Långtidsutredarna kommer tyvärr att få rätt om inget görs

Ulf Öfverberg har i en debattartikel på Newsmill avvisat tanken att det kommer att finnas ett betydande problem att finansiera framtida välfärd. Mot slutet av artikeln föreslår han dock omfattande och kontroversiella förändringar av reglerna för den svenska arbetsmarknaden samt indexering av pensionsåldern. Det framgår inte hur han ska övertyga det politiska systemet om dessa lösningar på ett problem som inte finns.

I stort sett alla som satt sig in i frågan om välfärdens långsiktiga finansiering kommer till slutsatsen att vi står inför ett betydande problem. Det kommer inte att vara möjligt att möta den ökade efterfrågan på välfärdstjänster inom vård skola och omsorg om politiken inte ändras. Det beror på att vi i huvudsak finansierar dessa tjänster via skatter och det har visat sig svårt att öka skatteinkomster efter det att vi nått nivån 50 % av BNP (den så kallade skattekvoten). Produktionen av dessa tjänster kan vidare inte effektiviseras i samma omfattning som annan produktion. Dessa förutsättningar skapar ett finansieringsgap.

Att skriva fram en befarad utveckling är inte alarmism

Med undantag för Öfverberg tror jag att alla förstår att de framskrivningar som görs av konsekvenserna av oförändrad politik inte är prognoser eller bedömningar av en framtida utveckling. När sålunda SKL säger att lösningen av framtidsproblemet motsvarar en kommunal skattehöjning om 13 procentenheter så innebär det naturligtvis inte att sju partier inom SKL samfällt bedömt att skatterna om ett par årtionden kommer att vara så mycket högre. Sifferexempel av det här slaget är helt enkelt ett sätt att illustrera omfattningen av framtidsproblemet och stimulera till handling för att lösa det. Menar Öfverberg verkligen att det är ett utslag av alarmism att med stöd av sådant underlag närma sig framtiden?

Vi har unika möjligheter att möta detta framtidsproblem om vi nu börjar anpassa politiken till de nya förutsättningarna. Däremot kan en sen anpassning skapa stora problem och äventyra de värderingar som bär upp svenska välfärdspolitik - angelägna behov ska tillgodoses på ett likvärdigt sätt för alla medborgare. Den förändring av pensionssystemet som beslutades 1994 är ett exempel på en sådan tidig anpassning av politiken till nya förutsättningar. Beslutet initierades av framskrivningar av nya förutsättningar som blev allt tydligare under 1980-talet (lägre tillväxt, flera pensionärer). Framskrivningarna visade att ATP-systemet riskerade att brytas ned en bit in på 2000-talet. Även det beslutsunderlaget betecknades under 1980-talet som alarmism och det fanns också röster som likt Öfverberg idag ville tona ned problemet och få politikerna att vänta och se. Dessbättre lyssnade dessa inte på uppmaningarna till passivitet utan genomförde en nödvändig och mycket kontroversiell reform. Den senare gällde åtminstone inom socialdemokratin och utan det partiets stöd hade det inte blivit någon tidig reform. Drivkraften till hela förändringen var uppfattningen att ATP-systemet inte var hållbart på sikt. Vi hade sannolikt haft lika stora problem som andra länder i Europa om vi väntat och idag tvingats att brådstörtat ändra pensionssystemet radikalt.

Öfverbergs sakliga argument håller inte

Öfverberg anför i huvudsak två argument för varför det framtida finansieringsgapet är litet. Det ena är att det har gått bra hittills trots dystra prognoser under 1980-talet. Som skäl till att det gått bra anför han att Sverige under det sena 1900-talet blev mera konkurrenskraftigt. Men ökad allmän produktivitet löser inte det här aktuella problemet och löste det heller inte under slutet av 1900-talet Det är utmärkt med höjd produktivitet, men en sådan driver också upp utgifterna för löner inom offentlig sektor och för inkomstrelaterade ersättningar inom de offentlig finansierade försäkringarna. Tillväxt på grund av ökad produktivitet löser därför inte frågan om välfärdens finansiering.

Det var några andra förhållanden som klarade finansieringen under de senaste årtiondena. Pris- och kostnadsutvecklingen var särskilt gynnsam för kommunsektorn. Perioden från 1980 präglades allmänt av en återhållen reallöneutveckling. Vidare ökade löneskillnaderna mellan offentligt och privat anställda, vilket innebär att kostnaderna för att producera välfärdstjänster begränsades. Det kommer knappast att vara möjligt att begränsa löneutvecklingen för de kommunalt anställda de närmaste decennierna. Konkurrenskraftiga löner är en förutsättning för att kunna rekrytera kompetent personal.

En annan påtaglig skillnad mellan den förflutna perioden och den kommande avser den demografiska utvecklingen. Den demografiskt betingade vårdvolymen växte relativt blygsamt under 1900-talets sista årtionden. Under de närmaste årtiondena kommer den efterfrågan att växa markant.

Kommunerna har vidare prioriterat välfärdstjänster och hållit tillbaka kostnaderna för annan kommunal verksamhet som infrastruktur, kultur och fritid. Det finns också indikationer på andra omfördelningar inom den kommunala sektorn, exempelvis tilltagande finansiering med andra intäkter som avgifter och hyror samt minskad skattefinansiering av affärsmässig verksamhet.

Slutligen möjliggjorde kommunalskattehöjningar resurstillskottet till välfärden mellan 1980 och 2005. Det samlade skatteuttaget i kommuner och landsting höjdes från 28 till 31,6 procent. Eftersom skattekvoten för hela ekonomin var i stort sett oförändrad har den statliga utgiftsnivån hållits tillbaka. Inom ekonomisk tunga områden som försvar, bostadspolitik och socialförsäkringar har de statliga ambitionerna sänkts. Sålunda har den kommunala konsumtionen ökat ungefär tre gånger så mycket som den statliga mellan åren 1980 och 2005.

En del av de åtgärder som vidtagits för att klara finansieringen under de senaste decennierna kan vara aktuella även för framtiden. Men det är på intet sätt självklart att sådana lösningar är acceptabla och möjliga under nästa period enbart av det skälet att de genomfördes under föregående. Tvärtom, i många fall kan möjligheterna vara uttömda.

Öfverbergs andra argument är att efterfrågan på vårdtjänster inte kommer att öka när vi blir rikare. Det skulle i så fall innebära att den historiska trenden med ständigt förbättrad standard skulle brytas just nu. Som stöd för denna uppfattning hänvisar har till en ekonom. Jag ska avstå från att hänvisa till ekonomer med motsatt uppfattning. Men begrunda följande.

→ Svenska folket har accepterat världens högsta skatter just för att den offentliga sektorn levererar välfärdstjänster av god kvalitet
→ Opinionsunderökningar visar att medborgarna även i fortsättningen önskar hög kvalitet hos dessa tjänster och är beredda att betala - kollektivt eller enskilt - för den högre kvaliteten.
→ I länder där man själv betalar dessa tjänster i större utsträckning (exv USA) ökar också efterfrågan mer än inom andra konsumtionsområden.
→ Det dagliga nyhetsflödet presenterar olika brister och förbättringsmöjligheter inom vård och omsorg.
→ Utredningar och rapporter som pekar på behov av kvalitetshöjningar publiceras gång efter annan. Alla dessa förbättringskrav är inte kostnadsdrivande, men många är det.
→ Den politiska debatten kretsar kring önskemål om förbättringar.
→ Antalet privata sjukvårdsförsäkringar ökar starkt

Den höga värderingen av välfärdstjänster förefaller ändamålsenlig. En god hälsa är förutsättningen för att kunna ta del av det goda liv som den ekonomiska utvecklingen erbjuder. Påtaglig ohälsa och för tidig död är i det avseendet förödande. Liknande resonemang kan föras om den sociala omsorgen. Det är svårt att uppskatta det goda livet om en undermålig äldreomsorg väntar i dess slutfas. Det är därför naturligt att sådan konsumtion prioriteras högt.

Slutligen vill jag framhålla att jag aldrig träffat någon människa som sagt sig vilja prioritera bil av senaste modell, kläder som följer modets växlingar, möbler av senaste design, ytterligare en platt-TV och likande privatkonsumtion före tillgång till sjukvård i världsklass, god äldreomsorg och den bästa tänkbara undervisningen för barnen.

Jag får bestämt känsla av att de fåtal debattörer som hävdar att välfärdtjänsterna har lägre prioritet hos medborgarna än privatkonsumtion driver den uppfattningen för att tona ned det framtida finansieringsproblemet. De kan nämligen inte ha observerat den verklighet som entydigt talar för att medborgarna prioriterar välfärdstjänster högt.

Tänk om Öfverberg har rätt

Låt oss göra tankeexperimentet att Öfverberg får rätt. Det visar sig efter några år att det framtida finansieringsgapet inte finns. Men den nationella politiken följer de närmaste åren de förslag som framförts av den Arena-Timbro- kommission, som jag ledde och som Öfverberg hänvisar till. Då kommer följande att hända under de närmaste åren.

En brett sammansatt parlamentarisk utredning tillsätta med uppgift att beskriva framtidsproblemet, bedöma vilka olika åtgärder som krävs för att lösa det och lämna förslag till den fortsatta politiska hanteringen.
Tre arbetsgrupper tillsätts med uppgift att var för sig förbereda beslut om

- ett långsiktigt effektiviseringsprogram för vård och omsorg
- ett långsiktigt program för fler arbetade timmar
- ett mera tydligt, förutsägbart och begripligt offentliga åtagande inom vård och omsorg

Låt oss anta att dessa initiativ leder till åtgärder. Men efter ytterligare en tid visar det sig att förhållanden, som idag inte kan förutsägas, medför att det befarade finansieringsgapet tonar bort. Vilken situation står vi då inför? Jo, långsiktiga program för högre effektivitet och fler arbetade timmar håller på att genomföras. Det offentliga åtagandet har blivit tydligare och medborgarna kan själva komplettera med egen finansiering. Dock kommer sådan egenfinansiering att bli av mycket begränsad omfattning. Med andra ord en positiv framtidsbild, någon skada i förhållande till våra värderingar har inte uppstått.

Om å andra sidan framtiden kommer att visa upp ett växande finansieringsgap så har vi rustat oss för att möta det. Vi behöver inte i panik och under någon framtida kris drastiskt lägga om politiken.

Därför är mitt entydiga råd till den nationella politiken: Gör samma "hemläxa" som politiska företrädare inom SKL har gjort. Analysera det framtida finansieringsproblemet, för det är probleminsikt som driver fram svåra förändringar. Starta sedan ett långsiktigt program för att stärka den offentliga finansieringen och tydliggöra det offentliga åtagandet. Då är vi bättre rustade att möta en utmanande framtid.

Per Borg (5 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/35996

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Innan politiker ber oss att lägga om kursen och acceptera mer personlig ansvar och egen finansiering av "välfärdstjänster" som t.ex. sjukvård så ska det definitivt göras utredningar inom egen politisk styrd förvaltning.

Västra Götalands landsting t.ex. . Skrota medsamma. En samling amatörer som lyfter feta arvoden för att organisera katastrofprojekt som stordrift av storgöteborgs sjukhusenheter . Slukar enorma resurser, underminerar en stolt yrkeskår genom pöbelfasoner och lyckats med bedriften att skapa MINST antal sängplatser på sjukhusen i HELA europa.

Kom tillbaka sedan, så kan vi diskutera resten.

Permalänk | Anmäl #1 Sven Stromitzky, 2011-05-09, 18:58

"Det är utmärkt med höjd produktivitet, men en sådan driver också upp utgifterna för löner inom offentlig sektor och för inkomstrelaterade ersättningar inom de offentlig finansierade försäkringarna. Tillväxt på grund av ökad produktivitet löser därför inte frågan om välfärdens finansiering."

Det här verkar ju bara vara rent svammel. Ökad produktivitet innebär ju definitionsmässigt att man får mer produktion för pengarna.

Som vanligt dock oerhört intressant att man inte tar upp de demografiska förändringar som pågår där inte bara gamla och sjuka svenskar ska ha vård och omsorg utan att också miljontals invandrare ska vara med och förbruka resurserna.

Det förstår ju vem som helst att standarden på vård och omsorg riskerar att falla dramatiskt pga reala förutsättningar som inte går att trolla bort med pengar.

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2011-05-10, 08:03

Riksalarmisten Per Borg befinner sig på uppenbart defensiv reträtt.

Borta är nu hans egenhändigt konstruerade 150-miljardersbomb, som beräknades detonera och rasera svensk välfärd och samhällsekonomi år 2030. En helvetesbomb byggd på antagandet att den s k överkonsumtionen (sic) i ffa sjukvård/äldreomsorg måste öka proportionellt med en magnifik ökning ( = 1 000 miljarder SEK enl t ex SKL) av det privata konsumtionsutrymmet under samma period.

En överkonsumtionsökning, som Per Borg alltså beräknat genom att multiplicera nuvarande uppskattning av denna med en faktor 6,4 och därefter låtit det hela växa och växa och växa enl "prognosformlerna" till 2030. (Själva uträkningen har jag enkelt visat i en av mina kommentarer till Ulf Öfverbergs kritiska artikel om finansieringsalarmismen.)

Det är f ö på samma sätt med SKLs "beräkning" av ett hotande finansieringsgap på 200 miljarder år 2035, som PB nu väljer att hänvisa till. Samma sorts antagande om en tvingande ökning av denna överkonsumtion - pga den magnifika ökningen i privat konsumtionsutrymme! ("pengar saknas minsann inte, konstaterar SKL redan i rapportens inledning) - ligger bakom dessa "saknade miljarder". Som alltså skulle medföra en samhällsdestruerande kommunal skattehöjning på 13 procentenheter (från dagens i genomsnitt 31 kronor till 44).

PB påpekar nu också, i sin mer undflyende försvarstaktik, att denna skräckprognos från SKL - pga dess bräckliga förankring i själva SKL - kanske hellre bör kallas intressant "framskrivning" (varför inte "fantasifull uppskruvning"?) eller kanske ännu hellre "illustration till hur man bör närma sig framtiden" med tanke på "det framtida finansieringsproblemet". Ett framtidsproblem som alltså nu förvandlats från ett förödande samhällshot till ett mycket tveksamt illustrationsförsök.

PB glömmer förstås att nämna att SKL också har en annan parallell prognos, det s k demografialternativet, där detta finansieringshot inte dyker upp över huvud taget. Med alla tänkbara demografiska förändringar och gällande prognoser om effektivisering, produktivitetsökning, sysselsättning osv inräknade visar detta alternativ att det hela utvecklas väl med en beräknad kostnadsökning för den offentliga sjukvården, omsorgen, skolan på 0,7 %/år. En utveckling som på sin höjd skulle medföra en kommunal skatteökning på 1,4 kronor år 2035. Vilket alltså ska jämföras med de 13 kronorna i SKLs eget skräckscenario (det s k Plus1alternativet i deras rapport). Och som PB föredrar att framhålla.

Jag upprepar:

så här försöker PB m fl vända en strålande ökning av det totala privata konsumtionsutrymmet till ett helvetiskt välfärdshot mot medborgarna. Ett hot som också förstärks genom att det naturligtvis gäller hela samhällsfundamentet.

Och ett hot, som samtidigt visar på enorma möjligheter för de privata vinstdrivna "välfärdsentrepenörerna" av nya, stadiga, betalningsvilliga och fogligt inkomstelastiska intäkter ur de privata fickor där konsumtionsutrymmet hamnat. Intäkter som PB själv troligen skulle uppskatta till storleksordningen 150 miljarder kronor/år 2030. Och somliga SKL-ledamöter till 200 miljarder/år 2035. Förutom de hundratals miljarder skattekronor/år som ju redan ligger i potten.

Permalänk | Anmäl #3 Jan O Lindgren, 2011-05-10, 09:27

Det enda som är säkert om framtiden är att välfärdssystemet kommer att implodera. Braka ihop av sin egen tyngd.

Permalänk | Anmäl #4 Maj Grandmo, 2011-05-10, 12:58