar sin whiskey, röker sin cigarr och knullar av din syster för en 50-lapp och hånflabbar åt din ynklighet.

Jag kan i mina mest irriterade stunder ifrågasätta varför det inta var jag själv som tog positionen husbondens position. Nu sitter jag istället här och försöker få dig att begripa något, anklagad av min bror för att kasta bort tiden.

Jag tror att alla har insett att den tidigare bidragsmodellen som socialdemokratin skapat blev ohållbar på 2000-talet. Att fler och fler levde på skattepengar och att vissa inte ville ta ett jobb för att Akassan betalade bättre än ett låglönejobb!

I längden inser man att dessa skyddsnät inte kan betala högre ersättningar än de absolut lägst betalda jobben om vi ska ha en fungerande arbetsmarknad och ekonomin ska gå ihop. Vill man ha högre ersättningar får man leta bland de privata försäkringar som finns.

Försäkringskassan behöver göra en kompetensinventering och ställa högre kvalitativa krav på handläggningen så vi får ett system där alla behandlas så lika som möjligt.

#13

Låt oss vara på det klara med att socialdemokratins modell var en arbetslinjemodell på riktigt, dvs den strävade efter minimala nivåer av arbetslöshet bla genom en stor offentlig sektor finansierad av skatter. Men de nya moderaterna försöker sitta på två stolar samtidigt, både att ha den socialdemokratiska arbetslinjemodellen, och att inte finansiera den, men hellre sänka skatter och TRO att arbetslösheten bara ska försvinna av sig själv, trots att den under HELA den borgerliga regeringstiden har varit högre än under s-regering.

#14

Den politik som du försvarar går inte att bedriva 2011, den tillhör historien (argumenten hittar du i första stycket inlägg #13). Den var för dyr, ineffektiv och byggde "skatta ihjäl" de svenska hög- och medelinkomsttagarna. Jag vill också påminna om att Alliansen vann regeringsmakten 2006 för att medborgarna hade insett och tröttnat på att betala för arbetslösa som hellre går på A-kassa än tar ett jobb för att det betalade bättre att vara arbetslös. Man vann efter att man tydligt deklarerat att man skulle sänka dessa ersättningar. Eller ska man säga att socialdemokraterna förlorade valet för att dom ville höja A-kassetaket?

Hur kan du påstå att Alliansen med Anders Borg inte har finansierat arbetslinjen? Är det något finansministern har sett till är det ju att finansiera den politik man bedrivit. Reformeringen av A-kassan är ju ett exempel på en direkt kopplad finansiering.

Socialdemokraterna bedrev ingen arbetslinje, utan en bidragslinje.

#12 Alf Carlsson: Jag har efter en ganska lång tid undersökt ditt snack om datorer. Och ja, datorer gör bättre investeringar i daytrade, dvs det som de flesta förvaltare och spekulerare ägnar sig åt. Å andra sidan har skolklasser genomfört betydligt bättre investeringar baserat på decadetrading-principer. Studerar man Buffett exempelvis så ser man att det är långt ifrån omöjligt att tjäna pengar på börsen. Datorer skapar visserligen en del snabbare manodeppresiva svängningar hos "Mr Market" (en psykologisk bild för marknaden) men datorer kan inte placera med avseende på bolagsledningar, affärsplaners hållbarhet och liknande faktorer. Datorers "sugrörssugande" suger bara pengar från spekulerare. Är du trött på det välj fondförvaltare som inte ägnar sig åt daytrade eller börja förvalta dina pengar själv så ska du se att dina pengar kan ges en stadig tillväxt över tid. Ett bolags långsiktiga ekonomiska villkor förändras inte av daytrade. Om de skulle göra det skulle jag hålla mina pengar på behörigt avstånd.

Förlåt för denna OT-anmärkning, men jag har tröttnat på denna sugrörsretorik som Carlsson lyckas få in i majoriteten av alla trådar.

OnT kan sägas att Sveriges offentliga sektor är för stor för att det ska vara möjligt att finansiera. 60% av BNP har den varit, jag vet inte vad den ligger på idag. Vi måst rationalisera och effektivisera. Idag tjatar vi om hur vi ska fördela en krympande kaka. Det fungerar inte. Vi måste få kakan att växa! Det ska löna sig att dra in pengar till Sverige för individen. Det kräver radikalt lägre skatter. Det ska löna sig ännu mera att skapa arbeten. Det kräver radikalt lägre skatter. Bidragslinjen har nått sitt slut. Vi har inte råd med att finansiera en bidragslinje helt enkelt. Oavsett om man är röd eller blå bör man kunna enas om detta. Det finns inte utrymme för skattehöjningar, det skulle minska skatteintäkterna till staten snarare än att öka dem. Vi har en av världens mest passiviserande system, ett system som tvångsförvaltar människors pengar och underkänner deras egen förmåga att göra val, som aktivt motarbetar varje försök att skapa sig ekonomisk frihet eller buffert. Sverige har blivit ett experiment för sociala ingenjörer där staten ska lägga sig i varje privat val, inklusive hur vi väljer att dela på sysslorna i hemmen, istället för en konkurrenskraftig nation på världsmarknaden. I en tid när humankapitalet ökar i betydelse så föraktas det och straffbeskattas det allt hårdare. I en tid när Sverige behöver nyföretagande och fler jobb förtrycks entreprenörer av sjuka lönekrav och orättvisa skatteregler. I Sverige är vitt svart och svart vitt. Inte underligt att det går som det går...

#15

Jag accepterar inte att man skriver om historien. Arbetslinjen var en del av den historiska socialdemokratiska modellen, som blev för dyr ja, och man kan inte fortsätta höja skatter i all oändlighet, nej. Jag har dock aldrig varit sosse, så jag har aldrig stöttat den modellen. Men den ska kritiseras för vad den stod för, inte för vad den inte stod för. De höga ersättningarna i systemet byggde på det felaktiga antagande att arbetslösheten alltid skulle vara låg.

Så blev det nu inte, och då skyller man hellre på individer i systemet än kritiserar systemet. Också detta ett ideologiskt arv från marxistiskt tänkande, som de nya konservativa med glädje har övertagit.

Att kalla en politik för arbetslinje som leder till högre arbetslöshet än den politik man kritiserar är helt enkelt inte trovärdigt i längden. Därför kommer vi säkert att få höra betydligt mindre av ordet arbetslinje från nymåneraterna i nästa val, om arbetslösheten då fortfarande är högre än när de tillträdde.

#17

Som sagt fortfarande så var det som var det som du beskriver ett systemfel, men det går inte heller att förneka att den urholkade moralen gällande utnyttjandet av välfärdssystemen också till viss del också bidragit till systemets ohållbarhet.

Fortfarande förstår jag inte fullt ut vad det är du vill att Alliansen skall göra annorlunda, höja skatterna och ersättnings nivåerna i systemen? Tror du dom skapar fler jobb då?

Jag har inga särskilda policy-rekommendationer för ALLiaNsen, jag tycker bara att en korrekt beskrivning av historien och verkligheten som den är, snarare än som man önskar att den skulle vara, är något man borde börja med, så att man inte bara ersätter ett galet system med ett annat (och så ska det ändras och ryckas i för varje ny regering). Man borde istället öppet diskutera ett enklare, mer genomskinligt och mer heltäckande grundtrygghetssystem (med privata försäkringar därutöver). Men det är precis det man inte vill, förstås, varken från höger eller vänster pga låsta ideologier i frågan. MP försökte lite ett tag, men fogade sedan in sig i arbetslinjeledet.

Tack alla för era intressanta kommentarer till artikeln som jag skrivit. När det gäller privata försäkringar vill jag påpeka att den dagen jag blev utförsäkrad slutade min privata försäkring att gälla. Så som de privata försäkringarna ser ut idag är de ingen garanti för mig som individ när jag utförsäkras. Försäkringsbolagen följer Försäkringskassans beslut.

Vi lever i ett land där man förfasar sig över tanken att folk skulle behöva ta hand om, eller bli omhändertagen av, sina familjemedlemmar. Målet tycks vara att så länge man betalar skatt ska man inte behöva bry sig om någon annan.

Den här diskussionen representerar en av de sämsta sidorna med Sverige.

Till Anders A Nilsson: För min del handlar det inte alls om att man skulle sluta bry sig om andra eller familjemedlemmar för att man betalar skatt. Tvärtom.

Jag betalar skatt för att jag vill att de pengar jag betalar in ska fördelas på ett rättvist sätt till bland annat de människor som behöver stöd kanske under en tuff period i livet.

Jag betalar in skatt för att jag vill vara med om att skapa ett samhälle med minskade klyftor vilket jag tror att vi alla blir vinnare på. Allt mer ökade klyftor mellan människor, vilket blivit verklighet sedan alliansen kom till makten, leder till avundsjuka, aggressivitet, konflikter och kriminalitet.

Om man som Fredrik Reinfeldt sagt i intervjun i SvD, hänvisas till släktingar och vänner för att be om pengar i en tuff situation i livet, är risken att man hamnar i en beroendesituation till varandra som kan kännas mycket obehaglig och i stället för att stärka banden i en familj eller vänner, i stället klipper av dem.

Dessutom har inte alla människor anhöriga som kan eller vill ställa upp för dem ekonomiskt.

Skulle du själv vilja låna ut pengar till en anhörig/vän som varit långtidssjukskriven i många år och nu blivit utförsäkrad? Skulle du "våga" att göra det?

Att betala in skatt är också ett sätt att dela med sig till varandra, att bry sig om varandra. Förutsatt att skattepengarna fördelas på ett rättvist sätt.

Vi behöver alla varandra i ett samhälle. Vi hör alla tillsammans. Ett samhälle är aldrig någonsin starkare än sin svagaste länk.

#22 Anna-Karin Mattsson: Skatt i den bemärkelsen är ingenting annat än en institutionaliserad framtvingad "solidaritet". Solidaritet under hot om fängelse tycker jag inte är solidaritet. Många människor är frustrerade för de har sett hur deras lön bokstavligen ätits upp av världens högsta skatter, hur deras privata initiativ och investeringar i sig själva (utbildning) blivit en stor förlustaffär för dem själva, och hur alla pengar de genererat slängts in i ineffektiva system och spenderats i alla möjliga märkliga projekt så att pengarna inte ens längre räcker till en anständig pension eller ordentlig vård när så behövs. Klyftor kommer alltid att finnas och jag tror klyftor är bra. Klyftor uppmuntrar till eget ansvarstagande och premierar eget driv. Det ska kännas i plånboken när man genererat jobb, värdeökningar och bidragit till Sveriges ekonomi. På så sätt blir det som är statsekonomiskt fördelaktigt också privatekonomiskt fördelaktigt. Idag är det tvärtom. Att reformera skattesystemet och bidragssystemet är att lägga dessa två intressen närmre varandra. Det tror jag är bra.

#19

Jag håller absolut med dig om ett grundtrygghetssystem kompletterat med privata försäkringar. Men jag anser att vi ändå att vi sakta men säkert närmar oss ett sådant system, eller hoppas åtminstone. För att människor ska ta initiativ till en privat kompletterande försäkring måste också incitamenten finnas och det finns i större utsträckning idag än tidigare. Självklart är det mycket som behöver ses över och förändras innan vi är där, vilket jag hoppas att regeringen tar initiativ till.

#23

Välskrivet! Kan bara tillägga "amen".

#23 Johannes oj, så olika vi tänker du och jag! Särskilt när det gäller hur klyftor i ett samhälle påverkar oss som människor. Men det är OK, jag har full respekt för dina åsikter.

Det skulle vara underbart om människan var så solidarisk till sin natur att vi inte behövde betala in några skatter för att dela med oss till varandra, för att skapa ett gott och relativt jämställt samhälle. Från de som har så mycket mer än de behöver till de som inte har något alls, kanske på grund av sjukdom. Men så ser inte verkligheten ut. Vi behöver skatterna anser jag för att kunna skapa ett så rättvist samhälle som möjligt. Sedan kan man så klart diskutera hur höga skatterna ska vara och också vilka som ska få del av de pengarna.

Den frågan jag först och främst ställer i min artikel är: Ska vi ha ett samhälle där man får be vänner/släktingar/familj om pengar för att överleva om man t ex blir sjuk eller arbetslös en längre tid? Eller utförsäkrad? Och vad gör man om inte man har någon familj eller släkt som vill eller kan hjälpa sig ekonomiskt i ett sådant samhälle?

Jag skulle uppskatta ett fokus på just den frågan här i kommentarerna.

#25

Om det nu är så att alla andra system inte är tillämpliga så erbjuder väl alla kommuner försörjningsstöd? Varför tar man aldrig upp detta? Det är ju också ett skattefinansierat system. Jag skulle gärna vilja höra lite kommentarer kring detta, gärna av artikelförfattaren själv.

#25 Anna-Karin Mattsson: Jag tycker att vi ska ha ett samhälle där det lönar sig att arbeta och generera tillväxt, ett samhälle där det lönar sig att kämpa och investera i sig själv. Det bör vara ledstjärnan för politiken. För ett samhälle som växer kommer på ett eller annat sätt att kunna ta hand om sina arbetslösa och sjuka. Arbetslösheten måste självklart lösas genom sänkta löner där det råder hög tillgång på arbetskraft och höjda löner där det råder låg tillgång på arbetskraft, samt ett skrotande av LAS som cementerar och premierar ineffektivitet och minskar rörligheten bl a.

Men inget av detta handlar om bidrag. Jag tror att vi har nått ett samhälle där det privata ansvarstagandet närmar sig noll. Befolkningen varken kan eller förmår ta ansvar för sitt eget liv. Alla initiativ motarbetas aktivt av staten. Det rör sig om "lån" (stölder) ur pensionsfonderna, det rör sig om att lån premieras medan besparingar straffbeskattas, det rör sig om att varje försök att bygga upp en buffert på något sätt hindras. Det är detta som försatt oss i denna situation att så fort något går fel så måste alla ropa på pappa staten. Vi lever hand ur mun och kan inte klara ens en månad eller två utan inkomst. Jag tror på ett ökat privat ansvarstagande. En låg statlig grundplåt och sedan vad mer man önskar i privata försäkringar kombinerat med sin egen trygghetsbuffert. Jag tror att lämpligt är vettig hyra + 3000 kr. Antag vettig hyra bestäms till 4000kr så blir detta totalt 7000 kr/mån. Fullt tillräckligt att leva på. Och nej, man kan inte åka på semestrar eller liknande, men vad ska skattepengarna gå till? Jag tycker att de basala behoven ska täckas och till det räcker summan. Har man inte råd att bo kvar där man bor får man flytta till billigare ställe. Svårare än så är det inte.

#26 Mikael Holmlund: Det är bra att det fortfarande finns ett försörjningsstöd i Sverige. Det behövs och kommer troligen att behövas alltmer desto fler människor som kommer att utförsäkras. Men det räcker inte, tyvärr.

Diakoner i Svenska kyrkan berättar att det finns nya grupper som söker sig till dem för att få hjälp till pengar till mat och kläder. Det är utförsäkrade, och särskilt utförsäkrade ensamstående föräldrar med barn.

Detsamma gäller verksamheten RIA där jag bor. RIA har i många år hjälpt hemlösa och andra grupper som i princip står utanför samhället av olika skäl. Också hos RIA där jag bor, har det kommit till en ny stor grupp hjälpbehövande de senaste åren; utförsäkrade människor, ensamstående med små barn.

En annan viktig sak när det gäller utförsäkringarna och försörjningsstödet, är att man om man blivit sjuk och sedan utförsäkrad och t ex äger ett hus eller en bostadsrätt måste man först göra sig av med alla sina tillgångar innan man kan be om att få ett försörjningsstöd, d v s sälja sitt hem.

Det är nu kanske den tuffaste frågan av dem alla uppstår. Ska man tvingas sälja och lämna sitt hem för att man har blivit sjuk?

Jag vet att inte bara jag utan också många andra utförsäkrade idag bär på den oron inom sig. Det är inhumant och det är kränkande med ett sådant system. Sjukdom ska inte innebära en risk att behöva lämna sitt hem, anser jag.

#28 Anna-Karin Mattsson: Anser du att det är rimligt att man behåller förmögenhet samtidigt som man begär att få hjälp ekonomiskt? Skulle du anse att det är okej att ha 2 miljoner på banken och sedan fråga om försörjningsstöd? Fastigheter är tillgångar, det är förmögenhet. Gör man av med sitt rörliga kapital så måste man ju från samhället kunna kräva att man dessutom gör sig av med det kapital som inte är rörligt? Ska vi anse att aktieägare i god för miljarder dollar också ska få försörjningsstöd för att de på pappret inte får ut någon lön?

Det går att prata om hus som hem, men hem är inte bundet till hus. Visst är fastighetsskatten, som under sosseriet tvingade äldre att flytta för att de råkade bo vid en sjö, vansinnig, en avgift baserat på ett imaginärt spekulationsvärde på kapital som inte omsätts. Det var bra att den togs bort, men där går gränsen. Ett hus är en tillgång och jag anser att man för att vara berättigad hjälp inte kan ha en förmögenhet. Blir man sjuk och inte har någon anhörig som kan hjälpa till med att klara det löpande livet, ja då får man helt enkelt ställa om sitt liv. Det är ingen rättighet att bo i bostadsrätt eller villa. Det är en förmån och inget skattebetalare ska tvingas finansiera. Vill man ha den förmånen så får man ordna det för sig så att detta är möjligt. Annars får man välja en billigare boendeform och göra sig ett hem där istället. Det handlar ju inte om att man blir av med boendet för en magsjuka, det handlar om sjukskrivningstider som är flera år. Och flera år är en lång tid, tillräckligt lång tid för att jag ska tycka att det är rimligt att kräva att man minskar magen efter matsäcken. Har man inte råd så har man inte. Så enkelt är det.

En bostadsrätt är i de flesta fall bara en äldre hyreslägenhet. Möjligen kan de representera stora värden i storstädernas innerstäder, men knappast någon annan stans. Därför är det ju helt orimligt om man bor i en bostadsrätt i ett äldre hyreshus utanför storstäderna, OCH MÅSTE FLYTTA FRÅN DEN TILL EN NYARE HYRESRÄTT MED HÖGRE HYRA bara för att få socialbidrag. Fullständigt idiotiskt.

#29 Johannes Westlund: Du anser att man ska tvingas sälja sitt hus eller sin bostadsrätt (sitt hem) innan man får försörjningsstöd om man drabbas av sjukdom.

Det anser definitivt inte jag. För mig ska sjukdom aldrig någonsin innebära att man ska tvingas byta boende. Antingen det handlar om en hyresrätt, en villa eller en bostadsrätt.

Det handlar om en mänsklig rättighet.. Varje människa har rätten att ha ett hem. Vad som är ett hem för mig är kanske inte ett hem för dig. Men det som jag känner som mitt hem är just mitt hem, och det kan ingen annan säga inte är mitt hem. Antingen det är en papperskartong eller ett hus.

En annan sak som jag vill lägga till mera allmänt i den här debatten, är att det går bra att tala om att alla ska arbeta för sin försörjning, men det är svårare att göra verklighet av den visionen.

Jag tycker också att de som kan ska arbeta för sin försörjning. Jag har själv arbetat sedan jag var 14 år och på heltid sedan jag var 21 år. Jag arbetade så flitigt att jag slet ut mig i förtid. Jag är utredd flera gånger om och har idag en arbetsförmåga på 25 %, inte mer. Jag har hopp och strävar efter att kunna arbeta mer så småningom. Jag vill inget hellre än att vara frisk och kunna arbeta, att kunna känna mig självförsörjande.

Ska man tala om ett samhälle med en "arbetslinje" där alla ska arbeta, så måste det ju också finnas arbeten till alla. Men vilken arbetsgivare anställer den människa som idag har en krämpa/sjukdom av något slag? Eller som inte kan arbeta mer än 25 %? Eller som varit långtidssjukskriven? Sätt lika stor press på arbetsgivarna att anställa sjuka människor som man ställer på sjuka människor att arbeta, säger jag.

För mig handlar allt detta om mänskliga rättigheter. Så här står det på regeringens egen webbplats om de mänskliga rättigheterna:

"Vad är en rättighet?
De mänskliga rättigheterna täcker in många delar av en människas liv. De syftar till att alla människor ska få möjlighet att leva ett drägligt liv, och inkluderar därför regler om människors möjlighet att överleva, inbegripet föda och husrum, om människors rätt till sina innersta tankar och trosuppfattningar, om skydd för familjen, frihet från tortyr och slaveri, om rätt till utbildning, yttrandefrihet och att delta i landets styrelse.

Statens skyldighet och individens rättigheter
Staterna är skyldiga att respektera folkrättens regler. Varje land har ett ansvar för att dess åtaganden vad gäller de mänskliga rättigheterna omsätts i nationell lagstiftning."
(Uppdaterad 2011-05-19)

http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?module_instance=3&

Se gärna även FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna:

"Artikel 25

1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

2. Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn skall åtnjuta samma sociala skydd, vare sig de är födda inom eller utom äktenskapet."

Utförsäkrad betyder väl ändå att man är tillräckligt frisk för att arbeta och bidra till samhället??

#32 Susanne Lidström, nej, så enkelt är det inte. Utförsäkrad betyder att man har varit sjukskriven en bestämd tid (med alliansens nya regler 2 1/2 år). Efter det tas sjukersättningen direkt från dig. Du hamnar hos Arbetsförmedlingen i ett program som heter Arbetslivsintroduktion, om du vill det. Där får du ersättning olika lång tid. För min del fick jag ersättning under tre månader. Man ansåg på Arbetsförmeldingen att jag inte är tillräckligt frisk för att kunna arbeta eller söka arbete. Därefter fick jag göra en helt ny sjukanmälan som den allra första gången jag sjukskrev mig. Nu väntar jag på besked från Försäkringskassan om jag kommer att få ersättning igen eller inte. Jag hoppas men jag lever i ovisshet just nu. Och utan någon som helst ersättning, trots att jag saknar arbetsförmåga till 75 %.

Jag är utredd många gånger om under min tid som sjukskriven. Både jag själv, min läkare sedan elva år tillbaka, arbetsterapeut, arbetspsykolog, kurator, sjukgymnast, en annan oberoende läkare, psykolog, arbetsförmedlingen anser att jag idag har 25 % arbetsförmåga, inte mer.

Jag arbetar också idag 25 % med den kraft jag har. Jag har startat eget eftersom jag då har möjlighet att kunna styra mina arbetstider efter den kraft jag har just då, och att ta pauser när jag behöver det.

Jag har arbetstränat vid tre tillfällen och fått avbryta arbetsträningen därför att jag blivit sämre.

Jag praktiserade under nästan ett års tid vid ett företag och hade hopp om att få bli anställd. Jag är ju "nästan gratis" som man kallar det på Arbetsförmedlingen, med alla bidrag som arbetsgivarna kan få för mig. Men jag blev inte anställd, tyvärr.

Jag har också på eget initiativ och genom att själv ta kontakt, arbetat ideellt inom Svenska Kyrkan och Röda Korset under min tid som sjukskriven med den kraft jag haft. Också där har jag haft hopp om att kanske få ett jobb, eftersom jag "nästan är gratis" som långtidssjukskriven. Men inte heller där fick jag jobb.

De olika arbetsgivarna har varje gång sagt att de har tyvärr inte råd att anställa mig, fast de har velat att jag skulle fortsätta att jobba ideelllt. De har inte haft "råd" att anställa mig. Och ändå är jag "nästan gratis" att anställa.

Sätt större press på arbetsgivarna, alliansen, säger jag. Man kan inte bara jobba från ett håll, genom att pressa sjuka som blir ännu sjukare av press och stress. Man måste jobba från flera olika håll, inte minst med attityderna i samhället.

Jag förstår att alla som blir utförsäkrade kanske inte är friska och det är naturligtvis inte bra. Anledningen att jag reagerar är pga min kära granne. Hon var långtidssjuksriven pga av värk i kroppen efter att ha jobbat inom vården sen hon var 16( är nu 41 ). Hon är nu utförsäkrad, och lever på socialbidrag. För mig är det en gåta varför hon inte jobbar! Hon är ständigt i farten med turer till Ullared, ligger på alla fyra och gräver i rabatten, åker skidor med sina föräldrar osv. Jag jobbar på hotell och har hyfsat dålig lön vilket gör att jag måste jobba extra de helger jag inte har min son. Jag jobbar således 50 timmar i veckan och är fullkomligt slut och utarbetad. För detta har jag en nettolön på ca 19500 kr. Men efter allt är betalt har jag och min 14 åring ca 5000 att leva på. Hon däremot får sin hyra betald(7000) plus ca 3000 tilll mat. Två barn som hennes ex betalar 6000 i månaden för och 2 barnbidrag 2100 kr. Jag sa till henne att jag kunde fixa jobb på hotellet till henne, antingen i städet eller frukosten. Varför ska jag stressa i hjäl mig för samma pengar som jag får för att göra inget blev hennes svar! Förbannade parasit säger jag då!! Jag känner alldeles för många med denna inställning och det gör mig heligt förbannad!!

#34 Susanne Lidström, vi har alla med oss olika erfarenheter från livet. Jag kan förstå att du reagerar som du gör med den erfarenheten du har.

Jag har inte människor omkring mig som på något sätt påminner om kvinnan du berättar om här. Ibland händer det att jag ser ett reportage i TV som berättar om människor som utnyttjar de trygghetssystem som finns i Sverige. Den sortens människor har alltid funnits, tyvärr.

Det har i statistik visat sig att det är dock en mycket liten minoritet som "fuskar" när det gäller sjukskrivning. Också "experimentet" med utförsäkringar har ju visat att nästan hälften av de som utförsäkras kommer tillbaka in i sjukskrivning igen. Därför att de bedöms för sjuka för att arbeta när de utreds efter att ha blivit utförsäkrade.

Tyvärr drabbas alla vi andra, vi som inte fuskar och aldrig ens skulle komma på tanken att göra det av de som eventuellt fuskar. Är det rättvist? Det tycker inte jag. Jag tycker att trygghetssystemen ska byggas efter majoriteten av de människor det handlar om. Alltså efter att människor inte fuskar. Jag vill se ett samhälle som bygger på tillit i stället för på misstänkliggörande.

Allt detta handlar också om hur arbetslivet ser ut idag. Precis som du beskriver din egen arbetssituation så har många människor det i Sverige idag. Organisationerna är hårt slimmade. De som arbetar får stressa, jobba över och har inte möjlighet att ta pauser. Man ersätter sällan någon som är sjuk eller frånvarande, då får de som är kvar ta hand om jobbet. Man är ytterst försiktig med att anställa personal. Detta hör jag från människor i min närhet som arbetar heltid i olika verksamheter.

Vi behöver skapa ett samhälle där alla människor får plats. Där man har möjlighet att arbeta efter sin egen kraft. Där man har möjlighet att få vara sjukskriven i lugn och för att återhämta hälsan när man behöver det. Vi behöver skapa arbetsplatser där människor inte behöver stressa sönder sig. Då kommer färre också att bli sjukskrivna.

Vi behöver skapa ett humant samhälle. Vi behöver ändra riktning, för det samhälle vi idag är på väg att skapa är ett allt annat än humant samhälle, anser jag. Det är möjligt att skapa ett samhälle där alla människor får plats. Om vi verkligen vill det.

Anna-Karin Mattsson

Räcker inte försörjningsstödet till? Det är ju individanpassat och ofta högre än det studiemedel som Sveriges studenter erhåller. Säkerligen också större än lönen för dom som jobbar med call center verksamhet har ut efter skatt, eller vid andra riktiga låglönejobb. Det låter mycket märkligt.

Vidare anser inte jag heller att man kan sitta på en privat förmögenhet om man vill begära att andra ska betala för ens eget uppehälle och levnadskostnader. Jag är helt inne på Johannes Westlunds linje i det här fallet. Vill man inte sälja sin bostad och flytta skulle jag kunna tänka mig en lösning där kommunen köper lös boendet till ett minimum pris, man får bo kvar men inte äga huset/bostadsrätten. Detta då under förutsättning att storleken på bostaden är adekvat och att det är månadskostnaden blir lägre än motsvarande hyresbostad.

Sist men inte minst när du skiver om mänskliga rättigheter så kan jag för mitt liv inte förstå och koppla dessa texter till det som just diskuterats. Jag är övertygad om att både regeringen och FN anser att det svenska försörjningsstödet med råge uppfyller kraven för dessa mänskliga rättigheter. Är inte du det?

Du har så rätt!, ingen skall behöva trilla mellan stolarna... Det är tragiskt när sjuka människor hamnar i fattigdom. Samtidigt var man ju tvungen att göra ngt åt det höga antalet sjukskrivna och förtidspensionärer fast kanske på ett annat sätt. Man undrar ju när mer än halva Hells Angels är sjukskrivna, muta eller hot? Det finns tyvärr alldeles för många som är sjukskrivna utan anledning samtidigt som det finns för många som tvingas arbeta trots sjukdom. Svårt detta! Min vän som trillade ner från en balkong och fick svåra hjärnskador blev sjukskriven ett år till att börja med, nu när han ville börja jobba fick han inte det utan blev sjukskriven ett halvår till, tänk så olika det kan vara.

Hoppas allt löser sig för dig!

#31 Anna-Karin Mattsson: Jag är införstådd med FN's deklaration om mänskliga rättigheter. Var och en har alltså rätt till en levnadsstandard som är god, vilket inkluderar något boende. Är en hyresrätt inte en god nog standard på boende för att ge ett drägligt liv? I så fall ligger Sverige illa till. Stackars alla hyresgäster, vilka fattiglappar...

Du blandar ihop fastigheter och hem. En fastighet är död materia. Det är fyra väggar, nån tomt eller liknande. Ett hem är ett abstrakt värde. Det är foton av barn och barnbarn på väggen, värmeljus vid soffbordet, prydnadssaker på hyllan och mjuka kuddar i sängen. Fastigheten har inget att göra med hemmet. Det går att bygga ett eget hem i varje given fastighet. FN ger dig rätt till ett boende, men inte till en specifik bostadsrätt eller villa. Både bostadsrätter och villor är tillgångar med låst kapital man kan leva av. Normalt är bostaden inte en investering i den bemärkelsen, man har ingen avsikt att få fastigheten att generera kapital över en given tidsperiod.

Men likväl är den det på pappret. Antag att du äger en bostadsrätt i innerstadsstockholm. Den ökar i värde, men du tjänar noll. Enligt din retorik berättigar det försörjningsstöd. Antag att den ökar i värde 10% per år från ett värde på 5 miljoner kronor. Då har du tjänat 500 000 kr redan första året. Inte i handen, men i tillgångar. Antag att du efter 10 år bestämmer dig för att avyttra fastigheten av något annat skäl. Plötsligt kan du kvittera ut en ganska anseelig summa pengar. Resonemanget berör inte lånen, men jag gissar att du anser att försörjningsstödet ska täcka även dessa? För annars måste man ju också flytta. Antag säg att man efter 5 år sjukskrivning återgår till arbetsmarknaden. Då har skattebetalarna skött din låneammortering + betalat dina löpande utgifter samtidigt som du fått ett par miljoner i värdeökning på din fastighet. Är det rättvist anser du? Är det rimlig användning av skattebetalarnas pengar? Jag anser att värdeökningen i så fall bör tillfalla skattebetalarna. Det blir också problem vid dödsbon. Staten skulle i så fall kunna sätta upp en skuld motsvarande värdeökningen på fastigheten och staten har så vitt jag vet prioritet i skuldaffärer. Det kan medföra att anhöriga får begrava den döde, vilket kostar, och blir berövade sitt arv. Det skulle ju också anses ganska orättvist. Det finns för många problem och det känns orättvisare att tvinga skattebetalarna att betala för att folk som egentligen inte längre har råd ska kunna upprätthålla en lyxlivsstil. För villa och bostadsrätt är inte basala behov. Det är lyx.

#36 Mikael Holmlund, så tragiskt att du inte kan se kopplingen mellan det jag skrivit och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det kan jag. Prova att läsa riktigt noga och långsamt och att tänka efter länge.

Jag förtydligar än en gång att jag anser att en människa p g a sjukdom inte ska behöva sälja sin bostad. Inte ens till staten. En människa som blir sjuk ska ha rätt att fortsätta äga sin bostad, t ex sin villa och ändå kunna få ett försörjningsstöd om man behöver det. Men i första hand en ersättning från Försäkringskassan när man är sjuk . Sverige är tillräckligt rikt för att vi ska kunna ha ett sådant trygghetssystem.

Jag ser i min närhet hur de rika blir allt rikare och de fattiga allt fattigare. Jag vill inte ha ett sådant samhälle. Det handlar om människosynen för mig.

OM man får ett försörjningsstöd i den storleken du talar om, vilket är svårare idag det också än det varit förut, är det tillräckligt att leva på, det håller jag med om. Förutsatt att man lever tillsammans med en annan människa. Det blir tuffare om man är ensamstående med små barn. Jag har haft cirka 6.000 kronor efter skatt under drygt tio år som långtidssjukskriven och både klarat mig och inte klagat och känt tacksamhet och också känt att jag kunnat ha ett tillräckligt bra liv med den inkomsten. Men så som det är idag har jag noll kronor i inkomst. Hur ska jag kunna leva på det? Tacksam för tips och råd från dig.

Här handlar det om de människor som inte blir beviljade vare sig sjukersättning eller försörjningsstöd p g a utförsäkring. För att man t ex faller mellan stolarna i systemen. Eller om de människor som söker sig till kyrkans diakoner eller till RIA för att försörjningsstödet inte räcker till.

#37 Susanne Lidström, tack, allt gott till dig, Susanne.

Jag önskar att du ska kunna ha ett bra arbetsliv som inte sliter sönder dig. Se upp för att bli sjuk. 2 1/2 år som sjukskriven, sedan är du utförsäkrad. Ta väl hand om din hälsa. Se upp så att inte du t ex råkar ut för någon olycka av något slag eller blir arbetslös. En bilolycka, en arbetsskada, det kan leda till ohälsa och så småningom utförsäkring och nästan helt omöjligt att komma tillbaka in i arbetslivet igen. Så ser verkligheten ut med alliansens regler i Sverige år 2011. Det är stentufft. Jag är där, jag vet hur det är.

#38 Johannes Westlund, "För villa och bostadsrätt är inte basala behov. Det är lyx". Skriver du.

Jag anser att också människor som har drabbats av sjukdom har rätt till det du kallar "lyxen" att bo i en villa eller en bostadsrätt. Jag anser att man har rätt till det. Därför att vi är alla lika mycket värda, vi människor. Frisk som sjuk. Arbetsför eller icke arbetsför. Vi har rätt att få behålla vårt hem oavsett i vilken form det är, även om vi drabbas av ohälsa.

Jag har betalat in skatt i många, många års tid för att bl a kunna känna tryggheten att jag inte kommer att behöva lämna mitt hem om jag t ex skulle bli sjuk. Jag har rätt att få av det jag betalat in skatt till. Sverige är ett rikt land. Vi har råd att ge den här tryggheten till alla de människor som bor i Sverige. Ingen ska behöva känna oro över att lämna sitt hem för att man drabbas av sjukdom.

#39 Karin Mattsson

Som sagt, att äga sitt hem som i Sverige är en förmögenhet är inte en mänsklig rättighet (läs inlägg #38). Varför ska du som har haft bättre förutsättningar än många andra utsatta som inte kunnat köpa sin egen bostad ha denna förmån. Om villkoren skall vara lika ska skattebetalarna då köpa boenden till dom också, eftersom att du associerar hem med att äga sitt boende? Detta deklarerade du när du skrev att man inte ska behöva sälja sitt boende ens om man garanteras att få bo kvar. Att kvittera ut skattepengar och sitta och trycka på en förmögenhet samtidigt som att man blir försörjd är inte rättvist. Det du beskriver är inte ett trygghetssystem utan ett modell för att berika sig själv på skattebetalarnas bekostnad. Detta blir tydligt dagen då du säljer din bostad med vinst.

6000:- är inte mycket pengar och jag är övertygad om att du skulle få betydligt mer med försörjningsstöd (om man inkluderar hyra och el.). Möjligheten finns och valet är väl upp till dig om väljer att uppfylla kraven för stödet eller inte? Jag är inte djupt insatt i systemet, men spelar man efter dom uppställda spelreglerna har jag fattat det som att ingen behöver vara utan hem och mat i Sverige. Om man inte väljer det själv. Däremot tycker jag att man ska akta sig för att ställa krav på lyx och ansvarsfrihet. Det var detta Alliansen vann sitt första val på, på att skattebetalarna tröttnat på att det lönade sig bättre använda sig av dom sociala försäkringssystemen än att arbeta, dessutom var dom ju lediga.

Det som har gjorts var en nödvändig förändring av systemen, en förändring som folket röstat fram.

Anna-Krain Mattsson

Jag har läst det du citerade igen om mänskliga rättigheter och anser fortfarande att Sverige uppfyller detta med råge. Min fråga blir då, om du anser att inte Sverige gör det, som har ett av världens bästa sociala skyddsnät, var gör man det då?

Det är uppenbart att vi har olika syner på vad som är mänskliga rättigheter i det här sammanhanget, vilket jag respekterar, men jag tycker också dom texter du refererat till är väldigt tydliga väl uppnådda i Sverige.

#41 Anna-Karin Mattsson: Om man utgår ifrån att allas lika värde som någon slags ideologisk utgångspunkt för vilket boende man ska ha rätt till medför det att antingen har alla rätt till nivå i eller så har ingen rätt till nivå i. Det betyder att om vi anser att bostadsrätt är en mysig bostadsform så ska alla ha rätt till den eftersom alla är lika mycket värda. Anser vi att villa är en mysig bostadsform ska alla ha rätt till den eftersom alla är lika mycket värda.

Jag misstänker dock att du utgår ifrån principen att alla har rätt till standard s uppnådd vid punkten p då en händelse h inträffar som medför konsekvens k, k kan vara arbetsskada, olycka eller något liknande. Denna princip baserar sig inte på allas lika värde eftersom alla inte nått samma standard s när punkten p nås i varje individuellt fall.

Notera nu att ingen av principerna säger någonting om vad de ska appliceras på. Jag gissar att du föreslår att princip 2 ska appliceras på lämpligt valda faktorer, exempelvis boende, men inte på andra, exempelvis kapital. Men vad gör en faktor mer värd än en annan. FNs deklaration använder du för att motivera boendet som faktor. Men FNs deklaration säger inte att man har rätt till standard s som man uppnått utan definierar en lägsta standard sl som ingen ska behöva understiga. Alltså måste du för att kunna använda FNs deklaration ersätta s med sl och skippa uppnått. Detta ger att alla ska ha rätt till lägsta standarden sl som vi bestämmer oss för. Alltså har alla rätt till en av staten betalad bostadsrätt eller villa eller vad vi nu bestämmer oss för utifall att detta inte kan täckas av person pe där pe's parameter ålder å < 18, dvs pe myndig, eller ja, resonemanget ger inte ålder, men det är ett rimligt antagande att säga att rätten till eget hem gäller vuxna emedan barns rätt till hem tillgodoses via föräldrarna.

Om man istället för sl vill använda s och verkligen ge standarden man uppnått måste man skippa FNs deklaration i bevisföringen vilket ger att det hela kokar ner till att man måste diskriminera kapital. Visst kapital är okej och annat är inte okej. Pengar på banken är inte okej, pengar i aktier, men pengar i huset är okej. Egentligen är det bara 3 sätt att placera pengar som ger lite olika avkastning och risker, men helt godtyckligt säger du att bara en placering ska bevaras oavsett allt. Bara det är smått sjukligt. Den som sparat ihop till en villa och skulle köpa om ett år får snällt leva upp sin förmögenhet innan denne kan få hjälp medan den som säkrat pengarna i en villa ska få den betald. Är inte det orättvist? Strider inte det mot allas lika värde? Vad skiljer det bundna kapitalet i huset från det bundna kapitalet i aktier? Sen är frågan hur många fastigheter och till vilken gräns. Med ditt resonemang om vi vill använda s så ger det att en godsägare har rätt till att få sina kostnader betalda för herrgård för att slippa flytta från sitt hem för att denne råkade bli sjuk. Det var väl kanske inte riktigt meningen? Antag att flera fastigheter finns. Hur definieras hem i det sammanhanget? Kanske har personen sitt hem utspritt. Ska fria resor mellan filialerna ingå då? Här finns också ett uppenbart kryphål. Väljer man att sälja och återinvestera i fastigheter "sitt utspridda hem" kan man lägga tiotals miljoner på hög som skattebetalarna bekostar. När man sedan deklarerar sig frisk har man tjänat ihop nog för att slänga i en fond och leva ekonomiskt oberoende på avkastningen. För det finns inget principiellt som binder den abstrakta termen "hem" till just en byggnad.

Samhället anser jag ska garantera en lägsta standard. Det är boende och mat på bordet, men inte mer. Vill man ha mer så få man faktiskt ta och skaffa sig någon form av "försäkring". Jag använder citationstecken, för "försäkring" måste inte vara en sån försäkringsbolag tillhandahåller. Det kan lika gärna vara buffertkapital, en partner med fast inkomst (minskar risken betydligt, risken att båda ska drabbas är ju mindre än att en drabbas), eller en kapitalfond som förvaltas med vinst eller något helt annat kreativt. Ser inte du själv det orimliga i att undersköterskan Linda, 24 år med 2 barn i en liten tvåa i en förort ska skatta ytterligare 10 procentenheter på sin redan låga lön för att Emma 37 år med utflugna barn i en stor villa ska kunna bo kvar? För det är inte gratis att betala de summor du anser ska betalas.

#41

Tänk så olika man kan se på saken. Du anser att du som långtidssjukskriven ska kunna leva vidare som förr, på samma standard, men så ser inte verkligheten ut. Man får hela livet vara beredd på att ändra sina levnadsvillkor. Du låter som om det är skattebetalarna som ska försörja Lyxfällans offer.

Den egenföretagare som haft turen med sig och tjänat en massa pengar, har villa, sommarställe, BMW och feta utgifter, ska han efter en konkurs där han blivit utblottad med sjukdom som följd kunna fortsätta sitt utsvävande liv på skattebetalarnas bekostnad? Är det en mänsklig rättighet han har bara för att han under en period levt på solsidan?

Nej du, Anna-Karin Mattsson om du tror det lever du i en önskedröm om hur livet ser ut. Ibland går det nedför och då är det bara att rätta munnen efter matsäcken. Minimera sina utgifter,sälja villan och flytta in i billigare boende, äta mer pasta och mindre gåslever.
Jag är ganska till åren kommen och har både varit med om riktigt sura tider och bättre, som nu.
Inte ens livet är en rättighet, än mindre hur turerna i livet går. Bara att rätta sig efter omständigheterna, hur tråkigt det än låter.

En vis man (Olof Palme) sade en gång:
"Det finns aldrig dem och vi, det finns bara vi! Solidaritet [...] måste vara omedelbar"

#46

Den skattefinansierade solidariteten är behovsprövad och det är gränserna för hur och när denna skall träda in som diskuteras. Uppenbarligen hade Palmes partis adepter gått för långt i denna solidaritet 2006 eftersom att den röstades bort av finansiärerna (skattebetalarna).

#44 Johannes Westlund, "Vad skiljer det bundna kapitalet i huset från det bundna kapitalet i aktier?", undrar du.

Svar: det bundna kapitalet i huset kan vara ett hem med allt vad det innebär för den som bor i det. Ett bundet kapital i aktier kan aldrig någonsin vara ett hem.

Jag anser att man ska ha rätt att bo kvar i sin bostad även om man råkar ut för t ex en olyckshändelse eller t ex får cancer och drabbas av ohälsa under lång tid.

Menar du på fullt allvar att man ska vräka människor från sina hem för att de har blivit sjuka? Eller att staten ska köpa upp bostäder från människor som har blivit sjuka? Menar du på fullt allvar att det ska "straffa sig" att ha blivit sjuk?

#48 Anna Krin Mattsson,

Man ska inte bli vräkt från sitt hem utan man bör som en ansvarstagande människa inse att rådande situation inte håller och hitta en ny lösning. Sälja villan, hitta ett nytt lite billigare boende och kanske få en liten vinst vid försäljningen att ha som buffert.

Man skapar sig ett nytt hem. En villa är en egendom, ett hem är en plats där man skapar den trivsel man behöver.

#45 Christina Lundqvist, nu känner inte jag till din bakgrund. Och du känner inte heller till min. Om vi gjorde det, kanske vi skulle kunna förstå varandra bättre.

De långtidssjukskrivna och utförsäkrade människor jag har mött genom åren är knappast några Lyxfällans offer och allra minst jag själv. De allra flesta är kvinnor i låglöneyrken som har slitit ut sig i förtid och som inte längre platsar i arbetslivet år 2011 där man kräver människor som är 100 % friska och skadefria. Det får inte finnas en repa i lacken på den människa som ska arbeta på en arbetsplats idag. Människorna betraktas som handelsvaror i stället för människor.

Personligen har jag stor erfarenhet i mitt liv av att få rätta mig efter omständigheterna. Om du bara visste. Jag har haft med mig noll kronor i ryggsäcken. Studerat och arbetat mycket hårt, levt sparsamt, sällan åkt på semester och njutit av det som är gratis i livet för att kunna klara att försörja min familj.

Sedan kollapsade jag av utmattning. Men den som inte varit där kan inte alltid förstå hur det är, tyvärr. Det respekterar jag.