Tidningen Economist, känd för sina kallsinniga ställningstaganden för marknadsekonomin, drog för några år sedan upp linjen mellan äganderätt och upphovsrätt. Äganderätten har en mycket stark ställning, upphovsrätten en klart svagare. Orsaken är praktisk. Om tusen personer använder ditt hus samma kväll förstörs det, därför finns det en stor nytta av att skydda egendomen från att bli en allmänning. Om tusen personer lyssnar på din musik samma kväll, eller ser din film eller nyttjar någon annan kreativ produkt blir skadan noll - tvärtom nyttjas ditt verk på ett sätt som gynnar samhället. Frågan är istället hur och om du ska få betalt.

Upphovsrättens grund skiljer sig från äganderättens. Upphovsrättens avvägningar handlar mer om att skapa rätt incitament för konstnärskap och forskning än att skydda egendom från förstörelse eller stöld. Upphovsrätten är aldrig absolut och vägs alltid mot andra samhälleliga intressen, som att idéer sprids eller att tillgången på medicin säkras.

I slutet av 90-talet gjordes långtgående försök att hävda globala och mycket långvariga patent på tex bromsmediciner mot aids och biologiska produkter som bönor, ris etc. Den utvecklingen pressades tillbaka när alltfler insåg att upphovsrätten hotade andra samhälleliga värden som att kunna rädda liv i Sydafrika.

Den sammanblandning som nöjesindustrin försöker göra mellan upphovsrätt och äganderätt är förståelig men ohederlig. Det finns mycket goda skäl att se över upphovsrätten inför digitaliseringen och den allmänna bredbandsuppkopplingen. Upphovsrättens ställning måste stå i rimlig proportion till andra värden. Att bara fortsätta med exakt samma regler som i den gamla analoga världen kommer att skada samhällsutvecklingen, minska kreativiteten, öka övervakningen och slå orimligt hårt mot några få individer när åklagare ska statuera exempel.

Se vidare Karl Henrik Petterssons tidigare inlägg på Newsmill och Karl Sigfrid (m) på Brännpunkt idag.

Kommentera