Vi riktiga män måste ta tillbaka pappaidealet från lattefarsorna

"Hur lyckades egentligen de urbana lattepapporna kidnappa rollen som trygg familjefar?"

Eh ? Du bor i Stockholm och befinner dig i en stenhård gentrifierad stadsdel, är det rätt gissat ?

I så fall har du svaret på dina funderingar.

Jag satt och smålog under tiden jag läste din text. Jag förstår att du har tagit ut svängarna här för att provocera och retas. Förmodligen kommer du att lyckas med några.

Men jag delar din grundtes (om jag uppfattade den rätt). Att vara pappa måste ske på mannens villkor. Vi män måste få göra detta på vårt sätt och utefter våra förutsättningar som föräldrar.

Men idag handlar papparollen enbart om att rätta sig efter den feministiska pekpinnen. Vi män ska tillrättavisas och tvingas till att bli fäder enligt den politiskt korrekta genusmallen. Vi ska inte vara pappor - vi ska vara mammasubstitut.

Så på så sätt har du rätt. Det är dags att återerövra papparollen och ge den samma självklara status som mammarollen.

Vad är riktiga män? Det finns män med olika förutsättningar för att bli "barnskötare". Småbarn kan gå en del kvinnor på "nerverna", men hur är det så med männens nerver? Män har inte naturliga förutsättningar för att långvarigt sköta små barn. Från djurvärlden kan vi se att honorna har ett instinktivt ansvarstagande för ungarna och att hanarna långt senare kommer in i bilden. Människor är inget undantag, även om en del intoleranta kvinnor påstår motsatsen. Kvinnors hormonsystem är annorlunda än mäns vilket förklarar ett större "ägarbeteende" till barnen. Jämställdhet kan inte rubba på detta. Jag skulle vilja påstå att "riktiga" män och kvinnor inser detta och anpassar livet med sina barn efter de naturliga förutsättningar som bägge könen besitter.

En riktig man skulle ta ut sin ledighet och vara med barnen och inte bry sig blanka fan om vad han blir stämplad som. Det är en riktig man, trygg i sig och i sin uppfostran utav barnen, inte någon som börjar vackla då han kanske blir betraktad som en mjukis bara för det är så i alla "pappa blir mamma" böcker.

Klockrent.

Kan man inte lägga ner genusperspektiv och feminism så får man väl helt enkelt starta en maskulinistisk rörelse. För som det ser ut nu så blir det bara trams. Farligt, uppmärksammat och korkat trams.

Den dagen jag får barn, ska de uppfostras till starka individer som inte skäms för sitt kön. Inga "hen" i min familj!

Hej Victor! Jag tror också du är lite extra provocerande, men vad gör det?
Du borde kanske definiera vad som är en "riktig man". Kanske är det för att jag bor utanför Stockholm, men jag har nog aldrig sett någon sådan där "mes" du talar om. Det finns mer eller mindre maskulina män, det är riktigt, men överlag tycker jag nog att de män jag träffar är maskulina.
Det jag anar att du vill åt är de förnumstiga pekpinnarna från alla möjliga samhällsverksamheter. Veta bäst, inte tro folk om att kunna veta vad som passar deras liv, att människor inte har förstånd att ordna för sig själv, inte kan något, inte begriper något utan förståsigpåare.
Min man är en "riktig man" om man tänker i termer av Clintan typ. Stor, grov, väldiga halsmuskler och överarmar, snaggat hår, lugn, trygg (har aldrig sett honom särskilt irriterad), mogen, han vet vem han är och struntar i vad andra tycker om honom, han accepterar andra som de är och har ett mycket vänligt sätt. Och han är den mest ömsinta person man kan tänka, man skulle inte tro det när man ser hans robusta utseende Osv. osv.
Med andra ord - min man skulle aldrig oroa sig för att bli förknippad med den ena eller andra grupperingen av människor. Det skulle han Sk-t-a högaktningsfullt i. För det är det en riktig man gör. Känner sig själv och struntar i vad andra tycker.
Mitt råd till dig om du lever i ett sådant "problem-område" med barnvagnar med chinchillor och vad det nu är, är att snagga håret och ta på en t-shirt utan ärmar (det är ju sommar nu).
Ha det bra och jag vill gratulera till det kommande barnet, önskar er all lycka till!

Kul reflektion kring lattepapporna. När Newsmill var nytt 2008 så skrev Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar en artikel som blev rätt uppmärksammad. I artikeln fanns en målande beskrivning av lattepapporna som jag återger här:

”Våra trettioåriga nyblivna pappor dominerar plötsligt stadsbilden, med vagnar och babybjörnselar. På ett bröllop härom veckan ses dessa pappor försöka finna sig i sig nya roll som den svenske, äntligen jämställde mannen. Dom skakar sina bäbisar konstant. Som om dessa nybörjare har hittat ett tryggt beteende som dom tror är norm. Själva står vi och betraktar ett ”shaking baby syndrome” och undrar varför ingen pratar med oss längre, utan gömmer sig bakom sina guppande bäbisar, slipper ta något socialt initiativ, kapitulerar inför nya intryck, blir bekväma och uttrycksslösa i sina små kärnfamiljer. Dom är så fina (pappor), älskare, äkta män, så dom helt har tappat sin manliga identitet och runkar ensamma på toa när hustrun somnat.” http://pmnilsson.wordpress.com/2008/08/24/jessica-zanden-och-cecilia-gyl...

Eftersom jag bor i Stockholms innerstad så ser jag ofta dessa pappor. Förra året när det var fotbolls-VM skulle jag se en match (minns inte vilken) och då var fönstret var öppet så jag hörde att det var folk på innergården och när jag tittade ut så satt två lattepappor och skakade sina barn precis på det sätt som beskrivs i artikeln.
Jag var nära att säga åt dom att ”nu börjar fotbolls-VM” men då kom jag att tänka på Gyllenhammars och Zandéns artikel så jag lät bli. Kanske satte dom sig framför datorn och såg på sammandrag på webb-tv efter det att hustrun somnat och dom gjort bort att gå på toaletten. Eller kanske gjorde dom inte det.

Svar från artikelförfattaren:

Ni som har skrivit att en riktig man skiter i vad andra tycker, har helt rätt. Är man en riktig man så kör man sitt eget race. Som jag försöker peka på i artikeln är det alltså inte den uthämtade eller uteblivna pappaledigheten som definierar vad som gör en riktig man eller en ”bra pappa”. Det handlar om av vilken anledning man väljer att göra som man gör. Om man tar ut pappaledighet bara för att det är på modet så är man en tönt. Samma sak gäller om man skiter i att ta ut sin pappaledighet bara för att verka macho. Båda dessa typer uppvisar ett ängsligt beteende som är så långt ifrån manligt man kan komma.

Det jag tror att vi måste akta oss för är risken att börja se uttagen pappaledighet som ett kriterium och kvitto för att man är en bra pappa. Jag vet massvis med både gamla och nyblivna pappor som inte tagit ut någon pappaledighet alls, men som ändå lyckats vara fantastiska familjefäder och närvarande pappor. Min egen pappa hör till den gruppen. Det är bara att konstatera att det finns bra och engagerade pappor som tar ut pappaledighet, och sen finns det bra och engagerade pappor som av olika skäl väljer att inte vara pappelediga. Sen så finns också motsatsen.

Det jag vänder mig emot i artikeln är de ”män” som väljer att plocka poäng med sin pappaledighet, som använder sina barn som skyltdockor för hur ”bra, fina och tidsenliga feminister” de är samtidigt som de fortsätter att åka räkmacka på det moderna patriarkatets statusmarkör nr 1: faderskap och pappaledighet.

Att ha barn som accessoar kan ju lika gärna vara för att plocka maskulinitetspoäng....

Jag fattar Victor! Du har rätt. Det är väl lite som att det på 1700talet var på modet för män att gråta. Hela mänskligheten, alla tider, har haft fasader de ställt upp runt sig. Just nu är det genustokeri som är en av dessa fasader som ska framhålla hur "ädel" man är.
Jag mötte en jätterar pappa på tåget, han var väl runt 30, med en liten dotter. Jag hade gärna haft honom som svärson. Plötsligt så sa han något i stil med: Man vill ju inte ge barnen felaktiga genusnormer. !!!
Det han inte tänkte på är att alla tider har sina socialt accepterade eller "populistiska" normer, de normer vi har nu kommer att vara förändrade om 100 år. Ingen tidsanda är för evigt.
Denna fasad du och jag talar om, är inte bara yttre. Den värsta sker kanske med ordens hjälp. Detta ändlösa rabblande av ord som ska framhålla personen som god och ädel, men som i själva verket är tomma på betydelse.
Det är greit att få barn! Och personligen, eftersom jag är rätt värdekonservativ, tror jag ett barn för sitt identitetsskapande, kön är ju den viktigaste identitet vi har, har behov av att se skillnaden mellan man och kvinna, att inget är bättre än det andra, bara annorlunda.
Lycka till med barnet!

Låt pappor vara precis som de vill, varken de är machopappor, lattepappor eller något annat-pappor. Och försök att inte blanda ihop behovet av en identitet (byggd på homofobi eller ej), med föräldraskapet. Det är så mycket större än en image.
Håller med #4.
Men visst kan öppna förskolan, BVC och annat bättra sig. Jag tror tex inte att min man uppskattade att sy kuddfodral till barnet under invänjningen. Vissa kanske gör det, men det borde finnas utrymme att vara traditionellt manlig i de här miljöerna. Därmed inte sagt att det är fel att vara man på andra sätt.

Hellre ingen pappa alls, än en feministpappa!

Föräldraledigheten är nyckeln men alla pappor är inte välkomna utan mammorna tar ut allt själva i en egoistisk stil. Men vad händer då? Alla skyller på att mannen inte vill men han får aldrig frågan och han kanske inte vill svara för att inte orsaka bråk och ev splittring av relationen. Feminister! Sluta ljug om pappors ovilja.

Säger bara, denna rivlitet om barnet mellan könen är patetisk och äcklig! Ta reda på vem barnet behöver mest och när istället och barnets behov överhuvudtaget! Gör inte barnet till tillhyggen i könskampen! Det är vidrigt att använda försvarslösa varelser i en kamp om jämlikhet mellan vuxna,, hur kan ni?!!
Föräldrar är inte barnets kompisar, de är föräldrar! Fösök ta ert föräldraansvar eller avstå från barn!

"Grattis, du ska bli pappa" är den rätta boken för dig! Varför? Jo, för att den är berättad av en riktig "pappa", som ser till fördelarna av att vara pappa och samtidigt fördelarna hos kvinnan som är mamma.

Just därför!

#10 Victor Hahn skriver

"Båda dessa typer uppvisar ett ängsligt beteende som är så långt ifrån manligt man kan komma."

Ämenvafan...

Här ser du en man som är så mycket man som en man någonsin kan bli. Kom inte och försök påstå nåt annat, för då jävlar.

Och jag är precis så ängslig som jag känner för att vara. Känner jag för att bli orolig och rädd för ingenting så blir jag det. Om det stör dig är det inte mitt problem.

Komma här och påstå att jag borde vara ängslig över att jag kanske är för ängslig.

Det ligger nåt djupt väsentligt i det här. MÄNNENS kärlekskraft är grovt underskattad. De besitter ett barnasinne mödrarna mist. En lekfullhet barnen behöver.

#10 Föräldraledigheten är ett verktyg, en möjlighet och en hjälp för föräldrar att vara nära sina barn och ge dem trygghet och tid. Självklart kan du vara en bra förälder ä'ven om du inte tar ut en dag. För de flesta av oss är det dock en förutsättning ekonomiskt för att kunna vara närvarande som föräldrar att just ta ut föräldraledighet. Alla har inte möjlighet att vara hemma långa perioder i sträck utan att få ekonomisk kompensation via föräldraförsäkringen, och för att vara en närvarande och engagerad mamma eller pappa räcker det sällan med att följa barnets utveckling via webkameran från jobbet och spela lite fotboll med ungen när den har börjat skolan. Ansvaret för sina barn är inget man kan välja eller välja bort och det är inte ett simpelt hjälpmedel för att bygga den egna identiteten som "riktig man" eller "bra pappa". När barnet väl är på väg handlar det inte längre om dig och din manlighet utan om barnet och dess behov av närhet och kärlek från sin pappa.
Det är jäkligt lätt (och inte särskilt ovanligt) att ha en massa åsikter om hur man ska bete sig som förälder innan man är där, men det blir ofta lite annorlunda i skarpt läge. Lev du ditt macholiv, det går säkert att fylla livet med Slitz och tipsextra även efter att barnet har kommit, om det nu är vad du vill. Föräldraskapet brukar dock föra med sig andra prioriteringar, mata, natta, bära, trösta, leka osv. Men oroa dig inte för att ibland vara ängslig eller känna att du inte alltid räcker till eller gör allt rätt som förälder. Det gör dig varken metrosexuell eller kvinnlig, bara mänsklig.

Klart du känner dig osäker och tänker mycket på vem DU ska bli när du blir pappa. Men när bebisen kommer, kommer också ett nytt kapitel i ens liv. Någon annan blir viktigare än dig själv i bästa fall. Och då skiter man fullständigt i vem man är som förälder utan är glad att barnen får tänder och lär sig läsa som alla andra barn.

Har denna artikeln ngn som helst relevans utanför stockholm?
Jag satt och nickade hela biten som handlade om att se pappaledigheten som en rättighet, inte ur ngt feministiskt rätt-ska-va-rätt perspektiv.
Sen tappa du mig när du började snacka om lattepapporna. Jag har aldrig sett ngn. Jag bor i Malmö, inte stockholm.

"Ropen skalla, pappor åt alla [barn]!"

Och, efter ett förslag av Tanja Begkvist:
"Halva föräldraledigheten - hela barnet!"

Själv tror jag att en riktig karl i det som skribenten menar är en riktig karl och en feminist nära FI är det ultimata paret. Två ytterligheter som båda har svårt att leva efter sina egna ideal.

Att författaren faktiskt säger att han förstår de män som väljer att INTE stanna hemma med sina barn, trots att de egentligen skulle vilja, endast för att det skulle bära med sig en oönskad stämpel får mig att sucka högt. Skvallrar inte det om precis den sortens inställning som författaren så självsäkert beklagar sig över hos dessa lattefarsor – stor självmedvetenhet och en oproportionerlig stor vilja att anpassa sig efter en norm som man själv vill känna sig inkluderad i? Det är trots allt inte några småsaker som dessa män (och författaren själv, uppenbarligen) känner sig redo eller överväger att uppoffra. Och slutligen detta ”hur ska vi, riktiga män, ta tillbaka epitetet ’bra pappa’”-stycket – kom igen! Jag förstår att författaren (antagligen…) syftar på att de individer som inte tar föräldraskap på allvar bör avstå från att ge sig in på det, men att författaren drar denna sorts parallell mellan varandet eller icke-varandet av en lattefarsa och varandet eller icke-varandet av en bra pappa tycker jag säger mycket mer om författarens egen smala människosyn än om någotannat.

Vad har du emot latte egentligen?
Allvarligt talat, något mer floskulöst får man leta efter. Eftersom pappor som inte är några "riktiga män" utan istället är "mjälkiga toffllar" tar ut pappaledighet tvekar du att göra det.
Har Newsmills redaktörer inget som helst omdöme? Tar de in vad som helst?

PS. Det skulle vara intressant om du kunde definiera ett begrepp som "riktiga män"...

#21. Och kvinnorna har mist det för att de är pressade av samhällets (ibland motstridiga) krav på mammor och av det gigantiska ansvaret att vara förälder. Tänk om man kunde dela på oron och skuldkänslorna istället.

Lite tillspetsad men en bra artikel och faktum är att jag känner igen många av tankarna. Jag har länge kännt att det inte är för barnets skull vi pappor ska var mer lediga, det är för feministernas skull och på deras villkor. Är vi inte pappor på deras villkor är vi dåliga pappor.
Lattepappor är ett bra namn, ungefär som mellanmjölk, men mer i tiden :)

# 30 <-- "riktiga män" är de som vågar vara män utifrån deras egen definition (vad den månde vara) utan att hela tiden väga in vad som är "feministiskt korrekt" i frågan. Riktiga kvinnor är precis likadana, fast tvärtom.

-”Ju mer lattepappan normaliseras, desto svårare blir det för vanligt folk att känna sig bekväma med att vara föräldralediga".
Du beskriver att lattepappan har blivit något slags mall för hur man ska vara som pappaledig. Vad är då vanligt folk enligt dig? Alla andra eller har du nån mall för hur man är när man är vanlig? Samma gäller "Riktiga män". Är det män med kotlettfrilla och skäggstubb?

Ta du ut och spendera din föräldraledighet precis hur du vill och bry dig inte så mycket om vad andra gör, hur de ser ut och vad som du tror förväntas av dig.

Btw, att ta ut svängarna för att provocera...känns inte det lite gjort?

För att svara på victors fråga: Det har alltid funnits många ryggradslösa (män), det kommer det nog alltid göra.

Däremot känns det här lite som en icke-fråga. Snarare så är det nog lättare att känna: "okej, lattepapporna har tatt över pappaledigheten, fan bryr jag mig om det, nu ska jag leka med min unge"

Bry dig om din egen unge istället för att oroa dig att bli ihopklumpad med folk som du uppenbarligen tycker är mindre värda..